Skip to main content
Login | Suomeksi | På svenska | In English

Browsing by study line "Study orientation in Swedish"

Sort by: Order: Results:

  • Suuronen, Sonja; Jääskeläinen, Tiina; Kortelainen, Eija; Kaartokallio, Tea; Pulkki, Kari; Romppanen, Jarkko; Heinonen, Seppo; Laivuori, Hannele (2021)
    Introduktion: Preeklampsi är ett syndrom med en mångsidig fenotyp. Vi forskade om kliniska egenskaper av prematura och fullgångna graviditeter i FINNPEC (Finnish Genetics of Pre-eclampsia Consortium) -kohorten Material och metoder: Vi undersökte kliniska fenotyper hos 2541 kvinnor i FINNPEC. Angiogena markörer var tillgängliga i en delkohort. Jämförelser utfördes mellan fyra grupper: prematur preeklampsi, fullgången preeklampsi, prematur kontroll och fullgången kontroll. Resultat: Av 1460 kvinnor med preeklampsi födde 37,9 % prematurt och i kontrollgruppen bestående av 1081 kvinnor födde 6,8 % prematurt. Kroppsmasseindexet (BMI) före graviditeten var högre i prematur preeklampsi jämfört med prematurkontrollen och i fullgången preeklampsi jämfört med fullgångna kontrollen. Prevalensen av kronisk hypertoni ökade både i prematur preeklampsi- och kontrollgrupper jämfört med deras respektive fullgångna grupper. Mellan de fullgångna grupperna, drabbades kvinnor med preeklampsi oftare av kronisk hypertoni. Kvinnor i de prematura grupperna födde oftare barn med låg födelsevikt för åldern (SGA) och barnen hade lägre relativt födelsevikt än i de respektive fullgångna grupperna. Prematura kontroller födde oftare barn med låg födelsevikt för åldern jämfört med prematur preeklampsigruppen och samma gällde kvinnor i de fullgångna grupperna. Markörprofilen under graviditeten var mera antiangiogen i preeklampsigrupperna. Slutsatser: Det uppkom signifikanta skillnader i kliniska egenskaper och angiogena markörer mellan de fyra grupperna. Prematur preeklampsi- och kontrollgrupperna var märkbart liknande, vilket återspeglar en möjlig fenotypisk kontinuitet mellan dessa. (216 ord)
  • Dahlström, Natalie (2022)
    Kunskapen om virusevolution, och därmed om de förändringar som har gjort virus smittsamma för människan är mycket begränsad. Eftersom viralt DNA förblir kvar i värdcellen efter en primär infektion, kan det i kvarlevorna av forntida människor döljas viktig information om virulens, infektion, epidemiologi och patogenes. Detta har först nyligen börjats utforskas. Grundläggande studier om prevalensen samt distributionen av viralt DNA i tänder och skelett bör utföras, då dessa ofta är de enda tillgängliga källorna till DNA i mänskliga kvarlevor. Målet med studien var att påvisa ifall viralt DNA förekommer i tandvävnad. I studien undersökte vi halterna av parvovirus B19, Epstein-Barr virus samt torque teno virus i 20 tänder med kvantitativ PCR. Utöver detta strävade vi även efter att optimera en metod för DNA extraktion från tänder. Slutsatsen var att viralt DNA förekommer i tänder. Vi påvisade en prevalens på 60% av B19 DNA, 35% av EBV DNA och 65% av TTV DNA i proverna. Denna kunskap kan vidare appliceras vid paleogenomiska studier, det vill säga studier om mikrober i forntida prover.
  • Lilja, Cecilia (2022)
    Målet med denna undersökning var att ta reda på prevalensen för mardrömmar hos blivande föräldrar under graviditeten och att undersöka om det finns en skillnad mellan hur ofta blivande mammor och blivande pappor drömmer mardrömmar. Målet var också att undersöka ifall mardrömmar är kopplade till psykisk hälsa. De 1673 familjer som deltog i CHILD-SLEEP födelsekohortstudien svarade på frågeformulären då kvinnorna var i 32:a graviditetsveckan och vid senare tidpunkter efter att barnen fötts. I frågeformulären fanns bland annat frågor om den allmänna hälsan, sömnen och hur ofta deltagarna drömde mardrömmar. I studien framkom det att de gravida kvinnorna drömde mardrömmar oftare än vad vuxna i allmänhet gör, medan de blivande papporna inte gjorde det. 7,7 % av de gravida kvinnorna drömde ofta mardrömmar under graviditeten medan bara 1,3 % av de blivande papporna vid samma tidpunkt gjorde det. Logistiska regressionsanalyser utfördes för att ta reda på vilka riskfaktorer som var kopplade till mardrömmar. Det framkom att speciellt depressivitet, ångest och stress var riskfaktorer hos de blivande föräldrarna. Hos de gravida kvinnorna var insomni statistiskt signifikant kopplat till mardrömmar och hos papporna var specifikt insomningssvårigheter, att vakna under natten och en dålig sömnkvalitet kopplade till mardrömmar.
  • Grönberg, Oscar (2024)
    Background: Prostate cancer is the second most diagnosed cancer in men worldwide. The risk is heavily associated with age and men have a 12% chance of being diagnosed prostate cancer by the age of 75. Local prostate cancer can be treated with radiotherapy or surgery. After treatments, measuring and controlling for serum PSA values and using PSMA PET CT imaging are options to identify local relapses and metastases of the disease. The purpose of this study was to investigate the characteristics of local relapses of prostate cancer in patients primarily treated with radiotherapy. Methods: The data was gathered from Finnprostata study with originally 1418 patients. To compare the characteristics of the original diagnosis and relapse we had to exclude patients with metastases, without biopsy results, duplicates and not treated with radiotherapy. The total number of patients who met the criteria was 38. We also studied the time period between the original diagnosis and the relapse. Results: From our 38 patients, 32 are still alive. Of the 6 that died 2 died from prostate cancer. Looking at the characteristics of the relapse, on average the relapse had a higher gleason grading than the original cancer. The same results were found on a per patients’ basis, as 30 patients had an increase in their grade group from the original diagnosis. 3 patients did not have cancer in their prostate biopsy following a biochemical relapse. On average patients suffered from a biochemical relapse within 10 years after primary diagnosis. Conclusion: Our results indicate that localized prostate cancer relapses following radiotherapy with curative intent is of a more aggressive nature than the original cancer and most relapses occur within 10 years after diagnosis. Our results also indicate that PSMA PET CT has a specificity of 86% in finding local relapse of prostate cancer.
  • Träskilä, Emilia (2021)
    Autoimmuuni polyendokrinopatia-kandidiaasi-ektodermaalinen dystrofia (APECED) on peittyvästi periytyvien AIRE-geenin muutosten aiheuttamana sairaus, jossa puolustusjärjestelmä hyökkää eri elimiä kohtaan. Sairauden yleisimmät manifestaatiot kuuluvat niin kutsuttuun klassiseen triadiin ja ovat krooninen limakalvojen hiivatulehdus, lisäkilpirauhasen vajaatoiminta ja lisämunuaiskuoren vajaatoiminta. Tutkimusaineisto koostui APECED-tautia sairastavien miesten sairaskertomuksista retrospektiivisesti kerätyistä tiedoista. Tutkimuksessa selvitettiin murrosiän kehitystä (n=37) sekä elinikäistä kivesten vajaatoiminnan ja siittiötuotannon häiriöiden ilmaantuvuutta (n=35). Murrosiän kehitys alkoi puolella pojista viiveisesti 13.6 ikävuoden jälkeen. Murrosiän käynnistyessä manifestaatioiden määrän mediaani oli neljä (vaihteluväli 1-9). Suurin osa murrosiän aikana ilmaantuneista uusista manifestaatioista kuului klassiseen triadiin. Potilaiden aikuispituuden mediaani (173 cm) jäi alle vanhempien pituuksista lasketun odotuspituuden ja suomalaismiesten keskivertopituuden. Murrosiän käynnistykseen tai joudutukseen käytettiin hormonaalista joudutushoitoa yhdeksällä pojalla. Murrosikä eteni hoidon jälkeen normaalisti kahdeksalla potilaalla. Pysyvä kivesten vajaatoiminnan diagnoosi asetettiin kuudelle miehelle, joista puolelle jo murrosiässä. Siittiöiden puuttumista (atsoospermia) todettiin neljällä miehellä, joista kahdella ei todettu hormonaalista kivesten vajaatoimintaa. Tutkimustulostemme perusteella APECED-tautia sairastavien poikien murrosiän fyysinen kehitys vaatii tarkkaa seurantaa, ja mahdollisen kivesten vajaatoiminnan ja siittiötuotannon häiriön kehittyminen voi olla vaikeasti ennustettavissa. Lisätutkimusta tarvitaan selvittämään kivesten vajaatoiminnan syntymekanismeja ja keinoja tukea hedelmällisyyden säilyttämistä. (174 sanaa)
  • Hernberg, Sofia; Lehto, Soili; Raij, Tuukka (2020)
    Insikt om mental hälsa och psykiatrisk vård har ökat kraftigt under senaste åren, men trots framsteg är den samhälleliga bördan av mentala sjukdomar fortfarande stor. Ytterligare utveckling inom psykiatri kräver aktiv, högklassig forskning och för att rikta forskningen till rätt mål, krävs aktuell information om forskningsfältet. Målet med denna studie var att undersöka trender i finsk psykiatriforskning, vilket vi gjorde genom att söka och evaluera artiklar i MEDLINE-databasen. Vi sökte artiklar med insatser av forskare från finska organisationer och som publicerats år 2019 inom psykiatri. Vi undersökte vilka ämnen det forskats i och var artiklarna publicerats. Därtill jämförde vi de olika forskningsanstalterna med varandra och gjorde internationell jämförelse av våra resultat. Sammanlagt mötte 415 artiklar våra kriterier. Den mest undersökta ICD-10-kategorin var F30-39 och den mest undersökta sjukdomen var depression. Andra vanliga forskningsområden var schizofreni, missbruk av rusmedel och ångest. Majoriteten av artiklarna var publicerade i journaler med låg Publikationsforum-klassificering (JUFO-klassificering). Samtidigt tyder data från tidigare år på att antalet artiklar i journaler med hög impact factor är betydligt lägre i Finland än i andra nordiska länder, vilket borde undersökas vidare i framtida studier. Forskningsområdena verkar möta samhällets behov väl, medan forskningens inverkan torde förbättras genom att publicera mera artiklar i journaler med högre impact factor/ JUFO-klassificering.
  • Salo, Miika (2022)
    Behandling med radiojod (131I) efter total tyroidektomi har varit gängse praxis även vid låg risk papillärt karcinom. Slutgiltig evidens om att radiojodbehandling skulle minska dödligheten eller återfall hos patienterna finns dock inte. Behandlingen har bieffekter och kostar samhället resurser. Åtminstone i en studie, med 1298 patienter, har patienter som inte behandlats med radiojod klarat sig bättre under uppföljningstiden än de som blivit behandlade. I andra studier har man märkt att sköldkörtelcancerpatienter har en större risk att insjukna i andra maligna sjukdomar än resten av befolkningen. Det finns ett behov för kvalitativa studier gällande radiojodbehandling i denna patientgrupp. Till vår studie har vi rekryterat 61 personer som insjuknat i låg risk papillärt karcinom från runtom i Finland. Patienterna är noggrant utvalda på basen av diagnostiska kriterier samt medicinska kriterier. Vi har erbjudit dem möjligheten att delta i forskningen, främst i gruppen som inte får radiojodbehandling. Alternativt har de kunnat delta i uppföljningsgruppen som behandlas enligt normala finländska rekommendationer. Målet med studien är att undersöka om man tryggt kan minska antalet radiojodbehandlingar för framtida patienter som uppfyller inklusionskriterierna i denna studie. Det primära utfallsmåttet i studien är ”frisk utan radiojodbehandling”, vilket betyder att patienten vid uppföljningstidens slut anses vara botad och inte har fått en uppskjuten radiojodbehandling. I denna avhandling har patienterna observerats i tre års tid efter tyreoidektomi. Resultatet tyder på att man kan minska radiojodbehandlingar för denna typ av låg risk papillärt karcinom. Målet för klinisk betydelse i studien är att <50 % av målgruppens patienter skall ha fått uppskjuten radiojodbehandling samt att högst 10 % av patienterna har återfall. I detta skede har cirka 5 % fått behandling och inga bekräftade återfall finns bland målgruppen.
  • Silaste, Seppo (2022)
    Lääkäriksi valmistuminen edellyttää suuren tietomäärän haltuunottamista. Opintopisteen määritelmää käyttäen voidaan laskea, että lääketieteen opintoja aloittavalla opiskelijalla on edessään 9600:n tunnin opiskelu-urakka. Vaikka tieteellinen tietämyksemme eri opiskelutekniikkojen tehokkuudesta on lisääntynyt valtavasti viimeisen vuosisadan aikana ja aiheesta on julkaistu satoja ellei tuhansia tutkimuksia, käyttävät opiskelijat edelleen pääasiassa muistiinpanojen tekemistä, alleviivaamista ja kertaamista kursseilla vaadittavien tietojen oppimiseen. Tutkimusten mukaan nämä kuuluvat kuitenkin tehottomimpien opiskelutekniikoiden joukkoon. Tämä työ koostuu kahdesta erillisestä osasta: rannevammojen diagnostiikan harjoitteluun kehitetystä Rannevammatuutori-opetusapplikaatiosta sekä kirjallisesta osiosta. Kirjallisessa osiossa perehdytään pedagogiseen kirjallisuuteen sekä rannemurtumien diagnostiikan ja hoidon lääketieteelliseen taustaan. Pedagogisen tutkimustiedon mukaan tehokkaimmat opiskelutekniikat ovat harjoittelutestaus ja aikavälikertaus. Harjoittelutestauksessa opiskelija vastaa opiskeltavaa aihetta koskeviin kysymyksiin esimerkiksi opettelukortteja käyttämällä. Opettelukortissa on yhdellä puolella kysymys ja toisella puolella vastaus. Opettelukortteja käyttämällä opiskelija saa myös välitöntä palautetta, koska hän saman tien näkee mikä olisi ollut oikea vastaus kysymykseen. Tämän on todettu entisestään parantavan harjoittelutestaamisen tehokkuutta. Opettelukortteja voidaan käyttää myös aikavälikertauksessa, jonka ideana on jakaa opiskelu pienempiin sessioihin. Tutkimusten mukaan tämä on tehokkaampaa kuin opiskelun keskittäminen muutamiin maratonsessioihin juuri ennen kurssikoetta. Koska harjoittelutestaus ja aikavälikertaus ovat tutkitusti tehokkaimpia opiskelutekniikkoja, on Rannevammatuutori-opetusapplikaatio toteutettu niiden periaatteiden mukaan. Se sisältää erilaisia rannevammapotilastapauksia röntgenkuvineen, joiden perusteella opiskelijan on mietittävä oikea diagnoosi ja hoito. Oikean vastauksen saa näkyviin painamalla Näytä vastaus-painiketta, jonka jälkeen opiskelija voi painaa, joko Oikein- tai Väärin-painiketta sen mukaan miten arveli suoriutuneensa. Tapaukset, joihin opiskelija ei mielestään osannut vastata oikein, tulevat jonkin ajan kuluttua uudelleen opiskeltaviksi. Näin jatketaan, kunnes kaikki tapaukset ovat tulleet oikein vastatuiksi. Rannemurtumien lääketieteellistä taustaa käsittelevässä osiossa perehdytään aihetta koskevaan kirjallisuuteen. Suomessa yleiset rannevamman hoitolinjaukset on esitetty Käypä hoito -suosituksessa. Jos potilas on yli 65-vuotias suosittaa Käypä hoito, että rannemurtuma hoidettaisiin pääosin konservatiivisesti. Mikäli potilas on alle 65-vuotias ja rannemurtuma ei täytä hyväksyttävän asennon kriteerejä, suosittaa Käypä hoito operatiivista hoitoa. Tieteellinen näyttö operatiivisen hoidon hyödystä ei ole kovin vakuuttavaa. Ranteen toiminnallisen lopputuloksen ja radiologisen lopputuloksen korrelaatio on heikko, jos sitä ylipäätään on. Käypä hoito -suosituksen operatiivisen hoidon näytönastekatsaus perustuu kahteen saman tutkijan tekemään tutkimukseen, jossa toisessa oli 70 ja toisessa 40 potilasta. Näiden tutkimusten perusteella näytönastekatsaus arvioi, että operatiivisen hoidon hyödystä on kohtalaista tutkimusnäyttöä. Kirjallisuudesta löytyy kuitenkin useita paljon laajempia meta-analyysejä, joiden mukaan selvää näyttöä operatiivisen hoidon hyödystä ei ole.
  • Ljungqvist, Harry; Nurmi, Jouni (2021)
    Bakgrund: Vid rutinmässig användning av C-MAC videolaryngoskop samt Frova introducer uppnår man en hög procent av lyckade intubationer på första försöket. Vi strävade i denna studie till att identifiera potentiella orsaker samt undergrupper av patienter associerade med misslyckade intubationsförsök. Vi ville även utreda vilka åtgärder som vidtagits efter de misslyckade försöken samt om det uppstod några komplikationer. Metoder: Vi genomförde en retrospektiv observationell studie av vuxna intuberade patienter hos en läkarhelikopterenhet i södra Finland under åren 2016 till 2018. Ur ett nationellt läkarhelikopterregister samt ur de prehospitala patienttexterna samlade vi omfattande data gällande demografi och patient egenskaper, beskrivna orsaker till de misslyckade försöken, möjliga komplikationer och åtgärder efter ett misslyckat försök. Resultat: 1011 intubationer utfördes. I 994 av fallen lyckades intubationen på det första försöket (994/1011, 98,3%), 15 lyckades på det andra eller tredje försöket och i två fall krävdes en kirurgisk andningsväg (17/1011, 1,7%, 95% CI 1.0–2.7). Vanligaste orsaken till ett misslyckat intubations försök var en obstruktion av luftvägen på grund av maginnehåll, slem eller blod (10/13, 76%). Efter ett misslyckat försök avvek sex av fallen från de föreskrivna riktlinjerna (6/14, 43%) medan de vanligaste komplikationerna var hypoxi (5/17, 29%) samt hypotension (4/17, 24%) Slutsatser: När man använder ett intubations protokoll som inkluderar rutinmässig användning av C-MAC videolaryngoskop samt Frova introducer, är den vanligaste orsaken till ett misslyckat försök en obstruktion av luftvägen på grund av maginnehåll, slem eller blod. Dessa fynd markerar vikten av effektiva metoder för rengörning av luftvägen samt ifrågasätter lämpligheten av en mera anatomifokuserad bedömning av luftvägen inför intubering.
  • Ervasti, Malin (2022)
    Lapsipotilailla distaalisen tibian murtumat ovat suhteellisen yleisiä. Yleensä nämä ovat hyväasentoisia ja parantuvat hyvin ilman leikkaushoitoa pelkällä kipsaamisella. Joissain tapauksissa murtuman asentoa joudutaan parantamaan reponoimalla ennen kipsausta tai leikkaamalla. Tutkimuksen tarkoituksena on arvioida erilaisia hoitomenetelmiä ja analysoida mahdollisia eroja hoitomenetelmien välillä, huomioiden murtuman luutumiseen kulunut aika, mahdolliset komplikaatiot ja epifyseaalisen kasvulevyn ennenaikainen sulkeutuminen. Tutkimuksessa analysoitiin retrospektiivisesti Helsingin Lastenklinikalla (LNS) vuosina 2010-2014 hoidetut alle 16-vuotiaat lapset, joilla todettiin distaalisen tibian kasvulevyyn kohdistunut murtuma. Potilaat poimittiin Lastenklinikan murtumarekisteristä diagnoosikoodin perusteella. Tutkimusaineisto koostui 210 potilaasta. Tässä tutkimuksessa pystyttiin toteamaan, että kajoavampi hoito (reponointi tai leikkaus) lisäsi kasvulukon kehittymisen riskiä. Luutuminen oli nopeinta pelkästään kipsauksella hoidetuilla potilailla. Luutumisen suhteen ei ollut merkittävästi eroa murtumissa, jotka hoidettiin reponoimalla ennen kipsausta tai leikkaamalla. Komplikaatioita esiintyi enemmän leikkausta vaatineissa murtumissa kuin pelkästään kipsaamalla hoidetuissa murtumissa. Kasvulukolle altistavien syiden selvittäminen vaati kuitenkin jatkossa lisää tutkimuksia.
  • Selenius, Sabina; Ilvesvuo, Johanna; Ruotsalainen, Hanna; Mattila, Ilkka; Pätilä, Tommi; Helle, Emmi; Ojala, Tiina (2023)
    BACKGROUND: Several studies have reported mortality risk factors associated with hypoplastic left heart syndrome (HLHS). However, these data are ambiguous and mainly focused on the independent effect of these factors. We examined both the independent and the cumulative effect of preoperative risk factors for poor outcome in patients undergoing the Norwood procedure. Moreover, we studied the risk factors associated with prolonged initial hospital stay in these patients. METHODS: We performed a retrospective national 18-year observational study of preoperative risk factors for one-year, as well as total follow-up mortality or need for transplant in HLHS-patients (N=99) born in Finland between 1 January 2004 and 31 December 2021. RESULTS: Overall, one-year survival was 85.6%. In a multivariable analysis, major extracardiac anomaly and being small for gestational age were significant predictors of one-year mortality or need for transplant. Aortic atresia was a predictor of total follow-up mortality. When analyzing the cumulative effect, the presence of two risk factors was associated with higher mortality. CONCLUSIONS: HLHS remains the defect with the highest procedural risks for mortality in paediatric cardiac surgery. From a prognostic point of view, recognition of independent preoperative risk factors as well as the cumulative effect of risk factors for mortality is essential.
  • Hoffström, Jaakko; Pylväläinen, Juho; Kenttämies, Anu; Auvinen, Anssi; Mirtti, Tuomas; Rannikko, Antti (2024)
    Background MRI (magnetic resonance imaging) of the prostate has become increasingly common in prostate cancer diagnostics. How clinicians should proceed after a non-suspicious MRI result is still unclear. This study compares the risk of clinically significant and insignificant prostate cancer in men with a non-suspicious MRI of the prostate with the general population. In addition, the correlation of PSA density with risk of prostate cancer is also evaluated. Methods In this retrospective population based cohort study 1682 men between 50-79 years of age with non-suspicious MRI results were identified. The cohort's age standardized incidence of clinically significant prostate cancer and the odds of clinically insignificant prostate cancer is compared with a local age and sex matched population, which consisted of 230,458 men. The comparison is made by calculating the incidence ratio and the odds ratio with 95% confidence intervals. The follow up period was six years. The comparison was repeated for those men with both non-suspicious MRI and low PSA density (<0.15ng/ml). Results The incidence of clinically significant prostate cancer in men with a non-suspicious MRI was significantly higher compared with the general population (1852 vs. 552 per 100,000 person-years, incidence ratio 3.4). By combining low PSA density with non-suspicious MRI results, the incidence dropped significantly (778 vs 552 per 100,000 person-years, incidence ratio 1.4). The odds ratio for clinically insignificant prostate cancer was 2.4 for all men with non-suspicious MRI and 5.0 for those men who also had low PSA density. Conclusions The risk of clinically significant prostate cancer is elevated even after a non-suspicious MRI compared with the general population. Low PSA density significantly reduced the risk of clinically significant prostate cancer. The odds ratio for clinically insignificant prostate cancer increased with low PSA density, which in turn increases the risk of overdiagnosis. The decision to biopsy the prostate should base on more risk factors than only non-suspicious MRI results.
  • Nilsson, Matilda (2023)
    Lung cancer is the deadliest cancer in the world. Only 15-20% of patients that have been diagnosed is still alive after five years. Even though mortality in other types of cancer have become better in Finland the mortality in lung cancer has only become slightly better. A reason behind the bad prognosis is that lung cancer symptoms can be very non-specific and sometimes be completely absent. This leads to a diagnose in a late stage where the cancer has already created metastases. Lung cancer screening in a group of high-risk individuals with computer tomography has been proven to better the prognosis and lessen the mortality. To determine this group of individuals suitable for screening a number of risk-prediction models have been proposed. In recent years. The aim of this systematic review is to find externally validated models that predict the risk of lung cancer and could be used in a clinical setting in a primary healthcare level in Finland. The model should be able to identify a high-risk group of individuals for screening of lung cancer with computed tomography. An ideal model would be able to aid diagnosis of lung cancer at an early stage in a cost-effective way.
  • Leijon, Elisa (2021)
    Psyykkiseen kuormittuneisuuteen on viime vuosikymmeninä alettu kiinnittämään enemmän huomiota tieteellisessä tutkimuksessa. Psyykkisen kuormittuneisuuden on osoitettu olevan yhteydessä työttömyyteen, työkyvyttömyyteen, yksinäisyyteen ja yleisesti huonompaan elämänlaatun. Tämän vuoksi olisi tärkeä kartoittaa siihen yhteydessä ja mahdollisesti sille altistavat tekijät. Aiemmissa tutkimuksissa on todettu että epäterveelliset ruokatottumukset ja ylipaino lisäävät psyykkisen kuormittuneisuuden todennäköisyyttä. Tässä tutkielmassa tavoitteena oli selvittää, onko ruokatottumuksilla ja painoindeksillä yhteyttä psyykkiseen kuormittuneisuuteen 19-40-vuotiaalla työssäkäyvällä väestöllä. Halusin myös tutkia, kuinka ruokatottumusten yhteys psyykkiseen kuormittuneisuuteen muuttuu eri painoindeksiryhmissä. Aineistona tutkielmassa toimi vuonna 2017 kerätty Helsinki Health Stydy -tutkimuksen nuorempi kohortti. Tähän kuului puuttuvien arvojen poiston jälkeen 4606 19-40-vuotiasta Helsingin kaupungin työntekijää. Painoindeksin mittarina käytettiin BMI arvoa, joka jaettiin WHO painoluokkien mukaan kolmeen luokkaan. Psyykkistä kuormittuneisuutta mitattiin GHQ-12 kyselyllä, jonka vastausten pisteet dikotomisoitiin. Ruokatottumuksia mitattiin HHS kyselylomakkeella josta laadittiin tätä tutkimusta varten indeksi, joka perustui suomalaisiin ja pohjoismaisiin ravitsemussuosituksiin. Taustamuuttujina huomioitiin eri sosiodemografisia tekijöitä, alkoholinkäyttö, fyysinen aktiivisuus, uni ja fyysinen terveys. Tässä tutkielmassa löytyi yhteys ruokatottumusten ja psyykkisen kuormittuneisuuden välillä naisilla ennen taustamuuttujien vakiointia. Viitteellisiä yhteyksiä löytyi myös normaalipainoisilla naisilla ruokatottumusten ja psyykkisen kuormittuneisuuden välillä. Muissa ryhmissä ei ilmennyt tilastollisesti merkitseviä yhteyksiä. Viitteellisiä yhteyksiä esiintyi, jotka kuitenkin hävisivät taustamuuttujien vakioinnin myötä. Tämä voisi viitata siihen että yhteyttä selittävät taustamuuttujat vakioitiin. Kohortin ominaisuudet,sekä itseraportoidut arvot ja vaste voisivat myös osittain selittää yhteyden puuttumisen vakioiduissa malleissa. Tosin tulokset voisivat viitata myös siihen, että muuttujien välissä ei ole itsenäistä yhteyttä. Tämä tutkielma lisää tieteellistä näyttöä siitä ettei ruokatottumusten, painoindeksin ja psyykkisen kuormittuneisuuden välillä ei olisi yhteyttä taustamuuttujien vakioinnin jälkeen. Tutkimus ei kuitenkaan poissulje, että muuttujien välillä voisi olla yhteys esimerkiksi muilla aineistoilla tai eri mittareilla. Lisää tutkimusta aiheesta tarvitaan isommalla osallistujamäärällä. Yhteydestä tarvitaan myös lisää pitkittäistutkimuksia, jotta yhteydestä saataisiin kattavampaa tietoa.
  • Eriksson, Elin; Björkenheim, Robert; Strömberg, Gustav; Ainola, Mari; Uppstu, Peter; Aalto-Setälä, Laura; Leino, Vesa-Matti; Hupa, Leena; Pajarinen, Jukka; Lindfors, Nina (2021)
    Critical-sized diaphysis defects are complicated by inherent sub-optimal healing conditions. The two- staged induced membrane technique has been used to treat these challenging defects since the 1980’s. It involves temporary implantation of a membrane-inducing spacer and subsequent bone graft defect fill- ing. A single-staged, graft-independent technique would reduce both socio-economic costs and patient morbidity. Our aim was to enable such single- staged approach through development of a strong bioac- tive glass scaffold that could replace both the spacer and the graft filling. We constructed amorphous porous scaffolds of the clinically used bioactive glass S53P4 and evaluated them in vivo using a critical- sized defect model in the weight-bearing femur diaphysis of New Zealand White rabbits. S53P4 scaffolds and standard polymethylmethacrylate spacers were implanted for 2, 4, and 8 weeks. Induced membranes were confirmed histologically, and their osteostimulative activity was evaluated through RT-qPCR of bone morphogenic protein 2, 4, and 7 (BMPs). Bone formation and osseointegration were examined using his- tology, scanning electron microscopy, energy- dispersive X-ray analysis, and micro-computed tomography imaging. Scaffold integration, defect union and osteosynthesis were assessed manually and with X-ray projections. We demonstrated that S53P4 scaffolds induce osteostimulative membranes and produce os- seointegrative new bone formation throughout the scaffolds. We also demonstrated successful stable scaf- fold integration with early defect union at 8 weeks postoperative in critical-sized segmental diaphyseal defects with implanted sintered amorphous S53P4 scaffolds. This study presents important considerations for future research and the potential of the S53P4 bioactive glass as a bone substitute in large diaphyseal defects.
  • Peltomaa, Aleksi (2023)
    ST-nousuinfarkti on äkillisen sepelvaltimo-oireyhtymän vaarallisin muoto, joka on tyypillisesti seurausta sepelvaltimon täydellisestä tukkeutumisesta. Siinä havaitaan sydänsähkökäyrässä ST-tason nousu. Ensihoidolla on merkittävä rooli ST-nousuinfarktin hoidossa. Potilaalle pyritään ensisijaisesti suorittamaan pallolaajennus. Jos siihen ei arvioida ehdittävän kahden tunnin sisällä ensimmäisestä hoitokontaktista, voidaan aloittaa liuotushoito jo kentällä. Tässä tutkimuksessa arvioitiin Helsingin ST-nousuinfarktipotilaiden sairaalan ulkopuolisen hoidon laatua. Lisäksi etsittiin tapoja kehittää hoidon laadunseurantaa. Tutkimuksen aineisto koostui vuosien 2012–2021 aikana Helsingin ensihoidon hoitamista potilaista, joilla oli ST-nousuinfarktiin sopivat löydökset. Aineisto kerättiin sähköisestä ensihoitokertomusjärjestelmästä. Tutkimuksessa keskityttiin vuoteen 2021, mutta osaa muuttujista tutkittiin lisäksi kymmenen vuoden ajalta. Aineistosta tutkittiin muun muassa kuolleisuutta, hoitokomplikaatioita, hoidon vastetta, hoitoviiveitä ja potilaskohtaisia erityispiirteitä. Tutkimusajanjaksolla pääasiallinen hoitomuoto vaihtui liuotushoidosta pallolaajennukseen. Muita merkittäviä muutoksia ei havaittu. Ulkomaisiin ja kansainvälisiin aineistoihin verraten Helsingin ST-nousuinfarktien ensihoito on laadukasta. Hoidossa pysyttiin suositusten asettamissa hoitoviiveiden enimmäisajoissa muutoin, paitsi liuotushoidon osalta. Tämän selittää liuotushoidon keskittyminen potilaisiin, joille ei ehditä tehdä pallolaajennusta riittävän pian. Tällöin liuotushoito annetaan vasta kardiologin konsultaation jälkeen eikä ensihoidon hoitoprotokollan mukaisesti, mikä pidentää viiveitä. Tutkielman aiheesta nousi esille useampia kysymyksiä, joihin voitaisiin perehtyä tarkemmin. Tutkimuksen perusteella on mahdollista kehittää ST-nousuinfarktipotilaan ensihoidon laadunseurantaa muun muassa rekisteröimällä jatkossa kuljetuksen alkamisen ajankohta sekä tieto mahdollisesta hoidon rajauksesta.
  • Blomqvist, Johanna (2022)
    Personer med typ 1-diabetes har ökad risk för att insjukna i kardiovaskulära sjukdomar. Målsättningen med studien är att undersöka sambandet mellan kronisk inflammation, metabolt syndrom och kardiovaskulär risk vid typ 1-diabetes. I den här uppföljningsstudien, som är en del av FinnDiane-studien, ingår 2665 personer med typ 1-diabetes utan diabetisk njursjukdom. Klinisk information om deltagarna samlades in under ett basalbesök. Kronisk inflammation undersöktes med hjälp av inflammationsmarkören C-reaktivt protein (hsCRP). Vi observerade ett samband mellan kronisk inflammation och metabolt syndom vid typ 1-diabetes. Alla komponenter av det metabola syndromet, förutom blodtryckskomponenten, hade ett samband med kronisk inflammation. Under en uppföljningstid på ca 17 år insjuknade 7 % av personerna i kardiovaskulär sjukdom. Trots att koncentrationen av hsCRP och prevalensen av metabolt syndrom var högre hos de som insjuknade i kardiovaskulär sjukdom under uppföljningstiden, kunde vi inte påvisa en additiv effekt av kronisk inflammation och metabolt syndrom för kardiovaskulär risk efter beaktande av övriga riskfaktorer. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att vid typ 1-diabetes tillägger inte mätning av hsCRP-koncentration hos personer med metabolt syndrom signifikant information om personens risk för att insjukna i kardiovaskulär sjukdom. Studien utesluter dock inte att det kunde löna sig att mäta någon annan inflammationsmarkör för att utvärdera kardiovaskulär risk vid typ 1-diabetes.
  • Luo, Julie (2021)
    Den gastrointestinala barriären består av mikrobiota, slemlager (mucus), ett monolager av epitelceller och GALT (från eng. Gut-associated lymhoid tissue). Mikrobiotan har betydelse för uppkomsten av IBD (från eng. sjukdomar Inflammatory bowel disease) sjukdomar. IBD sjukdomar karaktäriseras av en kronisk tarminflammation. Personer som lider av IBD sjukdomar har konstaterats ha en mikrobiota med låg diversitet och obalans i förhållande mellan protektiva och aggressiva tarmbakterier. Personer som lider av IBD har mer bakterier av fylumet Proteobacteria och färre av fylumet Firmicutes jämfört med friska personer. Fenomenet kallas dysbios. Dysbios leder till en svag gastrointestinal barriär med ökad permeabilitet för patogena bakterier, en s.k. ”leaky gut”. Patogenesen till IBD sjukdomar är inte helt entydig, men säkert är att både miljö- och genetiska faktorer inverkar på insjuknande. Eftersom IBD är en sjukdom med obalans i mikrobiotan, så forskas det aktivt i möjliga probiotika som skulle kunna användas för att dämpa den kroniska tarminflammationen hos IBD patienter. Det forskas bl.a. i probiotikas möjliga anti-inflammatoriska effekter. Probiotika är enligt definitionen av Food and Agriculture Organization of the United Nations (FAO) och World Health Organization (WHO) ”levande stammar av strängt utvalda mikroorganismer som då de administreras i rätta mängder har hälsobefrämjande effekter på dess värd”. I avhandlingens experimentella del screenades IL-8 inhiberande mjölksyrabakterier isolerade från Valio fil med 3,5 % fetthalt. IL-8 är en viktig inflammationsmarkör och tecken på leukocytinfiltration. Inflammationen inducerades med lipopolysackarid (LPS) från Escherichia coli och IL-8 utsöndringen från HT-29 celler bestämdes med ELISA.
  • Järvelä, Josephine (2021)
    Trisomy 21 (Down syndrome) is the most common aneuploidy seen in newborns and it is associated with advanced maternal age. Screening for trisomy 21 in twin pregnancies is advisable but more complex than in singletons. First trimester combined test screening is well-established and widely accepted as part of first line screening method in singletons, however, the performance of first trimester combined test in twin pregnancies has achieved less attention and only scarce data is available on its performance. The aim is to describe the performance of first trimester combined test in twin pregnancies in our Finnish cohort. This study is a retrospective cohort study of twin pregnancies registered in Helsinki University Hospital area during January 2014 – November 2017. Data was collected from Fetal Medicine Department and patient medical records. A fetus-specific risk assessment was calculated based on biochemistry in addition to nuchal translucency and maternal age. 661 twin pregnancies were included of which 174 (26.3%) were monochorionic and 487 (73.6%) dichorionic pregnancies. Six trisomy 21 cases were identified in our cohort with a pregnancy-specific prevalence of 0.6%. First trimester screening combined assessment using cut-off 1/250 for high risk achieved fetus-specific DR 83.3% (95% CI 0.36-1.0) with a FPR of 2.4%. The first trimester combined test in twin pregnancies appears to be a good screening method for detecting trisomy 21 in twin pregnancies with high detections rates and very low FPR.
  • Ainetdin, Heidiye (2021)
    Abstract Background Examining patients with bipolar disorder, surprisingly many suffer from a comorbid eating disorder. The general practices could benefit from a sensitive and specific screening instrument that could be used routinely when examining whether the patients with bipolar disorder simultaneously suffer from disordered eating. An eating disorder is a very serious disease, which can be lethal at its worst. It stays unnoticed many times by the clinics, if not paid extra attention to. For this reason, a regularly conducted screening questionnaire could raise the possibility of disordered eating in patients into clinics attention. The objective of this study was to examine whether a modified version of the screening questionnaire SCOFF would suit this aim.¨ Methods We compared the results received with the golden standard questionnaire for eating disorders EDE-Q, with the answers from the shorter screening questionnaire SCOFF. Disordered eating was diagnosed based on DMS-5 criteria, and the statistical analysis was performed using IBM SPSS statistic version 25. Results When studying whether the modified screening tool SCOFF-rev could find the cases discovered with EDE-Q, the established cut-off point of ≥1 was used. The values for diagnostic accuracy were 81.8% (sensitivity), 73.8% (specificity), 86.7% (positive predictive value) and 52.9% (negative predictive value). Due to its low specificity, few false-positive cases were diagnosed, restricting the usability of SCOFF-rev. Furthermore, SCOFF-rev found only 29% of the purging cases discovered with EDE-Q, which limits its usefulness even further. Limitations The most significant restriction in our study was the small cohort group. Moreover, we used a screening tool modified from two different screening tools in our study, which we modified even further to be statistically adequate. Conclusions The SCOFF-rev functioned acceptably as a screening tool for disordered eating in patients with bipolar disorder. However, it could be preferable to create an entirely new screening tool that would be aimed specifically towards bipolar disordered patients, instead of modifying an existing tool created for the general population. This way the characteristics of bipolar disorder could be taken into consideration and make the tool more directed towards its’ target group. Further research should be made to establish the optimal screening tool for disordered eating with patients suffering from bipolar disorder.