Begreppskartor utvecklades ursprungligen på 1980-talet av Joseph Novak och Bob Gowin som ett sätt att strukturera och därmed få djupare förståelse för ny kunskap. Sedan dess har de utvecklats och undersökts som inlärnings-, utbildnings- och bedömningsmetod, inte minsta av forskare som Maria Ruiz-Primo. Den här avhandlingen utgår till stor del från Ruiz-Primos utveckling av begreppskartan som ett verktyg för att bedöma elevers prestationer och undersöker huruvida traditionella prov kunde ersättas med begreppskartsuppgifter inom fysiken.
Begreppskartor har en bevisligen positiv effekt vad gäller inlärning, men de används sällan i våra skolor och det är svårt att få elever att anamma en ny och ointuitiv inlärningsmetod. Att använda begreppskartan som en bedömningsmetod i klassen skulle knuffa eleverna mot ett mer begreppsbaserat tänkande och kunde hjälpa dem i sin förståelse av ämnet. Som provuppgift är begreppskartan snabb att göra och rätta men ger läraren goda insikter i elevens förståelse för ett ämne. Ifall man kunde tänka sig att använda begreppskartan som provuppgift åtminstone diagnostiskt skulle det föra med sig en hel drös fördelar.
Två klasser undersöktes, en i grundskolan på årskurs sju och en kurs i gymnasiet. Bägge grupper fick lära sig grunderna i att göra begreppskartor på förhand, gymnasisterna hade lite erfarenhet av det också från tidigare. Båda grupperna fick sedan under en kurs skriva ett traditionellt prov samt göra en begreppskarta av materialet de nyligen gått igenom. Begreppskartorna bedömdes med en femstegs-modell utvecklad av Ruiz-Primo och Shavelson och gavs ett vitsord beroende på hur väl de jämfördes med en expertkarta. Resultaten undersöktes skilt för de två grupperna och granskades för svårighetsgrad, korrelation och överensstämning enligt en statistisk metod utvecklad av Bland och Altman 1986.
Svårighetsgraden för uppgiften fanns vara lämplig, bägge gruppernas medeltal var något lägre för begreppskartan än för det traditionella provet vilket kan motiveras med att eleverna trots allt har större erfarenhet av traditionella prov än begreppskartor. Korrelationen för grundskolegruppen fanns vara god, 0,825 medanden för gymnasiet var betydligt svagare, 0,412. Bland-Altman metoden gav vidare negativa resultat för gymnasiet med mycket stora kast mellan de enskilda elevernas prestationer i de två uppgifterna. Grundskolegruppen presterade lite mer konsekvent men visade en trend där de verkligt svaga och de verkligt starka eleverna gynnades av begreppskartsuppgiften medan eleverna med medeltal kring 7 gjorde sämre ifrån sig än i det traditionella provet.
Korrelationen för grundskolan är så pass stark att det är tänkbart att begreppskartan kunde användas som en bedömningsmetod inom grundskolan. Grundskolans begränsade matematik gör att också en stor del av naturvetenskaperna är fenomen- och begreppsbaserade snarare än baserade på problemlösning. I gymnasiet är det tvärtom, största delen av gymnasiekursen inom fysiken går ut på matematisk uträkning av fenomen, inte på att kunna förklara dem med ord och förstå samband. Som en följd av detta är begreppskartorna mer användbara som en alternativ bedömningsmetod i grundskolan än i gymnasiet.
