Browsing by Author "Ström, Sandra Ingrid Alicia"

Ätstörningar är en av de vanligaste psykiska diagnoserna som ställs på unga flickor idag. I Finland är vården av ätstörningar relativt splittrad och ätstörningspatienter vårdas både inom den offentliga och den privata vården på bland annat psykiska och somatiska avdelningar samt specialiserade kliniker. I denna avhandling undersöks den finländska vårdpersonalens syn på ätstörningar. Syftet är att undersöka hur allmänläkare samt specialiserad vårdpersonal som arbetar med ätstörningspatienter identifierar, definierar och förklarar ätstörningar samt att diskutera konsekvenserna av de rådande uppfattningarna. Utgående från sociologiska teorier diskuterar jag vilka konsekvenser dagens västerländska samhälle kan tänkas ha för individens uppfattning om kropp och hälsa. Jag formar således en sociologisk tolkningsram genom vilken det ätstörda beteendet kan förstås. Utifrån ett feministiskt perspektiv utforskar jag även hur synen på hälsa och sjukdom formas av rådande sociala normer. Med avstamp i Ahlbeck-Rehns forskning om kvinnliga mentalpatienter i 1800- och 1900-talets Finland argumenterar jag för att stereotypa uppfattningar om kön har haft, och fortfarande har, ett inflytande på vem som betraktats som sjuk och hur vården byggs upp. Hilde Bruchs psykoanalytiska förklaringsmodell för anorexi har visat sig ha ett starkt inflytande på hur ätstörningar uppfattas idag, vilket har lett till att familjedynamiken och massmedierna främst har lyfts fram som orsakerna bakom ätstörningar. Också det kartesianska tänkandet, där kropp och medvetande beskrivs som åtskilda entiteter, har haft betydelse för forskningen om ätstörningar. Enligt feministiska teoretiker såsom Probyn (2009) och Burns (2009) har den kartesianska idén inneburit att kroppens utseende legat i fokus när ätstörningar analyserats vilket har lett till att den subjektiva upplevelsen av kroppen förbisetts. Vidare har ätstörningsforskningen främst kretsat kring anorexi, eftersom det är en ätstörning som oftast är synlig utanpå kroppen till skillnad från bulimi som inte behöver förändra kroppens utseende nämnvärt. Utgående från Brickmans (1982) teori om ansvarsplacering diskuterar jag hur ansvaret för uppkomsten av ätstörningen samt ansvaret för att åtgärda ätstörningen placeras utgående från de rådande definitionerna och vårdrekommendationerna för ätstörningar. Materialet består av sju fokusgruppsintervjuer med allmänläkare samt sju temaintervjuer med specialiserad vårdpersonal som arbetar med ätstörningsvård. I materialet representeras således två yrkesgrupper som innehar nyckelpositioner när det gäller identifiering och vård av ätstörningar. I analysen har jag närmat mig materialet ur ett diskursanalytiskt perspektiv vilket innebär att språkliga konstruktioner och sätt att tala funnits i centrum. Analysen är indelad i fem delar varav jag i den första delen behandlar informanternas tolkningsrepertoarer och beskriver deras sätt att uttala sig om ätstörningar. I de andra delarna analyseras definitioner av problemets natur, orsakerna bakom ätstörningar, lösningarna på problemet och ansvar för problemet. Utgående från nationella hälsoprogram, ätstörningsenheters webbsidor och de nationella rekommendationerna för ätstörningsvård kan man konstatera att den officiellt uttryckta synen på ätstörningar bygger på antaganden om att ätstörningar främst är ett mentalhälsoproblem hos gruppen unga flickor. Därtill kan man märka att anorexi ofta varit den ätstörning som det utgåtts ifrån när vårdrekommendationerna gjorts upp. Min studie visar att dessa antaganden också är starka hos vårdpersonalen, både bland allmänläkare och specialiserad personal inom ätstörningsvården. Allmänläkarna har mycket varierande kunskap i fråga om ätstörningar och baserar sina bedömningar av personers hälsa främst utifrån det som är synligt. Den specialiserade vårdpersonalen poängterar däremot att ätstörningar är något som finns inuti patienten och har att göra med den subjektiva upplevelsen av kroppen. Trots att kärnan av ätstörningen av beskrivs som psykiskt illamående av den specialiserade personalen gör de strikta gränsdragningar mellan normalt och onormalt ätbeteende, där dieter och oregelbundet ätande beskrivs som faror. En tydlig gräns dras också mellan individ och sjukdom i och med att ätstörningen konstrueras som ett slags demon vilken intar och kontaminerar individens psyke. Familjens inverkan på uppkomsten av en ätstörning beskrivs som avgörande samtidigt som informanterna kontinuerligt tar avstånd från den psykoanalytiska förklaringsmodellen och uttrycker att ingen bär skulden för ätstörningen. Det betonas att det viktiga är att stöda och hjälpa patienten här-och-nu och i enlighet med ett kognitivt synsätt placeras det slutgiltiga ansvaret för tillfrisknande på patienten själv. Ätstörningspatienten beskrivs kontinuerligt som en högkänslig individ med bristande emotionshantering och den hypotetiska ätstörningspatienten beskrivs ofta som en anorektisk flicka. Detta har givetvis följder för hur ätstörningsvården utformas och till vem den riktas. Min forskning leder således vidare till frågeställningar om hur situationen ser ut för de individer med ätstörningsrelaterade problem som inte passar in i den rådande bilden av en ätstörningspatient. Man kan fråga sig om den finländska ätstörningsvården lyckas nå fram till män, personer som inte längre betraktas som unga samt de som inte är uppenbart magra.