Browsing by Subject "kulturmannen"

I den här avhandlingen granskar jag äktenskapen som beskrivs i Märta Tikkanens två senaste verk, Två. Scener ur ett konstnärsäktenskap och Emma & Uno. Visst var det kärlek. Två är ett öppet självbiografiskt verk om Tikkanens eget äktenskap med Henrik Tikkanen. Emma & Uno är en biografisk roman om hennes morföräldrars äktenskap. Båda äktenskapen beskrivs som parrelationer i obalans där Tikkanens äktenskap får sin ände i och med Henriks död, medan äktenskapet mellan Emma och Uno slutar i skilsmässa. Syftet med min avhandling är att påvisa att båda verken trots att de hör till olika genrer kan granskas som delar av Tikkanens självbiografiska projekt. Vidare granskar jag hur männen och kvinnorna i relationerna beskrivs samt vad som är kärlekens roll i äktenskapen. För att identifiera Två och Emma & Uno som självbiografiska verk har jag till stor del använt mig av Margaretha Fahlgrens Det underordnade jaget: En studie i kvinnliga självbiografier från 1987. Med hjälp av hennes utredning, samt tidigare forskning i kvinnliga självbiografier, redogör jag för hur Tikkanen gör sig själv till en typ av underordnad berättare för att kunna granska äktenskapen utgående från sin egen erfarenhet. Både i Två och i Emma & Uno delar hon protagonistrollen med huvudkaraktärerna och för berättelserna framåt genom att delge historien ur sitt eget perspektiv. Metoden som jag använder mig av när jag jämför männen, kvinnorna och kärlekens roll tar avstamp i komparativ analys, det vill säga jag granskar litteratur i ljuset av annan litteratur. Eftersom jag granskar två verk inom samma författarskap kan man tala om en typ av inomkomparativ analys, som beskrivs av Sven Linnér i hans artikel ”Komparativ litteraturforskning”. I min analys av hur männen i relationerna beskrivs använder jag mig av Ebba Witt-Brattströms texter om Kulturmannen i Kulturmannen och andra texter från 2016. Jag fastlår att Henrik och Uno beskrivs som Kulturmän. Genom att skildra dem som Kulturmän avslöjar Tikkanen även det sociala spelet som upphöjt dem. Det sociala spelet beskrivs i min avhandling med hjälp av Pierre Bourdieus term illusio, som även används för att visa hur kvinnorna i relationerna investerar sin kärlek i spelet, i hopp om att männen är värda den investeringen och kan återbörda den. Tikkanen etablerar sin egen berättare som en Kulturkvinna som kämpar för att få utrymme och möjlighet att förverkliga sig själv som författare. Kulturkvinnan ger sig in för att skildra Kulturmännen med ett genuint intresse för deras mångsidiga personligheter och yrkesutövning. Berättaren lyckas inte visa samma intresse när hon beskriver sin mormor. Emma skildras istället som en kvinna vars största ambition är familjen och äktenskapet, hennes ambitioner utanför hemmet får mycket lite plats. På så sätt förstärker berättaren den helgonbild som Uno målar upp av Emma. Kärleken i båda relationerna skildras som belöningen för den uppoffring kvinnorna i verken gör för sina män. I ljuset av Aleksandra Kollontajs artikel ”New Woman” från 1913 om kärleken som förslavar kvinnan, kan jag visa på en atavism som sträcker sig genom historien och inkluderar både Tikkanens och mormor Emmas upplevelser. Berättarens förhoppning att männen trots allt förtjänar kvinnornas kärlek och förtroende kan också kopplas samman med 1970-talets feminism och dess tro på mannen som medkämpe.