Browsing by discipline "Nordic Literature"

Syftet med denna pro gradu-avhandling är att granska hur ljuden och ljudlandskapen i Monika Fagerholms roman Den amerikanska flickan (2004) formar och beskriver karaktärerna och om gestaltningen av ljudlandskapen har en betydelse för handlingen. Detta analyseras utgående från de fyra centrala karaktärerna Doris Flinkenberg, Sandra Wärn, Bengt och Eddie de Wire. Som teoretisk utgångspunkt används begrepp från ljudlandskapsforskning ur Murray R. Schafers lexikon i The Soundscape: Our Sonic Environment and the Tuning of the World samt begrepp ur lexikonet i Huutoja Hiljaisuuteen. De utvalda begreppen har anpassats för att fungera som begreppsapparat för en analys av litterära ljudlandskap. För att avgöra vem som hör och vem som hörs har jag använt mig av det narratologiska begreppet fokalisering, myntat av Gérard Genette. Jag har närmat mig romanen genom närläsning, och har valt ut relevanta ljud genom att se vilka som upprepas och är närvarande under utmärkande händelser för de här fyra karaktärerna då de hör och hörs. Analysen visar att ljudlandskapen har en betydelse för hur karaktärerna formas, samt för hur de beskrivs. Doris härmar och beskriver andra karaktärer, Sandra tar till sig den amerikanska flickans röst och sång, Bengt blir stum av sorg och Eddie de Wire spelar in sin röst på skiva vilken senare kommer att fungera som språngbräda för en av Sandras och Doris’ lekar. Gestaltningen av ljudlandskap har en betydelse för romanens handling. Ljudet kan förklara sådant som inte kan beskrivas i ord. Ljuden är ändå inte helt och hållet meningsbärande i sig själv, utan fungerar i symbios med den övriga handlingen. Alla fyra karaktärer har sina egna ljudmärken, och samtliga är kopplade till deras röst och tonfall. Hur de säger det de säger är det som ljuder och har en mening. Några av karaktärernas ljudmärken förändras under berättelsens gång och markerar en skiftning i karaktären. Förändringen i en karaktärs ljudlandskap beskriver alltså också en förändring i karaktären. Flera av ljuden i romanen är ständigt återkommande, vilket resulterar i en ekande effekt. Även om endast ett ljud är beskrivet i ett avsnitt, kan där finnas ett underliggande större ljudlandskap. Det ekar med andra ord, bland sidorna i Den amerikanska flickan.

Thomas Wulffs roman En Hjälte för Vår Tid Fragment, incidenter och andra fantasier ur Ivarlassys liv är den första delen av en planerad trilogi som baserar sig på en relativt okänd historisk person, Ivar Lassy. Huvudpersonen i romanen, Ivarlassy, är dock en markerat skönlitterär karaktär och parodisk hjälte. Romanens förhållande till historia är också problematiserande och lekfullt, och gränserna mellan fakta och fiktion suddas ut med parodiska och metafiktiva berättargrepp. I denna avhandling analyseras två huvudspår i En Hjälte för Vår Tid. För det första behandlas berättandet, som präglas av en parodisk imitation av äldre historieskrivning där berättaren både föreställer historiker och samtidigt markerar att berättelsen är en skönlitterär text. Vissa av romanens paratexter granskas också, och de visar sig ha en liknande dubbel effekt. För det andra analyseras blandningen av fakta och fiktion genom att se på ämnesvalet i romanen, granska Ivarlassy som romankaraktär och otypisk hjälte, och ställa romanen i relation till några intertexter. Bland intertexterna granskas både fiktiva texter som Michail Lermontovs roman Vår tids hjälte, och icke-fiktiva texter som skrifter om och av den historiske Ivar Lassy och historiska förlagor till andra romankaraktärer. Teoriramarna jag använder mig av är huvudsakligen Linda Hutcheons och Elisabeth Wesselings teorier om historiografisk metafiktion, det som Wesseling kallar för den postmoderna historiska romanen. Historiografisk metafiktion är en typ av metafiktion som kritiskt granskar gränsen mellan historieskrivning och skönlitteratur, fakta och fiktion. Historiografiska metafiktioner anknyter till en värld utanför fiktionen, t.ex. genom att använda sig av karaktärer som baserar sig på historiska personer, men gör det på ett sätt som problematiserar förhållandet mellan fiktionen och det den refererar till. I fallet med En Hjälte för Vår Tid betyder det bl.a. att det på olika sätt poängteras att romankaraktären Ivarlassy inte är identisk med Ivar Lassy, fast det samtidigt också finns ett samband mellan dem. En sådan här paradoxal dubbelhet som bejakar motsägelsefullhet är typisk för den postmoderna kulturen och för historiografisk metafiktion. Andra teorier som används, främst för att analysera berättandet i En Hjälte för Vår Tid, är bl.a. Simon Dentiths inkluderande teori om parodi och Sanna Nyqvists teori om pastisch, mera specifikt om pastischer som är imitationer av en viss tidsperiods stil. I En Hjälte för Vår Tid är objektet för den parodiska eller pastischartade imitationen nämligen en rätt så odefinierad ålderdomlig stil att skriva historia. Jag har valt att exemplifiera denna äldre stil med Bernhard Estlanders biografi över Eugen Schauman från 1924. Vid en jämförelse mellan Estlanders verk och Wulffs roman kan man se vissa likheter, som sättet att idealisera huvudpersonerna och att se teleologiska samband mellan karaktärsdrag som de visar som barn och deras senare livsöden. Samtidigt presenteras den pacifistiske Lassy som en radikalt annorlunda hjälte än Schauman och de övriga aktivisterna som var redo att gripa till våld för att nå sina mål. En Hjälte för Vår Tid presenterar på ett lekfullt vis en alternativ hjältetyp och tar upp relevanta teman som politiskt våld och terrorism och kulturell pluralism. Samtidigt väcker romanen epistemologiska frågor om hur historia skapas och förmedlas.

Syftet med den här uppsatsen är att närläsa Johanna Boholms prosalyriska verk Jag är Ellen (2015) för att få syn på vad det är som berättas, varför berättelsen ser ut som den gör och hur den berättas. Inga vetenskapliga analyser har tidigare gjorts av Jag är Ellen, men recensenter har lyft upp teman som tid, rum, skapelseberättelse, kvinnlig kollektivitet och fåglar. Jag tar i min analys fasta på dessa teman och granskar dem genom feministisk filosofi och ekofeminism. Huvudfokus i min analys är den feministiska mönstervarseblivningen som jag hävdar finns såväl i form som i innehåll. Med ekofeministisk teori granskar jag på vilket sätt Boholm skriver om kvinnorna och fåglarna och jag kan urskilja en kamp för naturen, kvinnobilden och fågelheten och en kamp mot en snäv patriarkalt kvinnobild såväl i nutiden som historiskt. Genom mannens avstånd till och oreflekterande av naturen hittar jag en antropocentrisk syn på naturen som är kopplad till den mansbild som porträtteras i verket. Som metod använder jag mig av onaturligt narrativ och feministisk narratologi. Onaturligt narrativ är Jan Alder, Brian Richardson, Stefan Iversen och Henrik Skov Nielsens svar på Monica Fluderniks teori om ett naturligt narrativ och har mycket likheter med magisk realism. Jag visar hur Boholm med ett onaturligt narrativ dekonstruerar tid, fysiska lagar och logiska principer och hur hon genom detta skapar en ny norm för kvinnans varande i sin fågelhet. Eftersom mannen inte passar in i detta onaturliga narrativ skapas ett utanförskap samtidigt som en patriarkal norm kritiseras och ifrågasätts. Det onaturliga narrativet möjliggör dessutom för Boholm att inte skriva tiden som linjär och genom detta blir mönstervarseblivningen ytterligare synlig. Boholm inleder sitt verk med en skapelseberättelse, och det faktum att många av karaktärerna dör och återuppstår lockar till en jämförelse med Bibelns skapelseberättelse. Också här kommer jag fram till att det Boholm gör är dekonstruktion av kunskapsarvet och det normativa narrativet. En viktig del i min analys är den feministiska filosofins motstånd mot den manliga traditionen av metaforfilosofi. Genom en granskning och närläsning av Boholms upprepningar av framförallt fåglar och en sidenhandske får jag syn på hur Boholm raserar de bilder och metaforer som vanligtvis är knutna till dessa ting och hur hon skapar sin egen definition av dem. Dessa blir ett sätt för kvinnorna i verket att frigöra sig från en snäv kvinnobild och här lutar jag mig framförallt mot feministiska filosofer som Phyllis Rooney, Marilyn Frye, Susan Sherwin och Toril Moi och deras teorier om ett manligt språk och den feministiska strategin att ta tillbaka ord. Jag knyter ihop alla delar i min analys till en helhet som är mönstervarseblivning. Onaturligt narrativ, ekofeminismen, metaforfilosofin och skapelseberättelsen är alla delar av denna helhet som jag menar inte kan lösgöras från varandra. Resultatet blir en kritik mot en antropocentrisk verklighetsuppfattning och en alternativ feministisk tillvaro blir möjlig.

I den här avhandlingen analyserar jag språkanvändningens betydelse för huvudpersonen Malin Forsts jagutveckling i Karin Boyes roman Kris (1934). Jag undersöker hur jaguppfattningens koppling till språkuppfattningen gestaltas genom berättandet. Syftet är att utforska hur huvudpersonens jag byggs upp språkligt genom att utreda hur detta jag uttrycks genom romanen och hur Malins förhållande till språk, gråt och tystnad utvecklas under romanens gång. För detta ändamål gör jag en tematisk analys med utgångspunkt i temana själviskhet, jagperspektiv, förhållande till språk, ord och begrepp, gråt och ylande samt tystnad och stumhet. Jag närläser relevanta ställen i romanen och återkopplar till tidigare forskning och teoretiska tankegångar. För att etablera kopplingen mellan jaguppfattning och berättarperspektiv analyserar jag ställen där berättandet i romanen tillfälligt övergår från tredjepersonsperspektiv till jagform. Jag anlägger ett litteraturhistoriskt perspektiv och knyter Kris till en vidare modernistisk romantradition, där språkproblematik och experiment med berättandet är vanligt förekommande. Jag knyter detta till Richard Murphys tankar om expressionistiskt melodrama som ett sätt att uttrycka sådant som inte har en plats i det dominerande språket via andra medel, såsom gråt och tystnad. Malins självuppfattning utvecklas genom romanen så att hon går från att i början önska utplåna sitt jag och ge upp sin egenvilja till att i slutet acceptera sig själv som hon är. Hennes jagutveckling illustreras via växlingen i berättarposition mellan tredjepersonsberättare och jagberättare. Jagformen används vanligen endast när Malins inre gör sig starkt påmint. De ställen där Malin refereras till som ”jag” inte bara visar på den förändring hon går igenom, utan de utgör även själva förändringen. Hon går från att se på sig själv ur ett perspektiv som visserligen är hennes eget, men som har pålagts henne utifrån, till att se sig själv ur ett perspektiv som hon själv har letat sig fram till. Hon blir på så sätt berättaren i sitt eget liv på det metaforiska såväl som på det språkliga planet. Det finns en direkt koppling mellan Malins jaguppfattning och hennes språkuppfattning. När Malin inte längre känner sig hemma i den verklighet hon är van vid upplever hon att de gamla invanda orden också sviker henne. Här finns ett tydligt samband till modernismens främlingskap i språket. Problemet för romanens Malin handlar om hur hon ska använda språket när hon inte längre upplever att det är kompatibelt med hennes egen upplevelse av världen. Gråten fungerar som ett alternativt språk för Malin när det konventionella språket inte förmår härbärgera hennes tankar och känslor. Sålunda blir den känslomässiga excessen ett sätt för henne att uttrycka det som egentligen inte går att tala om i den värld hon lever i. Härmed blir romanens överspända form och Malins överspända reaktioner betydelsebärande element som hänför sig till den språktematik jag analyserar. Tystnad hänger i romanen ihop med det motivkomplex som utgörs av sambandet mellan knivar, svärd, metall och makt. Där Malin i början av romanen är fångad i en tystnad orsakad av att så många andra röster är starkare än hennes egen, har hon i slutet vunnit en ny sorts tystnad, som bygger på att hon lyssnar på det som är hennes eget. Tystnad utgör ett sätt för Malin att göra motstånd mot det dominerande språket och det språkliga underläge hon befinner sig i. Genom att skapa ett eget förhållande till språket tar Malin makten över sitt liv och blir ett subjekt. Hennes utveckling från att se språket som entydigt och utifrån fastslaget till att förstå sin egen roll som medskapare speglas i romanens språk. Kris är skriven så att läsaren måste ge upp sina invanda föreställningar om hur språket fungerar och lära sig hur språket fungerar uttryckligen i den här romanen.

Syftet med den här uppsatsen är att genom en ekofeministisk läsning av Sara Stridsbergs roman Darling River (2010) synliggöra nya lager av romanen och författarskapet. Tidigare analyser av Darling River har ofta lyft fram den skeva maktbalansen mellan könen som romanen tematiserar och haft en feministisk utgångspunkt och agenda, men det ekologiska som motiv har i den forskning som hittills gjorts ännu inte lyfts fram. Jag befäster i min analys naturen som ett centralt, självständigt element i romanen, och utforskar samtidigt hur en analys som innefattar den, mot bakgrunden av ekofeministisk teoribildning, kan avslöja komplexa strukturer av förtryck som inte bara bekräftar den patriarkala maktordningen utan även sträcker sig till ytterligare kategorier, i det här fallet det förtryck som män(niskan) brukar gentemot naturen och djuren. Utöver detta utforskar jag på vilka sätt en analys som innefattar naturen och djuren som självständiga och aktiva agenter i texten kan möjliggöra motstånd, alternativ och i förlängning till dem potentiell hoppfullhet i läsningen av Darling River. För att komma ifrån andro- och antropocentriska perspektiv synar jag i min analys lager av texten där alternativ till dessa synvinklar kan alstras. Stridsbergs stil som tack vare sin ständiga motsägelsefullhet på ett fruktbart sätt möjliggöra en mångfald av tolkningsmöjligheter fungerar som tacksamt material för detta. Genom Ann-Sofie Lönngrens metod following the animal, som jag i viss omformning använder mig av, granskar jag naturen och djuren genom att ta det som skrivs om dem bokstavligt istället för symboliskt och kan på så sätt närma mig mer än antropocentriska tolkningsdimensioner. Parallellt med detta innefattar jag i min analys hur berättarperspektivet, genom sitt skelande och ironiska drag, kan avslöja en mångfald av versioner i fråga om de mänskliga karaktärernas ageranden i förhållande till sig själva, varandra och deras omgivning. Jag utforskar på vilka sätt flickorna, kvinnorna, mödrarna och djuren i romanen glider mellan positioner där de både närmar sig naturen och varandra och samtidigt flyr de kopplingarna. Den rörelsen åskådliggör hur de här kategorierna hänger samman via komplexa system och strukturer, men samtidigt kan vridningarna med vilka den litterära texten synliggör och problematiserar dessa även generera motstånd och alternativ. Det skelande draget i berättandet kan synliggöra hur det manliga förtrycket legitimeras och hur skev flickornas och kvinnornas självbild är, men den kan även göra det motsatta: avslöja förtrycket och ge flickorna en chans att återfå en viss värdighet. Därutöver röjer vridningen även utrymme för mer än antropocentriska element: naturen och djuren kan ta plats.

I denna avhandling undersöker jag hur modersmålslärare inom den grundläggande utbildningen (åk 7–9) undervisar i litteratur. De frågor jag ställer mig är: Hur förverkligar lärarna sin litteraturundervisning i praktiken, hur förhåller de sig till den nya läroplanen i ämnet, Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2004, samt med vilken ämnes-, litteratur- och kunskapssyn utgår de från i sin undervisning? Undersökningsresultatet analyseras utifrån läroplan och utifrån en läsarorienterad, sociokulturell och funktionell litteratursyn och litteraturpedagogik. Undersökningen är kvalitativ och riktar sig i form av ett frågeformulär till alla modersmålslärare i högstadierna i huvudstadsregionen. Tretton lärare deltar slutligen och åtta av dessa svar uppföljs genom en tematisk intervju. Undersökningen sker våren 2005. Forskningsresultatet visar på att flera av lärarna till stor del bygger upp sin undervisning utifrån färdiga uppgifter och koncept och att undervisningen styrs av metoden, av frågan hur. Dessa lärares undervisning sker således inte utgående från en enhetlig ämnes-, litteratur- och kunskapssyn, utan ämnessynen varierar beroende på uppgift. Recensionen är den arbetsuppgift som är vanligast bland lärarna, även om flera lärare ställer sig tveksamma till den. Övriga uppgifter som förekommer bland flera lärare är uppgiftskoncept kring klassiker och litterära samtal inför klass. Tematisk litteraturundervisning används även av flera lärare, liksom Netlibris, som innebär att två klasser från olika skolor över nätet diskuterar en skönlitterär text. Både Netlibris och tematisk litteraturundervisning är metoder som lärarna förhåller sig positiva till och ser pedagogiska fördelar med. Den tematiska undervisningen sker emellertid ofta i form av koncept som återkommer i samma form år efter år. Två lärare strävar dock efter att arbeta utifrån en enhetlig ämnessyn – den erfarenhetspedagogiska. Dessa lärare använder sig av färre koncept i sin undervisning. De bygger snarare upp sin undervisning utifrån frågan varför än hur, vilket innebär att de i högre grad har möjlighet att beakta elevernas intressen och behov i utformandet av undervisningen. Detta syns bland annat i valet av böcker och teman. En av dessa lärare använder sig även av portfölj- och loggboksmetodik och låter, i enlighet med läroplanen, eleverna själva vara med och utvärdera undervisningen och den egna utvecklingen. Lärarna verkar överlag förhålla sig mera positiva till de uppgifter som bygger på dialog och som tar fasta på läsaren i läsprocessen. Trots att lärarna betonar dialogens betydelse i litteraturundervisningen, bygger undervisningen ändå ofta, och i flera fall helt och hållet, på uppgifter som saknar dialog. En av orsakerna till detta kan vara att gamla koncept, trots nya uppgifter, lever kvar i undervisningen. Att lärarna framhåller de uppgifter som utgår från läsning av gemensamma texter och som tar fasta på en läsarorienterad och sociokulturell litteratursyn, visar dock på att de nya uppgifterna håller på att omkullkasta de gamla; lärarnas litteraturundervisning befinner sig således i förändring. Samtliga lärare förhåller sig positiva till litteraturundervisning och framhåller att litteraturen sedan deras egen skoltid fått en mera framträdande roll i undervisningen. De påpekar också att modersmålsundervisningen idag är mindre färdighetsinriktad och går mot en ökad dialog.

I denna pro gradu-avhandling undersöker jag hur så kallade samkönade parrelationer representeras genom paret Allan och Udo ur Minna Lindeberg och Linda Bondestams bilderbok Allan och Udo (2011). Boken uppges på bakpärmen vara en allåldersbok och därför närmar jag mig inte boken ur ett barnlitteraturteoretiskt perspektiv utan ur ett socialkonstruktionistiskt psykologiskt perspektiv där en för min avhandling central tanke är att fiktiva karaktärer är verkliga och utgör för läsaren potentiella själv: den socialpsykologiska teoretikern Kenneth J. Gergen menar att fiktiva berättelser och karaktärer erbjuder scenarion för hur man själv kan agera i (par)relationer. Medan den enda litteraturvetenskapliga text jag har hittat som kommenterar Allan och Udo enligt min iakttagelse fokuserar på att ensidigt definiera Allan och Udos relation utgående från sexualitet – ett reducerande och begränsande fokus som enligt forskning jag citerar i min avhandling försvårar människors parrelationer – fokuserar jag i min tur på att problematisera den skildrade kommunikationen mellan Allan och Udo. Jag undersöker vad Allan och Udo säger till varandra, med vilka tonfall de skildras kommunicera och hurdant kroppsspråk de skildras använda. Jag betraktar fiktiva dialoger som naturligt förekommande kommunikation inom berättelsevärlden och använder mig i min analys av paret Allan och Udo av parrelationsforskarna John Gottmans samt Howard J. Markman, Scott M. Stanley och Susan L. Blumbergs termer och begrepp för att beskriva kommunikation inom parrelationer. Jag stöder mig bland annat också på parrelationsforskaren Robert Jay Greens iakttagelse att parterna i så kallade samkönade par är betydligt mera jämställda än parterna i så kallade heterosexuella par. Dessutom stöder jag mig på Gergens iakttagelse att parrelationer så som vi i västvärlden konstruerar dem idag – vi ingår dem i syfte att uppnå individuellt välbefinnande – kan bli ett hot mot det vi kallar våra individuella själv. I min analys föreslår jag att den skildrade kommunikationen mellan Allan och Udo inte egentligen kan kallas för kommunikation: jag föreslår att hela berättelsen om Allan och Udo handlar om att Udo använder våld mot Allan och om att Allan tar på sig ansvaret. Jag föreslår att det övergripande scenariot som Allan och Udo erbjuder för att agera i parrelationer är ett scenario där våldsbeteende är normaliserat. Sålunda föreslår jag att Allan och Udo inte är en allåldersbok. Allan och Udo har omtalats som den finlandssvenska bilderbokens första homopar men med hänvisning inte minst till Greens iakttagelse föreslår jag i min analys också att Allan och Udo inte är ett så kallat samkönat par. Jag föreslår att Allan och Udo är ett förklätt mycket traditionellt heterosexuellt par i så kallade bögkläder. I min avhandling ifrågasätter jag sättet på vilket så kallade samkönade parrelationer representeras genom paret Allan och Udo. Jag argumenterar för att Allan och Udos påstådda homosexualitet har varit i fokus inte bara inom litteraturvetenskapen utan också i många andra sammanhang: våldet i boken har passerat osynligt förbi. Ytterligare frågar jag mig om det inte borde myntas ett nytt begrepp som tillägg till begreppet queerforskning, nämligen: skåpheterosexualitetsforskning.

I denna avhandling behandlar jag den åldrande Elmer Diktonius (1896–1961). Min övergripande fråga är: hur behandlas Diktonius fysiska förfall, död och minnet av honom i biografiska och litteraturhistoriska texter? Mitt material består av Jörn Donners biografi Diktonius. Ett liv (2007) och Thomas Warburtons författarporträtt av Diktonius i Åttio år finlandssvensk litteratur (1984) samt i förorden till Diktonius Dikter och prosa (1975) och Samlade dikter (1987). Jag analyserar historiebruket, dvs. hur delar av det förflutna iscensätts i förhållande till samtiden, i texterna. Även minnesplatser i form Diktonius vistelseorter Tuomistonoja i Nurmijärvi, Villa Golicke, Grankulla och Nickby sjukhus analyseras i texterna, speciellt i Donners essäistiska biografi för att knyta Diktonius till en viss tidsperiod. Ur ett historiebruksperspektiv är litterariteten, biografens narrativa teknik, texternas narrativa mönster och associativa ordfält en väsentlig del av historiebruket. Jag använder mig av de berättartyper som Ira Bruce Nadel presenterar i sitt verk Biography. Fiction, Fact and Form (1984): den akademiskt-objektiva berättaren som håller ett visst avstånd, den analytiskt-tolkande berättaren som är en guide i texten och den dramatiskt-expressiva berättaren som ofta framhäver sin egen relation till den biograferade och ibland även blir en karaktär i boken. De associativa ordfälten lyfter fram specifika egenskaper eller värderingar i texten. I alla texter som analyserades finns kopplingar mellan Diktonius liv och dikt. Både Warburton och Donner berättar om sin egen relation till Diktonius. Berättelsen om Diktonius varierar. Den dominerande berättartypen i Donners biografi är den dramatiskt-expressiva som också blir en hjälte i biografin, medan Warburton i inledningen till Dikter och prosa blir en försvarsadvokat. Diktonius vistelseorter skildras på olika sätt beroende på vilken text man läser. Grankulla beskrivs i Warburtons texter som en stabil och fast punkt för Diktonius. I Donners biografi skildras Grankulla som ett instängt köping där både omgivningen och Diktonius familjeliv är förödande för hans författarskap. Gemensamt för både Warburton och Donner är att Nurmijärvi skildras som en bra plats. I Donners biografi är Nurmijärvi rent av ett idylliskt dödslandskap. Till skillnad från Nurmijärvi blir Nickby sjukhus är en tragisk plats för Diktonius. Både Donner och Warburton använder sig av narrativa stilmedel för att skapa stämningar i texten. Bland annat blir Diktonius oanvända fiol en symbol för den konst som han inte längre kan utöva. I Donners biografi är det märkbart att biografens egna intressen styr hur Diktonius blir skildrad. Sådana element i den åldrande Diktonius liv som inte passar in i berättelsen som Donner berättar om sig själv och sin protagonist tonas ner eller tas inte upp i biografin.

Denna pro gradu-avhandling behandlar skam som tema i Karl Ove Knausgårds romanverk Min Kamp. Min kamp är ett autofiktivt romanverk på drygt 3600 sidor som getts ut i sex separata böckerunder åren 2009-2011. Bådeförfattaren och huvudpersoneni romanverketheter Karl Ove Knausgård. I avhandlingen skriver jag Karl Ove Knausgård eller Knausgård då jag hänvisar till författaren, och Karl Ove då jag hänvisar till romankaraktären i romanserien Min Kamp. Knausgård inledde enligt egen utsaga projektet med att skriva ner de mest skamfyllda situationerna han kom ihåg från sin uppväxt, något han upplevde som befriande. Målet med romanverket för Knausgård blev att skriva autentiskt om sitt liv och på detta sätt skriva sig fri. Skam är ett mångfacetterat begrepp. Förmågan att känna skam är medfödd, och denna känsla är mycket betydelsefull för människans sociala funktion. Nära förbundet med skammen är individens självkänsla och självförtroende. Barndomen blir en grund av byggstenar för det vuxna livet, och de speciella erfarenheter en individ möter kommer att påverka henne och hur hon upplever och möter svårigheterna i vuxenlivet. Skamlöshet är en försvarsreaktion mot skammen, men istället för att visa sina skamkänslor använder skamlösa människor sig av hänsynslöshet då de försöker dölja sin skam. Både skammen och narcissismen är kopplade till självet. Medan skammen är förknippad med en negativ självkänsla, är narcissismen förknippad med en positiv upplevelse av självet. Skammen är i Min kamp också nära kopplad till manlighet och maskulinitet. I avhandlingen gör jag en tematisk läsning, och metoden blir således att identifiera scener där författaren Karl Ove Knausgård eller karaktären Karl Ove reflekterar över eller beskriver skamfyllda situationer. Som underlag för analysen ligger alla sex böcker i romanserien, samt avhandlingens teoretiska referensram. Intresset i avhandlingen ligger i hur skammen och skamlösheten tar sig i uttryck i romanverket, hur skammen beskrivs i förhållande till manlighet, samt hur skammen och skamlösheten påverkar Karl Ove och hans omgivning. Resultaten visar att Karl Ove har en hög skambenägenhet och att skammen är drivande för romanprojektet Min kamp. Karl Ove är mycket påverkad av sina uppväxtförhållanden och detta påverkar bland annat hans skamkänslor i förhållande till sin manlighet och sitt alkoholbruk. Resultaten visar också att konsekvenserna av att ge ut Min kamp blev omfattande också för andra än Karl Ove själv, men att romanens Karl Ove tycker att han har skrivit sig fri från att vara författare då han avslutar romanen.