Browsing by study line "Rättsvetenskap"

The criminalization of homosexual acts and persecution of LGBTQ+ people is a serious global problem and therefore LGBTQ+ refugees can seek asylum on the basis of sexual orientation and gender identity in the European Union. The asylum process should protect LGBTQ+ refugees as they can be considered to belong to a particular social group subjected to persecution because of their sexual orientation and gender identity. However, as there are existing gaps in the legislation, the legislation is not always applied as it should be. Among other things, there has been a major problem in which way authorities should confirm the sexual orientation of asylum seekers and therefore illegal or criticized methods have arisen in the asylum process.

Mellan åren 1994 och 2013 har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) meddelat Finland sammanlagt 18 domar beträffande yttrandefriheten, varav 17 varit fällande. De inhemska domstolarna hade misslyckats med att balansera mellan yttrandefriheten och skyddet för privatlivet då de hade dömt journalister bland annat för spridande av information som kränker privatlivet utan tillräckliga grunder. De fällande domarna ledde till att strafflagen (39/1889) reviderades i början av 2010-talet, men rättsläget beträffande behovet av samtycke vid spridande av information om privatlivet har förblivit oklart. I denna avhandling undersöker jag behovet av samtycke vid spridande av information som gäller privatlivet. Jag kommer att närma mig frågan ur medias perspektiv. I avhandlingen svarar jag på följande fråga: om privatpersonen X berättar om sitt privatliv för mediet A i en intervju, får mediet B citera mediet A och upprepa uppgifterna om X:s privatliv utan X:s uttryckliga samtycke? Som forskningsmetod använder jag den rättsdogmatiska metoden. Undersökningsmaterialet består av Europadomstolens och högsta domstolens avgöranden, straff- och kommunikationsrättslig litteratur samt lagberedningsmaterial. Resultaten av granskningen visar att bedömningen av behovet av samtycke förutsätter en helhetsanalys av de enskilda brottsrekvisiten för spridande av information som kränker privatlivet. Frågan om behovet ska avgöras med utgångspunkt i uppgifterna i det enskilda fallet. Aspekter som påverkar bedömningen är bland annat saksammanhanget där uppgifterna framförs, de ifrågavarande mediernas spridningar samt huruvida uppgifterna bidrar till en diskussion som är av vikt från allmän synpunkt.

I avhandlingen går jag igenom intressebevakning och hur dess system är uppbyggt, för att sedan kunna svara på forskningsfrågan om intressebevakningssystemet bidrar till kränkandet av självbestämmanderätten. Olika former av intressebevakning behandlas, samt hur och varför intressebevakning inleds. Jag förklarar för läsaren hur förordnandet av en intressebevakare kan gå till och vad en intressebevakningsfullmakt är, samt hur självbestämmanderätten kan förverkligas med hjälp av en sådan. Självbestämmanderätten är en väsentlig faktor som följer med längs hela avhandlingen. I avhandlingen pekar jag ut vilka problem som existerar inom intressebevakning, och var problemen möjligtvis har sin grund. Jag går in på allmän och privat intressebevakning, jämför de två formerna samt funderar över hur självbestämmanderätten på olika sätt förverkligas inom dem. I avhandlingen ger jag exempel på maktmissbruk med rättspraxis för att läsaren skall få en förståelse för hur det kan se ut i praktiken. Avslutningsvis funderar jag på intressebevakningssystemet ur ett strukturellt perspektiv och identifierar samt diskuterar var problemet egentligen ligger.

Tiivistelmä – Referat – Abstract Barnäktenskap är ett vanligt förekommande fenomen som sker runtom i hela världen. Dock har det i Finland först på senaste tiden börjat uppmärksammas som ett problem, varvid ökad invandring är en bakomliggande orsak till detta. Diverse internationella konventioner samt rekommendationer anger att barnäktenskap utgör en skadlig sedvänja och är något som bör förebyggas. Även om det konstateras att barnäktenskap utgör en skada för barnet, det vill säga offret i fråga, existerar det inte inom internationella förordningar en absolut minimiålder för äktenskap. Dock har Finland tagit i beaktande de internationella rekommendationerna samt barnets bästa och har bland annat avvecklat dispensförfarandet 2019 och enligt den nuvarande äktenskapslagen är minimiåldern för äktenskap 18 år. Mitt syfte med avhandlingen är att granska ifall Finland erbjuder ett tillräckligt civilrättsligt skydd för offer för barnäktenskap. Därmed granskas och analyseras Finlands rättsordning samt internationella lagar, bestämmelser och rekommendationer. Utöver att granska ifall Finland erbjuder ett till tillräckligt civilrättsligt skydd, granskar avhandlingen genom de lege ferenda-synpunkter hur lagstiftningen kunde revideras för att erbjuda offren ett bättre skydd. Detta görs bland annat genom att jag jämför Finlands rättsordning med Danmarks. Mitt syfte är att undersöka vilken lagstiftningslösning skulle vara mest önskvärd från offrets synvinkel. Det kan konstateras att det existerar lagstiftningsbehov att införa andra bestämmelser än enbart äktenskapsskillnad som upplösningsform av barnäktenskap. I avhandlingen presenteras upphävande av äktenskap som den mest önskvärda upplösningsformen med hänsyn till att rättsverkningarna skulle vara de mest optimala för offret i fråga.

Denna kandidatavhandling undersöker och konkretiserar hurudana brister präglar den rådande djurskyddslagen i Finland. Detta görs genom en jämförelse med den gällande djurskyddslagen i Sverige. Därmed används metoderna rättsdogmatisk metod och komparativ metod i avhandlingen. Jämförelsen utförs enbart på två ämnesområden, eftersom en fullständig komparation av respektive författningar vore för omfattande med tanke på avhandlingens storlek. Därmed valdes könsumgänge med djur och icke-etisk avel av djur som de områden var komparationen utförs. Genom jämförelse och diskussion blir slutsatserna varierande: å ena sidan finns det grunder på vilka lagstiftningen torde revideras i hög grad, medan å andra sidan har dessa uppdatteringar potential att medföra ytterligare förvirring. Slutligen sammanfattas avhandlingen i en diskussion där dessa varierande slutsatser behandlas, och vidare undersökning föreslås.

Behovet av en samtyckeslag har länge diskuterats såväl i samhället som inom politiken. Att våldtäkt skulle definieras som ”avsaknad av samtycke” istället för ”tvingande till sex genom våld och hot”, skulle trygga den sexuella självbestämmanderätten samt den personliga integriteten. #MeToo-kampanjen spred sig som en löpeld genom världen, och blev startskottet för diskussionen om samtycke. 2018 fick den svenska sexualbrottslagen en ny definition av våldtäkt, där våldtäkt definieras som avsaknad av frivilligt deltagande och Finland har i flera år funderat över behovet av en lagändring. 2019 tillsatte Justitieministeriet en arbetsgrupp för att utreda behovet samt möjliga tillämpningssätt av en samtyckesklausul. Den 17 februari 2022 överlämnade justitieministern regeringspropositionen gällande en totalreform av sexualbrottskapitlet till riksdagen. Mitt syfte med denna avhandling är att utreda den föreslagna implementeringen av en samtyckesklausul i den finska sexualbrottslagstiftningen i jämförelse med den svenska. Mitt syfte är även att kort utreda den bevisproblematik som existerar kring våldtäktsbrott och utreda hur detta kommer att påverkas av en lagändring. Historiskt har Finland gått i Sveriges fotspår i fråga om lagstiftning och så även nu gällande samtyckesklausulen. Som metod för avhandlingen användes den rättsdogmatiska i och med utredningen av gällande rätt i både Finland och Sverige, samt den föreslagna ändringen i Finland. En komparativ metod används i jämförelsen mellan de två länderna. För att man ska förstå samtycke och begreppets breda betydelse i relation till lagstiftning används även ett rättsociologiskt perspektiv. Finland och Sverige har valt att implementera en samtyckesklausul enligt ”Ja betyder Ja-metoden”, vilket innebär att bekräftande samtycke krävs för samlag och att avsaknad av bekräftande samtycke är våldtäkt. Även om Finland och Sverige använder sig av samma implementeringsmetod för samtyckesklausulen, har Finland valt att göra vissa ändringar i jämförelse med den svenska. Oaktsamhetsansvaret som är centralt för den svenska samtyckeslagen har den finska regeringen valt att slopa. Gällande bevisprövningens problematik i gällande rätt, är bristen på konkreta bevis det största problemet vilket leder till att ord mot ord-situationer uppstår. I Sverige har den nya lagstiftningen inte försvårat bevisprövningen utan samma problematik existerar p.g.a. brottets intima natur. Dock värderas nya former av bevis högre inom rättsväsendet, t.ex. vittnesmål. Eftersom Finland planerar att implementera samtyckesklausulen med samma metod som Sverige, kan man tänka sig att samtyckesklausulen har liknande effekter på det finska rättsväsendet. Flera våldtäkter anmäls, åtalas och döms ut och nya bevismaterialsformer beaktas. En samtyckesbaserad sexual lagstiftning leder förhoppningsvis till att våldtäktsmyter försvinner med tiden då en attitydförändring till sexualbrott sker.

Avhandlingen behandlar Finlands tillfälliga stängning av östgränsen. Med östgränsen menas, i detta sammanhang, Finlands landgräns med Ryssland. Syftet med avhandlingen är att utreda huruvida rätten till internationellt skydd och principen om förbud mot utvisning har tryggats i och med den tillfälliga stängningen av östgränsen. Avhandlingen närmar sig situationen vid Finlands östgräns från två perspektiv: det nationella, och det internationella och EU-rättsliga. Det aktuella rättsläget i Finland presenteras och tillsammans med relevant EU-lagstiftning utmynnar avhandlingen i en kritisk analys av statsrådets gränsbeslut, från november och december 2023. I analysen görs en vägning mellan den nationella säkerheten och de mänskliga rättigheterna samt en granskning över statsrådets nödvändighetsargumentation och proportionalitetsbedömning. Forskningsfrågan besvaras genom användningen av den traditionella rättsdogmatiska metoden samt den EU-rättsliga metoden.

Syftet med denna avhandling är att ge en bild av funktionshindrade människors grundläggande och mänskliga rättigheter i undantagstillstånd. I avhandlingen görs en översikt av följderna av covid-19-pandemins begränsningsåtgärder för tryggandet av funktionshindrades grundläggande och mänskliga rättigheter. Covid-19-pandemins undantagstillstånd har kastat ljus på den institutionell diskriminering som funktionshindrade personer ännu på 2020-talet hamnar uppleva. Inom den funktionshindrade människogruppen finns en människogrupp som ofta blir bortglömd. Personer med intellektuell funktionsnedsättning har ofta begränsade möjligheter att uttrycka sig i fråga om självbestämmande, vilket gör funktionshindrades intresseorganisationers uttalanden nödvändiga i beslutsfattande. Rörelsefriheten är en rättighet som tryggas för alla människor, såväl på grundlagsnivå som i internationella människorättsfördrag. De myndighetsutlåtanden och rättsfall som behandlas i avhandlingen tar ställning till det besöksförbud som sattes upp i serviceboenden och konstaterades vara olagliga. Besöksförbudet är inte en engångsföreteelse, utan begräsningsåtgärderna speglar den allmänna synen på att rättigheterna för personer med intellektuell funktionsnedsättning kan begränsas med lägre tröskel än övriga funktionshindrade samt icke-funktionshindrade. Kränkningar av rättigheter som rörelsefrihet är tätt sammankopplade med institutionell makt, som fortsättningsvis lever kvar. Avhandlingens slutsats är att funktionshindrades grundläggande och mänskliga rättigheter på ett grovt sätt har kränkts i covid-19-pandemins undantagsförhållanden i Finland. För att undvika liknande kränkningar av de allra mest grundläggande rättigheterna, bör de funktionshindrade själva samt intresseorganisationer innefattas i allt beslutsfattande som gäller dem och deras rättigheter. Personer med intellektuell funktionsnedsättning bör behandlas som individer och inte som en grupp på basis av en diagnos. Ett funktionshinder i sig berättigar inte frihetsberövande eller användandet av begränsningsåtgärder.

Jag har skrivit min kandidatavhandling om gränsdragningen mellan försök till brott och fullbordat brott. Inom begreppet försök är det viktigt att man tar med andra begrepp, för att förstå sig på försök till brott. Begreppen är: förberedelse, fullbordat brott, avstående från försök och verksam ånger. Förberedelse till brott har ingen allmän bestämmelse i den finska strafflagen såsom försök har (SL 5 kap 1 §). Därför måste man skilja på begreppen. Vi tar ett hypotetiskt exempel, där man i Finland inte bestraffas för varken försök eller förberedelse: En kvinna som dricker alkohol och festar gör en förberedelse till att köra berusad i trafiken. En kvinna som tar fram nycklarna och sätter sig i bilen gör ett försök till att köra berusad i trafiken. En kvinna som kör berusad har fullbordat brottet. Vid ett fullbordat brott måste alltså alla brottsbeskrivningar uppfyllas, medan vid försök inte alla brottsbeskrivningar ännu uppfyllts av en eller annan orsak. Vid förberedelse har inte nödvändigtvis en enda brottsbeskrivning ännu uppfyllts. Här är även lagparagraferna noggranna då man inte blir bestraffad för endast onda tankar. Avstående från försök och verksam ånger är undantag till huvudregeln. Avstående från försök är ett oavslutat brott där gärningsmannen valt att inte genomföra försöket till slut. Gärningsmannen har alltså börjat genomföra brottet men sedan valt att avstå. Verksam ånger är å andra sidan ett avslutat brott där påföljderna inte ännu uppkommit. Exempel: Gärningsmannen har placerat en bomb men innan bomben exploderar väljer hen att avaktivera bomben och därför exploderar bomben aldrig. Avstående från försök och verksam ånger kräver alltid frivillighet. I min kandidatavhandling kommer jag att klargöra dessa begrepp och ge en bättre bild av fall där en gärningsman blir bestraffad för försök. Jag kommer vidare att ge exempel på olika rättsfall som behandlar dessa frågor.

Finland är indelat i kommuner vars förvaltning ska basera sig på självstyrelseprincipen för kommunernas invånare. Syftet med min avhandling är att ta reda på vilken inverkan den kommunala självstyrelsen har på ändringar i kommunindelningen och kommunstrukturen, främst när det kommer till ändringar mot kommunernas vilja. Jag har använt mig av den traditionella rättsdogmatiska metoden och har främst tolkat Finlands grundlag och kommunstrukturlagen, men även andra författningar som rör mitt område. Annat material jag har använt är främst förarbeten till lagarna, grundlagsskottsutlåtanden, regeringspropositioner, rättspraxis och litteratur som behandlar mitt ämne. Grundlagen tryggar självstyrelse för kommunernas invånare men innehåller inte några bestämmelser över hur kommunstorleken och kommunstrukturen skall se ut. Grunderna för kommunindelningen bestäms istället genom vanlig lag, vilket idag regleras i kommunstrukturlagen. Kommunstrukturlagen innehåller bestämmelser som möjliggör både tvångssammanslagningar av kommuner och tvångsöverföringar av områden under utsatta förutsättningar. Den kommunala självstyrelsen har inte ansetts ge enskilda kommuner skydd för deras område och kan därför inte helt skydda kommunerna från ändringar av deras område, även när ändringarna sker mot kommunens vilja.