Browsing by Subject "stora nordiska kriget"

Under stora nordiska kriget, 1700–1721, ockuperades stora delar av området som utgör dagens Finland av den ryska armén. Denna tid har på senare tid fått namnet stora ofreden. Namnet syftar på de grymheter som befolkningen utsattes för av de ryska soldaterna samt hungersnöden och flyktingkrisen i området. Under försvaret av Östersjöprovinserna var den svenska armén dåligt förberedd och utrustad vilket ledde till upprättandet av frikompanier, ofta kallade partigängare, redan under ett tidigt skede av ockupationsfasen. Dessa frikompaniers uppgifter var att idka partisankrig mot ryssarna, samla information om fiendens rörelser samt beskatta befolkningen och rekrytera nya soldater. När stora delar av den östra riksdelen fallit i ryska händer efter slaget vid Storkyro 1714 drog sig dessa frikompanier upp till Norra Österbotten och Kajanaland. Detta område införlivades nämligen aldrig direkt i den ryska ockupationszonen utan förblev ett perifert ingenmansland som fortfarande åtminstone på papper verkade under det svenska rättssystemet. Denna pro gradu-avhandling behandlar klagomål, samt reaktionen på dem, som allmogen i detta område framförde till den svenska militärledningen angående frikompanierna som upprätthöll sig i deras socknar. De beskrev hur frikompanierna belastade dem hårt och anklagade dem i regel för precis samma brott som fienden, misshandel, stöld och mord. I klagomålen kommer det fram hur allmogen inte såg på dessa kronans män som vänner och förväntade sig inte få stöd av dem emot fiendens räder. Undersökningen har analyserat retoriken samt ”vi-de”-perspektivet i dessa klagomål. Allmogen föraktade dessa frikompanier då de även visste att fienden tog till hårda hämndsanktioner ifall de misstänkte allmogen ha samarbetat med dem. Den svenska militärledningen som upprätthöll sig i Västerbotten tog ställning till klagomålen och beordrade frikompanierna, speciellt kaptenerna Peter Långström och Lauri Kärki, emot vilka klagomålen var riktade, att sluta belasta befolkningen i området. På grund av dessa klagomål beslöts det även att frikompanikaptenen Långström skulle ställas till svars för de grymheter hans kompani beskylldes för. Domen tillämpades aldrig eftersom kungen kallade med frikompanikaptenen på fälttåg till Norge var bägge senare stupade. Efter det skickades en annan frikompanikapten, Salomon Enberg, till området bland annat för att utreda hur mycket allmogen hade belastats. Någon direkt utredning av de ursprungliga klagomålen skedde inte och Enberg fortsatte beskatta befolkningen samt göra räder mot fienden. Detta ledde till hämndsanktioner från ryssarnas sida vilket ytterligare belastade allmogen hårt. Frikompanierna kallades tillbaka till Västerbotten först 1720 då militärledningen fruktade att deras närvaro skulle hota allmogens trohet till den svenska kronan samt fredsfördraget med Ryssland som slöts 1721. Efter kriget framfördes ytterligare klagomål mot frikompanier under tingsrätter. För att skala ner materialet till en pro gradu-avhandling har därför de klagomål som framfördes under kriget samt reaktionen på dem legat i huvudfokus. I slutet på samma århundrade blev partigängaren Stefan Löfvings memoarer kända och bidrog starkt till den senare romantiseringen av stora ofredens partigängare. Under 1800-talet blev de kända figurer via Zacharias Topelius Fältskärns berättelser och de följde med som karaktärer i tidig nationalistisk litteratur under följande sekel. Denna forskning har hämtat fram en annan bild av stora ofredens partigängare. De var ingalunda de heroiska figurer som presenteras i litteraturen. De var grupper av yrkessoldater och rövare som behandlade befolkningen hårt och trotsade militärens order. Trots att de även delvis var fienden till besvär orsakade deras närvaro främst ytterligare lidande för den redan belastade allmogen.