Browsing by discipline "Historia (opetus ruotsiksi)"

Barnförflyttningarna, som ägde rum främst mellan Finland och Sverige under vinter- och fortsättningskriget, kom att innefatta inalles 80 000 finska barn. Väl framme i Sverige placerades dessa krigsbarn ut hos fosterföräldrar runt om i Sverige samt på diverse sjukhus, barnhem och andra dylika anstalter. Syftet med denna avhandling är att utgående från de finska föräldrarnas synvinkel belysa den delen av historien som berörde barn som vistades på svenska barnhem. Som källor har använts en brevsamling med sammanlagt drygt 200 brev som representerar ett femtiotal finska krigsbarnsfamiljer. Breven är skickade till den finlandssvenska fröken Gerda Sandberg som under olika perioder från år 1944 till år 1947 var verksam som föreståndarinna på tre olika svenska barnhem. Med hjälp av denna brevsamling har jag försökt utreda hur diverse föräldrakänslor uttrycktes i skrift. Samtidigt har jag även försökt skapa en helhetsbild av hur det var att vara förälder till ett krigsbarn. Svar på dessa frågor har jag strävat till att få genom att noga granska innehållet och tonen i breven. Samtidigt har jag också varit tvungen att ta i betraktande vem breven varit riktade till och hurudan relationen mellan brevskrivaren och mottagaren varit, eftersom det i hög grad kan ha påverkat innehållets karaktär. I de brev jag analyserat märks tydligt att en närmare relation till Gerda Sandberg hade som följd att innehållet i föräldrarnas brev blev rikligare och att känslor och tankar fick mer plats. I sina brev uttryckte föräldrar till krigsbarn mycket tydliga känslor i anknytning till föräldraskap. Den tydligaste känslan var saknaden efter sitt barn och en längtan efter att få återförenas. Även en hel del oroskänslor angående barnets välbefinnande förekom. Samtidigt hade föräldrarna också ett stort behov av att med jämna mellanrum få information om barnets hälsotillstånd och vardag. Utgående från breven får man också reda på att motiven bakom beslutet att skicka sitt barn till Sverige som krigsbarn i stora drag kan delas in i två olika kategorier: dels berodde det på dåliga hemförhållanden och dels på barnets behov av sjukvård. Samma utgångslägen spelade också en roll då det blev dags att avgöra ifall barnet kunde återvända hem. Tacksamhet var ytterligare en känsla som uttrycks tydligt i breven. Denna tacksamhet riktades främst till Gerda Sandberg men också till resten av barnhemmens personal och till Sverige. Det framgår med andra ord att den hjälp Sverige kunde erbjuda de finska familjerna var mycket välkommen och kom väl till pass. Särskilt korrespondensen med Gerda Sandberg var en ljusglimt i föräldrarnas tillvaro och hjälpte dem att klara av den rådande situationen. Relationen har också varit betydelsefull för föräldrarna eftersom hon samtidigt var den enda konkreta kontakten de hade till sina barn i Sverige.

Våren 1909 reste 79 finländska studenter, av dem 55 medlemmar av Nylands nation, över till Sverige för att hälsa på studenterna i Uppsala. Två år tidigare rådde det fortfarande delade meningar på Nylands nation om huruvida ett kontaktskapande till Sverige vore att föredra. Språkstridigheterna som under den första förryskningsperioden hade lagts åt sidan för en gemensam kamp mot det ryska hotet, hade återigen blossat upp bland studenterna. Studenter som varit aktiva på Nylands nation under förryskningsperioden argumenterade emot idén om att nylänningarna skulle ta kontakt med svenskarna för ett eventuellt samarbete. De yngre studentnationsmedlemmarna som blivit aktiva på Nylands nation talade däremot för att inleda kontakter till Sverige. De avvikande åsikterna var i enlighet med den allmänna idéutvecklingen hos studenterna vid tidpunkten för diskussionen. 1909 förverkligades ett besök till ”den eviga ungdomens stad” Uppsala och 1910 anlände ett sextiotal svenska studenter till Helsingfors för ett svarsbesök. Syftet med denna avhandling är att undersöka upptakten till studentbesöken i Uppsala och Helsingfors 1909 och 1910, detta i samband med den återuppväckta svenska nationalitetsrörelsen. Genom att granska aktörer och planering av besöken och att lägga in dessa i en samhällelig kontext kommer det att redogöras för kopplingen mellan de återupptagna kontakterna till Sverige och den svenska nationalitetstankens formande under början av 1900-talet. Vidare analyseras program och tal under besöken 1909 och 1910 för att urskilja vad studenterna valde att föra fram och varför. Till sist granskas den finländska pressens bevakning av och reaktioner på besöken. Som källmaterial för denna studie har jag använt mig av Nylands nations nationsmötesprotokoll, diskussionsprotokoll, reseskildringar, historiker och årsfestberättelser. Förutom Nylands nations arkiv har även bland annat den finländska dagspressens bevakning av besöken använts. Presskällorna återger en stor mängd tal samt de programpunkter studenterna tagit del av under besöken. I denna studie analyseras vidare skillnader i den svensk- och finskspråkiga pressens rapportering med tidningarnas språkpolitiska gruppering som grund för analysen. För att ge källmaterialet en teoretisk kontext redogör jag för hur nationalistiska gemenskaper uppstår och fortlever. De svensksinnades nationalitetsideologi och tankar om en kulturell, språkligt och historisk – i vissa fall även rasmässig – gemenskap med svenskarna i Sverige framkommer tydligt i officiella tal under studentbesöken i Uppsala och Helsingfors 1909 och 1910. Den gemensamma svenskheten mellan Finlands svenskspråkiga och Sveriges svenskar konstateras vara ett genomgående tema under upptakten till studentbesöken samt under dem.

Denna studie behandlar kvinnans juridiska handlingsutrymme under Magnus Erikssons lagar 1350-1442. Det har länge antagits att den gifta kvinnan under medeltiden var omyndig, eftersom hon enligt lagen skulle ha en målsman (på fornsvenska malsman). Senare tids forskning har dock börjat påpeka att kvinnan inte var omyndig i dagens bemärkelse, men inte desto djupare utvecklat frågan om hennes rättigheter. Genom att jämföra lagtexterna med praxis har jag undersökt hur lagutrymmet som stadgade att en make skulle vara sin hustrus malsman påverkade kvinnans rättigheter. Under den undersökta tidsperioden tycks malsmanskapet inte i någon större utsträckning ha juridiskt begränsat kvinnan, men praxis visar att tradition och praktikaliteter bjöd att maken i allmänhet representerade sin hustru i juridiska göromål. Studien visar att representation inte nödvändigtvis indikerade myndighet, och att det faktum att hustrun representerades av sin make inte medförde omyndighet. Männens konstanta kontakt med den juridiska världen och kvinnornas synnerligen begränsade dito kom ändå på sikt att minska hennes juridiska medvetenhet, och därmed hennes möjlighet att påverka. Den viktigaste slutsatsen är likväl denna begränsning inte var lagstadgad. I studien tar jag också ställning till olika genusteoretiska förklaringsmodeller, nämligen enkönsmodellen och teorin om skilda sfärer. Enligt enkönsmodellen, som utvecklades av Laqueur i början av 1990-talet, sågs inte kvinnan och mannen som två olika kön, utan som olika grader av en man. Kvinnan skulle enligt det vara en mindre utvecklad variant av mannen. Resultaten i studien tyder dock snarare på att kvinnor och män sågs som två olika kön, men att de verkade inom olika sfärer. Den avgörande faktorn var förmågan att föda barn, där de som födde barn tillhörde en privat sfär, med hemmet i centrum, och de som inte födde barn tillhörde en offentlig sfär, där juridik, politik och ekonomi ingick. Därför argumenterar jag för att män förväntades sköta de juridiska göromålen även för sin hustru, eftersom det tillhörde hans sfär. Hustrun hade dock möjligheten, både enligt lagen och enligt praxis, att själv sköta exempelvis försäljningar och upprätta testamenten, och begränsades snarare av sitt kön än av genusstrukturer. Studien lyfter också fram problematiken med det diversifierade svenska medeltida samhället, och ifrågasätter traditionen med en indelning i endast två genus, en manlighet och en kvinnlighet. Resultaten tyder på att det var stora lokala skillnader beträffande en hustrus begränsningar och möjligheter, och att lagarna mer fungerade som riktlinjer än som faktiska regler. På grund av källmaterialets beskaffenhet går det inte att avgöra på vilket sätt social status spelade in, även om det är rimligt att anta att det fanns betydande skillnader mellan rikets övre och lägre skikt. Däremot finns det inget som indikerar att hustruns malsman skulle ha varit liktydig med det nutida målsman någonstans i riket, eller i någon samhällsgrupp.

This study aims to analyze representations of female athletes in the two main newspapers in Finland during the olympics 1968 in Mexico City and Beijing 2008. The included newspapers are Helsingin Sanomat and Hufvudstadsbladet. Materials have been collected for a ten day period both years. In 1968 the representations has been very gender specific and a change has happened when looking at representations in the newspapers in 2008. However, female athletes are still represented in traditional ways and treated as women instead of just athletes.

Urho Kekkonens valdes år 1978 in på sin femte presidentperiod i Finland. Kekkonen hade gått från att ha varit en kontroversiell politiker som med knapp majoritet blivit president, till att vara överlägsen vid senare val. Samtidigt hade han uppnått en stark maktposition inom det finska politiska fältet. Kari Suomalainen var politisk skämttecknare i Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat, och hade tidigt blivit en Kekkonen-kritiker. När Kekkonens femte presidentperiod inleddes, hade Kari dock redan visat mera förståelse mot Kekkonens person och gärningar. Bägges positioner hade dessutom etablerats sedan länge. Denna studie utreder, hur Kari på sina teckningar gestaltade Kekkonens maktposition och utövande av makt under Kekkonens sista presidentperiod åren 1978-1981. Ett genomgripande tema i granskningen är Kekkonens avståndshållande gentemot övriga inhemska aktörer. Metoden är kontextanalys, även om Karis synpunkt och infallsvinkel är det viktigaste. Tidsperioden är från och med Kekkonens omval i presidentvalet 1978 till och med Kekkonens avgång på grund av hälsoskäl år 1981. Materialet omfattar 32 av Karis teckningar, men också övriga samtida tidningar och böcker utnyttjas. Under sin sista presidentperiod tenderade Kekkonen att allt mer sällan allt mer sällan ta del av inrikespolitiska händelseförlopp. Kari skildrar en i förhållande till sina inhemska medpolitiker överlägsen president Kekkonen, som håller avstånd, men rycker till när ett sista avgörande behövs. Mestadels gick sakerna vägen även på detta sätt, men inte alltid, vilket också Kari kom att notera i sina teckningar när det gällde. Direkta konfliktsituationer uppkom mellan Kekkonen och några andra politiker, enligt teckningarna, i början och i slutet av denna betraktningsperiod från presidentvalet 1978 till Kekkonens avgång 1981. Kekkonens maktposition syntes på Karis teckningar tydligast i och med regeringsförhandlingarna efter riksdagsvalet 1979. 80 år fyllde Kekkonen under sin sista presidentperiod. Den höga åldern kombinerat med ett redan långvarigt innehavande av ämbetet, samt en ökad samhällsdebatt kring om det skulle eller inte skulle förbli den sista perioden för Kekkonen, bidrog måhända till att ett antal olika hedersbetygelser presenterades. Allt från och med inledningen av den femte perioden till och med den plötsliga avgången kom varierande instanser med förslag och gärningar i ärendet, i synnerhet koncentrerade dessa sig kring Kekkonens 80-årsdag i september 1980. I samband med Kekkonens avgång kom även Kari att skapa ett verk för att beskriva och hedra Kekkonens karriär och makt. Ibland använder Kari på teckningarna Kekkonens företrädare J. K. Paasikivi och blivande efterföljare Mauno Koivisto för att kritisera Kekkonen och dennes höga position.

Denna pro gradu-avhandling undersöker studenttidningen Soihtus utveckling mellan åren 1966 och 1970, då den internationella studentradikalismen nådde sin höjdpunkt. Soihtu utgavs av två olika studentföreningar; Akateeminen Sosialistiseura från år 1931 till 1967 och Sosialistinen Opiskelijaliitto från 1968 till 1991. Avhandlingens syfte är således att granska hur bytet av utgivare reflekteras i tidningen. Samtidigt avspeglar de undersökta årgångarna brytningen som skedde i Finlands studentradikalism under denna tidsperiod. Ända tills decennieskiftet var studentradikalismen i Finland en relativt lågprofilerad strömning som baserade sig på den nya vänsterns okonventionella marxism. Till en början påminde studentradikalismen i Finland om motsvarande internationella rörelser, men med tiden kom de finländska upproren att utveckla egna, specifika karaktärsdrag. Först och främst fick studentradikalismen sin egentliga form först under 1970-talet i Finland. Då började de finländska studenterna söka inspiration från den traditionella marxism-leninismen istället för den nya vänstern som i de flesta fallen utgjorde den internationella radikalismens ideologiska grund. Slutligen blev den finländska radikalismen en synlig rörelse som förespråkade en dogmatisk, Sovjetvänlig kommunism. Sosialistinen Opiskelijaliitto ledde denna rörelse och föreningen var starkt kopplad till taistoiterna, den interna oppositionen inom Finlands kommunistiska parti ledd av Taisto Sinisalo. Avhandlingens källor består därmed av artiklar publicerade i Soihtu från år 1966 till 1970. I analysen ingår endast för undersökningen relevanta artiklar, det vill säga de som tydligast uttrycker förändringar inom tidningen. De utvalda artiklarna har delats in i tre kategorier; artiklar som behandlar inrikespolitiska frågor, artiklar som behandlar utrikespolitiska frågor och teoretiska artiklar. På detta sätt är det möjligt att urskilja hurdana intresseskiften som skedde inom tidningen. Arbetet stöder sig även på forskningslitteratur om 1960- och 1970-talet för att artiklarna ska kunna placeras i en historisk kontext. Bytet av Soihtus utgivare och förändringarna som samtidigt ägde rum i den finländska studentradikalismen märks tydligt i tidningen, både i dess utseende samt innehåll. År 1966 och 1967 var Soihtu fortfarande en rätt liten tidning som uttryckte likheterna mellan den finländska och den internationella studentradikalismen. Artiklarna som publicerades under dessa år behandlar flera teman som även uppmärksammades utanför Finlands gränser, exempelvis frågor relaterade till utbildningen. I och med Sosialistinen Opiskelijaliittos framväxt till den ledande kraften inom Finlands studentradikalism växte Soihtu betydligt. Årgångarna 1969 och 1970 omfattar tjocka nummer som förmedlar Soihtus nya ideologiska linje. Numren omfattar till exempel flera teoretiska artiklar med uppgiften att upplysa studenterna om marxism-leninismen. Dessutom märks Sosialistinen Opiskelijaliittos och taistoiternas lojalitet mot Sovjetunionen i den växande mängden artiklar som fokuserar på den sovjetiska politiken.

I min avhandling pro gradu har jag granskat autodaféceremonierna i Lissabon åren 1709 och 1746. Ceremonierna organiserades av inkvisitionen i Lissabon för att offentligt döma människor som genom sitt beteende eller sina handlingar förolämpat den katolska tron, den dåtida samhällsordningen eller gjort sig skyldiga till moralbrott som tvegifte. Syftet med avhandlingen är att sammanfatta om det fanns något specifikt mönster angående de brott och straff som inkvisitionen särskilt intresserade sig för. Genom att analysera de utdelade straffen söker avhandlingen även granska om vissa samhällsgrupper var mer utsatta än andra för att hamna i onåd hos inkvisitionens och hur inkvisitionen motiverade de straff som utdelades för folket i staden. Genom att analysera de tillgängliga autodaféprotokollen från Portugals nationalarkiv Torre do Tombo i Lissabon har jag försökt skapa en bild av hurudana personer som dömdes och för vilka slags brott de dömdes av inkvisitionen i Lissabon. Jag har även sökt göra en analys av hur inkvisitionen presenterade dessa förbrytare, som under autodaféceremonin offentlig fick sina brott och straff förkunnade, för stadens befolkning. Avhandlingen består av sex huvudkapitel, varav tre är forskningskapitel som är uppbyggda enligt temana brott, straff och motiveringar för bestraffning. De övriga kapitlen består av en inledning och ett bakgrundskapitel samt ett sammanfattande kapitel. Det första forskningskapitlet handlar om de brott som inkvisitionen dömde folk för och kapitlet presenterar statistik över brotten för åren 1709 och 1746. Kapitel fyra presenterar de straff som inkvisitionen utdelade för förbrytarna under de sagda åren och kapitel fem fokuserar på hur det motiverades för folket att de som dömdes var förtjänta av de lidanden de fick. Även dessa kapitel innehåller statistik angående utdelade straffen och en översikt av hur samhällsgruppen påverkade de utdelade straffen. Forskningen är kvalitativ, men antalet domar per autodaféceremonier framförs i en kvantitativ del av forskningen. Resultatet i denna avhandling visar att de flesta som dömdes för att idka judiska seder eller vara anhängare av sagd religion dömdes till fängelsestraff. Detta var ett straff som alltid innebar att förbrytaren i fråga förlorade hela sin egendom till inkvisitionen, som delade de beslagtagna ekonomiska tillgångarna med kungen. Forskningen visar även att inkvisitionen i Lissabon inte var lika drakonisk i sin natur som den spanska inkvisitionen. I studien framkommer det också att det inte var allmänt att äldre medborgare dömdes till hårda fysiska straff, så som piskrapp eller tjänstgöring som galärslav. Personer som dömdes för moralbrott och personer som dömdes för mindre allvarliga trosbrott blev oftast bestraffade med exil och/eller prygel. Anmärkningsvärt är att det var nästan lika allmänt att män dömdes för utövandet av svartkonst som kvinnor. I praktiken var det väldigt få som dömdes till döden, om man även räknar med de individer som dött i fängelsecellerna. Inte ens tio procent av det totala antalet dömda mottog dödsdomen. De flesta som dömdes till döden fick sin dom på grund av att de var nykristna som enligt inkvisitionens uppfattning fortfarande idkade judiska seder och inte hade accepterat den katolska tron som den enda rätta. Resultatet visar också att ju närmare 1700-talets mitt man kommer, desto sällsyntare blir dödsstraffen.

Finntron är en nutida hednisk tro som de finntroende själv beskriver som en modern tro vars rötter sträcker sig långt tillbaka i den finska forntiden. Liksom annan nyhednisk tro, är finntron en säregen kombination av nytt och gammalt, varför jag valt att granska den ur ett historiebruksperspektiv. Den övergripande forskningsfrågan är hur historien används för att skapa en meningsfull tro och gemenskap för i dag. Avsikten är att behandla historiebruket inom finntron på ett generellt plan och för att göra detta närmar jag mig frågan tematiskt, genom att analysera tre olika aspekter av finntron: natursynen, människosynen och livsstilen. I kapitlen om natur- och människosyn analyseras de mer teoretiska och andliga sidorna, som utgör grunden för världsbilden, och i kapitlet om livsstil diskuteras den praktiska sidan om hur finntron levs ut och i vilken mån olika aktörer formar den. Internet har haft en stor betydelse för den finska nyhedendomen och också finntron har fötts och delvis utvecklats på webben. Av denna orsak är också det använda materialet internetbaserat. Finntron undersöks via två kanaler: föreningen Taivaannaula ry:s hemsidor, som representerar föreningens bild av finntron, och internetforumet Hiitola, som används för att också kunna studera den individuella variation som finns ”på fältet”. Som teoretisk referensram används Peter Aronssons tankar om historiebruk och Jan Assmans teori om minneskultur. Dessutom kopplas finntron till den aktuella diskussionen om vad som är religionens roll i dagens samhälle. Historiebruket inom finntrons natursyn diskuteras i förhållande till en civilisationskritisk strävan efter att hitta ett fungerande alternativ till dagens kultur, som anses ohållbar både med tanke på härskande materialistiska värderingar och naturförstörelsen som den teknologiska utvecklingen fört med sig. Även om de finntroende gärna talar om sin tro som forntro, kommer jag fram till att det i akademisk mening framför allt är agrarkulturens folktro som finntron grundar sig på. I kapitlet som behandlar människosynen analyseras de finntroendes sätt att förhålla sig till människan som traditionsbärare. Också traditionens roll för behovet av autenticitet och legitimering för en ny religiös rörelse diskuteras. Även när det gäller människosynen är det framför allt folktron som är förebilden för finntron. Ett drag som framkommer är att finntroende ser folk, kultur, språk och geografiskt område som en odelbar helhet, vilket kan beskrivas som en kulturell form av nationalism, som strävar efter att bevara den egna kulturen från att undanträngas av främmande kultur. Som minneskultur konstateras finntron vara en skriftlig kultur. Även om de finntroende ofta beskriver sin tro som fortsättning på en muntlig tradition är det i praktiken bara spillror av äldre tro som lever kvar i dag och finntron studeras i huvudsak via skriftliga källor som hittas över internet, i böcker och i arkiv. I samband med att det börjat uppstå olika grupperingar inom finntron, har det börjat förekomma intern diskussion om hur tradition ska tolkas inom tron. För närvarande finns det två olika grupper som aspirerar till att representera, om inte alla, så åtminstone en större grupp finntroende. Föreningen Taivaannaula ry som grundades 2007 och Karhun kansa som i december 2013 registrerades som ett finntroende religiöst samfund. Utöver dem finns ett okänt antal finntroende som utvecklar sina egna tolkningar av finntron. Finntron skapas i skärningspunkten mellan föreningen, samfundet och alla individuella tolkningar. Med så många aktiva skapare bygger den på en mångfald inspirationskällor. Schematisk kan man säga att det är två olika kulturella fält som kombineras: den nationella och den nyhedniska historiekulturen. I relation till religionens förändrade roll i det postmoderna samhället, presenteras finntron i och med sin antidogmatiska och individualistiska karaktär som ett exempel på hur människor i dag söker och skapar andlig mening i sitt liv.

Under början av 1800-talet var medicinvetenskapen fortfarande en blandning av vetenskaplig medicin och folkmedicin. Effektiva mediciner och behandlingsmetoder saknades, och minsta åkomma kunde leda till följdsjukdomar som i sin tur ledde till döden. I denna kvalitativa studie behandlas kvinnliga ståndspersoners förhållande till och syn på sjukdom och död i Finland under början av 1800-talet, utifrån de tankar och beskrivningar som nämns i privata brev och dagböcker skrivna av dem själva samt andra personer i deras närhet. De kvinnor som undersöks här, Eva Mathilda Aminoff, Catarina Elisabet von Born, Minette von Haartman och Selma Augusta Europaeus genomled utöver olika sjukdomar dessutom flera graviditeter som slet hårt på deras hälsa. Åtminstone tre av dem dog därtill i någon form av lungsjukdom. För två av kvinnorna handlade det troligen om lungsot, vilket inte gick att bota vid den här tiden. I deras material framstår därmed sjukdom som ett huvudsakligt tema. Också tankarna på döden är närvarande i deras vardag på grund av deras svaga hälsa och flera dödsfall bland deras närmaste. Materialet visar att sjukdom och hälsa var starkt sammankopplade, och förhållningssättet till döden kan därmed ses som en del av förhållningssättet till sjukdom. Synen på döden måste ses som en påverkande faktor till hur dessa kvinnor förhöll sig till sina respektive sjukdomar. I medicinhistorien har början av 1800-talet ofta glömts bort och i stället överskuggats av slutet av seklet. Fokus i medicinhistorisk forskning ligger sällan heller på den sjuka och dennas vardag. Även forskning i dödens historia är än så länge begränsad, särskilt i ett nordiskt sammanhang. Mot bakgrund av tidigare forskning, med Karin Johannisson, Philippe Ariès och Angela Rundquist i spetsen analyseras i denna avhandling personligt arkivmaterial. Jag undersöker hur vardagen kunde se ut för fyra kvinnor som levde med en dödlig sjukdom samt deras tankar om och syn på döden som en konsekvens av sjukdom. Perspektivet är patientorienterat, och undersökningens fokus är upplevelser av sjukdom och död utan att vara psykologiserande. I stället tas här fasta på upplevelsernas yttre uttryck och de former som dessa tar i källmaterialet. I avhandlingen argumenterar jag för att upplevelser och beskrivningar av sjukdom och död är kulturbundna. Som fenomen i sig är de icke-värdeladdade, men däremot kan beskrivningarna och deras uttryck vara det. En av avhandlingens viktigaste slutsatser är att det förhållande som kvinnorna hade till sjukdom visar att sjukrollen för dem inte var en accepterad del av deras bild av tidens kvinnoideal. Detta motsäger den gängse bilden av den sysslolösa högreståndskvinnan vars sjukroll i tidigare forskning anses ha varit en del av 1800-talets kvinnoideal. Kvinnorna i denna studie lät sig inte styras av sin sjukdom, tvärtom, i konflikten mellan kvinno- och sjukrollen vann kvinnorollen, medan sjukrollen motades undan och ignorerades till förmån för de plikter som ingick i den roll som definierade kvinnorna som kvinnliga ståndspersoner.</p>

Betydelsen av formell utbildning ökade under årtiondena efter andra världskriget inom många yrkes-grupper. Under denna tid genomgick den finska polisutbildningen ett flertal förändringar, av vilka de två viktigaste var polisskolans flytt till en ny skolbyggnad 1961 och en utbildningsreform på 1970-talet. Dessa förändringar förvandlade med tiden polisutbildningen från ett selektionsverktyg för poliskåren till ett system som planmässigt kombinerar teori och praktik för fältets behov. Polisens yrkesidentitet har därigenom ändrats i enlighet med den trend som forskningen kallar professionalisering, att yrkesutövaren blir expert på yrkets djupare innebörd snarare än de konkreta sysslorna. I denna process spelar utbildning en central roll, och därför är det skäl att betrakta polisutbildningens historia ur ett professions-perspektiv. Syftet med denna undersökning är att komma fram till hur utvecklingstrenderna inom polisut-bildningen från vapenstilleståndet 1944 till slutet av 1970-talet påverkade poliskårens professionali-sering. Undersökningen har gjorts i huvudsak utifrån samtida artiklar från polistidningarna Poliisimies och Suomen poliisilehti, Polisinstitutets terminspublikationer och intervjuer med personer som på nära håll upplevt eller arbetat med polisutbildningen under den behandlade perioden. Arbetet börjar med en diskussion om vad professionalisering innebär och hur begreppet kan tillämpas på poliskåren. Därefter ägnas tre kapitel åt de tre tidsperioder jag valt att dela in den undersökta tidsperioden i. Den första perioden, 1944-1960, började med att en kommitté utarbetade ett förslag till hur polisutbildningen borde omorganiseras. Under denna period låg Statens polisskola på Sveaborg, där utrymmesbrist utgjorde ett hinder för utveckling av utbildningen. I början av den andra perioden, 1961-1969, flyttades polisskolan till en ny anläggning i Otnäs. Aspirantutbildningen, som skötts av rörliga polisen, centraliserades till det nya Polisinstitutet. Under 1960-talet stärkte polisutbildningen sin ställning, och 1969 blev aspirantutbildningen obligatorisk för alla blivande poliser. Under den tredje perioden, 1970-1977, stod polisutbildningen inför nya utmaningar då Polisinstitutet inte var tillräckligt stort för utbildningsbehovet. Samtidigt uppmärksammade inrikesministeriet avsaknaden av officiella läroplaner. Undersökningen påvisar att professionaliseringen under 1940- och 1950-talet främst gällde befälet. I övrigt led polisutbildningen av resursbrist på grund av den trånga skolbyggnaden, och på grund av korta kurstider och brist på relevant samband mellan utbildning och arbete framstod polisutbildningen som ett selektionsverktyg snarare än en professionaliserande upplevelse. Under 1960-talet möjliggjorde ökade resurser och främst den nya skolbyggnaden mera omfattande utbildning. Då aspirantkursen blev obligatorisk och organiserad elevkårsverksamhet inleddes skapades en enhetlig början och en gemensam yrkesidentitet. 1960-talets reformer kom dock inte att lägga grunden för en framtida utveckling av polisutbildningen, dels eftersom också den nya skolbyggnaden visade sig vara för liten för specialkurser, dels eftersom det inte fanns något koordinerat läroplansarbete. Detta kom att åtgärdas på 1970-talet, då en separat kurscentral bildades och läroplansarbete inleddes. Längre kurser, ökad differentiering mellan tjänsteexamina, specialkurser och uppkomsten av den nuvarande arbets-platsutbildningen omvandlade på ett avgörande sätt polisutbildningen och bidrog till uppkomsten av en professionell poliskår.