Browsing by discipline "History (teaching in Swedish)"

Finland och Sverige hade under andra världskriget mycket olika relationer till det nationalsocialistiska Tyskland. Finland och Tyskland var först vapenbröder i kriget mot Sovjetunionen. Då Finland ville lösgöra sig ur striden och sluta en separatfred med Sovjetunionen blev man tvungen att vända vapnen mot de tidigare vapenbröderna. Finland var i krig mot tyskarna ända till slutet av april 1945 då de sista tyska styrkorna retirerade till Norge från finskt territorium. Sverige däremot hade under andra världskriget strävat efter att till varje pris hålla sig utanför konflikten. Landet levde under kriget under det tyska hotet men bedrev också lukrativ handel med Tyskland. Allt detta påverkade hur man i Finland och Sverige förhöll sig till tyskarna under andra världskriget och även efter att Tyskand kapitulerat i början av maj 1945. Även efter kriget var situationen mycket annorlunda i Finland och Sverige. Republikens skyddslag, som censurlagen I Finland kallades, avskaffades först 15.10.1947 efter Parisfördraget då Finland slöt fred med segrarmakterna i andra världskriget. Men även därefter tillämpade de finska neutrala och ledande tidningarna en viss grad av självcensur i politiska frågor. Finland måste även i viss mån ta i beaktande Sovjetunionens inställning. Detta gällde även den tyska skuldfrågan. Sverige behövde inte på samma sätt ta i beaktande Sovjetunionens ståndpunkter. I Sverige gjordes beslutet att återställa tryckfriheten redan i slutet av maj 1945. Helsingin Sanomat skrev inte alls om det tyska folkets kollektiva skuld före sommaren 1945 då Tyskland hade kapitulerat. Dagens Nyheter öppnade debatten om detta ämne för året 1945 redan i januari. Denna avhandling beskriver hur debatten om det tyska folkets kollektiva skuld framskred i Helsingin Sanomat och Dagens Nyheter. Som källmaterial har använts dessa tidningar under åren 1945–1947. Båda tidningarna följde mest den brittiska och amerikanska linjen ifråga om den tyska skuldfrågan. Dock påverkade inrikespolitiken i Finland och Sverige även vad som skrevs om det tyska folkets kollektiva skuld. Händelser på kontinenten och de allierades relationer påverkade även debatten I tidningarna. I DN var närmare två tredjedelar av tidnigens artiklar om den tyska skuldfrågan under tidsperioden 1945–1947 tidningens egna. De flesta av dessa utkom 1945. Under samma tidsperiod publicerade HS endast två egna artiklar om detta ämne. Då man jämför de egna och importerade artiklarna märker man att förhållningen till det tyska folkets kollektiva skuld inte skiljer sig märkbart förutom att man i DN:s egna artiklar oftare förhöll sig neutral till den tyska skuldfrågan än i de importerade. DN skrev klart mest om det tyska folkets kollektiva skuld under året 1945. Följande år hade intresset redan klart avtagit. HS däremot skrev mest om detta ämne under året 1946. Följande år avtog intresset för den tyska kollektiva skulden även i HS. Artiklarna i HS tog oftare ställning mot det tyska folkets kollektiva skuld än artiklarna i DN. I en stor del av de importerade artiklarna i båda tidningarna kan man urskilja propagandainnehåll av de västallierade. Denna avhandling visar att ryska åsikter om den tyska kollektiva skulden förmedlades åren 1945–1947 till HS huvudsakligen via brittiska och amerikanska nyhetsbyråer. Samma gällde även för DN. Artiklar som innehöll ryska åsikter innehöll även ofta rysk propaganda. Det verkar som om britterna och amerikanerna ändrade flera gånger på förhållningen till den tyska kollektiva skulden beroende på den politiska utvecklingen och konjunkturerna. Sovjetunionens åsikter om saken skiftade inte lika mycket. Men Sovjetunionens åsikter påverkade inte märkbart debatten om den tyska kollektiva skulden i HS och DN 1945–1947.

I min studie ser jag på hur Unionens, Kvinnosaksförbund i Finland medlemmar argumenterade för kvinnosaken i sammanhang som hade att göra med uppfostran och utbildning. Jag har begränsat mig till att studera förbundets första tio verksamhetsår, det vill säga åren 1892–1901. Inspirerad av Joan Wallach Scotts har jag valt att göra en närläsning av mitt material för att på så vis kunna reda ut hur medlemmarna byggde upp sina argument. Som material använder jag mig av artiklar som författats av förbundets medlemmar och som huvudsakligen publicerats i tidskrifterna Hemmet och Samhället samt Nutid. Dessutom har jag stött mig på förbundets mångåriga ordförande Lucina Hagmans litterära produktion från de ifrågavarande åren. Sammanfattningsvis kan konstateras att i all argumentering framkommer kvinnors äktenskapsstatus i någon form, eftersom det inte gick att argumentera för kvinnors rättigheter utan att referera till det som definierade dem och avgjorde hur och på vilket sätt de kunde verka i samhället. Detsamma gällde kvinnors påstådda naturliga moderlighet. Det här avgjorde på vilka sätt de kunde argumentera för kvinnors rätt till bildning. Eftersom kvinnors medborgarskyldighet hade förknippats med ett uppfostringsansvar, genom att kvinnor kopplades till rollen som moder, verkar det ha varit klart för de flesta av Unionens medlemmar att de kunde föra kvinnosaken framåt genom att ta sig an ett uppfostringsansvar i samhället. Därmed kunde de förklara sin roll som ”sedens uppfostrarinnor”, vilket då utsträcktes till manliga bekanta och människor från de lägre klasserna. Uppfostringsansvaret var också förenligt med den plikt som den bildade klassen upplevde att den hade gentemot de bredare folklagren: det var deras skyldighet att bilda folket och förädla dess seder. Det var också i relation till allmogen och arbetarklassen som de bildade kvinnorna kunde konstituera sin identitet som ”bättre folk”. Allmogen och arbetarklassen uppfattades som motsatser genom att de inte ansågs förstå sig på de ideal som de som kvinnor och medborgare måste leva upp till. Unionens medlemmar ansåg också att bildning medförde särskilda skyldigheter. Genom att uppfylla dessa kunde de också föra kvinnosaken framåt, eftersom de visade att de var dugliga medborgare.

Denna avhandling undersöker samarbetet mellan den finska Statspolisen och den svenska säkerhetspolisen från år 1938 till fortsättningskrigets början år 1941. Som viktigaste källor för denna avhandling har använts de respektive säkerhetspolisernas arkiv i Finland och Sverige. Samarbetet mellan den finska Statspolisen och Sveriges säkerhetspolis, den Allmänna Säkerhetstjänsten med dess föregångare bestod av informationsbyte, som sköttes via korrespondens, telefon och några enstaka tjänsteresor. Underrättelsesamarbete baserar sig på nytta och ett ömsesidigt förtroende. Förtroendet mellan den finska och den svenska säkerhetspolisen hade byggts upp sedan 1920-talets början. Det är viktigt att komma ihåg, att underrättelsetjänster och säkerhetspoliser inte opererar i ett tomrum. De är underställda den politiska viljan i en stat. Därför beaktas den politiska situationen vid sidan om den egentliga handlingen. Först och främst innefattade säkerhetspolissamarbetet bekämpning av verksamhet i förmån för Sovjetunionen. Detta innefattade dels sovjetisk spionage- och sabotageverksamhet och dels finländska kommunister eller andra personer på den vänstra kanten, vars verksamhet enligt säkerhetspoliserna, tjänade Sovjetunionens intressen. Bland dessa fall kan nämnas den av Ernst Wollweber ledda sabotageligan, som verkade inom hela norra Europa samt oppositionsgruppen inom den finska socialdemokratin, de så kallade sexlingarna. För det andra bekämpades även den tyska verksamheten. Denna verksamhet innefattade vissa tyska spioner, som rörde i Finland och Sverige. Tyskland var dock samtidigt en samarbetspartner för både Sverige och Finland, och detta påverkade säkerhetspolisernas förhållande till den tyska verksamheten. Dessutom behandlas ödet på en jude, Hans Szybilski, som utlämnades till Tyskland från Finland under fortsättningskriget. Informationen, som ledde till Szybilskis utlämnande härstammade från det finsk-svenska säkerhetspolissamarbetet. Samarbetet mellan Statspolisen och den Allmänna Säkerhetstjänsten med dess föregångare var omfattande och det fungerade bra. Inga förtroendeproblem verkar ha funnits. Säkerhetspolissamarbetets huvudmotståndare var utan tvekan den sovjetiska verksamheten, eller verksamheten vilken ansågs tjäna Sovjets intressen, och denna verksamhet bekämpades kraftfullt. Däremot såg både Statspolisen och den svenska säkerhetspolisen tidvis mellan fingrarna på det tyska illegala spionaget. De politiska aspekterna visar sig tydliga. Tyskland ansågs delvis vara en vänligt sinnad stat av både Finland och Sverige, och därför ansågs dess spionage inte nödvändigtvis så farligt. Med Sovjetunionen var förhållandesättet helt det motsatta.

Denna pro gradu granskar på vilket sätt innehållet i kontaktannonser i Hufvudstadsbladet har förändrats under åren 1910, 1950 och 1990. Trots att forskning kring kontaktannonser som textform har bedrivits i omfattande grad sedan 1970-talet, utgör kontaktannonser i Hufvudstadsbladet ett ännu relativt outforskat historiskt källmaterial. I finländsk press har kontaktannonser förekommit på både svenska och finska sedan 1900-talets början. Undersökningen utgår från tre frågeställningar: hur män och kvinnor beskriver sig själva och sin önskade partner i kontaktannonserna, vilka könsideal som kan skönjas i texterna samt vilka förändringar som framträder över tid. Idéer om vad som är ”manligt” och ”kvinnligt” strukturerar hur människor uppfattar och bedömer varandras beteende, men även hur individen känner, tolkar och uttrycker sina egna känslor. Detta sker via kontaktannonser då de innehåller förväntningar på hur människorelationer och en partner ska vara och se ut. Eftersom synen på könens rättigheter och möjligheter samt normer kring ”kvinnligt”, ”manligt” och parbildning förändrats kraftigt i Finland under 1900-talet är det motiverat att studera kontaktannonser från början, mitten och slutet av seklet – tre helt olika skeden i landets historia. Källmaterialet består av sammanlagt 105 kontaktannonser från åren 1910, 1950 och 1990, varav 61 stycken är skrivna av män, 44 stycken av kvinnor. I studien förekommer både kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys. Kontaktannonserna analyseras utifrån tre faktorer: social status, inre egenskaper samt yttre egenskaper. Strukturen förekommer även i Josefin Nilssons magisteruppsats Svenska hjärtan från 2005, som behandlar beskrivningar av män och kvinnor i kontaktannonserna ur Dagens Nyheter. Utgående från de egenskaper som män respektive kvinnor säger sig söka hos motparten urskiljs en sorts idealman och -kvinna för varje årtal. Denna konstruerade könsroll jämförs med historikern Yvonne Hirdmans teori om särhållning av könen, det vill säga att män och kvinnor alltid ska hållas isär och inte får ha liknande egenskaper. Undersökningens resultat vittnar om stora förändringar när det gäller normer och ideal i kontaktannonserna under de olika åren, men även om hur praktiska förhållanden så som boende, ekonomi och fritid snarare än regelrätt kärlek dominerat innehållet. Till exempel har social status under seklet gått från att uttryckas explicit i annonserna, i form av pengar eller förmögenhet, till att bli något som indikeras närmast implicit, via intressen eller personlighetsdrag. Även annonsörernas syfte har gått från uttalat till dolt: medan äktenskap var det vanligast motivet 1910, uttalades syftet 1990 ofta inte alls. Undersökningen visar också på andra ämnen som var tabubelagda i kontaktannonserna under de olika åren, exempelvis den kvinnliga frigörelsen. Men i resultatet finns även teman som överlevt tidens gång: exempel på det är ensamhet och efterfrågan på bildning.

The idea of progress dominated the conceptual world of late 19th century. At the same time the very contents of progress was disputed and open for debate. This openess constituted the backdrop for the finnish critic and philosopher Hjalmar Neiglick (1860-1889) who assidously insisted in his intellectual program on modernity and progress. His career was a short but intense one: during his active years in the 1880 s he acted as a theatre critic and debater in several fields of civil society. He was the first in Finland to hold a chair in psychology at the Alexander University. Main targets for his critique was the idealistic school of philosophy, the romantic literature and the general intellectual climate in Finland that he found listless and indolent. In my thesis I explore how Neiglick positioned himself as a pioneer and forerunner of modernity and how he through this positioning justified his scientifical and cultural aims. I conduct this study through contextualising Neiglick within the frame of idea of progress. My sources consist of articles in newspapers, reviews of plays, public speeches and private letters. The foremost theoretical aid is the conceptual analysis of progress and its connection to the transformation of the horizon of expectation and space of experience by Reinhart Koselleck. Through Koselleck I have been able to describe what kind of conceptual framework framed Neiglick and his experience of time and how this affected the way he positioned himself. I come e.g. to the conclusion that Neiglick both viewed progress as inevitable as well as something that required a conscious struggle. In my study I show how different geographic locations Germany, France, Denmark and Finland were at interplay in this act of position-taking on the intellectual field. Neiglick saw both France and Denmark as avantguard countries, worthy of emulation. Especially the ideals of French Enlightenment and modern France as universal country (Paris as the capital of the 19th century) were by Neiclick deemed in a particulary exemplary light. Germany on its part was by Neiglick considered as the home of stagnant nationalism, obsolete philosophy and obscure romanticism. Neiglick's stance towards Finland was ambiguous. As he devoted himself to rejuvenate his country, he simultaneously regarded his own outlook as well as the Swedish-speaking Finns future as dismal. I attribute this pessimistic attitude in his otherwise optimistic belief in the future to the fact that he believed the Finnish-speaking Finns to become dominant in social life in the future. This conviction, I believe, was due to Neiglicks firm belief in the inevitability of progress. Earlier research has established the fact that Neiglick regarded Finland as a cultural backwater and that he used his connections with continental Europe to justify his cultural radical critique that he saw as antidote for this backwardness. In my thesis I explore and broaden these findings and point out what kind of experience of time lay as a foundation for the notion of something being progressive or reactionary.

Denna pro gradu-avhandling undersöker vilka samhällsfrågor som lyfts upp i rapporteringen om sångtävlingen Eurovision song contest. Fokus ligger på vilka frågor som tas upp i den finländska tidningspressen i artiklar som behandlar tävlingen under åren 1964-1965, 1989-1990 och 2014-2015. Det första åratalet som granskas är år 1964 eftersom Finland då deltog för fjärde gången och medverkan i tävlingen har redan etablerats som en tradition. Därefter görs nedslag med 25 års mellanrum för att kunna se hur rapporteringen har förändrats. Tidningarna som undersöks är Hufvudstadsbladet som är Finlands största svenskspråkiga dagstidning, Helsingin sanomat som är Finlands största finskspråkiga dagstidning och Iltasanomat som är en finskspråkig kvällstidning. Urvalet föll på dessa tidningar eftersom de alla getts ut under åren i fråga. Eurovision song contest arrangerades för första gången år 1956 av European Broadcasting Union som är en europeisk tv- och radio-union. Målet med att arrangera den första sångtävlingen var att i efterkrigstida Europa skapa en gemenskap och en europeisk identitet, dessutom ville unionen testa ny sändningsteknik. Länderna skickar en representant som sedan tävlar mot de andra ländernas sångare. Tävlingen är fredlig och texterna får inte innehålla religiösa eller politiska budskap, men då flera europeiska länder samlas på en och samma plats så kan man inte undvika att också samhällsfrågor kommer att diskuteras. Den här avhandlingen visar att också artiklarna om tävlingen som ofta hittas på nöjes- eller tv-sidorna innehåller ämnen som berör samhället, konflikter och värdefrågor. I avhandlingen lyfts tre teman fram per årtionde, men granskningen visar att flera av ämnena återkommer under flera år. År 1964 kan vi läsa i artiklarna att Sverige inte deltar eftersom det pågår en skådespelarstrejk i landet, också andra år har olika strejker hotat tävlingen. År 1964 hoppar en demonstrant upp på scenen under showen och kräver att den portugisiska och den spanska diktatorn ska avgå. Både år 1964 och 1965 nämns det att östeuropeiska länder som vanligtvis tävlar i sin egen sångtävling, Intervision, nu också kan se Eurovision song contest. Kalla krigets slut och Berlinmurens fall färgar rapporteringen år 1989 och 1990. Jugoslavien vinner tävlingen 1989 och står värd därpå följande år, trots att landet höll på att genomgå stora förändringar och skulle komma att splittras kort därefter. Berlinmuren föll på hösten 1989 vilket inspirerade många låtskrivare som sjöng om fred och murar i sångtävlingen år 1990. Krig och fred har varit återkommande teman i Eurovision song contest genom åren, det här samma året sjöng också Frankrike om problematiken kring rasdiskriminering men låten som vann var en hyllningslåt till att de europeiska staterna skulle gå samman i Europeiska unionen några år senare. Under 2000-talet har Eurovision song contest ofta förknippats med HBTIQ- frågor och ämnet kommer regelbundet upp i rapporteringen, speciellt år 2014 då den skäggiga dragqueenen Conchita Wurst vinner tävlingen. Ämnet nämns också år 2015 eftersom Ryssland stramat till lagen kring homosexuellas rättigheter. Rysslands representanter får utstå högljutt buanden i direktsändningen både år 2014 och 2015 eftersom landet är inblandat i Krimkrisen som pågår i Ukraina, reportrarna i alla tidningar som undersöks nämner saken. Finlands egen representant år 2015 är punkbandet Pertti Kurikan Nimipäivät som består av fyra medelålders män med funktionsvariationer. Deras medverkan sägs ha krossat fördomar i hela Europa. För att vara en tävling som ska handla om musik och samhörighet hinner man på 60 år få in väldigt många konflikter och samhällsfrågor. Tidningspressen hinner också under dessa år förändras, men alla år behandlar de ändå Eurovision song contest trots att intresset ibland är svagare och ibland starkare. Eurovision song contest har varit en del av det finländska tv-utbudet under så gott som hela televisionens historia i Finland och har varit tillgänglig för alla finländare.

Pro gradu-avhandlingens syfte är att undersöka den s.k. fostring som utfördes bland finska rödgardister i fånglägren sommaren 1918. Arbetet leddes i huvudsak av vita fältpräster och de totalt 90 fostringsmännen ämnade omskola närmare 80 000 röda fångar. Motivet bakom projektet var att rödgardisterna skulle anamma kristna och fosterländska värderingar. Fostringen omfattade allt från själsligt stöd, gudstjänster och predikningar till litteraturutdelning och varierande fritidsverksamhet. Jag har tolkat projektet som borgerlig och religiös propaganda med eventuella inslag av genuin empati. I avhandlingen har jag studerat vilka målsättningar fostringsmännen hade med fostringen, hur de förverkligade sitt program och vilka resultat omskolningen fick. Genom denna uppdelning är avhandlingens innehåll i huvudsak kronologiskt, men de olika fostringsmetoderna behandlas även tematiskt. I studiens inledande kapitel sammanfattar jag innehållet i de protokoll som skrevs under fostringsmännens möten, och summerar ett program i huvudsak utgående från dem. Efter att ha sammanställt fostringens riktlinjer analyserar jag deras förverkligade. I fostringsmännens tidskrift Tosi Työhön! förmedlades deras ståndpunkt och jag har tolkat publikationen som avdelningens språkrör. Tosi Tyhön! utkom i tretton nummer à fyra sidor sommaren 1918. Jag har studerat artiklarnas innehåll och uppdelat dem enligt ämnena skuldbeläggning och förlåtelse, familjens utsatthet, nyhetsrapportering och fångarnas hemförlovning. Utdelningen av Tosi Tyhön! utgjorde en del av fostringsmännens praktiska arbete på anstalterna. Jag har även undersökt hur fostringens övriga program tillämpades, och jag har uppdelat verksamheten i själsligt stöd, religiösa ritualer, bildning, samt arbete och fritid. Studien har avgränsats regionalt till fånglägret i Dragsvik, på vilket fostringschefen dagligen noterade sitt arbete i en bevarad journal. Projektets förverkligande framgick också i avdelningens veckorapporter, brev och under möten. Avslutningsvis undersöks fostringens med- och motgångar, egentliga inflytande och resultat. Jag analyserar de anställdas egen syn på projektet, före detta fångars kommentarer och tidigare forskares slutsatser. I avhandlingen kan jag konstatera att fostringen aldrig fick det inflytande fostringsmännen önskade, i.o.m exempelvis bristfällig organisation, livsmedels- och hygienbrist och för få anställda. Jag har dock kunnat visa att exempelvis litteraturutdelningen var omfattande i fånglägren. Studien i Tosi Työhön! förtydligar även fostringsmännens förtroende för det skrivna ordet.

Denna pro gradu-avhandling undersöker studenttidningen Soihtus utveckling mellan åren 1966 och 1970, då den internationella studentradikalismen nådde sin höjdpunkt. Soihtu utgavs av två olika studentföreningar; Akateeminen Sosialistiseura från år 1931 till 1967 och Sosialistinen Opiskelijaliitto från 1968 till 1991. Avhandlingens syfte är således att granska hur bytet av utgivare reflekteras i tidningen. Samtidigt avspeglar de undersökta årgångarna brytningen som skedde i Finlands studentradikalism under denna tidsperiod. Ända tills decennieskiftet var studentradikalismen i Finland en relativt lågprofilerad strömning som baserade sig på den nya vänsterns okonventionella marxism. Till en början påminde studentradikalismen i Finland om motsvarande internationella rörelser, men med tiden kom de finländska upproren att utveckla egna, specifika karaktärsdrag. Först och främst fick studentradikalismen sin egentliga form först under 1970-talet i Finland. Då började de finländska studenterna söka inspiration från den traditionella marxism-leninismen istället för den nya vänstern som i de flesta fallen utgjorde den internationella radikalismens ideologiska grund. Slutligen blev den finländska radikalismen en synlig rörelse som förespråkade en dogmatisk, Sovjetvänlig kommunism. Sosialistinen Opiskelijaliitto ledde denna rörelse och föreningen var starkt kopplad till taistoiterna, den interna oppositionen inom Finlands kommunistiska parti ledd av Taisto Sinisalo. Avhandlingens källor består därmed av artiklar publicerade i Soihtu från år 1966 till 1970. I analysen ingår endast för undersökningen relevanta artiklar, det vill säga de som tydligast uttrycker förändringar inom tidningen. De utvalda artiklarna har delats in i tre kategorier; artiklar som behandlar inrikespolitiska frågor, artiklar som behandlar utrikespolitiska frågor och teoretiska artiklar. På detta sätt är det möjligt att urskilja hurdana intresseskiften som skedde inom tidningen. Arbetet stöder sig även på forskningslitteratur om 1960- och 1970-talet för att artiklarna ska kunna placeras i en historisk kontext. Bytet av Soihtus utgivare och förändringarna som samtidigt ägde rum i den finländska studentradikalismen märks tydligt i tidningen, både i dess utseende samt innehåll. År 1966 och 1967 var Soihtu fortfarande en rätt liten tidning som uttryckte likheterna mellan den finländska och den internationella studentradikalismen. Artiklarna som publicerades under dessa år behandlar flera teman som även uppmärksammades utanför Finlands gränser, exempelvis frågor relaterade till utbildningen. I och med Sosialistinen Opiskelijaliittos framväxt till den ledande kraften inom Finlands studentradikalism växte Soihtu betydligt. Årgångarna 1969 och 1970 omfattar tjocka nummer som förmedlar Soihtus nya ideologiska linje. Numren omfattar till exempel flera teoretiska artiklar med uppgiften att upplysa studenterna om marxism-leninismen. Dessutom märks Sosialistinen Opiskelijaliittos och taistoiternas lojalitet mot Sovjetunionen i den växande mängden artiklar som fokuserar på den sovjetiska politiken.

I min avhandling pro gradu har jag granskat autodaféceremonierna i Lissabon åren 1709 och 1746. Ceremonierna organiserades av inkvisitionen i Lissabon för att offentligt döma människor som genom sitt beteende eller sina handlingar förolämpat den katolska tron, den dåtida samhällsordningen eller gjort sig skyldiga till moralbrott som tvegifte. Syftet med avhandlingen är att sammanfatta om det fanns något specifikt mönster angående de brott och straff som inkvisitionen särskilt intresserade sig för. Genom att analysera de utdelade straffen söker avhandlingen även granska om vissa samhällsgrupper var mer utsatta än andra för att hamna i onåd hos inkvisitionens och hur inkvisitionen motiverade de straff som utdelades för folket i staden. Genom att analysera de tillgängliga autodaféprotokollen från Portugals nationalarkiv Torre do Tombo i Lissabon har jag försökt skapa en bild av hurudana personer som dömdes och för vilka slags brott de dömdes av inkvisitionen i Lissabon. Jag har även sökt göra en analys av hur inkvisitionen presenterade dessa förbrytare, som under autodaféceremonin offentlig fick sina brott och straff förkunnade, för stadens befolkning. Avhandlingen består av sex huvudkapitel, varav tre är forskningskapitel som är uppbyggda enligt temana brott, straff och motiveringar för bestraffning. De övriga kapitlen består av en inledning och ett bakgrundskapitel samt ett sammanfattande kapitel. Det första forskningskapitlet handlar om de brott som inkvisitionen dömde folk för och kapitlet presenterar statistik över brotten för åren 1709 och 1746. Kapitel fyra presenterar de straff som inkvisitionen utdelade för förbrytarna under de sagda åren och kapitel fem fokuserar på hur det motiverades för folket att de som dömdes var förtjänta av de lidanden de fick. Även dessa kapitel innehåller statistik angående utdelade straffen och en översikt av hur samhällsgruppen påverkade de utdelade straffen. Forskningen är kvalitativ, men antalet domar per autodaféceremonier framförs i en kvantitativ del av forskningen. Resultatet i denna avhandling visar att de flesta som dömdes för att idka judiska seder eller vara anhängare av sagd religion dömdes till fängelsestraff. Detta var ett straff som alltid innebar att förbrytaren i fråga förlorade hela sin egendom till inkvisitionen, som delade de beslagtagna ekonomiska tillgångarna med kungen. Forskningen visar även att inkvisitionen i Lissabon inte var lika drakonisk i sin natur som den spanska inkvisitionen. I studien framkommer det också att det inte var allmänt att äldre medborgare dömdes till hårda fysiska straff, så som piskrapp eller tjänstgöring som galärslav. Personer som dömdes för moralbrott och personer som dömdes för mindre allvarliga trosbrott blev oftast bestraffade med exil och/eller prygel. Anmärkningsvärt är att det var nästan lika allmänt att män dömdes för utövandet av svartkonst som kvinnor. I praktiken var det väldigt få som dömdes till döden, om man även räknar med de individer som dött i fängelsecellerna. Inte ens tio procent av det totala antalet dömda mottog dödsdomen. De flesta som dömdes till döden fick sin dom på grund av att de var nykristna som enligt inkvisitionens uppfattning fortfarande idkade judiska seder och inte hade accepterat den katolska tron som den enda rätta. Resultatet visar också att ju närmare 1700-talets mitt man kommer, desto sällsyntare blir dödsstraffen.

Finntron är en nutida hednisk tro som de finntroende själv beskriver som en modern tro vars rötter sträcker sig långt tillbaka i den finska forntiden. Liksom annan nyhednisk tro, är finntron en säregen kombination av nytt och gammalt, varför jag valt att granska den ur ett historiebruksperspektiv. Den övergripande forskningsfrågan är hur historien används för att skapa en meningsfull tro och gemenskap för i dag. Avsikten är att behandla historiebruket inom finntron på ett generellt plan och för att göra detta närmar jag mig frågan tematiskt, genom att analysera tre olika aspekter av finntron: natursynen, människosynen och livsstilen. I kapitlen om natur- och människosyn analyseras de mer teoretiska och andliga sidorna, som utgör grunden för världsbilden, och i kapitlet om livsstil diskuteras den praktiska sidan om hur finntron levs ut och i vilken mån olika aktörer formar den. Internet har haft en stor betydelse för den finska nyhedendomen och också finntron har fötts och delvis utvecklats på webben. Av denna orsak är också det använda materialet internetbaserat. Finntron undersöks via två kanaler: föreningen Taivaannaula ry:s hemsidor, som representerar föreningens bild av finntron, och internetforumet Hiitola, som används för att också kunna studera den individuella variation som finns ”på fältet”. Som teoretisk referensram används Peter Aronssons tankar om historiebruk och Jan Assmans teori om minneskultur. Dessutom kopplas finntron till den aktuella diskussionen om vad som är religionens roll i dagens samhälle. Historiebruket inom finntrons natursyn diskuteras i förhållande till en civilisationskritisk strävan efter att hitta ett fungerande alternativ till dagens kultur, som anses ohållbar både med tanke på härskande materialistiska värderingar och naturförstörelsen som den teknologiska utvecklingen fört med sig. Även om de finntroende gärna talar om sin tro som forntro, kommer jag fram till att det i akademisk mening framför allt är agrarkulturens folktro som finntron grundar sig på. I kapitlet som behandlar människosynen analyseras de finntroendes sätt att förhålla sig till människan som traditionsbärare. Också traditionens roll för behovet av autenticitet och legitimering för en ny religiös rörelse diskuteras. Även när det gäller människosynen är det framför allt folktron som är förebilden för finntron. Ett drag som framkommer är att finntroende ser folk, kultur, språk och geografiskt område som en odelbar helhet, vilket kan beskrivas som en kulturell form av nationalism, som strävar efter att bevara den egna kulturen från att undanträngas av främmande kultur. Som minneskultur konstateras finntron vara en skriftlig kultur. Även om de finntroende ofta beskriver sin tro som fortsättning på en muntlig tradition är det i praktiken bara spillror av äldre tro som lever kvar i dag och finntron studeras i huvudsak via skriftliga källor som hittas över internet, i böcker och i arkiv. I samband med att det börjat uppstå olika grupperingar inom finntron, har det börjat förekomma intern diskussion om hur tradition ska tolkas inom tron. För närvarande finns det två olika grupper som aspirerar till att representera, om inte alla, så åtminstone en större grupp finntroende. Föreningen Taivaannaula ry som grundades 2007 och Karhun kansa som i december 2013 registrerades som ett finntroende religiöst samfund. Utöver dem finns ett okänt antal finntroende som utvecklar sina egna tolkningar av finntron. Finntron skapas i skärningspunkten mellan föreningen, samfundet och alla individuella tolkningar. Med så många aktiva skapare bygger den på en mångfald inspirationskällor. Schematisk kan man säga att det är två olika kulturella fält som kombineras: den nationella och den nyhedniska historiekulturen. I relation till religionens förändrade roll i det postmoderna samhället, presenteras finntron i och med sin antidogmatiska och individualistiska karaktär som ett exempel på hur människor i dag söker och skapar andlig mening i sitt liv.