Browsing by Subject "mänskliga rättigheter"

Internet har under de senaste åren blivit vårt främsta kommunikationsmedel. Detta har även uppmärksammats av terroristgrupper och personer med en terroristisk agenda, och följaktligen har terroristiskt innehåll börjat spridas på internet, bland annat i form av propaganda samt utbildning och rekrytering av anhängare. Terrorism utgör ett allvarligt hot mot det demokratiska samhället, men åtgärder som vidtas för att bekämpa terrorism får trots allt inte inskränka de grundläggande fri- och mänskliga rättigheterna mer än vad som är nödvändigt. Avhandlingens syfte är att med hjälp av den rättsdogmatiska metoden granska hur innehåll på internet kan begränsas då syftet är att förebygga terrorism och hur detta förhåller sig till yttrandefriheten. Avhandlingen granskar hur tillgång till internet får skydd under yttrandefriheten särskilt med beaktande av spridning och mottagande av information. Vidare bedöms hur olagligt terroristiskt innehåll på internet regleras och hur regleringen förhåller sig till yttrandefrihetens inskränkningsgrunder. I avhandlingen granskas både informationsskaparnas och tjänsteleverantörernas ställning och skyldigheter. Avhandlingen innehåller tre huvuddelar. I avhandlingens andra kapitel granskas hur tillgång till internet får skydd som en grundläggande rättighet, särskilt med beaktande av yttrandefriheten. Vidare behandlas samma fråga från en människorättssynvinkel. I det tredje kapitlet beskrivs hur terroristiskt innehåll på internet kan begränsas i enlighet med strafflagen, yttrandefrihetslagen och lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Dessutom behandlas rekommendationer och linjedragningar antagna av EU och riktade till tjänsteleverantörer på internet. I det fjärde kapitlet bedöms hur åtgärderna som beskrivits i det tredje kapitlet förhåller sig till yttrandefrihetens inskränkningsgrunder. I avhandlingens slutsatser kan märkas att regleringen mestadels är enhetlig med grunderna för en inskränkning av yttrandefriheten. Emellertid har det uppmärksammats att regleringen som en helhet är en aning komplicerad, vilket kan vidare utgöra ett hot mot de grundläggande rättigheterna. Dessutom är kriminaliseringen av mottagande av utbildning för terrorismsyften exceptionell, vilket utgör en utmaning för proportionalitetskravet vid en inskränkning av yttrandefriheten. I slutet av avhandlingen behandlas även kommande lagstiftningsändringar som innebär nya utmaningar för yttrandefriheten.

Det tog rätt länge innan människohandel fick någon form av politisk uppmärksamhet i Finland. Människohandel igenkändes som ett problem som krävde åtgärder på nationell nivå först i samband med att Palermoprotokollet ratificerades i början av 2000-talet. Människohandel kriminaliserades i Finland som en följd av detta år 2004. I början av 2000-talet förekom i Finland en del omfattande koppleriverksamheter där främst utländska kvinnor utnyttjades. Trots att det handlade om organiserat koppleri utgick såväl politiker som polis, åklagare och domstol från antagandet om att de personer som utnyttjats i prostitution har samtyckt till att utnyttjas sexuellt tills annat bevisats. Detta ledde till att sexuellt utnyttjade personer i praktiken delades upp i två grupper: oskyldiga människohandelsoffer och skyldiga prostituerade. I ljuset av det vi vet idag kan en del av dessa så kallade skyldiga prostituerade mycket väl ha varit offer för människohandel. Den nationella människohandelskriminaliseringen har sedan den infördes ändrats en gång genom den lagändring som trädde i kraft 2015. Lagstiftarens huvudsakliga mål vid ändringarna av brottsbeskrivningarna för koppleri och människohandel var att göra gränsdragningen mellan människohandelsbrott och koppleribrott tydligare samt se till att kriminaliseringen av människohandel bättre motsvarar kriminaliseringsförpliktelserna i de internationella dokument som är bindande för Finland. Avhandlingen granskar huruvida lagstiftarens syften och målsättningar med lagändringen lett till det önskade slutresultatet. För att svara på forskningsfrågan analyseras lagstiftarens tolkningsanvisningar och domstolens tolkning av brottsbeskrivningen för människohandel. I avhandlingen tillämpas den rättsdogmatiska metoden. I och med att avhandlingen granskar tolkningen av brottsbeskrivningen aktualiseras även olika tolkningsmetoder. Tolkningen av brottsbeskrivningen analyseras i ljuset av den teleologiska tolkningsmetoden. Enligt den teleologiska tolkningsmetoden bör lagen tolkas i enlighet med dess syfte. Således kan avhandlingen närmast klassificeras till den inriktning inom rättsdogmatiken som kallas för intresserättsdogmatik. Avhandlingens prognos visade sig stämma i viss utsträckning. Den mest betydande förändringen är att domstolen inte längre ger någon betydelse till offrets eventuella ursprungliga samtycke om gärningsmannen använt minst ett otillbörligt medel för genomförandet av brottet. Tidigare anvisade lagstiftaren en snäv tolkning av människohandelsbestämmelsens öppna begrepp vilket inte längre är fallet. Fysiskt våld och frihetsberövande krävdes innan lagändringen för att fastställa människohandelsbrott, medan de nu gällande tolkningsanvisningarna betonar att brottet lika gärna kan begås genom psykiska medel. Dessa tolkningsanvisningar återspeglas även i domstolens tolkningsverksamhet. Trots att läget förbättrats finns det fortfarande utmaningar. Vilken betydelse som vid fastställandet av brottets medel och gärningssätt bör ges till offrets egen uppfattning över huruvida dennes viljebildning och självbestämmanderätt kränkts eller ej framhålls i avhandlingen som den mest framträdande frågan som bör klargöras. Hur detta bedöms kan ha avgörande betydelse för gränsdragningen mellan koppleri och människohandel vid fall där gärningarna befinner sig inom gråzonen för rekvisitens tillämpningsområde. Avhandlingen argumenterar för att lagstiftarens syften med lagändringen 2015 kunde förverkligas i ännu högre utsträckning genom tillämpandet av en teleologisk tolkningsmetod där människovärdets okränkbarhet tolkningsmässigt skulle förstärka offrets frihet. En sådan tolkning skulle vara förenlig med de internationella förpliktelsernas krav på en strängare bedömning av grundläggande värden och tillhandahålla ett mer effektivt skydd för såväl som faktiska som potentiella offers frihet.

Principen om skydd mot självinkriminering, det vill säga rätten att tiga och vägra medverka i en brottsutredning mot sig själv, kan anses så småningom ha förankrats i vårt rättssystem. Skyddet mot självinkriminering är ursprungligen en straffrättslig princip, som under tidens lopp har kommit att under vissa förutsättningar även få betydelse i olika administrativa förfaranden. I Finland har principen granskats utanför straffprocessen bland annat i samband med konkurs- och utsökningsförfaranden. Den miljörättsliga tillsynen har däremot getts betydligt mindre uppmärksamhet i diskussionen kring principens förhållande till olika lagstadgade anmälningsskyldigheter. I samband med miljöskyddslagens revidering år 2014 infördes en bestämmelse om skyddet mot självinkriminering i lagens 184 §. I förarbetena konstateras emellertid att principens innehåll vid antagandet av bestämmelsen inte ännu helt hade etablerats och att dess alla dimensioner inte nödvändigtvis framgår av lagtexten. Syftet med denna avhandling är därmed att för det första granska vilken betydelse principen ska anses ha i tillsynen av verksamhet som förutsätter miljötillstånd, och för det andra bedöma om den i miljöskyddslagen befintliga bestämmelsen i tillräcklig mån förverkligar denna rättighet. Frågeställningen är relevant eftersom en verksamhetsutövare som driver sådan verksamhet som förutsätter miljötillstånd har väldigt omfattande anmälningsskyldigheter både enligt miljöskyddslagen och tillståndsvillkoren i miljötillståndet. Innehållet i skyddet mot självinkriminering samt dess tillämpningsområde har framför allt utformats inom människorättsdomstolens rättspraxis. Principen har under det senaste årtiondet även inkluderats i flera nationella lagar. I och med att granska hur människorättsdomstolen har tolkat principen och genom att göra jämförelser till de lagstiftningslösningar som antagits nationellt, strävar avhandlingen till att klargöra vad det rådande rättsläget är i fråga om den miljörättsliga tillsynen. Slutligen framförs även ett förslag på hur lagstiftningen kunde förbättras så att verksamhetsutövarens rätt till skydd mot självinkriminering i tillräcklig mån förverkligas i utredningen av miljöbrott, samtidigt som andra intressen inom miljöstraffrätten beaktas i en tillräcklig omfattning.