Browsing by discipline "filosofi (undervisning på svenska)"
Now showing items 1-11 of 11
-
(2020)I denna text undersöker jag teorier om lek inom gränssnittet mellan filosofi och psykoanalytisk teori. Fokus ligger på det omedvetnas förhållande till leken och lekandet, samt de upplevelser av lidande eller lycka som är förknippade med förmågan eller oförmågan att leka. I denna text betraktas nämnda lek inte som en specifik aktivitet, utan i enlighet med Johan Huizingas teori som ett tillstånd som genomsyrar all mänsklig kultur och meningsskapande verksamhet. Arbetet har gjorts som en litteraturstudie där tre centrala teoretiker har utvalts för närmare analys. Av dessa är den första Robert Pfaller och hans teori om leken som en illusion utan ägare, där leken representerar en form av ironisk distans som tillåter subjektet att utvinna njutning ur olika praktiker och kollektiva föreställningar. Den andra teoretiska helheten utgörs av Donald Winnicotts objektrelationsteoretiska förståelse av leken, som placerar den inom det så kallade övergångsområdet mellan två personer i en relation. Hos Winnicott blir lekens njutning till genom den avkoppling från drifterna som en förtroendefull relation möjliggör, snarare än som produkt av en viss libidinal ekonomi. Den tredje teoretiska helheten utgörs av Julia Kristevas teori om primärnarcissismen, det semiotiska och abjektionen, som gör det möjligt att spåra leken till de allra tidigaste och kroppsliga erfarenheterna där det som inte ännu är ett subjekt formas i relation till det moderliga, icke-subjektiva. Avslutningsvis diskuteras centrala likheter och skillnader mellan dessa teoretikers syn på leken, särskilt i fråga om deras syn på hur den för leken nödvändiga paradoxen ska förvaltas samt på vilket sätt lekens läkande potential ska förstås.
-
(2019)I avhandlingen presenteras Alasdair MacIntyre och Charles Taylors moralfilosofi. Målet för arbetet är att ge en bild av de båda filosofernas moralfilosofi genom en beskrivning av deras centrala moralfilosofiska begrepp. Avhandlingen har begränsats till de båda filosofernas Magnum opus, MacIntyres After Virtue och Taylors Sources of the Self, som båda utkom på 1980-talet. I böckerna tog filosoferna ställning till den debatt om modernismen som pågick. Fokus i arbetet ligger på beskrivningar av filosofernas argument som gäller människan och moralen, och som kunde kallas för en meningsfull moralfilosofi. Arbetsmetoden är deskriptiv. Det centrala är att beskriva moralfilosofierna utgående från de begrepp MacIntyre och Taylor använder för att konstruera sin moralfilosofi. Speciellt Taylors Begrepp är ibland utbytbara och överlappande, vilket innebär att beskrivningarna innehåller upprepningar som också är viktiga för en djupare förståelse av ämnet. MacIntyres målsättning i After Virtue är att finna en standard för moralfilosofin. Han anser att man antingen kan välja Nietzsches väg, dvs. en relativistisk och godtycklig moral eller återgå till en aristotelisk moralfilosofi. I avhandlingen beskriver jag en dygdetik, som MacIntyre erbjuder som ett trovärdigt alternativ till en relativistisk moralfilosofi. MacIntyre kallar sitt alternativ för en social teleologi som omfattar begreppen praxis, narrativitet och tradition. Taylor utgår från ett personligare perspektiv då han vill artikulera sin moralfilosofi. Han anser inte som MacIntyre att människan har förlorat sin kontakt till det goda i de moraliska teorierna, utan att det finns vissa transcendentala villkor som alltid gäller, bland annat att människan alltid är i en relation till det goda. Taylors kritik mot de instrumentella moralteorierna, såsom utilitarismen och kantiaismen är inriktad på att dessa moralteorier döljer sina moraliska antaganden, vilka baserar sig på en idé om universell rättvisa och förnuftets dignitet. Innan beskrivningen av de centrala begreppen i Taylors moralfilosofi ger jag en beskrivning av Taylors syn på människan, han anser nämligen att ”Människan är ett språkligt djur” som har möjlighet till självtolkning. I avhandlingen ges en bild av Taylors moralfilosofi genom det transcendentala villkoret hos honom som är självets relation till det goda. Den relation som självet har till det goda och som självet gör bedömningar om, dvs. huruvida något är bättre eller sämre kallar Taylor för starka värderingar. Dessutom diskuterar jag begreppen ramverk, narrativitet, praktiskt förnuft, det hypergoda, det konstituerande goda och artikulation hos Taylor. Avslutningen omfattar tankar om skillnaderna mellan filosoferna och bland annat om hur meningsfull moralfilosofi de facto är ett inlägg i diskursen om samtiden. I avhandlingen presenteras Alasdair MacIntyre och Charles Taylors moralfilosofi. Målet för arbetet är att ge en bild av de båda filosofernas moralfilosofi genom en beskrivning av deras centrala moralfilosofiska begrepp. Avhandlingen har begränsats till de båda filosofernas Magnum opus, MacIntyres After Virtue och Taylors Sources of the Self, som båda utkom på 1980-talet. I böckerna tog filosoferna ställning till den debatt om modernismen som pågick. Fokus i arbetet ligger på beskrivningar av filosofernas argument som gäller människan och moralen, och som kunde kallas för en meningsfull moralfilosofi. Arbetsmetoden är deskriptiv. Det centrala är att beskriva moralfilosofierna utgående från de begrepp MacIntyre och Taylor använder för att konstruera sin moralfilosofi. Speciellt Taylors Begrepp är ibland utbytbara och överlappande, vilket innebär att beskrivningarna innehåller upprepningar som också är viktiga för en djupare förståelse av ämnet. MacIntyres målsättning i After Virtue är att finna en standard för moralfilosofin. Han anser att man antingen kan välja Nietzsches väg, dvs. en relativistisk och godtycklig moral eller återgå till en aristotelisk moralfilosofi. I avhandlingen beskriver jag en dygdetik, som MacIntyre erbjuder som ett trovärdigt alternativ till en relativistisk moralfilosofi. MacIntyre kallar sitt alternativ för en social teleologi som omfattar begreppen praxis, narrativitet och tradition. Taylor utgår från ett personligare perspektiv då han vill artikulera sin moralfilosofi. Han anser inte som MacIntyre att människan har förlorat sin kontakt till det goda i de moraliska teorierna, utan att det finns vissa transcendentala villkor som alltid gäller, bland annat att människan alltid är i en relation till det goda. Taylors kritik mot de instrumentella moralteorierna, såsom utilitarismen och kantiaismen är inriktad på att dessa moralteorier döljer sina moraliska antaganden, vilka baserar sig på en idé om universell rättvisa och förnuftets dignitet. Innan beskrivningen av de centrala begreppen i Taylors moralfilosofi ger jag en beskrivning av Taylors syn på människan, han anser nämligen att ”Människan är ett språkligt djur” som har möjlighet till självtolkning. I avhandlingen ges en bild av Taylors moralfilosofi genom det transcendentala villkoret hos honom som är självets relation till det goda. Den relation som självet har till det goda och som självet gör bedömningar om, dvs. huruvida något är bättre eller sämre kallar Taylor för starka värderingar. Dessutom diskuterar jag begreppen ramverk, narrativitet, praktiskt förnuft, det hypergoda, det konstituerande goda och artikulation hos Taylor. Avslutningen omfattar tankar om skillnaderna mellan filosoferna och bland annat om hur meningsfull moralfilosofi de facto är ett inlägg i diskursen om samtiden.
-
(2020)I min pro gradu-avhandling forskar jag hur olika skribenter skriver om musikens påverkan på oss, ifall man kan säga att musiken uttrycker emotioner, filmmusik och dess funktioner och till slut ifall man kan behandla filmmusik ur ett filosofiskt perspektiv. Målet är att bevisa att filmmusik tål närmare filosofisk granskning och att den kan ses som ett likvärdigt element av filmen, som lika viktig som bilden. Jag går först igenom klassiska filosofer och deras syn på musiken och dess påverkan på oss för att jag anser att en förståelse för hur gamla frågorna inom musikfilosofi är, är väsentlig för förståelsen av den nuvarande diskussionen inom ämnet. Efter det behandlar jag musiken och dess koppling till emotionerna. Till näst går jag igenom en mera konstorienterad syn på hur musiken påverkar oss, för att sedan presentera den äldre delen av min forskning, nämligen filmteoretiska synsätt på filmmusikens funktion. Till slut behandlar jag nyare texter om filmmusiken, där det finns en mera filosofisk syn, och skribenterna analyserar specifika filmer och musiken i dem. Jag använder texter från väldigt olika områden, från såväl filosofisk som filmteoretisk bakgrund. Jag presenterar de centrala ideerna i texterna och redogör jag för innehållet och betydelsen i dem. Jag jämför de olika texterna med varandra och försöker koppla ihop tankarna i dem. Slutsatsen av min pro gradu-avhandling är att synen på att musiken påverkar oss väldigt kraftigt har varit rätt likadan länge, sedan antikens tid (redan Platon ansåg musiken ha en väldigt stark påverkan på oss), men synen på vad filmmusiken gör och hur den gör det samt kanske uppskattningen av filmmusiken har undergått en stark förändring. Synen på musikens roll (särskilt i film) har länge varit att den hypnotiserar oss och hämtar filmen närmare oss som åskådare. Den nyare synen är att man vill emancipera filmmusiken till en likvärdig del av filmupplevelsen, kanske ibland t.o.m. viktigare än bilden i kontexten av att skapa den filmatiska världen eller en viss sorts stämning. Slutsatsen av min pro gradu-avhandling är att filmmusiken absolut är värd närmare filosofisk granskning (åtminstone viss sorts filmmusik).
-
(2019)Extrem fattigdom, där människor lever med mindre än 1,90 USA-dollar dagligen (PPP), är ett allvarligt problem i olika delar av världen. Dessa människor lider, och många dör även, på grund av att de inte har råd med att tillfredsställa sina grundbehov. Vissa områden i världen är dock betydligt mycket fattigare än andra. Den extrema fattigdomen är ett speciellt stort problem i det subsahariska Afrika. Samtidigt som vissa människor kämpar med att tillfredsställa sina grundbehov finns det människor, speciellt i industriländerna, som lever ett lyxigt liv och spenderar pengar på sådant som inte är väsentligt för överlevnad eller fysiskt välbefinnande. Bland flera andra frågor gällande detta problem kan det frågas om det är rätt att människor som har råd med att leva bekvämt spenderar pengar på sådant som de inte behöver för överlevnad eller fysiskt välbefinnande, medan andra lider och dör på grund av brist på pengar. Denna avhandling behandlar Peter Singers, Richard Millers och John Arthurs hållning gällande den moraliska skyldigheten att hjälpa de fattiga. Dessa tre filosofer har avvikande hållningar, även om alla tre argumenterar för en moralisk skyldighet att hjälpa de fattiga. Miller och Arthur kritiserar dessutom Singers hållning i sina verk. Avhandlingens syfte är att redogöra för tre argument för de rikas moraliska skyldighet att hjälpa de fattiga och att presentera centrala problem som kan uppstå i en diskussion kring detta ämne. De viktigaste forskningsfrågorna som är till nytta för genomförandet av syftet är följande: Hur argumenterar Singer, Miller samt Arthur för de rikas moraliska skyldighet mot de fattiga? Vilken kritik ställer Miller samt Arthur mot Singers argument? Vilka eventuella problem innehåller Millers samt Arthurs kritik mot Singer? Peter Singers hållning är den mest krävande ut av dessa tre filosofers ståndpunkter. Enligt Singer kräver moralen att de rika donerar så mycket pengar till de fattiga att de själv är nästan lika fattiga som de personer som de hjälper. Både Miller och Arthur föreslår också att de rika hjälper de fattiga och de anser att åtminstone de flesta rika bör göra det, men endast så mycket att deras eget liv inte förändras allt för mycket åt ett sämre håll. Enligt Miller missförstår Singer slutsatsen av ett vardagsmoraliskt resonerande om hjälpande. Arthur påpekar att de krav som Singer anser att moralen ställer kommer inte att följas av de flesta och därmed kan inte sådana krav vara en del av den ideala moralkodexen. Enligt Arthur måste rättigheter samt rättvisa förtjänster vara en del av den ideala moralkodexen. Arthur tar alltså den ideala moralkodexen som grund för sitt argument. En sådan moralkodex består, enligt Arthur, av regler som resulterar, då de accepteras allmänt, till de bästa konsekvenserna. Den kritik som Miller ställer mot Singer är bristande åtminstone på ett allvarligt sätt: Miller misstolkar Singers argument på flera sätt. Singer försöker inte argumentera ur en vardagsmoralisk synvinkel, utan istället förkastar han tanken om att vi kan lita på vardagsmoralen, vilket Singer anser vara den moral vi intuitivt accepterar. Dessutom påstår Miller att Singer inte tillåter någon annan partiskhet än sådan som direkt leder till de bästa konsekvenserna. Detta påstående är falskt, vilket blir tydligt då Singers argument för speciella skyldigheter granskas. Arthurs argument för rättvisa förtjänster kan ifrågasättas på grund av att den inte tar i hänsyn de omständigheter som krävs för att hårt arbete skulle kunna leda till ett lyxigt liv. Enligt Arthur har de rika personer som har jobbat hårt för sina pengar förtjänat dem och får behålla en stor del av dem för att ta hand om sitt eget och sin familjs välbefinnande. Arthur talar om både det fysiska och psykiska välbefinnandet. Singer påpekar dock att denna typ av argument inte håller, eftersom det är extremt svårt att bli rik genom hårt arbete i länder där banksystemet är ineffektivt, polisstyrkan samt rättssystemet inte fungerar och infrastrukturen är dålig. Enligt Singer jobbar många fattiga även hårdare än de rika och dessutom jobbar de ofta i osäkra omständigheter.
-
(2019)Tutkielman lähtökohta on biologisen psykiatrian ihmiskuvan ja sen taustalla olevan mielenfilosofisen näkemyksen tarkastelu. Biologisella psykiatrialla viittaan nykypsykiatrian valtavirtasuuntaukseen, jossa mielenterveyden häiriöt nähdään aivotoiminnan häiriöinä. Sen tunnetuimpia teorioita on monoamiinihypoteesi, joka muotoiltiin jo 1960-luvulla selittämään 1950-luvulla käyttöön otettujen ensimmäisten masennuslääkkeiden toimintaperiaatetta. Nykyisin masennuksen ja muiden mielialahäiriöiden hoidossa laajasti käytetyt selektiiviset serotoniinin takaisinoton estäjät eli SSRI-lääkkeet on kehitetty tuon hypoteesin pohjalta. Siinä masennuksen syyksi oletetaan pohjimmiltaan neurobiologinen häiriötila: aivojen välittäjäaine-epätasapaino. Tutkielmassani kysyn, mihin perustuu se ajatus, että mielen häiriöt nähdään puhtaasti aivokemian tapahtumina? Tarkastelen biolääketieteen taustalla vaikuttavaa reduktionistista ja materialistista tieteenfilosofiaa. Jos pyrkimyksenä on redusoida eli palauttaa mieli aivotoimintaan, tarkastelun kohteeksi tulee kehon ja mielen suhde. Tarkastelen keho–mieli-ongelman erilaisia ratkaisuyrityksiä kartesiolaisesta dualismista alkaen. Dualistiset kannat johtavat helposti epifenomenalismiin, jossa aivojen fysikaaliset ilmiöt saavat aikaan mielen ilmiöt mutta niillä ei ole kausaalista vaikutusta fysikaaliseen maailmaan. Materialismi edustaa kantaa, jonka mukaan kaikki koostuu aineesta, joka on apriorisesti määritelty. Koska tieteellinen käsitys aineesta on muuttunut suhteellisuusteorian ja kvanttifysiikan myötä, fysikalismi on korvannut materialismin selitysperusteena. Fysikalismissa kaikki ei koostu aineesta, mutta fysiikalla on epistemologinen ja ontologinen auktoriteetti. Fysiikan yleistyksen mukaan kaikilla tila-aika-jatkumon kohteilla ja tapahtumilla on fysikaalisia ominaisuuksia, ja fysiikan lait hallitsevat tai kuvailevat niiden käyttäytymistä. Fysiikan täydellisyys edellyttää, että fysikaaliset syyt ovat riittäviä saamaan aikaan kaikki fysikaaliset vaikutukset. Ontologinen fysikalismi sitoutuu lisäksi siihen, että maailmassa on vain ainehiukkasia tila–aika-jatkumossa. Ongelmaksi muodostuu, kuinka järjestelmän mentaaliset ja fysikaaliset ominaisuudet ovat suhteessa toisiinsa? Tarkastelen erilaisia nykyisen mielenfilosofian vastausyrityksiä tähän kysymykseen Jaegwon Kimin ja Tim Cranen johdolla. Ei-reduktiivinen fysikalismi eli ominaisuusdualismi esittää, että mentaalisia ominaisuuksia ei voi palauttaa fysikaalisiin. Reduktiivinen materialismi on suoraviivaisin materialistisista mielen teorioista, ja se väittää yksinkertaisesti, että mielentilat ovat aivojen fysikaalisia tiloja. Tarkastelen esimerkkejä erilaisista reduktioista, kuten siltalakireduktiosta, identiteettireduktiosta ja funktionaalisesta reduktiosta. Identiteettiteoria romuttui lopulta Hilary Putnamin monitoteutumateesiin, jonka mukaan mielentilat voivat toteutua eri eliöissä eri tavoilla. Identiteettiteorian haasteisiin pyrkivät vastaamaan ei-reduktiivinen fysikalismi ja emergentismi, jotka kieltävät mentaalisen redusoitavuuden mutta hyväksyvät keho–mieli-supervenienssin. Emergenssiteorioihin kuuluu oppi alaspäin suuntautuvasta kausaatiosta, jossa emergentit ominaisuudet voivat vaikuttaa kausaalisesti fysikaaliseen perustaansa. Tämä aiheuttaa kuitenkin ongelman fysiikan kausaalisen sulkeuman kanssa. Funktionalismi pyrki vastaamaan monitoteutumateesin haasteeseen ja määrittelemään mielentilan sen funktion kautta. Kivun funktio on varoittaa eliötä kudosvauriosta ja funktio toteutuu eri eliöissä samalla tavalla, vaikka sitä ylläpitävä fysikaalinen järjestelmä on erilainen. Kaikki fysikalistiset mielen teoriat joutuvat ongelmiin kvalian eli tietoisten ominaisuuksien laadun kanssa. Ne eivät pysty selittämään, miksi mielentilat tuntuvat joltakin. Tätä kutsutaan keho–mieli-ongelman kovaksi ytimeksi ja sitä havainnollistavat kolme esimerkkiä, zombiväite, aukko selityksessä ja tietoväite (mustavalkoisen huoneen ajatuskoe). Paul M. Churhlandin edustama karsiva materialismi väittää, että arkipsykologiaa ei voi menestyksekkäästi palauttaa neurotieteeseen, koska se edustaa väärää käsitystä inhimillisen käyttäytymisen syistä ja kognitiivisen toiminnan luonteesta. Neurotieteen kehittyessä voimme viitata suoraan aivotapahtumiin, ja epätieteelliset arkipsykologian käsitteet karsiutuvat pois ainakin tieteellisestä kielenkäytöstä, mahdollisesti myös arkipuheesta. Myöskään karsiva materialismi ei pysty selittämään mentaalisen kokemuksen laatua. Tarkastelen tutkielmassa myös biologisen psykiatrian kehitystä 1950-luvulta lähtien. Tähtäimessä on erityisesti masennuslääkkeiden kehitys ja modernin masennuksen käsitteen muotoutuminen tiiviissä yhteydessä lääketutkimuksen kanssa. Tämän osion päälähteitä ovat psykiatri Nancy Andreasen, filosofi Joanna Moncrieff ja lääketiedejournalisti Robert Whitaker. Moncrieff muotoilee näkemyksen psyykenlääkkeiden toiminnan lääkekeskeisestä vs. sairauskeskeisestä mallista ja Moncrieff ja Whitaker osoittavat huolellisella arkistotyöllä, millaisia metodologisia ongelmia SSRI-lääkkeiden kehitykseen sisältyy. Käy ilmi, että masennuslääkkeiden toimintaperiaatetta selittävää välittäjäaine-epätasapainon teoriaa ei ole pystytty osoittamaan todeksi. Selityksen painopiste onkin siirtynyt välittäjäaine-epätasapainosta neuroplastisuuteen. Päätän tarkasteluni Borsboomin, Kramerin ja Kalisin verkostoteoriaan, joka haastaa reduktionismin mielenterveyshäiriöiden selittäjänä. Verkostomalleissa häiriöt nousevat oireiden välisestä kausaalisesta vuorovaikutuksesta, ja se selittää, miksi reduktionistinen selitysmalli ei toimi. Oireverkostossa ei ole yhtä häiriön syytä, ja siksi oireiden aiheuttajaa ei voi identifioida aivojen neurobiologiseen tilaan. Toiseksi oireverkoston keskinäiset suhteet riippuvat mielentilojen sisällöstä ja siten intentionaalisia. Kolmanneksi verkoston suhteiden voima riippuu kulttuurisesta ja historiallisesta kontekstista ja ympäristötekijöistä. Mielenterveyshäiriöiden biologiset ja psykologiset tekijät ovat yhteydessä toisiinsa palautesilmukoiden kautta, jolloin kumpikaan taso ei ole kausaalisesti ensisijainen. Lopuksi esitän heuristiseksi tarkoitetun mallin masennuksesta meeminä, kulttuurievoluution yksikkönä. Hahmottelen suuntaa jatkotutkimukselle pohtimalla kursorisesti kärsimyksen merkitystä.
-
(2018)I denna avhandling presenterar jag en vetenskaplig metod baserad på Nietzsches filosofi. Därefter presenterar jag en teori om pengarnas ontologi, vilken blivit till genom att tillämpa Nietzsches metod. Metoden går ut på att forma sanningsutsagor på social basis och på att betrakta människan som en existentiell helhet, och inte uppfatta henne som en rationell varelse. Ur Nietzsches perspektiv definierar de starka sanningen vilken de svaga följer. Nietzsche kallar den starka filosof och den svaga vetenskapsman. Styrka och maktlystnad hos filosofen driver sanningssökandet. Själva metoden har tre aspekter: för det första kan filosofen använda sig av den svaga som grund för sitt arbete genom att tillämpa detaljer som den svaga bearbetar, för det andra är filosofen skeptisk mot vedertagna sanningar och vill definiera något nytt, för det tredje använder sig filosofen av erfarenhet som basis för sitt vetenskapliga skapande arbete. Jag lyfter fram Nietzsches beskrivning av både filosofens och vetenskapsmannens karaktärer som inledning och vägledning till den vetenskapliga metoden. Jag presenterar sedan pengarnas ontologi, som går ut på att styrka gör penningfenomenet antingen mjukt eller hårt. Om centralbanken är stark nog gör marknaden pengarna hårda, och tvärtom. Tanken är den att penningfenomenet inte har statisk natur utan kan uttrycka sig i skiftande former. Mjuka pengar har följande egenskaper: för det första allokeras kapital utan hänsyn till kreditkvaliteten, för det andra konstruerar människorna pengar i enlighet med centralbankirens karaktär, för det tredje uttrycker människornas beteende viss karaktär: allmänheten respekterar inte pengar och använder sina medel på vad som helst, och för det fjärde, och som viktigast, med mjuka pengar överförs risk från enskilda tillgångar till valutan. Hårda pengar är i stort sett det motsatta. I detta sammanhang behandlar jag även bland annat guld och räntor. Guldet har statiska hårda egenskaper eftersom den är ett reellt ankare för valutan, och räntan fungerar i enlighet med von Mises teorier om hur låga räntor ger en illusorisk uppgång där svaga tillgångar presterar, och höga räntor orsakar likvidering av dessa. Sedan diskuterar jag även moral-hazard i förhållande till mjuka pengar. Moral-hazard är en teknisk princip medan pengarna är ett socialt fenomen. Jag behandlar även andra teman. Ett viktigt går ut på att kritisera neoklassisk och keynesiansk nationalekonomi som identifierar mekaniska, matematiska relationer mellan människan och ekonomin. Nietzsche, i motsats till den här uppfattningen inom nationalekonomin, är existentialistisk och filosofisk i sitt resonemang. Jag påstår ytterligare att modeller inte går att definieras eftersom verkligheten i denna kontext uppfattas kaotisk. Verkligheten är inte statisk och harmonisk så att modeller kunde efterlikna den. Penningregimen utgör ett undantag: den kan beskrivas för att mjuka och hårda pengar existerar på fundamental nivå medan andra fenomen i den ekonomiska sfären är illusioner som blivit till genom att tillämpa Nietzsches vetenskapliga metod. Penningfenomenet är grunden för ekonomin medan andra nationalekonomiska vetenskapliga beskrivningar fungerar som självuppfyllande profetior. Ytterligare ett tema som jag lyfter fram går ut på att identifiera nietzscheanska element i samtiden. För det första påstår jag att paradigm blivit till genom att (undermedvetet) tillämpa Nietzsches metod. Starka filosofer definierar det som blir den vedertagna sanningen. För det andra existerar penningregimen på den nivå som Nietzsches vilja till makt uttrycker sig. Enligt Nietzsche är viljan till makt fundamental för människan och på den nivån pågår kampen om pengarna. Pengarna är i grunden ett maktförhållande. För det tredje uppvisar centralbankirerna inverterade värden, som Nietzsche så hängivet beskriver: centralbankirerna påstår sig vara bundna av sitt mandat till att betjäna allmänhetens bästa. De är inte medvetna om kampen om pengarnas uttrycksform, i vilken de är delaktiga. Målet i denna avhandling är att visa hur man kommer till en vetenskaplig beskrivning av ett ekonomiskt fenomen (pengar) även om verkligheten uppfattas kaotisk och ostatisk. Materialet för avhandlingen utgörs främst av både primär- och sekundärlitteratur gällande Nietzsche, von Mises och neoklassisk samt keynesiansk nationalekonomi.
-
(2020)I denna tvådelade avhandling undersöks Sextus Empiricus pyrrhonska skepticism (Del I) samt Ludwig Wittgensteins filosofi i förhållande till skepticism (Del II). Dess syfte är trefaldigt: att redogöra för Sextus pyrrhonska skepticism, att redogöra för skepticism i Wittgensteins filosofi samt att undersöka frågan om det finns en likhet mellan Sextus pyrrhonska skepticism och Wittgensteins filosofi. Del I utgår från antik skepticism, avgränsat till den pyrrhonska skepticismen och särskilt tolkningskontroverserna kring Sextus pyrrhonska skepticism inom samtida antikforskning. I en behandling avgränsad i huvudsak till Sextus verk “Pyrrhonismens grunddrag” och med stöd av antikforskare som bl.a. Jonathan Barnes, Myles Burnyeat, Michael Frede samt Robert Hankinson redogörs för nyckelbegreppen, och dispyterna gällande tolkningen av dessa, hos Sextus: bl.a. fortgående sökande, jämbördighet, avstående från att fälla omdömen och oupprördhet. Uppmärksamheten riktas mot tolkningen av skeptikerns avstående i förhållande till skepticismens ursprung och mål samt Sextus förhållande till dogmatisk filosofi, och särskilt den omtvistade frågan om omfattningen av skeptikerns avstående från dogmer är tro av alla slag eller om avståendet begränsas till teoretiska, filosofiska och vetenskapliga grundsatser av något slag. Del II utgår från Wittgensteins filosofi och de samtida debatterna inom Wittgensteintolkningen gällande särskilt Wittgensteins filosofi i förhållande till skepticism. I en behandling avgränsad till Wittgensteins filosofi i verken “Tractatus logico-philosophicus” samt “Filosofiska undersökningar” och med stöd av Robert Fogelins och David Sterns tolkning av Wittgenstein redogörs för filosofin i båda dessa verk i en allmän översikt – bl.a. verkens uppdrag, centrala begrepp, problemställningar och förutsättningar – och i förhållande till skepticism. Även om Wittgensteins filosofi ofta tolkats i anti-skeptiska banor, utgår undersökningen från Fogelins och Sterns grundläggande perspektiv: det råder ett ambiguöst förhållande mellan anti-skeptiska och skeptiska eller icke-pyrrhonska och pyrrhonska teman i Wittgensteins filosofi, vilket kan sägas utgöra en konflikt mellan en kraft som idkar filosofi och en som försöker göra sig av med filosofi. Resultaten och slutsatserna för denna avhandling är, reflekterande ämnesvalet, oavgjorda eller tvivelaktiga – föreslående ett fortgående undersökande: I “Pyrrhonismens grunddrag” beskriver Sextus den pyrrhonska skeptikern som en fortgående sökare som genom sin motsättningarnas förmåga undersöker andra filosofers teorier och finner en jämbördighet i alla spörsmål och därmed avstår från att fälla omdömen, vilket leder till den oupprördhet som andra filosofiska skolor avger löfte om, men misslyckas i att leverera. Skeptikern förblir därmed odogmatisk, förbinder sig inte till någon position, medan avståendet från att fälla omdömen i sig inte är ett medgivande om en slutsats. I “Tractatus” påstår Wittgenstein att skepticism, utgående från verkets antagna om än tvivelaktiga principer, är uppenbart nonsens, samtidigt som detta vederläggande av skepticism förblir ambiguöst i förhållande till Wittgensteins medgivande om att “Tractatus” är nonsens. Wittgensteins synbarliga självvederläggande bär en likhet till Sextus användning av självvederläggande argument, samtidigt som detta medgivande förblir ambiguöst i förhållande till att Wittgenstein även verkar föreslå en utväg ur detta dilemma via distinktionerna mellan vad som kan sägas och vad som kan visas samt utan mening och nonsens. Men om dessa distinktioner kan nyttjas även efter ett självvederläggande förblir oklart. I “Filosofiska undersökningar” verkar Wittgenstein, med viss likhet till Sextus, avvisa försök att undantaga olika filosofiska positioners förutsättningar eller begrepp från skeptisk-undersökande kritik, samtidigt som vissa av Wittgensteins strategier för lösningar av skeptiska paradoxer gällande regelföljande och privata språk, ambiguöst nog, kan verka förutsätta just ett undantagande från skeptiska resonemang. Wittgenstein verkar därmed ha vacklande kontroll över konflikten mellan den icke-pyrrhonska kraften som idkar filosofi och den pyrrhonska kraften som försöker göra sig av med filosofi – alternativt må Wittgenstein outsagt ha avsett att en sådan olöst spänning är att föredra då den filosofiska verksamheten därmed, utan tydligt avgörande, undgår ett förfall till dogmatiska ställningstaganden gällande vad än som står på spel i filosofin.
-
(2018)Socratic Dialogue is a method developed and used for conducting philosophical discussions in a group setting where the participants, assisted by a facilitator, together reflect upon and examine a specific and philosophically interesting topic. The examination is grounded on and proceeds from the participants own personal experiences. The discussion follows a strictly regulated procedure. The method dates back to 20th century Germany to philosophers Leonard Nelson and, later, Gustav Heckmann both of whom acknowledge Socrates and Kant as the main sources of inspiration for the development of their socratic method. Today Socratic Dialogue is commnly taken to be a neutral method, i.e. as being applicable in a theoretically independent and unbiased way. This view, and the implications it has, are challenged and thoroughly discussed in the current study. The aim of my thesis is to deepen and sharpen the understanding of Socratic Dialogue as a form of philosophical practice through expressing and examining fundamental metaquestions concerning the metaphysical and epistemological premisses, conditions and limits of this practice as well as unveiling any possible unclarities they might hold. The origin and the practical implementation of Socratic Dialogue are described and analyzed, and a few different variations of the method - in the manner they are used today - are presented. A large part of the study is devoted to the recognition and critical examination of and the comparison between the different paradigms the method can be coupled with, and to the discussion of questions that thus emerge. The central topics include (i) the epistemological premisses of the method, (ii) the role of truth as a regulative ideal in Socratic Dialogue, (iii) the question of how the nature of philosophical insight and the aim of philosophizing is to be understood in exactly this context and (iv) Socratic Dialogue in relation to theoretical, academic philosophy. Three different paradigms of Socratic Dialogue (the transcendental paradigm, the paradigm of everyday philosophizing and the transformative paradigm) are considered, examined and compared. The latter one builds strongly on the philosophy of the later Wittgenstein, and of the three alternatives it is judged to be the one best suited for Socratic Dialogue. The application of the transformative paradigm could possibly overcome many of the immanent problems the other two paradigms are likely to give rise to. The examination results, as expected, in greater clarity concerning the way the practice in question can be seen as tied to – or to renounce and distance itself from – different fundamental theoretical-philosophical premisses, and the kind of philosophical problems these affiliations might generate. A more suprising outcome is that these links and the problems they cause might be less significant for the dialogical practice than was initially assumed to be the case. This finding is connected with another one, i.e. the gradually deepening insight that practice does not equal 'doing theory'.
-
(2020)I the present work, I discuss the distinction between sense and nonsense in Wittgenstein’s Tractatus Logico-Philosophicus, starting out from von Wright’s och Emiliani’s modala inter-pretation of the concept of sense that Wittgenstein presents in his book. How is the distinction between sense and nonsense drawn, in the Tractatus, and which are the consequences follow-ing from it? The initial question is also discussed against the background of Frege’s conception of mean-ing, and in relation to Geach’s och Dummett’s views on the doctrine of Saying and Showing in Frege and in Wittgenstein. In addition, I discuss Hacker’s explanation concerning metaphysical and logical necessity, and the logical syntax of language, in the Tractatus This is followed up by a more detailed presentation of the concepts of bipolarity, the meaning-ful proposition and logical necessity in the Tractatus, according to von Wright and Emiliani. Finally, I discuss Diamond’s view of Anscombe’s interpretation of the Tractatus, and the status of the propositions of the Tractatus, in relation to more recent developments of the on-going debate concerning what nonsense is taken to be. In the present work, I thus consider different aspects of the fundamental question in the Trac-tatus concerning the connection between language and reality, and what is meant by the distinc-tion between sense and nonsense, in that book. My investigation stresses the central role of the modal concepts in the Tractatus, and discusses some difficulties, resulting from Wittgen-stein’s narrow concept of sense.
-
(2018)Tutkin työssäni Platonin Menon-dialogissa esitettyä käsitystä oppimisesta mieleen palauttamisena (anamnesis). Dialogissa Sokrates ja Menon keskustelevat hyveestä ja sen oppimisen mahdollisuudesta. Oppiminen rajataan tiedon saavuttamiseksi, eli lopulta dialogi ottaa tehtäväkseen pohtia tiedon luonnetta ja sen tavoittamista. Mieleen palauttamisella tarkoitetaan tiedon tavoittamista jonain ihmisen sisäisenä. Platonin sanoin siis ”totuus kaikesta [alētheia tōn ontōn] on sielussa [en tē psykhē]”. Toiselta oppiminen on tämän käsityksen mukaan mahdotonta, sillä tietoa ei voida siirtää toiseen tietona, eli toista ei voi pakottaa ymmärtämään asiaa. Toisen ohjeistuksella voi kuitenkin itse ymmärtää ja oppia. Dialogissa Sokrates sanoo tämän olevan mahdollista, koska sielu on kuolematon ja siten nähnyt kaiken jo ennen olemistaan ihmisenä. Ihmisenä ollessaan sielu voi siten periaatteessa palauttaa kaiken ennen syntymäänsä oppineen mieleen ”muistamalla” nähneensä. Dialogissa tiedon ulkopuolelle rajataan mielipide, joka on tietoon nähden epävarmaa ja ailahtelevaa. Tutkielmassani jaan mieleen palauttamisen kolmeen osaan. Luvussa 2 käsittelen mielipiteen ja tiedon välistä eroa. Perinteisesti tätä eroa pidetään ”subjektiivisena”, jolloin mielipide eroaa tietoon nähden varmuudessa. Tällöin mielipide on epävarmempaa kuin tieto, mutta siitä voi periaatteessa tulla asteittain tietoa lisätutkimuksen avulla. Tällöin kyseessä on aste-ero, jota vasten argumentoin omaa kantaani, joka pitää eroa laatuerona. Tällöin tieto on jotain, joka eroaa mielipiteestä olemukseltaan, jolloin mielipiteestä ei voi tulla tietoa asteittain vaan muuttamalla radikaalisti tapaa, jolla tiedon kohdetta tutkitaan. Kolmannessa luvussa käsittelen aporiaa eli tietämättömyyttä. Sokrates johdattaa kanssakeskustelijansa huomaamaan oman tietämättömyytensä asiasta. Tietämättömyyden huomattuaan henkilöiden on mahdollista aloittaa tutkimus. Tätä ennen asiasta tietämätön ei voi kokea tutkimusta mielekkääksi, sillä luulee tietävänsä jo. Perinteisesti Sokrateen menetelmää, jolla aporiaan päädytään, pidetään deduktiivisena todistamisen keinona. Tällöin Sokrates ottaa tehtäväkseen toisen esittämän väitteen p todistamisen epätodeksi. Tätä kantaa kritisoiden osoitan kuitenkin tässä luvussa, että Sokrateen tehtävänä ei ole osoittaa toisen väitettä epätodeksi, vaan ainoastaan, että tämän mielipide asiasta ei ole tietoa, eli se on väärä eikä vastaa kohdettaan. Näin Sokrateen ei tarvitse osoittaa loogisesti ei-p:n olevan tosi, vaan hän voi käyttää myös perusteluja, jotka eivät kelpaisi deduktiiviseen todistamiseen. Neljännessä luvussa käsittelen mieleen palauttamista edeltävän kahden luvun avulla. Kontrastoin omaa kantaani mieleen palauttamisesta ”epistemologiseen tulkintaan”, jonka mukaan Platon reflektoi Menonissa tiedon ehtoja. Epistemologinen tulkinta pitää ajatusta mieleen palauttamisesta teoriana a priorisesta, rationaalisesta ja deduktiivisesta tiedosta, jonka totuuden ehdot voidaan palauttaa logiikan ehtoihin. Tätä tulkintaa vasten asetan ”ontologisen tulkinnan”, joka pyrkii ymmärtämään Platonin tietoteoriaa realistisena. Tällöin mieleen palauttamisessa on kyse todellisuuden tavoittamisesta, eli tiedon kohteen vastaamisesta sen kohteen kanssa. Platon puhuu tiedon saavuttamisesta ”uudelleen muistamisena” (anamnesisksen kirjaimellinen merkitys), sillä hänelle todellisuus edeltää ihmistä ja siten kaikki tieto koskee jo tätä tiedon saantia ajallisesti edeltävää todellisuutta. Näin ollen muistaminen toimii analogiana sen tavoittamiselle, mikä edeltää itse muistamista. Tiedossa ei siis ole kyse uuden keksimisestä, vaan vanhan löytämisestä. Näin ollen, kuten pyrin osoittamaan, mieleen palauttamisessa on kyse tietoteoreettisesti realistisesta käsityksestä, jonka mukaan tiedon ehtona on sitä edeltävä todellisuus itse.
-
(2019)Till Wittgensteins huvudverk räknas i vanliga fall Tractatus logico-philosophicus och Filosofiska undersökningar som båda granskar språket och dess roll som aktivitet. Båda verken är revolutionerande på var sitt unika sätt. Tractatus presenterar en teori om förhållandet mellan språk och verklighet. I Filosofiska undersökningar ser Wittgenstein språket som primärt och inte som ett uttryck för något underliggande. I båda verken presenterar Wittgenstein idéer om hur det meningsfulla språket är möjligt, vad ord betyder och vilka regler som förvaltar språket, för att nämna några teman som anknyter till det meningsfulla språket. Syftet med min avhandling är att ge en överblick över det Wittgenstein presenterar angående det meningsfulla språket, med betoning på bildteorin samt idén om det som kan sägas och det som måste visas i Tractatus. Bildteorin är ett försök att förklara hur språket förenas med de objekt som orden i satsen står för. I Filosofiska undersökningar koncentrerar jag mig på språkspel, förståelse, förklaring, livsform, familjelikhet, grammatik och följandet av regler. Ett huvudsakligt tema i Filosofiska undersökningar är att språket inte står för något annat än den aktivitet som är användning av språket. I en tvådelad behandling ser jag först kort på Tractatus för att sedan granska Filosofiska undersökningar med viss jämförelse av de två verken. I min forskning förlitar jag mig på en handfull Wittgensteinexperter för tolkningen av dessa krävande filosofiska verk. Jag utgår huvudsakligen från Erik Stenius läsning av Tractatus och Gordon Bakers och Peter Hackers läsning av Filosofiska undersökningar, som jag jämför med vad andra Wittgensteinforskare sagt, som Hans-Johann Glock, Georg Henrik von Wright, Howard Mounce och David Stern. På så vis strävar jag efter att skapa en uppfattning om och en förståelse för en standardläsning av Wittgenstein. Det innebär att jag inte strävar efter att dra nya slutsatser om innehållet, snarare att lyfter jag fram meningsskiljaktigheter i tolkningar av Wittgenstein och presenterar vad de beror på. Det som närmast kunde ses som slutsatser är hur olika läsningar av Wittgenstein förhåller sig till varandra. De olikheter jag presenterar här bygger långt på skillnader i tolkning av Wittgensteins filosofiska ambitioner och av hans avvikande sätt att skriva. Dessa skillnader gäller i huvudsak Filosofiska undersökningar, då boken i jämförelse med Tractatus är oteknisk och lämnar mera utrymme för tolkning. I huvudsak presenterar jag Tractatus och Filosofiska undersökningar som kontrasterande verk, men jag för även fram vissa likheter mellan verken, som gäller likheter i satskonstruktion, grammatik och syntax, bestämmandet av sanningsvärde samt avgörandet av meningsfullhet. Den huvudsakliga skillnaden i tolkning som jag för fram gäller frågan om Wittgenstein ämnar skapa en bättre filosofisk metod, eller om Wittgenstein försökt visa att filosoferandet som aktivitet är dömt att misslyckas.
Now showing items 1-11 of 11