Browsing by study line "Rättsvetenskap"

The criminalization of homosexual acts and persecution of LGBTQ+ people is a serious global problem and therefore LGBTQ+ refugees can seek asylum on the basis of sexual orientation and gender identity in the European Union. The asylum process should protect LGBTQ+ refugees as they can be considered to belong to a particular social group subjected to persecution because of their sexual orientation and gender identity. However, as there are existing gaps in the legislation, the legislation is not always applied as it should be. Among other things, there has been a major problem in which way authorities should confirm the sexual orientation of asylum seekers and therefore illegal or criticized methods have arisen in the asylum process.

I avhandlingen går jag igenom intressebevakning och hur dess system är uppbyggt, för att sedan kunna svara på forskningsfrågan om intressebevakningssystemet bidrar till kränkandet av självbestämmanderätten. Olika former av intressebevakning behandlas, samt hur och varför intressebevakning inleds. Jag förklarar för läsaren hur förordnandet av en intressebevakare kan gå till och vad en intressebevakningsfullmakt är, samt hur självbestämmanderätten kan förverkligas med hjälp av en sådan. Självbestämmanderätten är en väsentlig faktor som följer med längs hela avhandlingen. I avhandlingen pekar jag ut vilka problem som existerar inom intressebevakning, och var problemen möjligtvis har sin grund. Jag går in på allmän och privat intressebevakning, jämför de två formerna samt funderar över hur självbestämmanderätten på olika sätt förverkligas inom dem. I avhandlingen ger jag exempel på maktmissbruk med rättspraxis för att läsaren skall få en förståelse för hur det kan se ut i praktiken. Avslutningsvis funderar jag på intressebevakningssystemet ur ett strukturellt perspektiv och identifierar samt diskuterar var problemet egentligen ligger.

Tiivistelmä – Referat – Abstract Barnäktenskap är ett vanligt förekommande fenomen som sker runtom i hela världen. Dock har det i Finland först på senaste tiden börjat uppmärksammas som ett problem, varvid ökad invandring är en bakomliggande orsak till detta. Diverse internationella konventioner samt rekommendationer anger att barnäktenskap utgör en skadlig sedvänja och är något som bör förebyggas. Även om det konstateras att barnäktenskap utgör en skada för barnet, det vill säga offret i fråga, existerar det inte inom internationella förordningar en absolut minimiålder för äktenskap. Dock har Finland tagit i beaktande de internationella rekommendationerna samt barnets bästa och har bland annat avvecklat dispensförfarandet 2019 och enligt den nuvarande äktenskapslagen är minimiåldern för äktenskap 18 år. Mitt syfte med avhandlingen är att granska ifall Finland erbjuder ett tillräckligt civilrättsligt skydd för offer för barnäktenskap. Därmed granskas och analyseras Finlands rättsordning samt internationella lagar, bestämmelser och rekommendationer. Utöver att granska ifall Finland erbjuder ett till tillräckligt civilrättsligt skydd, granskar avhandlingen genom de lege ferenda-synpunkter hur lagstiftningen kunde revideras för att erbjuda offren ett bättre skydd. Detta görs bland annat genom att jag jämför Finlands rättsordning med Danmarks. Mitt syfte är att undersöka vilken lagstiftningslösning skulle vara mest önskvärd från offrets synvinkel. Det kan konstateras att det existerar lagstiftningsbehov att införa andra bestämmelser än enbart äktenskapsskillnad som upplösningsform av barnäktenskap. I avhandlingen presenteras upphävande av äktenskap som den mest önskvärda upplösningsformen med hänsyn till att rättsverkningarna skulle vara de mest optimala för offret i fråga.

Denna kandidatavhandling undersöker och konkretiserar hurudana brister präglar den rådande djurskyddslagen i Finland. Detta görs genom en jämförelse med den gällande djurskyddslagen i Sverige. Därmed används metoderna rättsdogmatisk metod och komparativ metod i avhandlingen. Jämförelsen utförs enbart på två ämnesområden, eftersom en fullständig komparation av respektive författningar vore för omfattande med tanke på avhandlingens storlek. Därmed valdes könsumgänge med djur och icke-etisk avel av djur som de områden var komparationen utförs. Genom jämförelse och diskussion blir slutsatserna varierande: å ena sidan finns det grunder på vilka lagstiftningen torde revideras i hög grad, medan å andra sidan har dessa uppdatteringar potential att medföra ytterligare förvirring. Slutligen sammanfattas avhandlingen i en diskussion där dessa varierande slutsatser behandlas, och vidare undersökning föreslås.

Behovet av en samtyckeslag har länge diskuterats såväl i samhället som inom politiken. Att våldtäkt skulle definieras som ”avsaknad av samtycke” istället för ”tvingande till sex genom våld och hot”, skulle trygga den sexuella självbestämmanderätten samt den personliga integriteten. #MeToo-kampanjen spred sig som en löpeld genom världen, och blev startskottet för diskussionen om samtycke. 2018 fick den svenska sexualbrottslagen en ny definition av våldtäkt, där våldtäkt definieras som avsaknad av frivilligt deltagande och Finland har i flera år funderat över behovet av en lagändring. 2019 tillsatte Justitieministeriet en arbetsgrupp för att utreda behovet samt möjliga tillämpningssätt av en samtyckesklausul. Den 17 februari 2022 överlämnade justitieministern regeringspropositionen gällande en totalreform av sexualbrottskapitlet till riksdagen. Mitt syfte med denna avhandling är att utreda den föreslagna implementeringen av en samtyckesklausul i den finska sexualbrottslagstiftningen i jämförelse med den svenska. Mitt syfte är även att kort utreda den bevisproblematik som existerar kring våldtäktsbrott och utreda hur detta kommer att påverkas av en lagändring. Historiskt har Finland gått i Sveriges fotspår i fråga om lagstiftning och så även nu gällande samtyckesklausulen. Som metod för avhandlingen användes den rättsdogmatiska i och med utredningen av gällande rätt i både Finland och Sverige, samt den föreslagna ändringen i Finland. En komparativ metod används i jämförelsen mellan de två länderna. För att man ska förstå samtycke och begreppets breda betydelse i relation till lagstiftning används även ett rättsociologiskt perspektiv. Finland och Sverige har valt att implementera en samtyckesklausul enligt ”Ja betyder Ja-metoden”, vilket innebär att bekräftande samtycke krävs för samlag och att avsaknad av bekräftande samtycke är våldtäkt. Även om Finland och Sverige använder sig av samma implementeringsmetod för samtyckesklausulen, har Finland valt att göra vissa ändringar i jämförelse med den svenska. Oaktsamhetsansvaret som är centralt för den svenska samtyckeslagen har den finska regeringen valt att slopa. Gällande bevisprövningens problematik i gällande rätt, är bristen på konkreta bevis det största problemet vilket leder till att ord mot ord-situationer uppstår. I Sverige har den nya lagstiftningen inte försvårat bevisprövningen utan samma problematik existerar p.g.a. brottets intima natur. Dock värderas nya former av bevis högre inom rättsväsendet, t.ex. vittnesmål. Eftersom Finland planerar att implementera samtyckesklausulen med samma metod som Sverige, kan man tänka sig att samtyckesklausulen har liknande effekter på det finska rättsväsendet. Flera våldtäkter anmäls, åtalas och döms ut och nya bevismaterialsformer beaktas. En samtyckesbaserad sexual lagstiftning leder förhoppningsvis till att våldtäktsmyter försvinner med tiden då en attitydförändring till sexualbrott sker.

Demokrati och delaktighet i beslutsfattandet är en allt viktigare fråga för kommuner i Finland. Delaktigheten för speciellt utsatta grupper regleras av FN både i konventionen för personer med funktionsnedsättning och konventionen för barnens rättigheter, samt i framtiden möjligen också i en konvention för äldre personers rättigheter. Avgöranden från Justitieombudsmannen påvisar också hur viktigt det är att ta med kommuninvånare, speciellt utsatta grupper, i beslutsfattandet som inverkar på deras möjligheter att vara delaktiga. Att komma till ett entydigt svar på forskningsfrågan ”Vilka juridiska verktyg i kommunen kan stärka lokaldemokratin?” är mycket krävande eftersom avhandlingen visar på att lokaldemokratin är mycket mångfacetterad och påverkas av många olika juridiska aspekter. Det bör ändå konstateras att det mest konkreta verktyget som kan påverka lokaldemokrati är ett delaktighetsprogram, både på basis av jämförelsen och de olika nationella och internationella påverkande aspekter som behandlas. I ett delaktighetsprogram redogörs för både konkreta problemområden och möjliga lösningar. På det sättet fungerar delaktighetsprogrammet som ett av kommunen skapat juridiskt verktyg, som förverkligar vad som föreskrivs i kommunens förvaltningsstadga och nationell lagstiftning. För att svara på forskningsfrågan jämför denna avhandling även Borgå, Lahtis och Vasa och granskar städernas delaktighetsfrämjande åtgärder. Det är krävande att dra en entydig slutsats om vilken kommun som bäst följer lagstiftningen och rekommendationer kring temat. Alla tre kommuner kunde ändå dra nytta av nytänkande från varandras lösningar. En annan aspekt som alla städerna i jämförelsen skulle kunna dra nytta av är att mer konkret beakta FN:s konventioner i sin verksamhet. Detta för att ytterligare öka legitimiteten för betoningen av olika utsatta gruppers deltagande i beslutsfattandet. Det är nämligen viktigt att inse hur FN via sina konventioner inverkar på hur delaktighetsfrämjande åtgärder ser ut och utan dessa bestämmelser skulle kommunens förhållningssätt kunna se mycket annorlunda ut. Den europeiska nivåns inverkan på kommunaldemokrati och delaktighet tas också upp. Frågan om huruvida internationella eller nationella närverk kan stöda invånardelaktighet i kommuner behandlas avslutningsvis.

År 1990 infördes den första förordningen för kontroll av mycket stora företagskoncentrationer. Den nuvarande förordningen, Rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (”EG:s koncentrationsförordning”) (senare koncentrationsförordningen), stiftades år 2004. Enligt artikel 21(2) i koncentrationsförordningen har Kommissionen ensam behörighet att fatta beslut enligt förordningen. Ett undantag stadgas dock i artikel 21(4) där medlemsstater har rätten att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda legitima intressen. Avhandlingen undersöker om medlemsstater genomdriver nationella intressen genom artikel 21(4) i koncentrationsförordningen och om det negativt påverkar EU:s inre marknad. I den här avhandlingen används en rättsdogmatisk metod där Kommissionens beslut, EU-domstolens rättsfall och rättslitteratur används för att undersöka området. Dessutom gör jag en överblick av medlemsstaternas nationella lagstiftning för att kunna upptäcka möjliga oenigheter mellan nationell lagstiftning och EU:s koncentrationsförordning. Det finns överlag få rättsfall gällande artikel 21(4) i koncentrationsförordningen och det sker också sällan att medlemsstater åberopar artikeln. Det finns tre utskrivna legitima intressen i artikel 21(4) men enligt artikel 21(4) 2 mom. är artikeln inte uttömmande och därmed kan också andra orsaker anses ha ett legitimt intresse. Om en medlemsstat ska åberopa ett icke-utskrivet legitimt intresse krävs dock ett godkännande av Kommissionen innan man kan vidta åtgärder. Fall där medlemsstater har åberopat ett icke-erkänt legitimt intresse är ännu färre än då medlemsstater har åberopat ett utskrivet legitimt intresse. Tolkningen av det som kan anses vara ett icke-utskrivet legitimt intresse är strikt. De flesta rättsfallen inom området liknar varandra eftersom en medlemsstat oftast åberopat ett utskrivet legitimt intresse. Kommissionen har sedan granskat intresset och beslutat att medlemsstaten inte har kunnat åberopa det utskrivna legitima intresset vilket direkt medför att medlemsstaterna har brutit emot kommunikations- och standstillkravet (communication- and standstill obligation) eftersom intresset därmed endast har kunnat ansetts vara ett icke-utskrivet legitimt intresse. Eftersom det finns så få fall där medlemsstater har åberopat artikel 21(4) i koncentrationsförordningen vore det också överdrivet att påstå att medlemsstater genomdriver nationella intressen genom artikel 21(4) i koncentrationsförordningen och på så sätt påverkar EU:s inre marknad negativt. Med tanke på det färska beslutet från Kommissionen där Ungern försökte förbjuda koncentrationen mellan företagen VIG och Aegon år 2022 finns det dock en möjlighet att andra medlemsstater börjar använda artikel 21(4) mer aktivt för att skydda inhemska intressen.

Intressebevakning är ett fenomen som kommer bli en del av många människors vardag. Åldern för med sig olika kognitiva sjukdomar och även förutom det lider många människor av andra problem som leder till ett försvagat hälsotillstånd. Det igen leder till att människan behöver hjälp med skötande av sina personliga angelägenheter. Förutom att intressebevakningen hjälper människan att sköta sina uppgifter för det även med sig problem. Det handlar om en frihet som borttas och att en annan person får bestämma om ens uppgifter. När en intressebevakare förordnas förstår inte huvudmannen alltid vad det handlar om och det leder till att hen inte hörs i ärendet. Att huvudmannen inte hörs betyder att hen inte kan uttrycka sig i ärendet då en frihet borttas från hen. Denna avhandling kommer se på vilka grunder detta kan ske och vilka rättigheter huvudmannen har. Det kommer granskas hur processen förordnandet av en intressebevakare ska lagenligt gå till och på vilka olika sätt huvudmannen borde få uttrycka sin åsikt. Ifall huvudmannen inte kan höras kommer avhandlingen även se andra alternativ till tryggandet av huvudmannens rättssäkerhet. Rätten att bli hörd i ärenden som gäller en är en grundläggande rättighet, inte endast på nationell nivå utan även på internationell nivå. Att en person inte alls hörs i domstolsbeslut är allvarliga situationer och i dessa situationer ska det med andra metoder ha utretts huvudmannens egen vilja. Avhandlingen kommer även se på hur rätten att bli hörd vid förordnandet av en intressebevakare syns i inhemska rättsfall och vilka problem den rättigheten stöter på.

Landsomfattande kommun- och förvaltningsreformer har avlöst varandra under 2000-talet. Reformerna har gjorts för att stärka kommunernas ställning men trots det har ekonomin i många kommuner blivit allt mer pressad. En mängd kommunsammanslagningar har genomförts och motiverats med att kommunens livskraft ökar och att ekonomin blir mer balanserad. En av de största delorsakerna till skillnaderna i kommunernas ekonomiska situation för tillfället är självklart förändringarna i befolkningsstrukturen. Det faktum att landet allt mer urbaniseras, medelåldern stiger och nativiteten sjunker påverkar kraftigt kommunernas ekonomiska bärkraft. För närvarande har fokus i diskussionen om kommunstrukturen flyttat från kommunsammanslagningar till social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen. De senaste åren har endast ett fåtal kommunsammanslagningar genomförts. Orsaken torde ligga i att kommunerna inväntar resultatet av vård- och landskapsreformen. I avhandlingen behandlas det så kallade kriskommunsförfarandet och närmare belyses bestämmelser för hur kommuner kommer i en situation där de klassificeras som kriskommuner. Vidare söks svar på frågan huruvida kommunen kan fortsätta som en självständig kommun eller om resultatet av ett utvärderingsförfarande, det vill säga processen som kan inledas på initiativ av finansministeriet, alltid leder till en kommunsammanslagning. Som slutsats kan konstateras att finansministeriet har en avgörande roll då det gäller sammanslagningar av kommuner som uppfyllt kriskommunskriterierna. För även om kriskommunskriterierna uppfylls, inleds kriskommunsförfarandet trots allt inte alltid eftersom lagens ordalydelse ger finansministeriet prövningsrätt. Kommunallagen anger uttryckligen att finansministeriet kan inleda utvärderingsförfarandet om kriterierna uppfyllts. Kommunallagen ger också ministeriet prövningsrätt att på basis av utvärderingsgruppens åtgärdsförslag avgöra om ekonomiska balanseringsåtgärder räcker eller om en kommunsammanslagning krävs.

År 2019 meddelade Skatteverket att höginkomsttagare kan motsätta sig offentliggörandet av deras skatteuppgifter. Förändringen härleder från artikel 21 i EU:s allmänna dataskyddsförordning, alltså GDPR. Enligt Skatteverket ger förändringen höginkomsttagare rätten att invända mot att ens skatteuppgifter utlämnas till journalister. Detta betyder att medier förhindras att få ut skatteuppgifter i samma utsträckning som tidigare. Många medier ansåg att detta försämrar den offentliga diskussionen kring finländarnas inkomster. I denna avhandling undersöks mediernas rätt att behandla personuppgifter. Därtill behandlas även skatteuppgifternas offentlighet på allmän nivå. Som material används Olli Mäenpääs bok ”Julkisuusperiaate” (2020) samt Teuvo Pohjolainens text ”verotietojen julkisuudesta” (2013). Förutom detta granskas dataombudsmannens beslut 9979/163/2019. På basis av analysen kan konstateras att mediehusen har ganska mycket frihet över sin verksamhet. Diskussionen kring publicering av skatteuppgifter och rätten att behandla personuppgifter är inte lättlöst. Det finns välmotiverade argument både för och emot. I detta avseende speglar avhandlingen hur svårtolkat GDPR är.