Browsing by Title

Syftet med denna rättsdogmatiska avhandling är att undersöka den aktiebolagsrättsliga acceptabiliteten av vissa koncerninterna finansieringsarrangemang, närmare bestämt närståendelån, närståendesäkerheter och koncernbidrag. Den huvudsakliga avsikten är att klarlägga under vilka omständigheter dessa närståendetransaktioner kan betraktas som bolagsrättsligt acceptabla ur bolagets, dess samtliga aktieägares och dess borgenärers perspektiv, samt vilka de primära bolagsrättsliga konsekvenserna är av sådan medelsanvändning som enligt aktiebolagslagen betraktas som olaglig utbetalning av medel. Med utgångspunkt i såväl aktiebolagslagens allmänna principer och detaljerade bestämmelser som relevant rättspraxis och doktrin undersöks gränsdragningen mellan bolagsrättsligt acceptabel medelsanvändning och olaglig utbetalning av medel. Därigenom bidrar avhandlingen även till att skapa en uppfattning om de faktorer som bör beaktas i bedömningen av den bolagsrättsliga acceptabiliteten av dessa koncerninterna finansieringsarrangemang. En rättsvetenskaplig utmaning när det kommer till närståendetransaktioner av ovan nämnda slag utgörs av att den nuvarande aktiebolagslagen (21.7.2006/624, ABL), till skillnad från 1978 års lag om aktiebolag (29.9.1978/734), inte innehåller några uttryckliga regler gällande beviljandet av närståendelån eller ställandet av säkerheter för en närstående parts förpliktelser. Också har koncernbidragets bolagsrättsliga karaktär och förhållande till aktiebolagslagens bestämmelser länge varit rättsligt oklar. Det att dessa närståendetransaktioner inte uttryckligen regleras i aktiebolagslagen innebär emellertid inte att de vore att anse som bolagsrättsligt otillåtna. I avsaknad av uttryckliga regler bör deras bolagsrättsliga acceptabilitet och ändamålsenlighet bedömas utgående från aktiebolagslagens allmänna principer, särskilt syftet med bolagets verksamhet i 1:5 ABL och likställighetsprincipen i 1:7 ABL, samt bland annat med beaktande av bestämmelserna gällande utbetalning av medel i 13 kap. ABL. Bedömningen av den bolagsrättsliga acceptabiliteten av dessa närståendetransaktioner försvåras emellertid av att koncernbolagets ställning som en rättsligt fristående enhet inte i alla situationer sammanfaller med den ekonomiska och affärsmässiga organisationen. Då existensen av ett separat koncernintresse inte traditionellt erkänts i den inhemska bolagsrätten, är den centrala frågan som här aktualiseras huruvida transaktionen ur det enskilda koncernbolagets perspektiv är affärsekonomiskt motiverad. Det i detta hänseende mest centrala bolagsrättsliga begreppet är således den i 13:1.3 ABL avsedda affärsekonomiska grunden, som även mer allmänt utgör det kriterium mot vilken närståendetransaktionens förenlighet med bolagets verksamhetsområde och särskilt syftet med dess verksamhet bör bedömas. Där var transaktioner mellan bolaget och utomstående avtalsparter i regel kan presumeras ske på marknadsmässiga villkor och i enlighet med bolagets intresse, är sannolikheten generellt sett större att en transaktion saknar affärsekonomisk grund om avtalsparten eller förmånstagaren tillhör bolagets närståendekrets. Frågan gällande förekomsten – eller kanske snarare avsaknaden – av en affärsekonomisk grund aktualiseras således primärt i samband med rättshandlingar mellan varandra närstående parter. Särskilt påtaglig är problematiken i fråga om koncerninterna transaktioner, där transaktionens bolagsrättsliga acceptabilitet, och därigenom dess giltighet, i slutändan avgörs av dess förenlighet med bolagets individuella och från koncernen separat definierade intresse. Därtill är det klart att ett sådant arrangemang varken får kränka minoritetsaktieägarnas eller borgenärernas genom lag skyddade intressen, och att dessa parters intressen också i övrigt alltid bör beaktas i det bolagsrättsliga beslutsfattandet. I avhandlingen konstateras att det huruvida en affärsekonomisk grund i det enskilda fallet föreligger enbart kan avgöras genom fallspecifik prövning. Då man bedömer en närståendetransaktions bolagsrättsliga acceptabilitet bör särskild uppmärksamhet fästas vid bland annat den ekonomiska fördel som transaktionen förväntas medföra bolaget, huruvida transaktionen kan anses tillhöra bolagets verksamhetsområde, vem motparten eller förmånstagaren i det enskilda fallet är samt vilken denna parts ekonomiska ställning vid tidpunkten för transaktionens genomförande är. Därtill bör naturligtvis även bolagets egna ekonomiska ställning samt transaktionens innebörd och inverkan på bolagets framtida verksamhetsförutsättningar tas i beaktande i bedömningen.

Avhandlingens tema är att undersöka common law-trusten och analysera den nationella skattebehandlingen av sagda institution i Finland. Truster härstammar från common law-rättssystemet. Förenklat definierat avser man med en trust ett arrangemang, i vilken ägaren av en viss egendom (stiftaren) stiftar trusten genom att överlåta sagda egendom till trusten, varvid trust-egendomens äganderätt överlåts till egendomens förvaltare (trusteen), som sedermera skall förvalta trust-egendomen till förmån för de parter, som utnämnts av stiftaren till förmånstagare av trusten. Truster synes svåra att anpassa till civil law-rättssystemet för att trust-egendomens ägande är tudelat, varvid trusteen innehar den formella äganderätten (legal ownership), medan förmånstagaren innehar den faktiska äganderätten (equitable ownership). Denna konstruktion, med vars hjälp äganderätten delas mellan två parter, kan anses ge upphov till betydande tolkningsproblem angående beskattningen i civil law-länderna, som inte känner igen äganderättens tudelning per se, eftersom äganderätten anses som utgångspunkt vara en stark, odelbar, rättighet. Avhandlingen har som mål att i de inledande kapitlen presentera trusters civilrättsliga utgångspunkter enligt engelsk rätt, varefter kapitlen 3 – 4 samt 6 behandlar enbart de nationella och internationella skatterättsliga aspekter, som kan anses bli relevanta vid påträffandet av truster i Finland. Efter det inledande kapitlet, behandlar kapitel 2 från en stark civilrättslig synpunkt trust-institutionens ursprung, särdrag och klassificering i det engelska rättssystemet. Kapitlet har som mål att grundligt presentera trusters konstruktion och beskriva de relevanta aktörerna, aktörernas rättigheter och skyldigheter. I kapitlet ifråga belyses och analyseras även trusters anpassning till det finska rättssystemet och de möjliga fördelarna angående utnyttjandet av trust-konstruktioner. Kapitlen 3 – 4 tar fasta på de nationellt relevanta lagstadgandena, som kan anses bli tillämpliga på truster och avhandlingen utgår ifrån de stadganden, som går att finna i bassamfunds-, inkomst- och arvs- och gåvoskattelagen. Olika trust-konstruktioner och deras möjliga skatterättsliga nationella verkningar på trustaktörernas beskattning i Finland analyseras. Kapitel 5 belyser från en rättskomparativ synpunkt de varierande sätt på vilka truster anpassats till rådande skattelagstiftning i övriga civil law-länder. Kapitlet ifråga granskar hur truster skattemässigt behandlas i trustens ursprungsland England, Holland, Liechtenstein, Sverige och Tyskland. Rättskomparationen har som syfte att skapa en helhetsuppfattning angående skattebehandlingen av truster i civil law-länderna. Kapitel 6 tar fasta på trust-institutionens gränsöverskridande element, varvid i kapitlet presenteras och analyseras de centrala bestämmelser, som kan anses gälla vid tolkningen och tillämpningen av skatteavtal med hänsyn till truster. I det avslutande kapitlet strävar avhandlingen efter att knyta ihop de centrala aspekter, som torde påverka den nationella beskattningen av truster, varvid även trust-institutionens möjliga framtidsutsikter i Finland diskuteras. Avhandlingen kommer fram till att truster som sådana inte går att anpassa i det finska rättssystemet, varvid det även presenteras som huvudsaklig slutledning att bassamfundsskattelagens tillämpning på klassiska engelska truster torde avrådas, varmed den nationella skattebehandlingen skulle basera sig på dels den enskilda trustens särdrag och villkor, dels på stadgandena i inkomst- samt arvs- och gåvoskattelagarna.

Avhandlingen granskar stiftelserättens och stiftelseväsendets utveckling från slutet av 1700-talet fram till nutid med fokus på så kallade kapital- och stipendiestiftelser. Betoningspunkten ligger mellan 1800-talets andra hälft och tiden kring beredningen och ikraftträdandet av lagen om stiftelser (5.4.1930/109, upphävd) år 1931. I avhandlingen fästs särskild vikt vid de olika rättsliga brytningspunkterna som åtminstone inkluderar: utvecklingen och betydelsen av det stiftelserättsliga koncessionssystemet i förhållande till det förenings- och aktiebolagsrättsliga normativsystemet, rättssubjektiv systematik på stiftelserättens område, indelningen i självständiga- och osjälvständiga stiftelser, ikraftträdandet av lagen om stiftelser år 1931, det allmänna förbudet för stiftelser att idka affärsverksamhet fr.o.m. år 1965, fastställt minimibelopp i mark för grundande av stiftelser fr.o.m. år 1987 samt den gällande stiftelselagens (24.4.2015/487) ikraftträdande år 2015. Till skillnad från samfunden som i huvudsak utgörs av medlemmarna och deras intressen ligger grunden för stiftelserna i det ändamål som fastställts av den utomstående stiftaren samt den egendom som tilldelats stiftelsen, där förverkligandet av stiftarens ändamålsbestämmelse är en central egenskap för de självständiga stiftelserna som rättssubjekt. I likhet med stiftelserna uppfyller ändå vissa föreningar, i egenskap av samfund liknande ändamål som de allmännyttiga stiftelserna varvid dessa på goda grunder kan argumenteras höra till det bredare rummet för begreppet stiftelseväsende. I avhandlingen förs fram hur kvarlåtenskapsrätten gett sig till känna inom stiftelserätten särskilt i fråga om sådana stiftelser som grundats genom testamente. Trots allt har relativt få självständiga stiftelser grundats på detta sätt. I avhandlingen undersöks juristernas roll inom stiftelseväsendets och stiftelserättens utveckling, närmast ur den synvinkeln, vilka av de som deltagit i beredningen av ändringarna i stiftelselagstiftningen som varit jurister ävensom deras eventuella bindningar till stiftelseväsendet. Under den behandlade perioden har juristerna innehaft uppdrag som styrelsemedlemmar, testamentsexekutorer, sakkunniga och även grundat stiftelser vilket enligt vad som närmare framgår ur avhandlingen, ger vid handen att juristerna varit i en nyckelposition i utvecklingen av det inhemska stiftelseväsendet och stiftelserätten.

I nuläget innehåller inte gällande strafflagstiftning någon brottsbestämmelse om riktade trakasserier. I nuläget råder det inte heller konsensus om vad som i rättslig bemärkelse bör avses som riktade trakasserier, vilket beror på det mångfacetterade fenomen riktade trakasserier utgör. Således existerar det för närvarande inte någon genomgripande legaldefinition för riktade trakasserier. Med riktade trakasserier avses generellt dock systematisk verksamhet, där en eller flera aktörer, på sociala medier eller internet, uppmanar andra att till angrepp mot en enskild person. Verksamheten kan gå ut på att hota, kränka eller på andra liknande sätt smutskasta en person i syfte att påverka personens handlingssätt. Trots att verksamheten riktar sig på en enskild individ, är motivet oftast att påverka bakomliggande organisationer där personen arbetar. Därför råkar personer ofta ut för riktade trakasserier på grund av sina arbetsuppgifter. Riktade trakasserier har många olika slags effekter och fenomenet utgör ett hot både på ett individuellt- och samhälleligt plan. För en enskild person kan riktade medföra nedsatt psykisk hälsa och begränsa personens vilja och handlingsutrymme. På ett samhälleligt plan utgör riktade trakasserier ett hot mot det allmänna förtroendet för samhället och dess opartiska institutioner samt dess demokratiska system. Riktade trakasserier kan uppfylla förutsättningar för brott och strafflagen innehåller ett flertal olika straffbestämmelser som kan tillämpas på riktade trakasserier. Trots att gällande lagstiftning relativt effektivt kan ingripa i riktade trakasserier, faller dock vissa verksamhetsformer av riktade trakasserier utanför straffbestämmelsernas tillämpningsområde, alternativt uppfyller inte verksamheten enskilda brottsrekvisit. Det framkommer även att alla gällande straffbestämmelser inte i praktiken tillämpats på verksamhetsformer som utgör riktade trakasserier trots att bestämmelsernas utformning talar för att bestämmelserna de facto öven kunde tillämpas på riktade trakasserier. Diskussionen om nuvarande straffbestämmelser är tillräckliga eller om det finns ett behov för en kriminalisering av riktade trakasserier är tudelad och argument som talar både för att nuvarande lagstiftning är tillräcklig och för att en nykriminalisering är nödvändig, har presenterats. Totalt har fem förslag till en nykriminlaisering av riktade trakasserier presenterats med något varierande innehåll. Inget av förslagen har dock lyckats komma med en sådan lösning som genomfattande skulle täcka alla de varierande uttrycksformer som riktade trakasserier kan anta. Förutom att dessa förslag inte lyckas ingripa i alla former av riktade trakasserier kan de inte heller anses befogade, eftersom de inte uppfyller de förutsättningar som vedertagna kriminaliseringsprinciperna förutsätter. Syftet med denna avhandling är att ta reda på vad som avses med riktade trakasserier i rättslig bemärkelse och vilka gällande straffbestämmelser som kan tillämpas på verksamhet som utgör riktade trakasserier. Syftet är även att granska hurudana problem som uppstår vid möjligheterna att tillämpa dessa straffbestämmelser på riktade trakasserier och hurudana situationer som eventuellt faller utanför straffbestämmelsernas tillämpningsområden. Därtill tar avhandlingen fasta på hurudana förslag som givits till en nykriminalisering av riktade trakasserier, huruvida dessa förslag är befogade enligt vedertagna kriminaliseringsprinciper och huruvida förslagen löser de problem som uppstår när det gäller rådande straffbestämmelser som kan tillämpas på riktade trakasserier.

Tutkielmassa selvitetään miten immateriaalioikeuden eri suojamuodot soveltuvat designhuonekalujen suojaamiseen jäljittelyltä tarkastelemalla tekijänoikeuden, mallioikeuden ja kolmiulotteisten tavaramerkkien etuja ja heikkouksia suojan saamisen edellytysten ja suojan sisällön näkökulmasta. Lisäksi tutkitaan sopimattomasta menettelystä elinkeinotoiminnassa annetun lain mukaisia keinoja puuttua orjalliseen jäljittelyyn ja maineen norkkimiseen. Oikeuksien täytäntöönpanoon liittyviä kysymyksiä käsitellään kokoavasti kaikkien suojamuotojen osalta yhdessä. Taideteollisuuden alan toimijoiden keskuudessa liikkuu virheellisiä käsityksiä siitä, että tekijänoikeus suojaisi auto-maattisesti kaikkea muotoilua. Käyttötaiteen tuotteiden teoskynnyksen on katsottu olevan Suomessa huomattavan korkealla korkeimman oikeuden ratkaisukäytännöstä ja tekijänoikeuslain esitöistä johtuen. Tekijänoikeusneuvosto on kuitenkin antanut lukuisia ratkaisuja, joissa se on katsonut erilaisten huonekalujen nauttivan tekijänoikeussuojaa. Tutkielmaan on kerätty korkeimman oikeuden ratkaisuissa ja tekijänoikeusneuvoston lausunnoissa käsiteltyjen huonekalujen kuvia, jotka havainnollistavat sitä, minkälaiset huonekalut ovat saaneet suojaa ja minkälaiset eivät. Designhuonekaluistaan kuuluisaan Tanskaan viitataan tutkielmassa mielenkiintoisena vertailukohteena ja esimerkkinä liberaalista suhtautumisesta käyttötaiteen tuotteiden tekijänoikeussuojaa kohtaan. Tanskassa olennainen kysymys ei koskekaan sitä, nauttiiko huonekalu tekijänoikeussuojaa vaan sitä, milloin kysymyksessä on huonekalun tekijänoikeuden loukkaus eli mikä on huonekalun tekijänoikeussuojan laajuus. Uutuuden ja yksilöllisyyden edellytysten täyttyessä huonekalulle on mahdollista saada mallioikeussuojaa, joka suojaa huonekalua kopiotuotteiden lisäksi tuotteilta, jotka aikaansaavat samanlaisen kokonaisvaikutelman. Huonekalu kannattaa suojata ensisijaisesti rekisteröidyllä mallioikeudella maissa, joissa suojan katsotaan olevan tarpeellinen. Verrattain lyhyt 25 vuoden suoja-aika ja suojamuodon suhteellinen tuntemattomuus voidaan nähdä mallioikeuden heikkouksina. Kolmiulotteisten tavaramerkkien haasteena on puolestaan niiden erottamiskyky. Kolmiulotteisen tavaramerkin rekisteröimistä voidaan kuitenkin pohtia siinä vaiheessa, kun mallioikeuden suoja-aika on päättymässä ja tuotteen ulkoasun voitaisiin väittää vakiintuneen tavaramerkiksi pitkäaikaisen käytön myötä. Sopimattomasta menettelystä elinkeinotoiminnassa annetun lain nojalla voi olla perusteita puuttua huonekalujen jäljittelyyn kiellettynä orjallisena jäljittelynä ja maineen norkkimisena. SopMenL:n soveltamiseen liittyy kuitenkin melko tiukat alkuperäisen tuotteen tunnettuuden ja omaperäisyyden kriteerit, sekä orjallisen jäljittelyn osalta vaatimus sekaannusvaarasta tuotteiden välillä ja norkkimisen osalta vaatimus alkuperäisen tuotteen maineesta ja sen oikeudettomasta hyödyntämisestä. Laajinkaan suojaportfolio ei ole juuri minkään arvoinen, jos oikeuksia ei panna tarvittaessa tehokkaasti täytäntöön. Markkinoita tulee seurata aktiivisesti ja mahdollisiin loukkauksiin puuttua systemaattisesti ja nopeasti. Huonekalusuunnittelijoiden ja -valmistajien kannattaa pohtia myös muita kuin oikeudellisia keinoja tuotteidensa suojaamiseksi jäljittelyltä. Kuluttajia voidaan valistaa siitä, mitä eroja alkuperäisten ja jäljitelmätuotteiden välillä on, ja lisäksi huonekaluihin voidaan sijoittaa erilaisia tunnisteita, joiden avulla on mahdollista selvittää tuotteiden alkuperä.

Detention of unaccompanied migrant children has become a more and more common practice among EU member states and therefore it is important to study if this practice is consistent with the rights enshrined in the Convention on the Rights of the Child (CRC). The purpose of the present research is to establish if detention as such can be considered as being in the best interest of the child. In order to approach this problem, the main research question is whether EU migration directives and the practice of the EU Member States are compatible with the principle of the best interest of the child flowing from the CRC, with a particular focus on unaccompanied migrant children. In order to answer this question I have structured the thesis as follows: In chapter two I analyze the CRC and specifically the principle of the best interest of the child as well as its scope. The principle in conjunction with article 37 of the CRC is of vital importance for the thesis as this article specifically refers to the issue of detention of minors. I will look at whether the Convention is able to protect children adequately, in terms of its internal coherence and the way how the rights of children are regulated. In chapter three I discuss the application of the CRC in the EU migration law. First I will look at the position the CRC takes in the EU treaties. Then I will proceed to a discussion of the EU law on migration and the best interest of the child, namely directives. Later on I describe my personal experience during a visit to a detention center in Finland and give my comments and recommendations about this visit. The conclusion in chapter three shows that despite it would seem like detention is not consistent with the principle of the best interest of the child. Nevertheless, when applied in an appropriate manner and as prescribed by the law and in the respect of all the safeguards given by international law and directives, it is a practical solution to the issue of unaccompanied minor migrant children.

I arbetet granskas det finska tillräknelighetsinstitutet ur ett de lege ferenda-perspektiv. Avsikten är att lyfta fram det finska tillräknelighetsinstitutets svagheter och skissa upp en ny modell för hur det borde se ut för att dessa svagheter skulle avhjälpas. För att hitta lösningar på det finska tillräknelighetsinstitutets problemområden, har jag gjort en jämförande analys av det norska tillräknelighetsinstitutet och det svenska påföljdssystemet för psykiskt störda lagöverträdare samt de svenska planerna på att återinföra tillräknelighet som en brottsförutsättning. Enligt finsk rätt saknar en otillräknelig gärningsman straffansvar. Om domstolen konstaterar att gärningsmannen var otillräknelig vid gärningstillfället, finns det inga påföljder som kan dömas ut domstolsvägen. Ansvaret övergår istället på psykiatrin som bestämmer huruvida gärningsmannen uppfyller kriterierna för vård oberoende vilja och kan tas in på en psykiatrisk anstalt. Om gärningsmannen har varit otillräknelig vid gärningstidpunkten men senare tillfrisknat från den psykiska störningen och därför inte längre har ett vårdbehov, uppfylls inte kriterierna för tvångsvård. Gärningsmannen går därmed fri. Nedsatt tillräkneliga gärningsmän är straffrättsligt ansvariga. Nedsatt tillräknelighet är en strafflindringsgrund men kan lika väl leda till fullt straff. Påföljderna för otillräkneliga, tillfrisknade otillräkneliga och nedsatt tillräkneliga skiljer sig markant även om gärningen bakom är den samma. Dessutom ligger påföljdsbestämningen i händerna på olika instanser, domstolarna och psykiatrin. I finsk rätt finns det inte heller någon möjlighet att beakta samhällets behov av skydd gentemot återfallsbenägna otillräkneliga gärningsmän. Detta rimmar illa med det allmänna rättsmedvetandet som inte kan acceptera att gärningsmän som begått allvarliga angrepp mot andras liv, hälsa eller frihet kan komma att inte omfattas av någon påföljd alls. Dessa omständigheter utgör svagheterna i det finska tillräknelighetsinstitutet. Genom en rättskomparativ analys till Norge och Sverige har jag granskat vilka lösningar de har kommit till ifråga om psykiskt störda och samtidigt återfallsbenägna gärningsmän. I båda länderna har behovet av samhällsskydd insetts och påföljdsbestämningen sker i domstolarna. I Norge kan allmänfarliga otillräkneliga gärningsmän dömas till en straffrättslig særreaktion medan psykiskt störda lagöverträdare i Sverige är straffrättsligt ansvariga. Sverige har nämligen frångått tillräknelighetsfrågan. I de planerade svenska förnyelserna är samhällsskyddet också ett genomsyrande tema. Ingetdera systemet är tillfredssällande som helheter. Genom att däremot använda mig av de grundläggande lösningarna beträffande samhällsskydd och domstolsprövning och genom att stöda mig på den norska och svenska argumentationen har jag tagit fram en ny straffrättslig påföljd för otillräkneliga, tillfrisknade otillräkneliga och nedsatt tillräkneliga gärningsmän. Den nya påföljden benämns vårdfängelse. Grundelementen i vårdfängelset är samhällsskydd, ändamålsenlig vård, rättsskydd och ett tillfredsställt allmänt rättsmedvetande.

The aim of this study is to provide analyse the financial commitments of developed country parties under the Global Climate Change Regime (GCCR) and how these commitments promote the objectives of the regime. In the first part of this research I examined GCCR and the regulation process that takes place under it. GCCR is a specialized regime that operate semi-autonomously and as such contributes to the fragmentation of international law. This part is followed a brief overview of the evolution of the financial commitments within the GCCR. The I illustrate the significant change in the level of operationalisation brought on by the Copenhagen Accord and subsequent COP decisions. The analysis itself is done in two parts. The first half of utilizes the legal dogmatic research method to examine the individual provision on providing, mobilizing and reporting climate finance. The second part of also utilizes the legal dogmatic. The analysis is concentrated on the objectives of GCCR and the role of CF has in promoting these objectives. In the final part of this research I explore the possible options to enhance the effectiveness with principles of international law and customary law. The result of the analysis is that there has been much development in operationalization of the financial commitments after the Copenhagen Accord. The operationalization is however incomplete. This is due to several factors. Firstly, term climate finance lacks agreed definition which makes measuring the financial flows accurately difficult. Secondly, the obligation to provide climate finance is a collective procedural obligation which cannot be transformed to obligations for individual states before burden sharing agreement is reached. The principles of international law can be used to guide the parties in deciding what is fair and equitable burden sharing, but they alone cannot be used to remedy the absence of agreed definition and burden sharing agreement. The commitments on climate finance are ambiguous and the sums of remain arbitrary. Compliance assessment on individual state on its commitments is nearly impossible. The current climate finance framework of the GCCR is disconnected from the objectives of the regime does little to promote them.

This study investigates the nature and economic effects of the contractual remedies and their role and specifics of application in the contemporary international trade, demonstrated on the example of standard construction contracts. Various remedies are examined within several legal orders across Civil and Common law traditions from the position of their convergence and utilization in the international contracting. Main focus of the research is on the economic efficiency of the contractual remedies as elements of integrated system, flexible and adjustable due to changes (internal and external to the parties’) in the circumstances after conclusion of the contract. Purpose of the study is to analyze possibilities for further harmonization of the contractual remedies’ regulation and adoption of their more efficient forms, developed within different jurisdictions and soft law codifications. These improved forms, as discussed in the work, are capable of enhancing economic efficiency of individual remedies and their productive incorporation in a cohesive remedial system, enabling contractual parties to divide various interests inside one contract and vary levels of their respective protection, exploiting suitable function of each remedy. First part is dedicated to studying definition of remedy, its functions and approach to it, developed within various contractual theories; it also briefly examines general differences between Common and Civil law systems, explaining dissimilarities in formation of remedies in various legal orders. In the second part I analyze specifics of each remedy in respective jurisdictions, including analysis of local statutory and case law, considering laws of France, Germany, UK, USA, and Finland and international codifications, underlying economic effects and drawbacks of every remedy. Remedies in question are: specific performance; damages’ compensation; termination of contract; liquidated damages and penalty; price reduction and performance withholding. Third chapter is devoted to history of development of the construction contract, combining elements of sale and service; application of each remedy in the standard construction contracts in their dynamic system and methods of improving economic efficiency. The research concludes that each remedy may simultaneously have various functions (preventive, restorative and corrective) regardless of compensatory or non-compensatory criterion, which currently becomes irrelevant. Remedial system adopted in the contract should be flexible and easy adjustable to the changes in the post-contractual circumstances. Following the ongoing process of normative convergence various legal orders should be harmonized; they should recognize autonomy of the parties to create own enforceable hierarchy of remedies within the contract and should ensure judicial intervention solely from the angle of safeguarding just and fair outcome. Study further determines that measures of enhancing economic efficiency of each remedy have been already developed in the practice and only need recognition and change of attitude in the respective national systems, widening perspectives of interpretation and qualification.

Tutkielman aiheena on digitaalisen sisällön kauppa. Inspiraation lähteenä tutkielman aiheelle on toiminut Euroopan komission lokakuussa 2011 julkaisema ehdotus yhteiseksi eurooppalaiseksi kauppalaiksi (KOM(2011) 635 lopullinen). Komission mukaan digitaalimaailman kasvupotentiaali on valtava, mutta oikeudellinen sääntely on epävarmalla pohjalla. Tutkimuskysymystä määritettäessä on lähdetty siitä, kuinka todellinen EKL:n perusteluissa mainittu oikeudellinen epävarmuus digitaalisen sisällön kaupassa on. Tältä osin tutkimuskysymys voidaan muotoilla yksinkertaisesti seuraavalla tavalla: Onko digitaalisen sisällön kauppaa todella tarvetta säännellä muusta irtaimesta erillisenä? Lopputulokseen pääsemiseksi on tarpeen tarkastella ensin jo olemassa olevia säännösmalleja ja niiden soveltuvuutta, kun kaupankäynnin kohteena on digitaalinen sisältö, kuten älypuhelinten sovellukset tai tietokoneohjelmistot. Tarkastelun kohteena ovat kauppalaki ja kansainvälinen kauppalaki, eli CISG. Tutkielmassa on ensiksi lähdetty selvittämään sähköisen kaupan eri muotoja. Epäsuorassa sähköisessä kaupankäynnissä tavaroiden markkinointi ja myyminen tapahtuu sähköisesti, internetin välityksellä, mutta varsinainen toimitus fyysisesti; tämä siitä yksinkertaisesta syystä, että epäsuoran sähköisen kaupankäynnin kohteena ovat tavalliset irtaimet esineet, kuten vaatteet tai elektroniikka. Suorassa sähköisessä kaupankäynnissä on kyse puolestaan internetin mahdollisuuksien täysimääräisestä hyödyntämisestä, sillä tällöin koko kauppatapahtuma voidaan hoitaa tilaamisesta toimitukseen sähköisesti. Suorasta sähköisestä kaupankäynnistä puhuttaessa kaupan kohteena onkin digitaalinen sisältö, kuten musiikki, elokuvat tai tietokone-ohjelmat, joiden toimittamiseen ei tarvita erillisiä fyysisiä instrumentteja, vaan ne voidaan toimittaa tilaajalle sähköisesti esimerkiksi suoraan tietokoneeseen lataamalla. Kolmannessa luvussa on käyty läpi sekä kotimaista että kansainvälistä lainsäädäntöä erityisesti digitaalisen sisällön kannalta. Erilaisia kotimaisia näkökulmia on haettu perinteisestä poikkeavasti sekä esine- että immateriaalioikeuksien alueelta. Loppuviimein tarkastelu kuitenkin kulminoituu kauppalakiin. Erityisesti oikeuskirjallisuudesta johdetun näkemyksen mukaan kauppalakia voidaan soveltaa analogisesti sellaisten sopimusten alueella, joilla ei ole omaa lainsäädäntöä, eikä näin ollen liene syytä olla soveltamatta sitä myös digitaalisen sisällön ollessa kaupan kohteena. Kansainvälisen kauppalain eli CISGin osalta on käyty läpi erityisesti sitä koskevaa oikeuskirjallisuutta. Toisin kuin hypoteesina ennen tutkimuksen tekoa oletettiin, CISG voisikin lähtökohtaisesti tulla sovellettavaksi myös tietokoneohjelmistojen kauppaan. Tulevaisuuden osalta tutkielmassa on selvitetty eurooppalaisen kauppalakiehdotuksen eri piirteitä aina sen esitetyn tarpeellisuuden arvioinnista yksittäisiin säännöksiin ja sitä kohtaan esitettyyn kritiikkiin saakka. Kauppalakiehdotuksen perusteluiden mukaan merkittävimpiä esteitä yritysten rajatylittävälle kaupalle ovat siitä johtuvat korkeat liiketoimintakustannukset, jotka aiheutuvat muun muassa toisen jäsenvaltion sopimusoikeudellisen lainsäädännön selvittämisestä, oikeudellisen neuvonnan hankkimisesta johtuvista kustannuksista sekä toisen jäsenvaltion kuluttajalainsäädännön selvittämisestä. Näihin on siis ehdotuksen mukaan pyrkimys vaikuttaa, ja sen myötä saada digitaalisen sisällön kauppa kukoistamaan myös jäsenvaltioiden rajojen yli. Tutkielman loppupäätelminä esitetään, ettei erityissääntelylle kenties olisikaan todellista tarvetta. Tutkimuksen mukaan nykyiset lait olisivat pääasiassa sovellettavissa myös digitaaliseen sisältöön. Kenties parhaimpana vaihtoehtona voisi olla jo olemassa olevien lakien päivittäminen, kuten on erityisesti CISGin osalta ehdotettu. CISGin osalta esitetty ajatus CISGin ja EKL:n eräänlaisesta harmonisaatiosta ja sen myötä CISGin päivittämisestä onkin mielenkiintoinen ja varteenotettava vaihtoehto.