Browsing by study line "Ruotsinkielinen opintosuunta"

I min studie granskar jag kvinnosaksaktivisten Lucina Hagmans böcker och föredrag på ämnet samuppfostran under perioden 1887–1901 och sätter dem i deras idéhistoriska kontext. Hagman kämpade för att flickor skulle få en likadan utbildning som pojkar, samt att barnen skulle uppfostras likadant oavsett kön såväl i skolan som i hemmet. Jag använder mig av diskursanalys för att granska de sociala och politiska sammanhangen kring texterna och placera dem i deras samhälleliga kontext. Kring sekelskiftet fick finländska kvinnor nya rättigheter och diskussionen om deras position i samhället gick varm. Hagman menar, likt många av sina samtida gelikar, att kvinnor och män är olika varandra, men ändå så pass lika att de skulle tjänas av att uppfostras och utbildas på lika villkor. Hon argumenterar för att det är i samhällets intresse att göra detta, främst för att kvinnor blir bättre mödrar om de själva blivit uppfostrade enligt hennes ideal. Hagman säger även att kvinnorna är ansvariga för samhällets moral, en vanlig uppfattning under denna tid. Den stränga, absoluta moralen som krävdes av kvinnorna borde även krävas av männen. kvinnorna bör även utöka hemmets sfär till att omfatta hela samhället. Hon lutar sig tillbaka på dåtida borgerliga ideal om hemmet och modern som sedlighetens hjärta, och argumenterar för att männens våldsamma värld bör förpassas till historien och ersättas av en pacifistisk uppfostran till kärlek som bör utföras av kvinnor. Tidsperioden under vilken Hagman författade de texter jag analyserar i denna avhandling var en tid av betydande kulturella, sociala och politiska omvälvningar, och Hagman stod själv med foten i ett flertal olika idéer och rörelser. Hon inspireras av nationalistiska, borgerliga ideal, men även av liberala och universalistiska värden. Även om hon sällan hänvisar till sina källor har jag med hjälp av diskursanalys kunnat ringa in de samtida idéströmningarna hon påverkats av.

Denna avhandling behandlar Jalmari Jaakkolas propagandapublikation Suomen idänkysymys (sv. Finlands östproblem), som gavs ut år 1941. Bokens syfte var att motivera Finlands rätt till att göra anspråk på Östkarelen och Kolahalvön och forma ett Storfinland. Suomen idänkysymys fick sin början som ett tyskt beställningsarbete. Den tyska statsmakten hade våren 1941 framfört en önskan om att få en historiskt, geografiskt och etnografiskt motiverad sammanställning om Finlands gränsönskemål. Den finska statsmakten valde Jalmari Jaakkola, som var professor i historia vid Helsingfors universitet, till att förverkliga detta uppdrag. Han fick hjälp av ett antal aktiva medlemmar i Akademiska Karelen-Sällskapet. Resultatet av detta samarbete var först memorandumet ”Itä-Karjalan ja Kuolan kysymys” som cirkulerade i slutna kretsar i Tyskland under våren 1941. Hösten 1941 bearbetades memorandumet till en bok, Suomen idänkysymys, som gavs ut till den finländska allmänheten och översattes till svenska, tyska, engelska och franska. Avhandlingens centrala frågeställningar är vilka argument för ett Storfinland som presenteras Suomen idänkysymys och hur dessa harmoniserar med Jalmari Jaakkolas historiska uppfattningar han uttryckt i sina tidigare skrivelser. De gränskrav som Jaakkola ställde i sitt verk påverkade den finska och tyska statsmaktens förhandlingar om hur Sovjetunionens område skulle delas efter kriget i den mån att den tyska statsmakten gick med på att Finland skulle få förutom Östkarelen även Kolahalvön. Allt som allt var Suomen idänkysymys en del av en större helhet där den tyska statsmakten ritade om Europas gränser för att skapa ett nytt Europa efter att ha vunnit det andra världskriget. Ett Storfinland var en del av Tysklands gränsplaner. Efter att Tyskland och Finland förlorat andra världskriget tystades diskussionen om ett Storfinland ner. Jalmari Jaakkola höll resten av sitt liv låg profil om boken och tog avstånd till sin delaktighet i den krigstida Storfinlandpropagandan.

Åbos Ylioppilasteatteri fick våren 2018 lägga ner sin produktion av I väntan på Godot, på grund av att kvinnor inte får spela huvudrollerna i pjäsen. Kvinnor som spelar mäns roller har funnits regelbundet på scen sen 1700-talet, ofta som en kuriositet. Men trots att det inte är en nyhet att se en kvinna spela en mansroll, väcker det fortfarande uppmärksamhet och diskussioner. I avhandlingen används teaterrecensioner som källmaterial. Recensioner för tre olika pjäser med kvinnor i huvudrollen som män tolkas, analyseras och jämförs med varandra. Pjäserna är: Gustav III med Kyllikki Forssell från åren 1982 och 1983, Hamlet med Leea Klemola från år 1995 och Macbeth med Elina Knihtilä från år 2008. Som metod används en kvalitativ tolkningsmetod. Vad kritikerna har skrivit om kvinnorna i mansrollerna och hur det diskuterat fenomenet är viktigt att analysera och tolka för att förstå reaktionen när en kvinna spelar en man. Materialet består av 44 recensioner för alla tre pjäser. Begreppen biologiskt kön, socialt kön och representation är centrala i undersökningen. Det är tydligt att kritikerna blev påverkade av att en kvinna spelade en man. Av alla recensioner nämner 71 procent att huvudrollen spelades av en kvinna och inte en man s. Ett tema som lyfts fram i recensioner för alla tre pjäser är androgynitet. Kritiker beskriver kvinnornas rollprestationer som allmänmänskliga. Kvinnornas fysiska kroppar nämns också av kritiker, det är mest Klemolas kropp som diskuteras och mer specifikt hennes röst som kritikerna anser är tillgjord för att hon försöker sänka den för att låta mer som en man. Ett tema som kritikerna lyfter fram i kritiken för Hamlet och Gustav III men inte i lika stor utsträckning för Macbeth är att ha en kvinna i en mansroll endast handlar om ett publicitetstrick. Att en kvinna som en man är en gimmick för att locka publik. I källmaterialet verkar det som att en kvinna som en man fortfarande har kvar ett värde av att vara en kuriositet. Men i recensionerna för Macbeth är det en tydlig skillnad. Det kan bero på en mer varierande representation av hurdana roller kvinnor spelat på scen. Teaterfältet hade också förändrats mellan åren 1982 och 2008 och blivit mer experimentellt vilket också kan ha påverkat reaktionen kritikerna haft och att det inte såg att en kvinna i rollen som en man var bara ett publicitetstrick. Ett resultat som är tydligt i undersökningen är att biologiska könet påverka kritikerna. När det kroppsliga kritikerna ser på scen strider mot det som kritikerna förväntar sig, väcker det en reaktion.

I denna avhandling undersöks den finlandssvenska kvällstidningen Nya Pressens nedläggning 1974. Nya Pressen hade getts ut i Helsingfors ända sedan 1882, då Axel Lille grundade tidningen. I december 1974 lät ägarföreningen Konstsamfundet meddela att man ämnade lägga ned Nya Pressen med motiveringen att tidningen gått med cirka 600 000 mark i förlust de senaste fem åren. Förslaget att lägga ned Nya Pressen kom från Konstsamfundets ägda förlag Hufvudstadsbladet Ab, där Nya Pressen trycktes. Konstsamfundet uppgav samtidigt att man skulle utforska möjligheten att ersätta Nya Pressen med ett mer lokalt betonat annonsblad. I stället för Nya Pressen skulle också den nya finskspråkiga kvällstidningen Iltaset börja tryckas på Hufvudstadsbladet. Syftet med avhandlingen är att granska nedläggningsprocessen och även belysa den tidningsdebatt som uppstod efter att Nya Pressen lagts ned. Nya Pressens nedläggning undersöks utifrån tre infallsvinklar. För det första undersöks hur man kan se nedläggningen som en konsekvens av interna intriger mellan Nya Pressen, Hufvudstadsbladet och Konstsamfundet. För det andra kan nedläggningen diskuteras i anknytning till ekonomiska faktorer som bland annat hänger ihop med förändringar på mediafältet och den så kallade tidningsdöden. För det tredje kan man koppla samman nedläggningsdebatten med den domedagstankegång som fanns bland finlandssvenskar under den här perioden. Syftet är på så sätt att besvara den övergripande frågan: Varför lades Nya Pressen ned? Undersökningen bygger på skriftliga och muntliga källor. Källmaterialet består till viss del av Föreningen Konstsamfundets protokoll 1971-1973 som finns samlat i en skild mapp i Konstsamfundets arkiv och kallas ”Nya Pressen, utredningar för nedläggningen” och är sammanlagt 66 sidor. I tillägg till Konstsamfundets protokoll har jag, i närmast kompletterande syfte, också använt mig av Hufvudstadsbladet Ab styrelses material från åren 1970–1975. Mitt källmaterial består även av tidningsmaterial från 1973-1974. På Brages pressarkiv hittas urklipp ur finlandssvenska tidningar från den undersökta tiden. Sammanlagt finns det 54 inlägg. Jag har även intervjuat tre personer som på olika sätt varit med om händelsen. Dessa var Per-Erik Lönnfors, som vid tidpunkten för nedläggningen var nytillträdd vd för Hufvudstadsbladet, och Larserik Häggman och Maryelle Lindholm-Gustavson som båda jobbade som journalister på Nya Pressen vid nedläggningstillfället. Min undersökning av tidningsmaterialet och protokollen kan sägas vara en kvalitativ textanalys där jag försöker analysera argumentationen som förs. Undersökningen visar att Konstsamfundets ekonomiska motiv för nedläggningen är berättigad. Nya Pressen led av många ekonomiska bekymmer som kan härledas till bland annat tidningens distribution och annonsanskaffning. Min undersökning visar ändå att Nya Pressen blev ett större problem för Konstsamfundet när det började gå allt sämre för deras huvudprodukt, dagstidningen Hufvudstadsbladet. Samtidigt är det också tydligt att Nya Pressen historiskt sett behandlats styvmoderligt från ledningens håll, och det framkommer att det inte gjordes några allvarliga försök att rädd kvällstidningen. Dessutom upplevdes nedläggningsbeslutet som politiskt av många, eftersom tidningen till viss del uppfattades som kulturradikal jämfört med Hufvudstadsbladets borgerliga linje. Det blir också klart att nedläggningen av Nya Pressen blev en slags symbol för den finlandssvenska domedagstankegången som var rådande under den undersökta tiden. Nya Pressen ansågs på så sätt vara en stor finlandssvensk domänförlust.

I denna avhandling undersöks innehållet i den sovjetiska propagandatidningen Sotilaan Ääni som spreds till de finska soldaterna under fortsättningskriget. Sammanlagt publicerades 297 nummer av tidningen under åren 1941–1944. Redaktionen låg i Belomorsk, vid Vita havets kust, och bestod av finska kommunister som flytt till Sovjetunionen efter inbördeskriget 1918 och under 1930-talet då anti-kommunistiska attityder dominerade i Finland. Som tidningens chefredaktör fungerade Tuure Lehén, bäst känd från sin post som Terijokiregeringens inrikesminister. Syftet med avhandlingen är att presentera och analysera det sovjetiska propagandabudskapet, och hur dess målsättningar och strategier tog sig uttryck i Sotilaan Ääni. I avhandlingen utreds på vilka sätt aktörerna bakom Sotilaan Ääni ville manipulera den finska soldaten och vilka slags reaktioner de eftersträvade. I andra hand undersöks vad tidningens redaktion gjorde för att budskapet skulle få önskad effekt. Avhandlingen avgränsas till hela den tiden då tidningen utgavs, det vill säga 1941–1944. En återkommande del av tidningen är vissa propagandateman, som hade ett på förhand bestämt syfte och en viss effekt som skribenten ville uppnå hos mottagaren. De fyra vanligaste teman är uppmuntran till flykt, uppmuntran till angrepp mot tyska soldater, skapandet av inbördes konflikt mellan finska soldater samt försök att minska den finska ledningens anseende bland soldaterna. Jag har behandlat de här fyra teman skilt i var sitt delkapitel och avhandlingen är till sin karaktär en tematisk innehållsanalys. I undersökningen lyfts upp berättelser, argument, beskrivningar och retoriska drag som används i tidningen för att nå fram till den finska soldaten. I avhandlingen framgår det hur man i Sotilaan Ääni försökte manipulera den finska soldaten på ett flertal olika sätt, för att åstadkomma önskvärda attityder och handlingar. I första hand genom att vädja till soldatens känslor. I avhandlingen presenteras propaganda från andra världskriget som till sina metoder, tillvägagångssätt och målsättningar påminner om innehållet i Sotilaan Ääni, med syfte att lyfta fram tidningens innehåll i ett bredare perspektiv.