Browsing by Subject "Justification"

Målet för avhandlingen är att granska den brittiske exegeten Nicholas Thomas Wrights kritik av Sankt Augustinus syn på rättfärdiggörelsen. Frågeställningen är intressant av flera orsaker. För det första finns det för den västra kristenheten knappast någon mera inflytelserik teolog utanför Bibelns kanon än Augustinus. Den Katolska kyrkans lära, såväl som de protestantiska kyrkornas lära är mer eller mindre Augustinska i bemärkelsen att han åberopas som en understödjande auktoritet inom samtliga trossamfund. N.T. Wrights kritik av Augustinus är därför av särskilt intresse eftersom, ifall han har rätt i sin kritik och hans egen presentation håller måttet, den skulle innebära att kyrkan haft fel i sin syn på rättfärdiggörelsen de senaste 1500 åren. I min avhandling använder jag mig primärt av argumentationsanalys för att fastställa vad Augustinus och N.T. Wright lär angående rättfärdiggörelsen och för att kunna jämföra deras syner sinsemellan. Eftersom båda tar sitt avstamp mot, vad i teologin ofta kallas för, den bibliska uppenbarelsen analyserar jag också rättfärdiggörelsens rötter i den judiska världsbilden och hur Paulus använder begreppen rättfärdighet och rättfärdiggörelse. Eftersom de två teologerna är placerade i fullständigt olika tidsepoker analyserar jag också deras kontext och bakgrund som teologer för att avgöra i vilken mån deras respektive syner är oundvikliga konsekvenser av deras samtid. Wrights kritik av Augustinus kan summers i tre huvudpunkter. För det första använder Augustinus begreppet rättfärdiggörelse i en nära på heltäckande mening. I Augustinus syn ingår allt från tro och omvändelse till slutgiltigt förhärligande av den enskilde kristne. Wright menar att även om alla dessa element ingår i Guds frälsningsplan använder Paulus begreppet rättfärdiggörelse långt mera precist än så. För det andra menar Wright att Augustinus, trots hans generösa användning av rättfärdiggörelse, missar att ta upp flera teman som enligt Wright hör nära ihop med rättfärdiggörelse såsom till exempel det centrala temat förbund och förenandet av Judar och Hedningar till ett Gudsfolk. För det tredje lyfter Wright fram att en stor del av Augustinus problem bottnar i ett rent språkligt fel Augustinus begick i och med att han tolkade latinets iustifcare som iustum facere det vill säga: ’göra rättfärdig’ snarare än det mera korrekta ’förklara rättfärdig’. Den centrala skillnaden är att det föregående antyder en konkret förändring i den åtalade medan det senare endast syftar på ett förklarande, som i alla fall i teorin kan vara oberoende av den åtalades verkliga rättfärdighet. Min hypotes är att Wright i sin kritik lyfter fram flera viktiga aspekter av rättfärdiggörelsen som under långa perioder varit försummade i kyrkan. Wrights kritik träffar delvis rätt, men felet är måhända inte så stort som han gör gällande. Wrights eget förslag har egna utmaningar men hans egna interna logik är hållbar. Huruvida den motsvarar det som Paulus och de övriga Nya Testamentliga hade i tankarna då de skrev om rättfärdiggörelsen är en fråga för en annan avhandling. Augustinus syn, trots allt gott den bidrog med, cementerade en syn på rättfärdiggörelsen som var bunden dels till den latinska världens merit-teologi och dels utgick ifrån att i rättfärdiggörelsen förändras människan konkret som en följd av att hon ’görs rättfärdig’. Dessa två faktorer i kombination hade långtgående konsekvenser för de diskussioner som först i väst under de senaste 1500 åren, inte minst under reformationen.