Browsing by Author "Storsjö, Isabell"

Denna avhandling tog avstamp i 2020 års koronakris, och de utmaningar som den globala handeln möter på grund av pandemin och de åtgärder som myndigheter vidtagit för att skydda befolkningar. Under våren och sommaren 2020 har både finländska och i andra länder verkande jurister och advokatbyråer kommenterat pandemin och dess olika effekter, och en fråga som lyfts fram är huruvida force majeure blir tillämpligt. Force majeure-klausuler är vanliga, särskilt i internationella avtal, för att precisera ansvarsbefriande omständigheter. Force majeure (eller en force majeure-klausul) innebär, att när en viss typ av oförutsebar, exceptionell, på förhand fastställd händelse, som ligger bortom parternas kontroll, inträffar och hindrar en eller båda från att fullgöra sina avtalsenliga förpliktelser (åtminstone tillfälligt), så inträder en eller flera följder i form av ansvarsbefrielse vid icke fullgjord skyldighet, ändring i delar av förpliktelserna, eller bortfall eller suspension av förpliktelser. I avhandlingen används en pragmatisk, interdisciplinär forskningsansats, var juridik kombineras med disciplinen Supply Chain Management. Syftet är att granska huruvida force majeure är något som företag kan åberopa för att bli befriade från ansvar vid brist i fullgörelse av avtalsenliga förpliktelser, med utgångspunkt i ett försörjningskedjetankesätt och i ljuset av de utmaningar som företag – i egenskap av aktörer i globala försörjningskedjor och avtalsparter i internationella avtal – står inför på grund av COVID-19-pandemin. För granskningen används källmaterial som inkluderar traditionellt material enligt rättsvetenskaplig forskning (lagar, förarbeten, domstolsavgörande och juridisk litteratur). Avhandlingen redogör för force majeure-begreppets element i ett allmänt obligationsrättsligt sammanhang, inom ramen för finsk rätt, och i ett reellt kontext, det vill säga globala försörjningskedjor och koronakrisen. För det första kartlägger avhandlingen, både på en generell nivå och ur ett finskt perspektiv, vilka förutsättningar som måste uppfyllas eller vilka omständigheter som ska föreligga för att force majeure ska vara tillämpligt, och vilka rättsverkningar fastställandet av att dessa föreligger har. För det andra diskuterar avhandlingen huruvida sjukdomsutbrott och pandemi, samt myndighetsåtgärder med anledning av dessa, kan utgöra force majeure-händelser. För det tredje redogör avhandlingen för hur inkluderingen av en force majeure-klausul i ett avtal ska tolkas enligt finsk rätt. För det fjärde diskuterar avhandlingen olika aspekter som framträder när det juridiska begreppet force majeure och den aktuella COVID-19-pandemin granskas utgående från en interdisciplinär ansats, var juridik och ett försörjningskedjeperspektiv kombineras. Som resultat av den granskning som gjorts, kan det konstaterades att sjukdomsutbrott, epidemi och pandemi inte hittills haft särskilt stor roll vid uppgörande eller tillämpning av force majeure-reglering, framför allt inte i den finska lagstiftningen och rättspraxisen, men antagligen inte heller (på basen av litteraturen och yrkesutövande juristers skrivelser) i företags avtalspraxis. Åtminstone kan man dra slutsatsen att det inte ska antas att termen ”pandemi” kategoriskt kan befria säljare från ansvar vid icke fullgjorda förpliktelser. På basen av den granskning som gjorts, kan man dra slutsatsen att det inte finns entydiga lösningar gällande tillämpningen av force majeure på internationella avtal i ljuset av COVID-19-pandemin, varken internationellt eller ur ett finskt perspektiv – vilket delvis kan bero på att eventuella tvister inte ännu nått de högre domstolarna. När det kommer till kritan är det i det enskilda fallet, med beaktande av särdragen i det enskilda avtalsförhållandet och på basen av omständigheterna i fallet, som det måste bedömas om det föreligger force majeure som kan befria den ena parten från ansvar vid brister i fullgörelse av avtalsförpliktelser. Det kan vara ändamålsenligt för företag att inkludera en force majeure-klausul i kontrakt, särskilt med avtalsparter i andra länder, men klausulerna bör anpassas till det enskilda avtalsförhållandet, och både sedvänja, bransch och parternas vilja bör tas i beaktande. Avtalsparter borde vara uppmärksamma på vilken lag de avser vara tillämplig på avtalet för att utröna hur de med en force majeure-klausul vill begränsa eller utöka befrielsemöjligheterna enligt den lagen, och om man avser att klausulen ersätter tillämplig lag. Detta utesluter nödvändigtvis inte att tillämplig lag ändå kan komplettera force majeure-villkoret, men klargör möjligen parternas avsikt med villkoret. Det verkar också kunna finnas utrymme för mer kommunikation mellan SCM-praktiker och jurister, för att bättre ta försörjningskedjerisker i beaktande när avtal, som formaliserar länkarna mellan noderna i försörjningskedjan, ska slutas.