Browsing by discipline "historia (opetus ruotsiksi)"

Tässä tutkielmassa tarkastelen metsätalouden edunvalvonnan kehitystä yksityismetsien osalta Uudenmaan ruotsinkielisellä alueella vuosina 1900–1960. Siellä perustettiin vuosina 1929–1934 paikallisten metsänomistajien ja metsäammattimiesvaikuttajien yhteistyönä neljä metsänomistajien yksityishoitoaluetta, jotka toimivat siitä lähtien aktiivisesti puukaupassa. Metsänhoidollisten tehtävien lisäksi ne välittivät jäsentensä puuta yhteismyynneissä, joista kehittyi paikallisesti keskeinen puukaupan muoto ja edunvalvonnan väline. Tutkin Uudenmaan yksityishoitoalueiden perustamisen syitä osana laajempaa Suomen yksityismetsähallinnon kehitysprosessia, niiden toimintaedellytyksiä ja roolia metsänomistajien edunvalvontaorganisaatioina sekä paikallisten puukauppakäytänteiden muotoutumista yhteismyyntien valossa. Käsittelen metsätalouden varhaista institutionaalista kehitystä Uudellamaalla sekä yksityishoitoalueiden edunvalvontaideologiaa ja sen käytännön toteutusta haasteineen ja rajoineen. Tarkastelen edunvalvonnan heijastumista yksityishoitoalueiden ja Suomen metsäsektorin keskeisten toimijoiden välisiin suhteisiin sekä yksityishoitoalueiden sisäisiin valtarakenteisiin. Keskeisiä lähteitä ovat yksityishoitoalueiden kokouspöytäkirjat sekä tilastolliset ja kirjalliset vuosikertomukset. Laajemman kokonaiskuvan muodostamiseksi analysoin myös keskusmetsäseura Skogskulturin ja suomenkielisen yksityismetsähallinnon asiakirjoja ja tilastoja, sanomalehtikirjoituksia, metsänomistajien kirjeenvaihtoa sekä laki- ja komiteamietintötekstejä. Lisäksi hyödynnän pienimuotoista haastattelumateriaalia. Apuna aineiston tarkastelussa käytän konfliktiteoreettista viitekehystä. Sen pohjalta voidaan identifioida keskeiset metsänomistajien puukaupallisten etujen vastaiset, tai niitä ohjailemaan pyrkineet intressit, esimerkiksi puun hintojen alentaminen ja metsänomistajien puukaupallisen yhteistyön rajoittaminen. Tutkielmassa hahmottuu paikallisesti organisoidun metsänomistajien edunvalvonnan merkitys yhtäältä eturistiriitojen synnyssä ja toisaalta niiden hallinnassa. Esitän, että yksityismetsätalouden kehityskulku on ollut Suomen historiassa poikkeuksellinen Uudenmaan ruotsinkielisellä seudulla. Metsätalouden kaupallisen puolen ohjaileminen hallinnollisin keinoin tai ostokartellien avulla oli siellä hankalaa pitkälle institutionalisoituneen puukaupan vuoksi. Suurtilallisten johtamina useat metsänomistajat järjestäytyivät yksityishoitoalueisiin puolustamaan omaa taloudellista riippumattomuuttaan ja turvaamaan kilpailua raakapuumarkkinoilla. Tutkimustulosten mukaan paikallinen ruotsinkielinen hallinto ei pyrkinyt virallisen hierarkian turvin ohjaamaan metsänomistajien puukaupallista yhteistoimintaa. Edunvalvonta keskittyi yksityishoitoalueisiin hallinnon tuella. Alueen maantieteelliset olosuhteet ja yksityishoitoalueiden sovitteleva suhtautuminen puunostajiin helpottivat yhteismyyntikulttuurin vakiinnuttamista markkinoilla. Puukaupallisen yhteistoiminnan ylläpitäminen edellytti myös sitoutumista ja pitkäjänteisyyttä jäseniltä. Yksityishoitoalueiden hallitukset joutuivat puolustamaan paikallisten yhteismyyntien jatkuvuutta paitsi ulkoista painetta myös sisäistä hajaannusta vastaan. Yhteismyyntien puolustaminen on keskeinen edunvalvonnallinen mekanismi, jolla voidaan pyrkiä selittämään yksityishoitoalueiden toimintaa ja suhtautumista ulkopuoliseen neuvontaan ja ohjaukseen myös myöhempien aikojen osalta. Yhteismyynteihin ja niistä kerättäviin palkkioihin perustuvalla yhteistoiminnalla voidaan lisäksi havaita olleen kaupantekokäytäntöjä tehostava sekä metsänomistajien hakkuuinsentiivejä muovaava vaikutus.

Avhandlingen utforskar en så kallad kolonialskandal i 1890-talets Tyskland som blev känd som ”Fallet Peters”. Carl Peters (1856- 1918) var en central och kontroversiell figur i kolonialrörelsen i det wilhelminska Tyskland. I den tyska kolonialrörelsen var Carl Peters tämligen unik i rollen som teoretiker, politisk agitator och praktisk kolonisatör. Peters blev känd för att år 1884 för Tysklands räkning ha förvärvat afrikanska områden som blev kolonin Tyska Östafrika. Några år efter grundandet av Tyska Östafrika blev Peters sänd till trakten av Kilimanjaro i kolonin som tjänsteman och stationschef. Han blev därefter föremål för en undersökning och en rättegång där han anklagades för tjänstebrott som han begått då han dömt två afrikaner, en ung man och en ung kvinna, till döden och avrättat dem vid Kilimanjaro. När dådet blev känt ledde det till en omfattande debatt bland allmänheten, pressen och i den tyska riksdagen. Den disciplinära domstolen som 1897 slutligt avgjorde ärendet befann honom skyldig. I arbetet undersöker jag den rättsprocess som kolonialförvaltningen drev mot Peters, dess orsaker och följder samt Peters och hans försvarares uppfattning om processen. Rättegången studeras som höjdpunkten i en skandal där man i offentligheten och i domstolen debatterade bestraffningen av och användningen av våld mot afrikaner samt sexuella kontakter mellan kolonialtjänstemän och afrikanska kvinnor. Ämnet behandlas utifrån skandalbegreppet och dess samhälleliga betydelse i det sena adertonhundratalet. Att studera en skandal erbjuder möjligheten att analysera tidsperiodens normer och lära känna dess mediala och politiska kommunikation. Skandaler röjer hur offentligheten fungerade, var gränsen mellan det privata och det offentliga gick och hur normer debatterades och ändrades. ”Kolonialskandal” användes vid denna tid som samlande begrepp för kolonialrelaterade våldsamheter och korruptionsaffärer som behandlades i den tyska pressen och riksdagen och i andra europeiska länder. I arbetet jämför jag Carl Peters fall med de tyska kolonialisterna Alwin Wehlans och Heinrich Leists affärer, samt med skandalerna kring det brittiska imperiets pionjärer Henry Morton Stanley och Cecil Rhodes. Carl Peters personliga förhållande till Storbritannien och Tysklands förhållningssätt till den brittiska imperialismen har en framträdande roll i avhandlingen. Jag har valt ett aktörsperspektiv, med vilket kan avses en strävan att fokusera på den förändringsdrivande processen genom att studera människan som handlar, aktören. Sina handlingar utför aktören i ett socialt sammanhang och i en historisk kontext. Ämnet för avhandlingen är något underutforskat och jag utgår därför från en kompletterande argumentationslinje. Mitt kronologiska fokus är på åren 1881-1882 då avrättningarna vid Kilimanjaro ägde rum, och 1896-1897 då den politiska och mediala debatten samt rättsprocessen mot Carl Peters ägde rum. Det viktigaste källmaterialet är domstolshandlingarna från processen samt litteratur författad av Carl Peters och hans försvarsadvokater och andra samtida. Fallet Carl Peters och andra kolonialskandaler ledde i Tyskland till reform av de rättsliga förutsättningarna för bestraffning av infödda. Fallet var ett viktigt inslag i diskursen om kolonialismen. Även om fallet inte var den enda kolonialskandalen i det sena adertonhundratalets Tyskland var det den mest betydelsefulla på grund av Carl Peters ställning inom kolonialrörelsen och nationalistiska kretsar och på grund av förvaltningens inblandning. Denna och andra kolonialskandaler riktade allmänhetens uppmärksamhet på det ansvar som följde med kolonialmakten

I denna pro gradu-avhandling undersöks bestraffningar i visionslitteratur skriven i västra Europa mellan 800- och det tidiga 1200-talet. Fokus ligger på hur bestraffningar beskrivs i visionerna, vad bakgrunden till dessa beskrivningar är, hur bestraffningar kopplade till själslig rening, och därmed skärseldskonceptet, skiljer sig från bestraffningar kopplade till förtappelse, samt hur allt detta utvecklas under den undersökta perioden och även hur det relaterar till Jacques Le Goffs tes om att skärselden ”föds” kring 1170-talet. Målet med avhandlingen är att bidra till historieforskningen kring såväl visionslitteratur som skärseldens utveckling genom att använda en infallsvinkel, bestraffningar, som tidigare inte använts på detta sätt. Avhandlingens huvudsakliga källmaterial består av 18 visioner, varav sju är från 800-talet, tre från 900–1000-talet, sju från 1100-talet och en från början av 1200-talet. De flesta av dessa visioner är skrivna på latin och de beskriver i regel resor till den andra sidan, dvs. livet efter döden. Även om deras egentliga sanningshalt därmed kan ifrågasättas är detta något som inte påverkar deras användbarhet som källor i denna avhandling. Såframt denna avhandling kan sägas bygga på någon teori är det i själva verket just att visioner av detta slag är av värde som källmaterial för forskning, vilket historiker som Claude Carozzi, Alan E. Bernstein och Isabel Moreira tidigare visat prov på i sin forskning. I avhandlingen konstateras i enlighet med tidigare forskning att lidande och bestraffningar under medeltiden sågs som ett sätt att återställa den av synd rubbade balansen i kosmos och att bestraffningar i visionslitteraturen, samt i livet efter detta mera allmänt, dels var avsedda att fylla denna funktion, dels att avskräcka från ytterligare synd. Visionslitteraturens ofta brutalt fysiska bestraffningar indelas i elva huvudkategorier och det påvisas att bestraffningarna vanligtvis bygger på traditionen inom genren, samtida i jordelivet tillämpade bestraffningar, olika mindre trevliga aspekter av dåtidens samhälle och/eller litterära samt bibliska källor. Ytterligare påvisas att bestraffningarna i sig för det mesta inte kan kategoriseras som enbart renande eller enbart fördömande och att information om bestraffningarnas kontext, särskilt hur länge de varar, är nödvändig för att avgöra deras sanna natur. Överlag är temporära bestraffningar renande och permanenta bestraffningar fördömande, men även inom dessa kategorier finns utrymme för variation vad gäller bestraffningarnas längd. Slutligen fastställs att det under den undersökta perioden sker en utveckling både vad gäller individuella bestraffningar och bestraffningar mera allmänt. En del bestraffningar blir vanligare senare, medan andra visar prov på nya element senare under perioden. Även bestraffningar som är helt nya inom genren tillkommer. Dessutom är beskrivningarna av bestraffningar oftast såväl mer detaljerade som mer morbida i de senare visionerna. Trots detta är bestraffningarnas natur i sig lika tvetydig under hela perioden. Eftersom bestraffningarna kontextualiseras allt mer i de senare visionerna är det dock lättare att avgöra om ett visst straff är renande eller fördömande då man läser visioner från 1100- och det tidiga 1200-talet än då man läser visioner från 900-talet. Denna ökade kontextualisering kan kopplas till en ökad spatial differentiering av den andra sidan och är på så vis även kopplad till den ”födsel av skärselden” som Le Goff hävdat att sker kring 1170-talet. En av avhandlingens viktigaste slutsatser är, utöver att en ökad kontextualisering äger rum, dock att visionslitteraturens bestraffningar, denna koppling till trots, inte stöder Le Goffs tes om en ”födsel” av skärselden efter 1100-talets mitt, utan istället reflekterar den numera allmänt vedertagna synen att skärseldens utveckling bör ses som en lång process. Övriga viktiga slutsatser som dras i avhandlingen är att en ny kategori av bestraffningar, att bli tillredd som mat, börjar synas i visionslitteraturen som en följd av att västeuropéer i och med korstågen kom i kontakt med kannibalism, och att regelrätta skamstraff tycks dyka upp i visionerna först under slutet av 1100-talet. Båda dessa är ämnen som med fördel kunde utforskas vidare i framtida forskning.

Denna pro gradu granskar, vilka miljöhot mot Östersjön som blev uppmärksammade i Sveriges television under åren 1956-1974. Helsingforskonventionen, som undertecknades 1974 var den första internationellt bindande politiska överenskommelsen, som tog ställning till att lösa miljöhoten i Östersjön. Undersökningen utgår från tre frågeställningar. Vilka miljöhot mot Östersjön var mest framträdande i Sveriges television under åren 1956-1974? Avspeglar miljödebatten i teve de miljöhot som Helsingforskonventionen lyfte fram? Vilken typ av teveprogram lyfte fram miljöfrågor i SVT 1956-1974? De största hoten mot miljön, som under denna tidsperiod diskuterades i teve var oljekatastrofer, risken med tankerfartygstrafiken, kemikalier, syrebrist och avloppsvatten i vattendrag och i Östersjön. Det är först senare under medlet av sjuttiotalet då miljöhot som till exempel övergödning, klimatförändringen och utsläpp från industrier har blivit mera aktuella. Det övergripande temat i denna avhandling är en allt växande oro för miljön under den undersökta tidsperioden. De program som analyseras i denna avhandling avspeglar de miljöhot som Helsingforskonventionen 1974 lyfte fram. Det enda miljöhot som ingår i konventionen, men inte förekommer i materialet är utsläpp från fritidsbåtar. Andelen miljönyhetsinslag i nyhetsprogrammen var relativt hög under hela den undersökta perioden. Resultatet visar, att andelen reportagefilmer steg under början av sjuttiotalet. Nyheter om miljöhot hade en större spridning än de specialreportage som miljöredaktionen producerade. Därför är det viktigt för miljöskyddet, att man har lyft fram miljöfrågan också i nyhetssändningar. Miljöhot i Östersjön har diskuterats av forskare och allmänheten långt innan de tagits upp i politiken och i internationella överenskommelser om natur- och miljöskyddslagar. Televisionen medverkade aktivt i miljödebatten gällande Östersjön. Det finns en respekt för miljöskydd i Sverige, vilket avspeglas i tevesändningarna.

I avhandlingen studeras Raseborgs huvudmän (hövitsmän och fogdar) under perioden 1378-1434, deras socioekonomiska resurser, aktiviteter och kontakter till Reval (Tallinn). Raseborgs geografiska läge långt från centralmaktens säte i Kalmarunionen och nära det handelscentrum som Reval utgjorde, påverkade i hög grad huvudmännens verksamhetsmöjligheter. Det huvudsakliga källmaterialet består av 84 brev, främst skrivna på lågtyska (Mittelniederdeutsch). Dessa bygger upp den bevarade korrespondensen mellan Raseborgs huvudman och rådet i Reval. Ytterligare källor, främst i form av brev, har i vissa fall använts för att skapa kontext. Syftet med avhandlingen är att erbjuda en mera detaljerad bild än vad som hittills existerat av verksamheten på Raseborg under den studerade perioden. Ämnet utreds genom två huvudsakliga perspektiv. För det första studeras huvudmännens nätverk, vilka ofta var släktskapsbaserade och byggdes upp med äktenskap. Därtill granskas de patron-klientrelationer som existerade. För det andra utförs en detaljgranskning av brevmaterialet i syfte att lyfta fram dels de möjligheter och skyldigheter som borginnehavet innebar, dels huvudmannens verksamhet på borgen. Utgångspunkten för studien är den av Susan Reynolds framlagda idén om att det under medeltiden förekommer en myriad olika typer av förvaltningsprinciper och förhållanden mellan ägare och innehavare av förläningar, och att det kan vara lönsamt att inte bara sätta in hövitsmän och fogdar i feodala strukturer som ofta är efterhandskonstruktioner, utan istället noggrant granska vart fall för sig. Studien vilar på en i forskningen allmänt accepterad teori om att upprätthållandet av en maktposition i det medeltida norden var starkt beroende av tillgången till resurser. Detta berodde bland annat på att samhället var särdeles agrart och på att borgarna och fästningarna, vilka var väsentliga maktcentrum, var dyra att upprätthålla. De frälseliga ätter som innehade stora markägor, hade således också möjlighet att utöva stort politiskt inflytande. Nätverk av olika slag var en naturlig del av detta samhälle där en starkt centralstyrd administration ännu saknades. Med hjälp av äktenskap, patron-klientförhållanden och vänskapsband, skapade samtidens människor dels ett socialt skyddsnät åt sig själva, dels förutsättningar för maktutövning. I avhandlingen görs en nätverksanalys av huvudmännens släktskaps- och patron-klientkontakter. Analysen visar att huvudmännen på Raseborg, speciellt från och med 1400-talets början hade starka band till de på Kastelholm och att banden mellan de två borgarna överlevde även om de olika ätternas representanter byttes ut. Vid studiet av huvudmännens verksamhet visas hur Raseborgs innehavare kunde dra ekonomisk nytta av strandade och förlista skepp. Därtill uppmärksammas en i tidigare forskning framlagd teori om att Raseborg stod i ett ekonomiskt beroendeförhållande till Reval och att befolkningen i Nyland var starkt integrerad med den i Reval. Detta kan bekräftas och kontextualiseras bland annat av den mängd privaträttsliga ärenden som behandlas i korrespondensen. Det är också tydligt att förhållandet mellan Raseborg och Reval var pragmatiskt med en förväntan på ömsesidighet till exempel i bekämpandet av kaperiverksamhet på Finska viken. Kontakten till Reval berodde även på stadens särställning i bland annat kanontillverkning. En av de viktigaste slutsatserna som dras i denna avhandling är att även ett småskaligt brevmaterial med vissa reservationer lämpar sig väl vid studiet av en huvudmans verksamhet på en borg i Östersjöregionen under senmedeltiden. Studien har även möjliggjort en tydligare definiering av förhållandet mellan Raseborg och Reval, samt enskilda specificeringar av olika huvudmäns familjeförhållanden.

I november 2012 ingick Israel och Hamas ett vapenstilleståndsavtal som slutligen kollapsade i juli 2014 då Israel inledde sin senaste stora militäroffensiv mot Gazaremsan. Konflikten i Gaza är fortfarande aktuell idag. Under våren 2018 steg våldet i Gaza igen i nyhetsrubrikerna. Mellan mars och maj år 2018 organiserade palestinier i Gaza regelbundna demonstrationer vid gränsområdet. Israel använde våld för att slå ner demonstrationerna. Denna avhandling analyserar hur den agendasättande dagstidningen The New York Times (NYT) rapporterade om vapenstilleståndsperioden i Gaza under åren 2012-2014. Avhandlingen använder Dagens Nyheter (DN) och Helsingin Sanomat (HS) som komparativt referensmaterial i analysen av New York Times. Utöver dessa källor används United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs (OCHA), Palestinian Centre for Human Rights (PCHR) samt Israels utrikesministerium (MFA). Avhandlingen använder kvantitativ analys och tematisk textanalys för att studera återkommande och dominerande argument i tidningsartiklarna vad som gäller orsakerna för Gaza konflikten. New York Times rapportering om konfliktparternas våldsdåd dokumenteras och analyseras också i avhandlingen. Nyhetsanalysen fördjupas med hjälp av en jämförande analys där nyhetsartiklarnas innehåll forskas och kontextualiseras mot bakgrunden av rapporter från OCHA, PCHR och MFA. Avhandlingen kommer fram till att New York Times misslyckades i att rapportera om förbrytelserna mot vapenstilleståndet på ett balanserat sätt. New York Times ignorerade i stort sätt israeliska förbrytningar mot vapenstilleståndet. Detta gällde speciellt Israels skjutningar vid gränsområdet till Gaza. Skottlossningarna gavs också marginellt med utrymme i rapporteringen av både Dagens Nyheter och Helsingin Sanomat. I rapporteringen av centrala aspekter av konflikten i Gaza, såsom dynamiken av våldet, skottlossningar vid gränsen samt blockaden av Gaza, finner avhandlingen att argument artikulerade av Israel gällande nationell säkerhet förstärktes och ibland direkt återgavs av New York Times i den dagliga nyhetsrapporteringen mer konsekvent än palestinska argument.