Browsing by study line "Utbildning i juridik, Vasa"
Now showing items 1-4 of 4
-
(2018)Tiivistelmä - Referat - Abstract Denna avhandling behandlar förordnande av intressebevakare till ett barn i förundersökning i enlighet med förundersökningslagens (805/2011) 4:8. Enligt paragrafens första moment ska domstolen utse en intressebevakare för förundersökningen till ett barn som inte fyllt 18 år om det finns grundad anledning att anta vårdnadshavaren inte opartiskt kan bevaka barnets intresse och förordnandet inte är klart onödigt. De krav som ställs i lagen på intressebevakarens person är tämligen flexibla. Enligt lagen om förmyndarverksamhet (442/1999) 5 § kan det till intressebevakare förordnas en person som är lämplig för uppdraget och ger sitt samtycke. Vid lämplighetsprövningen ska det tas hänsyn till den föreslagna intressebevakarens färdigheter och erfarenheter samt till brottmålets art och omfattning. Vid förordnandet av intressebevakare till barn har undersökningsledaren en betydande roll. Även om själva formella förordnandet av intressebevakare ankommer domstolen är det undersökningsledarens ansvar att i varje enskilt fall göra bedömningen om behovet av utomstående intressebevakning och att ansöka om förordnande av intressebevakare hos domstolen. Undersökningsledaren är även den person som i praktiken oftast väljer den person som föreslås till uppgiften som barnets intressebevakare. Syftet med avhandlingen är att granska hur ansökningsförfarandet och lämplighetsbedömningen sker i praktiken och hur väl praxisen överensstämmer med den rättsliga regleringen. Undersökningsledarnas lämplighetsbedömning och val av intressebevakare kan påverkas av undersökningsledarnas uppfattning om intressebevakarens roll och uppgifter i brottmål. Därmed är det även motiverat att som stöd för huvudfrågorna granska vad gällande rätt anför om intressebevakarens uppgifter och roll i förundersökning och hur undersökningsledarna uppfattar intressebevakarens roll i förundersökning. För att utreda hur praxisen kring ansökningsförfarandet utformats vid polisinrättningarna har undersökningsledarnas erfarenheter om ansökningsprocessen och lämplighetsbedömningen av intressebevakare samlats in genom en enkätundersökning. I undersökningen deltog sammanlagt tolv undersökningsledare från tio olika polisinrättningar.
-
(2020)Byggnadens kvalitet är en av de vanligaste orsakerna till att det vid fastighetsköp efter köpslutet uppstår meningsskiljaktigheter köpare och säljare emellan. Avgörande är då ifall byggnaden är avtalsenlig till sina egenskaper och ifall den besitter kvalitetsfel enligt JB 2 kap. 17 §. Enligt rådande lagstiftning ansvarar säljaren för fel som funnits på fastigheten vid köpslutet, även om felet har framkommit i ett senare skede. Detta betyder att säljaren även ansvarar för väsentliga kvalitetsfel som varken köparen eller säljaren kände till vid undertecknande av köpeavtalet. Köparen har dock en undersökningsplikt och kan inte hänvisa till ett kvalitetsfel denne borde ha uppmärksammat vid en normal granskning av objektet. Syftet med föreliggande avhandling är att undersöka möjligheterna för säljaren att friskriva sig från ansvar för kvalitetsfel på fastighet som denna enligt lagen skall ansvara för. Enligt JB 2 kap. 9 § får köparens rättigheter begränsas endast genom att det i avtalet preciseras till vilken del det avviker från det lagstadgade. Fokus i avhandlingen ligger på denna paragraf och huruvida avvikelsen kan anses tillräckligt individualiserad för att uppfylla kraven? I avhandlingen observerades att den största utmaningen angående begränsning av ansvar uppstår vid friskrivning gentemot dolda fel samt vid användning av generella friskrivningsklausuler. Eftersom kvalitetsfelen vid dolda fel är okända ter sig individualiseringen av felen problematisk. Enligt färskaste rättspraxis har dock delvis den strikta tolkningen angående friskrivning gentemot dolda fel luckrats upp. Generella friskrivningsklausuler av typen, ”säljes i befintligt skick” har redan i lagförberedningen till JB ansetts som en klausul som kan vara överraskande och oskälig sett ur köparens synvinkel och bör därför lämnas obeaktad. Problemet med generella klausuler är att de vanligtvis endast ger en allmän bild av byggnadens kvalitet och därmed saknar den precisering av sättet på vilket köparens ställning avviker från det lagstadgade. En friskrivning från ansvar för fel är möjlig då klausulen är tillräckligt entydig så att köparen inser innebörden med det förändrade rättsläget. Dock bör noteras att det alltid är fråga om en helhetsbedömning där faktorer tillhörande varje enskilt fall inverkar på slutresultatet.
-
(2020)Tämän tutkimuksen kohde on lehtijulkaisujen tekijänoikeudellinen suojaaminen verkossa. Tekijänoikeudellisella suojaamisella tarkoitetaan tässä tutkimuksessa tekijänoikeuteen ja tekijänoikeuden lähioikeuksiin perustuvaa suojaa. Aihe on erityisen ajankohtainen keväällä 2019 Euroopan unionissa voimaan tulleen tekijänoikeudesta ja lähioikeudesta digitaalisilla sisämarkkinoilla annetun direktiivin johdosta (DSM-direktiivi), sillä DSM-direktiivissä säädetään lähioikeus lehtijulkaisujen kustantajille (15 artikla). Tuon niin sanotun lehtikustantajan lähioikeuden mukaan jäsenvaltioiden on säädettävä, että lehtijulkaisujen kustantajilla on yksinoikeus kappaleiden valmistamiseen ja yleisölle välittämiseen tietoyhteiskunnan palvelujen tarjoajien toimesta tapahtuvan lehtijulkaisujen verkkokäytön osalta. Tutkittava aihe on ajankohtainen myös, koska lehtijulkaisuala on kokenut haasteita digitaalisessa ympäristössä. Tämän tutkimuksen kannalta keskeisin tarkasteltava ilmiö on se, että niin sanotut uutisaggregaattorisivustot käyttävät lehtikustantajien tuottamaa materiaalia ilman oikeudenhaltijan lupaa oman liiketoimintansa pohjana. Kuvattua tilannetta käytetään esimerkkinä läpi tutkimuksen. Tutkimuksessa aiheen yhdeksi tarkastelukulmaksi otetaan myös lehtikustantajan lähioikeuden vaikutus eri sidosryhmiin. Tutkimuksen tutkimustehtävä on selvittää vastaus seuraavaan tutkimuskysymykseen: Miten DSM-direktiivin 15 artiklan mukainen lehtikustantajan lähioikeus muuttaa lehtijulkaisun suojaamista verkossa tekijänoikeudellisin keinoin? Tähän tutkimuskysymykseen vastaamiseksi on vastattava seuraaviin apututkimuskysymyksiin: Miten lehtijulkaisuja on voinut suojata tekijänoikeudellisin keinoin verkossa ennen DSM-direktiiviä? Millaisia potentiaalisia vaikutuksia DSM-direktiivin 15 artiklan mukaisella lehtikustantajan lähioikeudella voi olla eri intressitahoihin? Tutkimuksen metodi on de lege lata -lainopillinen tutkimus, mikä on perusteltua, koska lehtijulkaisujen tekijänoikeudelliseen suojaan verkossa liittyvä oikeustila ei ole ollut eikä tule uuden lehtikustantajan lähioikeudenkaan myötä olemaan täysin selvä, joten oikeustilan tulkinta ja systematisointi ovat tarpeen. Koska tutkimusaiheeseen liittyy mainitusti uutta sääntelyä, on kriittisempikin tutkimusote perusteltu. Lainopillisen tutkimuksen lisäksi on tutkimuksen tueksi tehty myös haastatteluja. Haastatellut henkilöt ovat olleet lehtikustantajan lähioikeuden edunsaajapuolen eli lehtikustantajien edustajia. Jo ennen DSM-direktiivin mukaista lehtikustantajan lähioikeutta lehtijulkaisuja on voinut suojata verkossa tekijänoikeudellisin keinoin kansallisen tekijänoikeuslain mukaisella tekijänoikeudella ja valokuvan suojalla, sillä tekijät ja oikeudenhaltijat ovat voineet lisensoida näitä oikeuksia lehtikustantajille. Keskeinen tapa käyttää edelleen lehtijulkaisuita verkossa on niihin linkittäminen. Pääasiassa tekijänoikeuteen perustuvan suojan käytössä haasteena on kuitenkin ollut Euroopan unionin tuomioistuimen linkittämiseen ja tekijänoikeuteen liittyvässä oikeuskäytännössä ottama kanta suojatun aineiston uudelle yleisölle välittämisestä. Haasteita lehtijulkaisujen tehokkaalle suojaamiselle verkossa on aiheuttanut myös se, että lehtijulkaisujen kustantajien on ollut voitava tarvittaessa näyttää omistavansa oikeudet lehtijulkaisuun sisällytettyyn aineistoon ja se että on jouduttu tekemään tapauskohtaista teoskynnysarviointia. Lehtijulkaisuja on ollut jossain määrin mahdollista suojata myös tietokantasuojalla, mutta riittävää oikeusvarmuutta tähän ei ole ollut. DSM-direktiivin mukaisen lehtikustantajan lähioikeuden implementoinnin myötä lehtijulkaisujen kustantajilla tulee olemaan käytössään edellä mainittujen tekijänoikeudellisten suojamuotojen lisäksi oma lähioikeus, mikä mahdollisesti helpottaa lehtijulkaisuun liittyvien oikeuksien täytäntöönpanoa ja lisensointia verkossa. Lehtikustantajan lähioikeudella näyttäisi todennäköisesti olevan mahdollista suojata myös teoskynnyksen alittavaa aineistoa lehtijulkaisun osana. Lisäksi tapauskohtainen arviointi kenties vähenee, aiempaan oikeustilaan verrattuna, kun DSM-direktiivin mukaisen lehtijulkaisun määritelmän täyttyessä julkaisu ja sen osat ovat lähioikeudella suojattavissa. Haasteita lehtikustantajan lähioikeuden käytännön soveltamisen osalta saattavat kuitenkin aiheuttaa DSM-direktiivin monitulkintaiset käsitteet, joiden tulkintaan tämä tutkimus pyrkii tarjoamaan suuntaviivoja. Tutkimuksen lopuksi on tarkasteltu lehtikustantajan lähioikeuden potentiaalisia vaikutuksia eri intressitahoihin. Tätä kirjoitettaessa DSM-direktiivin edellyttämä kansallinen implementointityö on käynnissä opetus- ja kulttuuriministeriössä.
-
(2019)Det förekommer att länder tillämpar ett system för ingripande i barns kriminalitet där ett barn som inte uppnått åldern för straffrättsligt ansvar blir föremål för skyddsåtgärder när barnet begått brottsliga gärningar. En sådan skyddsåtgärd kan vara att barnet omhändertas och placeras utom hemmet. I t.ex. Finland är åldern för straffrättsligt ansvar 15 år och ett barn som inte vid gärningstidpunkten uppnått denna ålder kan med stöd av barnskyddslagen (417/2007, BSL) 40 § omhändertas, vilket är en förvaltningsrättslig åtgärd. När barnet blir föremål för skyddsåtgärder där åtgärderna anses ske i barnets intresse anses barnet inte vara i behov av samma processuella rättigheter som en person som blir föremål för påföljder i syfte att bestraffa. I en diskussion om rättigheter är den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (människorättskonventionen) av stor betydelse eftersom konventionsstaterna ska garantera alla inom deras jurisdiktion de fri- och rättigheter som följer av konventionen och efterlevnaden av detta övervakas även av den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (människorättsdomstolen). Vid prövningen av fall kan människorättsdomstolen autonomt tolka vad som ska anses utgöra ett förfarande av straffrättslig natur vid tillämpningen av konventionen och ge upphov till att de processuella rättigheter konventionen föreskriver i anknytning till en straffprocess ska vara tillämpliga i fallet. År 2016 tog människorättsdomstolen i avgörandet Blokhin v. Ryssland ställning till detta i förhållande till en skyddsåtgärd där ett barn placerats utom hemmet med anledning av barnets brottsliga gärningar och ansåg att detta förfarande vid tillämpningen av konventionen skulle vara av straffrättslig natur och att barnet därför borde ha tillgodosetts processuella rättigheter i anknytning till en straffprocess. I denna avhandling undersöks hur människorättskonventionen och den praxis människorättsdomstolen utvecklat i anknytning till konventionen förhåller sig till skyddsåtgärder där barn omhändertas och placeras utom hemmet med anledning av barnets brottsliga gärningar samt till barnets processuella rättigheter vid vidtagandet av dylika åtgärder. Därtill undersöks hur detta förhåller sig till det finländska förfarandet enligt vilket barn med stöd av BSL 40 § kan omhändertas med anledning av barnets brottsliga gärningar. De frågor avhandlingen syftar till att ge svar på är i första hand om och när dylika omhändertaganden enligt människorättsdomstolens praxis kan utgöra förfaranden av straffrättslig natur och i andra hand hur detta förhåller sig till det finländska förfarandet. Därefter syftar avhandlingen till att ge svar på vilken betydelse människorättskonventionen och människorättsdomstolens praxis kan ha för barnets rätt till ett biträde i finländska förfaranden i anknytning till ett omhändertagande med anledning av barnets brottsliga gärningar. För att ge svar på ovanstående forskningsfrågor tillämpas främst en rättsdogmatisk metod. Källmaterialet är främst människorättskonventionen, människorättsdomstolens praxis och såväl nationell som internationell rättslitteratur i anknytning till ämnet. Slutsatsen i denna avhandling är att människorättsdomstolen ska anses ha öppnat upp för att förfaranden där barn omhändertas med anledning av deras brottsliga gärningar, under särskilda omständigheter, kan utgöra förfaranden av straffrättslig natur vid tillämpningen av konventionen men att det är svårt att anse att ett dylikt omhändertagande av ett barn med stöd av BSL 40 § kunde utgöra det. I analysen av omhändertagandens straffrättsliga natur framförs dock att det är av betydelse för denna bedömning huruvida omhändertagandet utgör en frihetsberövning samt att man i ljuset av människorättsdomstolens praxis kan ifrågasätta om inte ett omhändertagande i Finland, till skillnad från den rådande uppfattningen i frågan, under vissa omständigheter utgör en frihetsberövning. Detta har betydelse för barnets processuella rättigheter enligt människorättskonventionen. Avhandlingens slutsats är även att huruvida barnet haft tillgång till ett biträde kan vara av betydelse för att ett förfarande i anknytning till ett omhändertagande med anledning av barnets brottsliga gärningar ska kunna anses vara förenligt med människorättskonventionen.
Now showing items 1-4 of 4