Browsing by discipline "Filosofia (opetus ruotsiksi)"
Now showing items 1-2 of 2
-
(2011)I detta arbete undersöks naturvetenskaplig kunskap ur ett filosofiskt perspektiv. Arbetets centrala ämne är det naturvetenskapliga experimenterandets praktiska aspekter och deras anknytningar till den teoretiska naturvetenskapliga kunskapen. Ämnet behandlas med hjälp av Hans-Georg Gadamers hermeneutiska filosofi i boken Wahrheit und Methode. Gadamers utgångspunkt i denna bok är att hermeneutiken beskriver vad som händer i texttolkning då en tolkare förstår en skriven text, men han antyder också att hermeneutiken har vidare tillämpningsområden, till och med att den universalt beskriver alla former av mänsklig förståelse. Syftet med detta arbete är att undersöka hur Gadamers hermeneutik kan tillämpas på naturvetenskaplig förståelse och vilka ändringar man då måste införliva i hermeneutiken samt att skissa grunddragen för en hermeneutisk modell av naturvetenskaplig kunskap. I arbetet presenteras först de centrala elementen i Gadamers hermeneutiska filosofi, speciellt föromdömens positiva inverkan på tolkandet och den verkningshistoriska effekten bakom varje tolkning. Sedan diskuteras bristerna i Gadamers argument för hermeneutikens universalitet, speciellt hans starka betoning av språket som grunden för all förståelse. Om Gadamers hermeneutik skall kunna tillämpas på naturvetenskapens område måste även observationer kunna vara föremål för tolkning. De dominanta trenderna i vetenskapsfilosofin då Gadamer skrev Wahrheit und Methode är en förklaring till att Gadamer starkt förbinder sig till textförståelsen och oftast diskuterar den naturvetenskapliga kunskapen endast som en negativ motpol till den humanvetenskapliga. Vetenskapsfilosofins utveckling efter Wahrheit und Methode, speciellt det faktum att fullständig objektivitet inte mera anses vara ett realistiskt ideal, höjer förväntningarna på hermeneutikens värde för naturvetenskapernas filosofi. Till följande diskuteras tre bidrag till naturvetenskapernas filosofi som är speciellt värdefulla för en hermeneutiken. Den första av dessa är Sylvain Brombergers analys av ovisshet i vetenskapliga undersökningar. Bromberger hävdar att vetenskaplig forskning riktas mot frågor vars svar forskaren inte kan föreställa sig på förhand. Brombergers analys tyder på att det finns en hermeneutisk dialektik av frågor och svar i naturvetenskapliga experiment där forskaren strävar till att göra observationer för att besvara sina frågor. Det andra bidraget är Michael Polanyis studie av den praktiska och personliga kunskapens betydelse för all vetenskaplig forskning. Här är speciellt det vetenskapliga språkets utveckling i samband med experimentering av intresse. Det tredje bidraget är Robert Creases studie av experimentella observationer som visar att observationstolkning innefattar många element som kan förknippas med hermeneutiken. Analysen av de tre ovannämnda studierna leder till följande slutsatser. Den naturvetenskapliga forskningens hermeneutiska element förväntas vara starkt framför allt i experimentell forskning där forskaren utreder nya frågor i en kontinuerlig dialog av tekniskt prövande, praktisk identifiering och språklig beskrivning av nya fenomen. Speciellt beaktansvärd är skillnaden mellan verifierande och upptäckande naturvetenskapliga undersökningar. Tidigare resultat kan verifieras med hjälp av mätningar som specificeras på förhand, men ingen kan på förhand specificera de tekniska och språkliga steg som krävs för ett framgångsrikt upptäckande experiment. Experimentella upptäckter kräver därför en praktisk kunskap som inte kan reduceras till ren teori eller metodologi. Denna praktiska kunskap kan beskrivas med hjälp av Gadamers hermeneutik. Till sist diskuteras vissa grundläggande drag som kan sägas vara karakteristiska för en hermeneutisk modell av naturvetenskaplig kunskap. Speciellt den naturvetenskapliga kunskapens historiska natur, fördomarnas betydelse i naturvetenskaplig forskning samt vikten av forskarens personliga perspektiv i den naturvetenskapliga observationen är viktiga stöttestenar som gör att den hermeneutiska naturvetenskapsmodellen skiljer sig betydligt från modeller som betonar naturvetenskapernas objektivitet. Men det hermeneutiska perspektivet utesluter inte nödvändigtvis andra perspektiv. Dess huvudsakliga nytta är att den tillåter oss att undersöka sidor av naturvetenskaplig kunskap som objektivitetsbetonande modeller lämnar alltför mycket i skymundan. Till dessa hör speciellt det praktiska arbetet i naturvetenskaplig experimentering.
-
(2016)I denna avhandling utreder jag möjlighetsbetingelserna för uppkomsten av ett teoretiskt förhållningssätt i den ontologi Martin Heidegger konstruerar i sitt huvudverk, Varat och Tiden. Som ett led i sin existentiala analys av tillvarons (Dasein) fakticitet utmanar Heidegger nämligen den filosofiska traditionens (representerad av Descartes och Kant) ontologiska utgångspunkt i ett teoretiskt tänkandes självmedvetande. Varat måste enligt honom i stället tolkas utifrån tillvarons egen varaförståelse, närmare bestämt den som hör till dess vardagliga sätt att vara. Denna vardagliga tillvaro betecknar han som ombesörjande, och han beskriver den som begränsad till handgripliga ting och syften. Detta väcker frågan om hur det är möjligt att ett teoretiskt förhållningssätt trots allt kan uppkomma. Även om giltigheten i Heideggers tillvaroanalys helt klart kräver en redogörelse för möjligheten till teorins fenomen, är detta ingen central angelägenhet för honom, utan något som han endast ägnar en sekundär uppmärksamhet. Jag placerar däremot teorins möjlighet i centrum av min tolkning av Varat och tiden, genom att å ena sidan betona de ställen där Heidegger själv explicit tar upp den, och å andra sidan genom att tolka verket som helhet utgående från denna fråga. Som modell för en teoretisk tillvaro tar jag vad Heidegger kallar världskunskap (Welterkennen). För att denna ska uppstå krävs enligt honom först vad han kallar ett avvärldsligande av världen. Jag tolkar detta förbryllande uttryck genom en analys av begreppet världens världslighet, samt av Heideggers utläggning av hur denna världslighet kan bli störd. En sådan störning låter enligt Heidegger tillvaron upptäcka det förhandenvarande, i form av någon del av dess värld som förlorat sin karaktär av betydelsefullhet. Världskunskapen måste dock även inta en bestämd synpunkt på det förhandenvarande som upptäckts inom den avvärldsligade världen. Jag analyserar detta moment genom att ta Heideggers tolkning av rummets konstitution som exempel. Den vardagliga tillvaron förhåller sig enligt Heidegger till platser snarare än till rummet, men har trots allt en tillgång till rummet i mätandet. Den begreppslighet som har sitt ursprung i mätandet blir genom en omställning till grund för vad Heidegger kallar den formella åskådningen av rummet. Det på så vis beskådande rummet är enligt Heidegger inte liksom tillvarons vardagliga rumslighet uppsplittrad i bestämda platser i tillvarons miljö, utan är en kategorial avgränsning av det förhandenvarandes totalitet. Det rum som på så vis blivit öppnat kan en teoretisk tillvaro anta som synpunkt för ett teoretiskt perspektiv som kan utvidgas till att täcka allt varande. I Varat och tiden ger Heidegger uttryck för en syn på teori som skiljer sig markant från den senare Heideggers, i vilken teori endast är ett underkastat moment i teknologin. Detta tidiga perspektiv har fördelen att det kan redogöra för existensen av teori som en möjlighet bland andra möjliga förhållningssätt, snarare än som ett bestämmande drag för människan eller för den moderna epoken. En stor brist i Heideggers tolkning av teori är dock att han provisoriskt avgränsar tolkningen endast till teori om tingen, och därefter aldrig utökar sin tolkning. Denna rent metodologiska avgränsning är i många avseenden svår att skilja från Heideggers syn på det teoretiska perspektivets immanenta begränsningar. Framför allt förblir det oklart hur Heideggers egen filosofiska självförståelse förhåller sig till hans syn på teori.
Now showing items 1-2 of 2