Browsing by Title

Tutkielman aihe on ennakoitavuusedellytys CISG:n mukaisen vahingonkorvausvastuun rajoittajana. Tutkimuksen tarkoitus on selvittää, missä määrin ennakoitavuusedellytys asettaa rajoituksia CISG:n mukaiselle korvausvastuulle, ja miten tämä ilmenee käytännön soveltamistilanteissa. Tarkastelu kohdistuu siis YK:n piirissä laadittuun yleissopimukseen kansainvälisestä tavaran kaupasta eli CISG:hen. Erityisesti tutkimuksen kohteena on sen 74 artikla. CISG 74 artiklassa säädetään korvausvastuun kattavuudesta. Lähtökohtana tässä on niin sanottu täyden korvauksen periaate. Periaate perustuu siihen, että vahinko on määritelty avoimesti ja lähtökohtaisesti tyypiltään sekä laajuudeltaan kaikenlainen sopimusrikkomuksesta seurannut taloudellinen haitta on vahinkoa. Täyden korvauksen periaate johtaisi kuitenkin yksinään liian laajoihin korvausvastuisiin. CISG:n vahingonkorvausjärjestelmän ankara vastuuperuste ja sopimuspuolten välinen tarkoituksenmukainen riskinjako puoltavat sitä, että korvausvastuun laajuutta on jollain tavoin rajoitettava. Yleissopimuksessa on säädetty ennakoitavuusedellytyksestä, joka toteuttaa tätä rajoittamistarkoitusta. Se asettaa rajat täyden korvauksen periaatteelle. Ennakoitavuusedellytyksen mukaan korvattavaa on vain vahinko, jonka sopimusta rikkonut osapuoli on ennakoinut tai joka hänen olisi pitänyt ennakoida niiden tietojen valossa, mitkä hänellä on ollut sopimuksen solmimisen hetkellä. Oikeuskirjallisuuden ja -käytännön perusteella voidaan esittää joitain yleisiä sääntöjä sen suhteen, mitä ennakoitavuusedellytys tarkalleen ottaen koskee ja miten sitä tulee arvioida. Ennakoitavuuden kohteena on yksittäisen vahingon tyyppi, yksittäisen vahingon laajuus sekä kaikkien aiheutuneiden vahinkojen kokonaislaajuus. Tyypiltään täysin ennakoimattomat vahingot jäävät kokonaan korvausvastuun ulkopuolelle. Tyypiltään sinänsä ennakoitavissa ollut vahinko voi jäädä osittain korvausvastuun ulkopuolelle, jos se on ollut laajuudeltaan epätavallisen suuri. Samoin kokonaislaajuudeltaan epätavallisen suuri vahinko ei tule kokonaisuudessaan korvattavaksi. Toisaalta, tyypiltään ja laajuudeltaankin epätavalliset vahingot voivat täyttää ennakoitavuusedellytyksen, jos sopimusta rikkoneella on ollut tosiasiallinen tieto tällaisen epätavallisen vahingon riskistä. Tällöin nekin tulevat korvausvastuun piiriin. Ennakoitavuusedellytystä arvioitaessa tulee kiinnittää huomiota syy—seuraus -suhteiden ennakoitavuuden lisäksi siihen, kuinka korvausvastuuta tulee sopimuksen riskinjaon näkökulmasta arvioida. Edellytys kuitenkin perustuu siihen, että sopimuspuolilla on siihen sitoutuessaan mahdollisuus ottaa huomioon sopimukseen liittyvät riskit ja siten arvioida sopimuksen kannattavuutta. Tästä syystä riskinjako on otettava huomioon myös ennakoitavuusedellytystä tulkittaessa. Ongelmia korvausvastuuta koskevassa oikeuskäytännössä on aiheutunut siitä, että kansalliset tuomioistuimet turvautuvat kansallisiin säännöksiin tapauksissa, joissa tulkintaratkaisut pitäisi johtaa CISG:stä. Tämä aiheuttaa epävarmuutta siitä, onko yleissopimuksen perusteella tehtävät ratkaisut ennustettavissa.

Tutkimus käsittelee avioliiton aikana toimitettavaa ositusta oikeudellisena ilmiönä ja se on metodologiselta luonteeltaan lainopillinen. AL 85.1 §:n nojalla omaisuuden ositus on toimitettava kumman tahansa aviopuolison vaatimuksesta, kun avioeroa koskeva asia on tullut vireille. Ositus voidaan siten toimittaa jo ennen puolisoiden avioliiton lopullista purkautumista. Tavallisesti osituksen toimittamisen jälkeen puolisoiden aiemmin yhteiset omistussuhteet on purettu (AL 85.3 §) ja aiemmin yhteisten velkasuhteiden osalta on toteutettu velkojen uudelleenjärjestely (AL 88.1 § ja AL 101 §). Lisäksi kummallakaan puolisoista ei enää ole avio-oikeutta toistensa omaisuuteen miltään osin, elleivät he sitä nimenomaisesti avioehtosopimuksin sittemmin palauta (AL 107a §). Osituksen tultua toimitetuksi puolisot voivat kuitenkin luopua erohankkeestaan. Toisin sanoen he voivat antaa eroasiansa raueta (AL 26.2 §) ja jatkaa yhteiselämäänsä aviopuolisoina. Ensinnäkin tutkielmassa selvitetään ja jäsennellään niitä hyötyjä, joita osituksen aikaistettu toimittaminen voi puolisoille kuormittavassa välirikkotilanteessa tarjota. Lisäksi tarkastellaan suppeammin myös puolisoiden motiiveja toimittaa ositus avioliiton aikana ilman alkuperäistäkään eroaietta. Toiseksi määritellään ja systematisoidaan osituksen oikeusvaikutukset sekä tarkastellaan ja arvioidaan niitä ongelmia, joita oikeusvaikutusten pysyvyydestä voi aiheutua puolisoiden yhteisen avioelämän jatkumisen vuoksi. Tältä osin pääpaino tutkimuksessa on asetettu osituksen AL 107a §:n mukaisen puolisoiden avio-oikeuden poistavan vaikutuksen aiheuttamien epäkohtien erittelyyn ja arviointiin avioliiton lopulta purkautuessa. Kolmanneksi tutkielmassa annetaan ehdotuksia de lege ferenda AL 107a §:n VO-vaikutuksen ongelmallisuuden torjumiseksi. Lopuksi käsitellään vielä kysymystä siitä, miksi lainmuutostoimiin ei ole jo ryhdytty.

I och med den allt ökande kommersialiseringen av idrotten har avståndet mellan toppen och botten inom fotboll ökat. Lag från mindre fotbollsländer har idag allt svårare att klara sig i den internationella konkurrensen. Ett alternativ för att minska på avståndet mellan toppen och botten är att tillåta mindre länder att slå ihop sina nationella fotbollsligor för att skapa en större marknad och således bättre förutsättningar att klara sig internationellt i den allt mer ekonomiska fotbollen. Diskussioner har även förts kring en nordisk fotbollsliga. Idrotten har traditionellt varit autonom och har kunnat reglera sin egen verksamhet. Det europeiska fotbollsförbundet UEFA innehar enligt artikel 49 i sina stadgar ett monopol på att organisera alla internationella tävlingar. UEFA har hittills varit negativt inställd till gränsöverskridande ligor, vilket medför att en nordisk fotbollsliga inte prima facie verkar möjlig. Kommersialiseringen av idrotten har dock medfört att idrotten blivit en näringsverksamhet och således föremål för EU-rätten generellt och EU-konkurrensrätten specifikt. EU-konkurrensrätten förbjuder karteller och missbruk av dominerande marknadsställning i Fördraget om Europeiska Unionens Funktionssätt (FEUF) artikel 101 respektive artikel 102. UEFA besitter i enlighet med den europeiska idrottsmodellen en dominerande ställning och har möjlighet att styra den europeiska fotbollen i en önskad riktning. Syftet med denna avhandling är att analysera tre frågor som vore relevanta ifall en nordisk fotbollsliga grundades. I avhandlingen nyttjas generellt en problembaserad metod. Avhandlingen innehåller även rättsjämförande metoder i samband med den tredje delfrågan. Den första delfrågan fokuserar på huruvida UEFA:s förbud mot gränsöverskridande ligor i artikel 49 är överensstämmande med artikel 101 och 102 i FEUF. Denna fråga är central för att överhuvudtaget få en nordisk fotbollsliga startad. Utöver att jag tar ställning till artikel 49:s legalitet framlägger jag även ett lösningsalternativ samt tar ställning till några vanliga argument mot en EU-rättslig intervention. I den andra delfråga undersöks om EU-konkurrensrätten kan begränsa hur en nordisk fotbollsliga kunde arrangeras, mer specifikt om en stängd liga är överensstämmande med EU-konkurrensrätten. I den tredje delfrågan analyseras de nordiska ländernas marknadsföringslagstiftning i fråga om vadslagning och alkohol, vilken till skillnad från de två första är specifikt nordisk. Eftersom ligor som bryter sig ur den rådande fotbollspyramiden redan analyserats juridiskt och inte heller vore ett praktiskt lämpligt alternativ analyseras här en gränsöverskridande högsta fotbollsliga som förblir en del av fotbollspyramiden. I den första delfrågan nyttjas det test som EU-domstolen framlagt i Meca-Medina-domen, vari stadgades att en idrottslig regel inte strider mot EU-konkurrensrätten om den syftar till att uppnå legitima mål och är nödvändig och proportionerlig. I denna skrift argumenterar jag för att artikel 49 nog är nödvändig men inte proportionerlig, eftersom artikel 49 förhindrar att legitima mål såsom jämnhet mellan lagen uppnås, när den förhindrar mindre länder att slå ihop sina ligor. Ett ansökningssystem för gränsöverskridande ligor vore en lösning. Således kunde man förhindra att stora länders ligor slår ihop sina ligor och att klyftan mellan toppen och botten ökar. Ett vanligt motargument mot en EU-rättslig intervention är att idrotten är autonom och bör reglera sig själv. Att idrotten skulle vara helt undantagen tillämpningen av EU-rätten i allmänhet och EU-konkurrensrätten i synnerhet har dock förkastats av EU-domstolen i Meca-Medina-domen. En stängd nordisk liga vore ej i enlighet med EU-konkurrensrätten, eftersom idrottens natur (att utse en vinnare) medför att det enbart finns rum för en högsta liga. Det är således inte möjligt att grunda konkurrerande ligor, utan alla lag måste ha tillgång till ligan på objektiva, tydliga, skäliga och icke-diskriminerande villkor. Eftersom en nordisk liga är ett finansiellt riskabelt projekt kunde den dock stängas för en kortare tid, t.ex. två säsonger, i syfte att skapa bättre ekonomiska förutsättningar för lagen och ligan. Många nordiska lag sponsras av bryggerier eller vadslagningsföretag. Traditionell marknadsföring av bryggerier och vadslagningsföretag sker ofta inom idrott genom tröjtryck i form av känneteckensmarknadsföring. Marknadslagstiftningen gällande alkohol och vadslagning skiljer sig åt mellan de nordiska länderna i fråga om eventuella förbud och deras stränghet, vilket kan skapa problem för de deltagande lagen när de reser till ett annat nordiskt land. Utvecklingen tycks även gå i den riktningen att inställningen till alkohol vid idrott skärps, medan det är möjligt lagstiftningen kring de statliga spelmonopolen luckras upp och nya sponsorsmarknader öppnas upp.

Pro gradu-avhandlingen behandlar principen om barnets bästa i asylprocessen för ensamkommande barn, samt hur deras tilldelade företrädare kan bidra till att denna princip beaktas i praktiken. Avhandlingen är rättskomparativ, och Finlands system med företrädare för ensamkommande barn jämförs med Danmarks system med personlig representant för ensamkommande barn. Målet är att kunna ringa in de mest centrala faktorerna vid bedömningen av barnets bästa i asylprocessen, samt föra fram och analysera de likheter och olikheter i de nationella företrädarsystemen som påverkar barnets bästa för ensamkommande barn. Barnets bästa måste vara den primära beslutsgrunden vid alla åtgärder som rör barn. Särskilt viktigt blir detta vid åtgärder som rör ensamkommande barn, eftersom dessa befinner sig i en ytterst sårbar position, både som barn och som asylsökanden. För att tillvarata barnets intressen tilldelas vid ankomsten till landet en företrädare (i Finland) eller en personlig representant (i Danmark). I avhandlingen behandlas barns rättigheter och barnkonventionen. I analysen behandlas olika dimensioner av principen om barnets bästa samt de faktorer som måste tas i beaktande vid bedömningen av barnets bästa i asylprocessen. I avhandlingen analyseras också systemen med företrädare och representanter enligt vissa tematiska ämnen. Dessa är rekrytering och förordnande av företrädare och representanter, såväl som deras behörighetskrav. Jag behandlar även koordineringen av arbetet samt företrädarens och representantens roll under asylprocessen, samt deras oberoende i förhållande till migrationsmyndigheterna. Slutligen redogör jag även för de jämförda ländernas migrations- och människorättspolitik.

Syftet med denna avhandling är att på basen av den rättsdogmatiska metoden undersöka bankens rätt att ensidigt höja räntan under kredittiden. Före domen i fallet HD 2016:10 hade inte högsta domstolen sedan 1990-talet tagit ställning till kreditavtalens ensidiga ränteändringsvillkor. Genom att beakta högsta domstolens rättspraxis, ämnar denna avhandling att belysa vilka likheter och olikheter kan särskiljas i högsta domstolens tolkning av ensidiga ränteändringsvillkor i kommersiella kreditavtal och hur dessa tolkningar påverkar ensidiga ränteändringsvillkorens formulering och tillämpning i framtiden. Bankerna är en essentiell del av finansmarknaden och nationalekonomin. Bankverksamheten är starkt reglerad, och särskilt efter finanskrisen har den ökande bankregleringen ställt alltmera krav på bankverksamheten. Det ensidiga ränteändringsvillkoret har en stark koppling till bankverksamhetens funktion, då dess syfte är att ge banken en möjlighet att höja kreditens räntemängd i sådana fall där bankens medelsanskaffningskostnader har ökat på grund av oförutsägbara omständighetsförändringar. I denna avhandling presenteras i ljuset av rättspraxis både de förfarandemässiga och de materiella förutsättningarna av bankens rätt till räntehöjning. I kommersiella kreditavtalsförhållanden är regleringen inte lika omfattande som i konsumentförhållanden, vilket framhäver kreditavtalsparternas avtalsfrihet och de avtalsrättsliga normernas och principernas betydelse vid tillämpningen och tolkningen av det ensidiga ränteändringsvillkoret. Kreditavtalspartens faktiska ställning påverkar den avtalsrättsliga bedömningen och förespråkar en starkare avtalsbundenhet och den avtalade riskfördelningens beständighet. I fallet HD 2016:10 ansågs banken inte ha haft rätt till räntehöjning under finanskrisen. Med att jämföra fallet med de lägre domstolsinstansernas domslut, ett liknande fall i Helsingfors hovrätt samt övrig högsta domstolens rättspraxis framförs alternativa tolkningssätt av det ensidiga ränteändringsvillkoret, som betonar kredittagarens faktiska ställning, det ensidiga ränteändringsvillkorets ekonomiska syfte som en del av kreditavtalet, och de bakomliggande omständigheterna på finansmarknaden samt deras effekter på kreditavtalsparternas verksamhet. Efter fallet HD 2016:10 har flera banker ändrat sina ensidiga ränteändringsvillkor för att säkerställa sin rätt till räntehöjning i framtiden. Med att exemplifiera dessa villkor framförs i denna avhandling på basen av rättspraxis de element, som kan anses karaktärisera ett ypperligt ensidigt ränteändringsvillkor, och de åtgärder bankerna kan vidta vid utfärdandet av kreditavtal för att minimera eventuella oklarheter eller gentemot banken motstridiga tolkningssätt av villkorets avtalsrättsliga och ekonomiska syfte som en del av kreditavtalet.

Rättegångskostnader har diskuterats aktivt i rättslitteraturen, medierna och politiken under de senaste åren. Uppfattningen är att höga rättegångskostnader utgör ett verklig hot för personer att nå sina rättigheter. Det har diskuterats att regleringen i 21 kapitlet i RB inte beaktar den förlorande partens rättigheter tillräckligt bra. I denna avhandling har jag valt att undersöka möjligheten att jämka den förlorande partens ersättningsansvar på basen av RB 21:8 b § och se om denna möjlighet tillämpas tillräckligt i i samband med huvudförhandlingar, särskilt i arbets- och försäkringstvister. Undersökningen präglas av ett de lege ferenda perspektiv och därför kopplas frågan om fördelningen av rättegångskostnader till tillämpningen av RB 21:8 b §, eftersom det behövs en klar uppfattning om läget kring fördelningen av rättegångskostnader för att besvara de lege ferenda frågan. I avhandlingen används såväl en kvantitativ metod som en kvalitativ metod för att undersöka rättsläget kring RB 21:8 b §. Empirin baseras på analysen av ett material omfattande 92 tingsrättsdomar erhållna av Laura Sarasoja, som är forskare vid Institutet för kriminologi och rättspolitik. Den kvantitativa metoden har inspirerats av tidigare undersökningar gjorda av Institutet för kriminologi och rättspolitik, men min undersökning framför även ny information om spridningen i material som berör rättegångskostnader. Spridningen är någonting som borde beaktas i framtida kvantitativa undersökningar om rättegångskostnaderna. En grundad teori-metod används för den kvalitativa delen av analysen. Metoden erbjuder ett pragmatiskt och ett teoretiskt närmandesätt att erhålla information ur ett material. Med metoden går det att analysera vilka slags brister det finns vid tillämpningen av RB 21:8 b §, eller om det existerar några brister vid dess tillämpning. På detta sätt kan man sedan överväga om det finns behov av att ändra lagstiftningen. För att kunna dra slutsatser om vad som eventuellt behöver åtgärdas beträffande RB 21:8 b § presenteras grundläggande rättigheter, Access to justice och procesströskeln. Dessa tre utgör grunden för diskussionen om huruvida det behövs en ändring av lagstiftningen eller inte, eftersom de erbjuder en referensram för vilka slags rättigheter som bör uppfyllas i bedömningsverksamheten och därmed inverkar de på de lege ferenda frågan. Ytterligare behandlas den senaste statistiken utförligt, eftersom statistiken är ett centralt byggnadsblock för argumentationen kring problemet med höga rättegångskostnader. Det går inte heller att förbise att det finns vissa brister i statistiken och hur man i allmänheten beaktar den, vilka även diskuteras i avhandlingen. Avhandlingen fortgår med att presentera såväl en kvantitativ analys av materialet som en kvalitativ analys av arbets- och försäkringstvister. Den centrala slutsatsen, på basis av materialet, är att det finns ett behov av att ändra RB 21:8 b §, men att innan någon drastisk ändring görs behövs det mera forskning kring rättegångskostnader och deras fördelning. I det avslutande kapitlet diskuteras de centrala forskningsresultaten. Diskussionen präglas av ett kritiskt perspektiv på den pågående diskussionen om rättegångskostnader. Utgångspunkten för den kritiska diskussionen är att det råder en allvarlig brist på tillförlitlig information om fördelningen av rättegångskostnader och en brist på kunnande bland juristkåren om statistisk analys. Eftersom dessa brister föreligger är den naturliga slutsatsen av de lege ferenda läget att man bör närma sig lagändringar med försiktighet. Avslutningsvis konstateras det att tillämpningen av RB 21:8 b § i stort sett kan anses tillfredställande, men att vissa förändringar i dess tillämpning bör övervägas.

The free movement of goods is one of the economic freedoms of the internal market guaranteed in the EU. It has been one of the founding objectives of the Union, which has preserved its status as a fundamental principle. The role of environmental protection as an EU objective has however increased gradually, reflecting the changing view of the society. It is currently one of the key policy areas in the Lisbon Treaty, and it has also developed into a fundamental right recognized in the Charter of Fundamental Rights of the European Union. The free movement of goods and environmental protection may sometimes collide with each other, and this thesis aims at interpreting how environmental protection can serve as a justification to restrictions on the free movement of goods, especially in relation to waste management. It discusses how environmental protection has developed from a mere mandatory requirement in Danish Bottles (C-302/86) to an objective recognized as having a fundamental nature in Brenner Heavy Lorries (C-28/09). Waste is an environmental, social and economic challenge for the EU. Others consider it a dangerous burden, while for some it can be a valuable resource when re-use, recycling and other recovery operations are applied. The EU has made significant progress to optimize its waste management policies, but the amount of waste going into landfills has not been reduced, and waste volumes have continued to increase. Waste related EU legislation is weakly implemented in some Member States, and there exists various differences between Member State transpositions. EU waste policy is based on the hierarchy of waste, in which waste prevention is set as the highest priority and is followed by preparing for re-use, recycling, other recovery and lastly disposal. The EU has also introduced a life-cycle approach, which takes into account the environmental impact of each phase in a product’s life-cycle. This thesis will analyze how Member State waste management measures can lead to restrictions to the free movement of goods, and in what circumstances they can be justified for environmental protective reasons.

Alkuperäislääkevalmistaja ja useat markkinoille pyrkivät rinnakkaislääkevalmistajat tekevät tyypillisesti patenttisovintosopimuk-sia, joissa sovitaan siitä, että rinnakkaisvalmistaja lopettaa alkuperäisvalmistajan patenttia koskevan oikeudenkäynnin ja lykkää valmisteensa myynnin aloittamista, kunnes riidanalaisen patentin suoja-aika on umpeutunut. Vastaavasti voidaan sopia myös, että alkuperäisvalmistaja lisensoi riidanalaisella patentilla suojatun keksinnön rinnakkaisvalmistajalle, joka maksaa alkuperäis-valmistajalle rojaltimaksuja keksinnön kaupallisesta hyödyntämisestä. Kuvattu asetelma on usein kilpailuoikeudellisesti ongel-maton. Jos alkuperäisvalmistaja on houkutellut rinnakkaisvalmistajan sitoutumaan toimintavapautta rajoittaviin sovintosopimusehtoihin esimerkiksi maksamalla tälle merkittäviä rahamääriä, kyse voi olla kilpailuoikeudellisesti ongelmallisesta käänteismaksusovin-nosta, jonka avulla osapuolet voivat poistaa patentinloukkausoikeudenkäyntiin liittyvän epävarmuuden ja korvata sen käänteis-maksusovinnon tuomalla varmuudella. Näin alkuperäislääkevalmistaja säilyttää monopoliasemansa ja rinnakkaisvalmistaja saa käänteismaksun myötä korvauksen, joka voi vastata jopa rinnakkaisvalmistajan odotettavissa olleita voittoja, jos alallepääsy olisi onnistunut. EU-kilpailuoikeudessa ”riittävän houkuttimen” sisältävät käänteismaksusovinnot on katsottu tarkoitukseen (by object) perustu-viksi kilpailunrajoituksiksi, jotka sellaisenaan osoittavat riittävää haitallisuutta. Houkutin on tyypillisesti ollut rahaa tai muuta hel-posti havaittavissa olevaa vastiketta, jolloin käänteismaksusovinnon katsominen by object -kilpailunrajoitukseksi on ollut verrat-tain suoraviivaista. Kun käänteismaksusovinto on katsottu by object -kilpailunrajoitukseksi, kilpailuviranomaisen ei ole ollut tar-peen analysoida sovinnon tosiasiallisia haitallisia vaikutuksia. Haitallisen vaikutuksen (by effect) analysoiminen on lähtökohtai-sesti tarpeen vain, jos on ensin todettu, ettei sopimuksen tarkoituksena ole ollut kilpailun rajoittaminen. EU-kilpailuoikeudessa on yleistymässä käytäntö, jossa perinteiset helposti havaittavat käänteismaksusovinnot on korvattu jär-jestelyillä, joissa ”riittävä houkutin” on kätketty erilaisiin alkuperäisvalmistajan ja rinnakkaisvalmistajan välisiin kaupallisiin sopi-muksiin tai muihin vastaaviin järjestelyihin, kuten täysin transaktiottomiin käänteismaksuihin. Tutkielmassa tutkitaan tällaisten epätyypillisten käänteismaksusovintojen arviointikriteereitä sekä mahdollisesti yleistyvän by effect -analyysin mielekkyyttä viime kädessä patenttioikeudellisten sovintojen arvioinnissa. Tutkielmassa on myös pohdittu epätyypillisten käänteismaksusovintojen arviointia ja oikeustilaa de lege ferenda -näkökulmasta.

Tutkielman aiheena on SEUT 101(3) artiklan mukaisen tehokkuuspuolustuksen laajempi tulkinta, erityisesti kestävän kehityksen mukaisten laajempien hyötyjen sisällyttäminen artiklaan, ja tämän laajemman tulkinnan vaikutukset oikeusvarmuudelle. Tutkielma tutkii sitä, voiko kestävän kehityksen teemoja sisällyttää perusteluiksi kilpailurikkomukselle EU-kilpailuoikeuden SEUT 101(3) artiklan ja vastaavasti Suomen kilpailulain 6 §:n tehokkuuspuolustukseen, ja minkälaisia vaikutuksia näiden teemojen sisällyttämisellä olisi oikeusvarmuudelle. Tutkielmassa tarkastellaan SEUT 101(3) artiklan komission 2004 suuntaviivojen mukaisen suppean tulkinnan ongelmakohtia kilpailunrikkomuksen perustelemisessa kestävää kehitystä edistävillä laajemmilla hyödyillä. Näitä ovat artiklan ensimmäinen ja toinen ehto, jotka vaativat, että kilpailunrikkomuksesta seuraava hyöty on taloudellisesti mitattavissa ja kohdistuu suoraan kielletyn toiminnan kohteena oleviin kuluttajiin. Kestävää kehitystä edistävillä sopimuksilla kuitenkin on ongelmana, että hyötyä ei usein voida mitata suoraan taloudellisesti, ja ne kohdistuvat yhteiskuntaan laajemmin. Näiden hyötyjen lukeminen osaksi SEUT 101(3) artiklaa vaatii artiklan laajempaa tulkintaa, jonka mukaisesti ehtoja tehokkuus- ja kuluttajahyödyistä voidaan katsoa laajemmin. Tutkielmassa SEUT 101(3) artiklan laajempaa tulkintaa pyritään perustelemaan oikeusvarmuuden periaatteella. Tätä kysymystä lähestytään erityisesti eri tulkinta-argumenttien kautta sekä muodollisen että aineellisen oikeusvarmuuden kautta. Muodollinen ja aineellinen oikeusvarmuus ennakoitavuuden ja hyväksyttävyyden kautta sekä systeeminen ja teleologinen tulkinta edellyttävät SEUT 101(3) artiklan laajempaa tulkintaa.

This thesis employs the law and economics method and explores the topic of equity decoupling, which refers to the separation of the control and economic rights of shares. It is the aim of the thesis to answer the questions of what has driven the equity decoupling phenomenon and how has equity decoupling changed the key fundamental paradigm that control rights and cash-flow rights of shares are inseparable. Furthermore, answers are also provided to the questions of what kind of implications do the new developments have, how have regulators responded and how should they respond to the new developments. The research questions are answered by first discussing the basics of corporate theory: what is a corporation, why does it exist, what are shares and what are the properties of shares. It is argued that the two main components of shares, control and economic rights, have in traditional corporate theory been considered inseparable. Since then, a shift in this fundamental paradigm of corporate law theory has occurred. This paradigm change has led to circumstances under which investors are able to separate control and economic rights and trade these components in the financial markets. Two main drivers have driven the paradigm change. Firstly, marketization and complete market developments have resulted in an economic environment in which everything is tradable and liquid. This driver has provided the supply of equity decoupling. Secondly, changes in the theory of investment and ownership structures have resulted in the dominance of financial intermediaries. The concentration of ownership under well-diversified financial intermediaries has resulted in undervaluation of governance rights. This undervaluation has been targeted by activist investors, who have taken the role of gap-fillers in corporate governance. The activist investors’ need for empty voting and hidden ownership, the two subcategories of equity decoupling that can be described as different sides of the same coin, have been the creative force behind the demand for equity decoupling. Equity decoupling strategies may have both positive and negative effects in terms of economic efficiency. Thus far the academic literature has, however, mostly focused on the possible detrimental side of equity decoupling by adopting an approach that is too narrow. At the same time, some commentators have failed to understand the paradigm change behind the equity decoupling phenomenon. This thesis embraces the possibility that equity decoupling may under certain circumstances be efficient and therefore desirable. In this light, a critical analysis of the proposed and already taken regulatory actions is provided. The conclusion of this thesis is that it should be carefully considered whether equity decoupling should be regulated at all and, if so, to what extent. It is possible that the positive effects of equity decoupling outweigh the negative ones. Thus, equity decoupling may be efficient in terms of social welfare.