Browsing by Title

Tarkastelen potilaan tiedollista itsemääräämisoikeutta luovutettaessa potilastietoja alkuperäisen käyttötilanteen ulkopuolelle: toisiin terveydenhuollon yksiköihin tai toisiokäyttöön, muuhun kuin alkuperäiseen käyttötarkoitukseen. Tutkin potilaan tiedollista itsemääräämisoikeutta potilaan informoinnin sekä vastustamis- ja kielto-oikeuden näkökulmasta. Potilaan tiedollinen itsemääräämisoikeus on osa potilaan itsemääräämisoikeutta ja tarkoittaa sitä, että potilas voi päättää omista potilastiedoistaan. Potilaan informointi on edellytys sille, että hän voi käyttää muita tiedollisia oikeuksiaan, esimerkiksi vastustamis- ja kielto-oikeutta. Tutkimusmenetelmänä on pääasiallisesti lainoppi. Tutkimus sisältää myös de lege ferenda -pohdintaa. Ensimmäisenä tutkimusongelmana selvitän, onko potilaalla oikeutta tulla informoiduksi tietojensa luovuttamisesta. Toisena tutkimusongelmana tarkastelen, onko potilaalla oikeutta vastustaa tietojensa luovuttamista tai kieltää se. Tarkastelun pohjalta voidaan todeta, että potilaan oikeus saada riittävästi informaatiota tietojensa luovutuksesta ja hänen mahdollisuutensa vastustaa tai kieltää tietojensa luovutus ovat rajallisia. Molemmat vaativat potilaalta vaivannäköä. Potilastietojen käsittelyssä on pääsääntöisesti siirrytty sähköisiin tietojärjestelmiin, mikä merkitsee muutosta potilastietojen luovutukseen. Aiemmin tietojen luovuttaja toimitti tiedot tietojen vastaanottajalle, mutta nyt ne näkyvät samassa järjestelmässä olevalle taholle, mikäli näkyvyyttä ei ole teknisesti estetty. Valtakunnallisiin Kanta-palveluihin ja terveydenhuollon tietojärjestelmiin suunnitellaan laajennuksia, jotka lisäävät saatavilla olevan tiedon määrää. Esimerkiksi koekäytössä olevaan Kanta-palvelujen Omatietovarantoon potilaan on itse mahdollista kerätä hyvinvointitietojaan, joita voi sitten käyttää potilaan suostumuksella vaikkapa lääkäri. Potilaan aktiivinen informointi tietojen luovutuksesta rajoittuu lähinnä informointiin tietojen luovutuksesta toiseen terveydenhuollon yksikköön. Potilastietojen luovutus Kanta-palveluihin kuuluvasta Potilastiedon arkistosta tai terveydenhuoltolain mukaisesta yhteisrekisteristä edellyttää potilaan informointia. Yhteisrekisterissä olevat terveydenhuollon yksiköt voivat luovuttaa potilastietoja toisilleen ilman potilaan antamaa nimenomaista suostumusta, ellei potilas ole kieltänyt tietojensa luovutusta. Potilastiedon arkistossa tarvitaan potilaan laajaa suostumusta ja potilaalla on oikeus kieltää tietojensa luovutus palvelutapahtuman tai palvelunantajan perusteella. Kielto-oikeuden käyttäminen ei estä lakisääteistä tiedon luovutusta. Kielto-oikeus on siis käytännössä varsin rajattu, sillä potilastietoja voidaan lakisääteisesti luovuttaa hyvin moniin tarkoituksiin. Potilaan tiedollinen itsemääräämisoikeus on kansallisen lainsäädännön muutosten myötä supistunut asteittain. Potilaan suostumuksen rooli on vähentynyt terveydenhuoltolain, asiakastietolain sekä toisiolain myötä. Potilaslaki edellyttää pääsääntöisesti potilaan suostumusta, jolloin potilas yleensä tietää, mitä tietoja luovutetaan ja minne. Terveydenhuoltolain 9 § muutti tilanteen, sillä potilastietoja voidaan kertainformoinnin jälkeen luovuttaa yhteisrekisteristä, ellei potilas ole käyttänyt kielto-oikeuttaan. Alkuun asiakastietolaissa säädettiin prosessista, jossa tarvittiin potilaan suullista suostumusta ja hänen allekirjoittamaansa suostumusasiakirjaa, joka koski palvelutapahtumaa tai palvelukokonaisuutta. Nykyisin riittää potilaan kertainformointi tietojärjestelmästä, laaja suostumus sekä kielto-oikeus. Valmisteilla olevassa asiakastietolaissa esitetään luopumista laajasta suostumuksesta. Sähköisissä järjestelmissä näyttääkin olevan suuntana se, että potilastietoja näkyy yhä laajemmin ja potilaalta vaaditaan aktiivisuutta, mikäli hän haluaa käyttää kielto-oikeuttaan. Potilastietojen toisiokäyttöä on laajennettu uudella toisiolailla, joka mahdollistaa entistä helpommin erilaisten rekisteritietojen yhdistämisen ja käytön. Helsingin ja Uudenmaan sairaanhoitopiirissä on jo aiemmin kerätty HUS-tietoaltaaseen suuret määrät potilastietoja, joita voidaan yhdistellä eri tietojärjestelmistä ja liittää yhteen tietyn yksilön tietoja. Potilaan tiedollisen itsemääräämisoikeuden toteuttaminen edellyttäisi nykyistä laajempaa informointia tietojen luovuttamisesta, mitä voidaan perustella potilaan tiedonsaantioikeuksia tukevalla tietosuoja-asetuksen läpinäkyvyyden periaatteella. Potilaan tiedollista itsemääräämisoikeutta parantaisi Kanta-palveluihin lisättävä kielto-oikeusrekisteri, jolloin potilas voisi halutessaan kieltää terveystietojensa toisiokäytön. Tuleva ratkaisukäytäntö osoittaa, edistääkö tietosuoja-asetus potilaan tiedollista itsemääräämisoikeutta toisin kuin kansallisessa terveydenhuollon lainsäädännössä tapahtunut kehitys.

Tutkielman aiheena on pre pack -menettelyiden soveltuvuus suomalaiseen konkurssioikeuteen. Pre pack-menettelyllä tarkoitetaan liiketoiminnan kauppaa, josta sovitaan ennen konkurssi- tai saneerausmenettelyn aloittamista. Järjestelyn yhteydessä koko velallisen liiketoiminta, tai ainakin huomattava osa siitä myydään ulkopuoliselle, kolmannelle osapuolelle heti konkurssiin asettamisen jälkeen. Pre pack -menettelyt ovat yksi saneerauskonkurssin muoto, jotka ovat saaneet esimerkkinsä Iso-Britanniasta ja Yhdysvalloista, missä pre pack -menettelyt ovat säänneltyjä insolvenssimenettelyitä. Suomen konkurssilaki ei sisällä pre pack -menettelyä tai muita ennen konkurssia tapahtuvia menettelyitä koskevia säännöksiä. Suomalaiset insolvenssialan toimijat ovat kuitenkin soveltaneet ja käyttäneet pre pack -menettelyitä tai niiden variaatioita 1990-luvulta alkaen. Tutkimuksen tarkoituksena on kartoittaa minkälaisia pre pack -menettelyitä taikka niiden variaatioita Suomessa sovelletaan ja systematisoida minkälaisia ongelmia pre pack -menettelyitä toteutettaessa on kohdattu. Tutkimusta varten on toteutettu empiirinen tutkimus eli insolvenssialan eri toimijoiden haastattelu. Lisäksi tutkimuksessa tuodaan esille pre pack -menettelyn toteuttamisen edellytykset ja hyödyt verrattuna likvidaatiokonkurssiin. Toinen tutkimuksen keskeinen tarkoitus on analysoida pre pack -menettelyiden soveltuvuutta suhteessa konkurssilakiin sekä systematisoida sitä, miten pre pack -menettely haastaa konkurssilain tavoitteita. Tutkimuksessa otetaan kantaa pre pack -menettelyissä mahdollisesti aiheutuvaan pesänhoitajan esteellisyyteen, joka voi aiheutua helposti pesänhoitajaehdokkaan osallistuessa pre pack -neuvotteluihin. Tämän lisäksi tutkimuksessa käydään läpi miten pre pack -menettelyt sopivat konkurssilain arvoperiaatteisiin, velkojien yhdenvertaisuuden periaatteeseen sekä läpinäkyvyyden periaatteeseen. Tutkimuksessa käsitellään myös pre pack -menettelyiden kannalta läheiselle myymisen problematiikkaa; käyvän hinnan määrittelemistä, kun velallisyhtiön liiketoiminta myydään toimivana kokonaisuutena sekä velkojien päätöksentekomenettelyä liiketoiminnan myynnistä. Tutkimuksen lopussa ehdotetaan, miten mahdollinen esteellisyyskysymysongelma voitaisiin ratkaista de lege ferenda, jotta pre pack -menettelyt toimisivat tehokkaammin. Lisäksi tutkimuksessa esitetään kannanotto realisaatiosaneerauksen käyttömahdollisuudesta pre pack -menettelyiden toteuttamiseksi. Tutkimus osoittaa, että pre pack -menettelyt ovat sallittuja nykyisen konkurssilain mukaan, mikäli sen pakottavat vaatimukset otetaan huomioon. Vaikka pre pack -menettelyt madaltavat likvidaation ja rehabilitaation erottelua insolvenssioikeudessa, ne eivät ole järjestelmänvastaisia.

The Brussels I Regulation ((EU) No 1215/2010) governs the division of jurisdiction between the Member States of the European Union and provides for the circulation of judgments within the Member States in civil and commercial matters. Arbitration is excluded from the scope of the Regulation, and the Regulation should not affect the application of the New York Convention in the Member States. The arbitration exclusion reflects a traditional understanding that the systems of international civil procedure and international arbitration are expected to function autonomously. Despite this, the two systems occasionally collide as parties to a dispute attempt to initiate parallel court and arbitral proceedings. Further, if parallel court and arbitral proceedings on the same matter and between the same parties cannot be prevented, they may result in two at least partially overlapping and conflicting decisions. This study concerns first whether parallel court and arbitral proceedings can be prevented in ways that are compatible with the Regulation and the New York Convention. The second research question concerns on which grounds a Member State court is able to refuse recognition and enforcement of a Brussels I regime judgment that conflicts with an arbitral award. The study is based on doctrinal research, and the objectives of the study are twofold. First, the study examines the prevailing interpretation of the Regulation’s interface with arbitration and secondly, the study aims at presenting a recommendation regarding the application of the Regulation in case a Member State court is requested to enforce a judgment conflicting with an arbitral award. Regarding the first research question, the study examines the availability of measures restricting or discouraging parallel court and arbitral proceedings. The prohibition of court-ordered anti-suit injunctions established in the case-law of the CJEU under the old Brussels I Regulation ((EC) No 44/2001) remains applicable under the recast Regulation. Further, the assessment of whether Member State courts are permitted to order damages for breach of arbitration agreement appears to give a negative answer as such damages are argued to be contrary to the principle of mutual trust between Member State courts. On the contrary, the recognition and enforcement of anti-suit injunctions ordered by arbitrators and arbitral awards ordering damages for breach of arbitration agreement appear to be outside the scope of the Regulation but national laws of the Member States strongly limit the availability and enforceability of such measures. This leads to a conclusion that parallel court and arbitral proceedings cannot be effectively prevented under the Regulation. As a main rule, the decision which is rendered first is to be recognised and enforced in other Member States on the application of a party regardless of any pending parallel proceedings. The Regulation particularly prescribes that it shall not affect the application of the New York Convention, which has led to a discussion concerning the possibility of anti-enforcement injunctions directed against the enforcement of a judgment that has been rendered prior to an arbitral award on the same matter and between the same parties. Such injunctions appear, however, both incompatible with the Regulation and unnecessary with regard to the unaffected application of the New York Convention. If a Brussels I regime judgment has been given first, it can be enforced in accordance with the Regulation. The same applies to an arbitral award under the New York Convention if the recognition and enforcement of the award is sought first. The Regulation does not address on which grounds a Member State court may refuse the enforcement of a Brussels I regime judgment in case the enforcement is requested only after a conflicting arbitral award is recognised and enforced in the Member State addressed. It appears clear that the enforcement must be refused in such situation but, on the other hand, the grounds for refusal of recognition and enforcement of a Brussels I regime judgment are exhaustively listed in the Regulation. The study discusses four alternative grounds for refusing the enforcement. It is concluded that the enforcement of a conflicting Brussels I regime judgment should be refused on the grounds of being contrary to the public policy in the Member State addressed since the national public policy cannot accommodate recognition and enforcement of two irreconcilable decisions.

Avhandlingen behandlar konkurrensrättsliga påföljder, med konkurrensrättsligt skadestånd i fokus, samt återkrav av statligt stöd inom EU:s och Finlands konkurrensrätt. Målet har varit att undersöka dessa områden och hur principen om ekonomisk kontinuitet tillämpas i samband med dem. I vilka situationer kan en efterföljare till ett företag som var inblandat i en avslutad konkurrensbegränsning bli skadeståndsansvarig baserat på de handlingar som den förstnämnda utförde? Konkurrensrättsliga påföljder och återkrav av statligt stöd skiljer sig stort i karaktär. Offentligrättsliga och privaträttsliga påföljder kan vara till exempel böter eller skadestånd. Företag som agerar konkurrensbegränsande kan åläggas att betala böter som straff, eller skadestånd som gottgörelse. Återkrav av statligt stöd handlar däremot om att återställa balansen på marknaden genom att kräva tillbaka stöd som är otillåtet och förvränger konkurrensen. Principen om ekonomisk kontinuitet kan göra efterträdande företag ansvariga för överträdelser, vilket förhindrar företagen att undvika betalningsansvar genom ägarbyten. Konkurrensskador avser skador som orsakats genom överträdelse av bestämmelserna i artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget samt motsvarande nationell konkurrenslagstiftning. I målet Skanska Industrial Solutions tillämpades ekonomisk kontinuitet för första gången på skadeståndsanspråk i EU:s konkurrenslagstiftning. Före detta mål var läget för ekonomisk kontinuitet i konkurrensrättsligt skadestånd länge oklart i unionsrätten. Tillämpningen av ekonomisk kontinuitet på andra privaträttsliga påföljder är dock fortfarande öppen. Vid återkrav av statligt stöd kan efterträdande företag hållas ansvariga för att återbetala otillåtet stöd även om det beviljades innan de blev ägare. Domarna i målen Helsingfors Busstrafik Ab och Fortischem illustrerar vikten av att företag är medvetna om det potentiella ansvaret för återbetalning av statligt stöd som kan försträckas till dem vid företagsköp. Sammanfattningsvis ger avhandlingen insikter om hur principen om ekonomisk kontinuitet främjar en sund konkurrens på marknaden samt ansvarsfulla affärspraktiker genom att förhindra enkla undanflykter från ansvar i form av ägarbyten eller omstruktureringar av ett företag.

Den snabba utvecklingen av teknologi och digitalisering har lett till att automatiserat beslutsfattande har blivit allt vanligare i dagens samhälle. Forskning har dock visat att under de senaste åren har algoritmer i flera situationer fattat automatiserade beslut på diskriminerande grunder. Fenomenet har lett till diskussion gällande huruvida lagstiftningen garanterar ett tillräckligt skydd för personuppgifterna när de används för automatiserat beslutsfattande, samt hur kan individen vara säker på att automatiserade beslut inte fattas på diskriminerande grunder. Avhandlingen analyserar om och hur principerna i artikel 5.1 a i dataskyddsförordningen – principerna om laglighet, korrekthet och öppenhet – skyddar mot möjlig diskriminering orsakat av automatiserade beslut tagna av algoritmer. Det är så gott som ostridigt att diskriminering strider mot laglighetsprincipen, men trots allt uppstår intressanta frågor speciellt gällande positiv särbehandling. Algoritmens diskriminering utgör stora problem speciellt gällande korrekthetsprincipen: eftersom algoritmer är konstgjorda strukturer utarbetade av människan, absorberar algoritmer lätt fördomar som existerar i samhället. Öppenhetsprincipen förknippas ofta med hur väl algoritmens innehåll kan förstås. Kravet på öppenhet kan anses vara motstridigt – den personuppgiftsansvarige ska till viss del känna igen algoritmens processer, men samtidigt är det på grund av algoritmernas komplexitet mer eller mindre omöjligt att förstå algoritmens innehåll och inlärningsprocess. Vidare diskuteras huruvida rätten till förklaring till algoritmens beslut kunde utgöra ett medel till motverkande av diskriminering. En rättighet att få en förklaring till algoritmens beslut skulle naturligtvis motverka diskriminering, men för tillfället är rättsläget gällande frågan tvetydig. Enligt den för tillfället ledande tolkningen kan en rätt till förklaring till logiken bakom beslutsprocessen härledas från skäl 71 i dataskyddsförordningen. Tolkningen har dock fått mycket kritik eftersom skäl inte har ansetts vara direkt bindande. Lagstiftningen bör proaktivt anpassas till den ständigt utvecklande världen med automatik och algoritmer. Redan i dagens läge krävs dock mera konsekventa och tydliga riktlinjer gällande skyddet som dataskyddsförordningen och principerna om laglighet, korrekthet och öppenhet erbjuder med hänsyn till algoritmens diskriminering. Balanseringen mellan integritetsskydd, förebyggande av diskriminering och en effektiv ekonomisk marknad är inte lätt, men eftersom betydelsen av automatik och algoritmer sannolikt kommer att öka i framtiden, är det istället för att motsätta sig förändring motiverat att utveckla teknologin till ett mera etiskt och hållbart håll där ekonomisk tillväxt inte kommer på bekostnaden av individernas integritet.

The purpose of my thesis is to study the interrelationship between privacy and competition law in the context of the digital economy by evaluating both current and possible future paths of development. A starting point for the research is the assumption that digitisation and datafication have transformed market dynamics and created a pressure to integrate perspectives from the traditionally separate regimes of privacy and competition law. The research mixes doctrinal and legal theoretical methods to figure out how the privacy-competition law interrelationship has been construed in the EU competition case law so far, and how it should ideally be developed in the future, from the perspective of the goal of non-dominance, a conception of freedom developed within the political philosophy of republicanism which I argue forms the main underlying objective of both privacy and competition law. I will argue that developments in the case law show a continuous movement away from so-called separationists accounts of the privacy-competition interrelationship towards increasing integrationism. I will further argue that this is, especially if combined with new data-centered special legislation, the likely optimal development from a non-dominance point of view.

Tiivistelmä - Referat - Abstract In the modern European data economy two central ideals are in tension. Collection and processing of personal data is central to the commerce, development and innovation in Europe, but these interests must be balanced with robust protections for the human right to privacy. Anonymisation of personal data has been seen by some to have high potential to ease the tension between the interest to use data and the protection of the individual’s privacy. This approach has been examined by many European actors, including Data Protection Authorities. Further, there is precedent of anonymisation being interpreted as an equal alternative to erasure, in a specific case after a right to erasure request was made by a data subject in a commercial relationship. In this thesis I discuss anonymisation in the European data law, and specifically whether the approaches that promote the view that anonymisation can be understood as an erasure alternative are in line with the European Data law. I examine anonymisation with a dogmatic method and connect the legal understanding to perspectives of how anonymisation and erasure are understood in data science. To discover whether these approaches are incompatible with the European data law, I pose the question of whether anonymisation fulfils the protections laid out in Article 17 of General Data Protection Regulation (EU) 2016/679. To answer this question, I define the framework of successful application of the protections of the right to erasure, and with this methodology comparatively analyse erasure and anonymisation against the common criteria. It emerges that the concept of anonymisation is not clearly defined by the European primary sources, and further that the Data Protection Authorities’ approaches vary. Concepts of personal data and anonymous data are not in symmetry, and there is grey area around these terms. European legal understanding anonymisation as a concept, and to a lesser degree erasure, are distanced from the data science understanding of the terms. Developing a more nuanced understanding of anonymisation, both as a concept and its types and goals specifically, would provide tools for the European Data Law to create a more robust and future-proof legal framework. These findings show that European Data Law develop a more full and nuanced understanding of these concepts and their connections. In this way, the European Data Law could foster a bright, secure and balanced legal framework, creating opportunities and security for both data subjects and data controllers alike.

The aim of this thesis was to find out whether the enactment of national space law is countering international space law principles, especially in the case of space law concerning space-based resources. The thesis focuses on the legality of use of space-based resources, on behalf of private actors and States. There are three main research questions, out of which the first one asks whether private actors need their own legal regimes and instruments, separate from those that bind States. The second question continues by asking if the constant development of national space legislation is in fact countering international legal principles set forth in the space law treaties. The third question aims to discover if national space law is beginning to overtake international space law norms, in the specific case of laws concerning space resource extraction, and if States are driving their own interests instead of sharing the benefits as the common property of all nations and peoples. The research is completed using a legal dogmatic method and partially a politico-legal one. The main sources being used are specific national space resource legislation (The United States, Luxembourg, and the UAE), international space law treaties (the most important ones being the Outer Space Treaty and the Moon Agreement), the legal principles derived out of those international treaties, and especially those scientific articles, books, and writings that concern themselves with space resource topics in the field of law. The hierarchy of norms will be derived from ICJ statute Article 38, with treaty interpretation being done through the use of the Vienna Convention Articles 31 and 32. The conclusion of this research illustrated that the national and international space law systems, with regards to space resources, are outdated and insufficient for modern realities. This is especially true of the international space law system. National interests are in constant disagreement with international space resource law, which greatly hinders any developments in it. The existing national space law systems also undercut international treaty principles with the effect that international space resource law is becoming less effective in controlling space resources. This forms a considerable risk to the international space law principle on the sharing of space resources as the common property of all mankind. The final deductions of this research are that in the end it would be pertinent to crate new international space resource law, so that private actors functioning in the realm of outer space would be more efficient and predictable, and the principle of space resources as the common good of all mankind would be realised not just de jure, but also de facto.

Företagande och i synnerhet startup-företagande är nu trendigt. I en tid av osäkra utsikter har såväl politiker som näringslivet fastnat för företagande, med nygrundade företag i spetsen, som en livboj för konkurrenskraften i Finland. Trots det till synes stora intresset för startup-bolag har man inte i den offentliga diskussionen gått inför att behandla de särdrag som gäller deras finansieringsarrangemang och i synnerhet inte på ett mera detaljerat juridiskt plan. Startup-bolag utgör ett från vanligt företagande avvikande och ny form av entreprenörskap som strävar till ambitiös tillväxt genom innovativa affärsidéer och har ofta ett akut finansieringsbehov. Trots likheter emellan dem avviker startup-bolag därmed från s.k. tillväxtbolag som har en närmast teknisk definition enligt OECD och Eurostat. Då man betraktar startup-bolagets finansiering i sin helhet måste det beaktas att bolaget inte fritt kan välja källan av sin finansiering, eftersom den är endast begränsat tillgänglig från parter som kan bära bolagets finansieringsrisk. Avsaknaden av realsäkerheter och ett positivt kassaflöde kan med fog anses utgör problempunkterna vid finansiering av startup-bolag. Det understryker betydelsen av själva finansieringsinstrumentens avkastningskrav, riskhanteringsmöjligheter och kontrollrättigheter då man planerar ett startup-bolags finansieringsstruktur och då man väljer passande finansieringsinstrument. För att en kapitalplacerare skall kunna investera i bolaget krävs snabbt växande marknad, skalbara teknologier och verksamhet samt potential för stor återbetalning med snabb tidtabell. Investeringskriterierna som placerarna använder sig av kan destilleras till teamet, marknaden och teknologin. Oberoende av om investering sker enligt eget kapital, främmande kapital eller med hjälp av mezzanininstrument, innebär det alltid en delaktighet i startup-bolagets företagsrisk. Kännetecknande för startup-bolag är att verksamhets- och avtalsmodellerna samt instrumenteringen har recipierats ur den anglosaxiska världen. Samtidigt som den moderna bolagsrätten möjliggör en praktiskt taget obegränsad mängd varierande instrument innebär det en utmaning för entreprenören att – även med hjälp av rådgivare – följa med placeringsinstrumentens utveckling och verkliga innebörd då det kommer till fördelning av risken, kontrollen samt juridiska ställning och handlingsutrymme. Startup-bolag strävar till att kontrollera ägarkretsen genom inlösenklausuler i bolagsordningen i tillägg till motsvarande stadganden i delägaravtalet. Delägaravtalet är det centrala dokumentet som reglerar placerarens och entreprenörens inbördes förhållande och innehållet och fungerar som ett flexibelt och preciserande instrument som knyter ihop hela finansieringsarrangemanget. Då kapitalplaceringsverksamheten saknar närmare reglering i Finland, måste den rättsliga bedömningen av delägaravtalet göras i avtalsrättens och bolagsrättens skärningspunkt. Man kunde hävda att en viss branschpraxis redan uppkommit i Finland. Överföring av alla immateriell egendom till bolaget och placerarens rätt till avkastning är de mest centrala villkoren i delägaravtalet. Vanligtvis innehåller avtalet även stadganden om entreprenörens arbetsprestation och konkurrensförbud samt regler om beslutsmekanismer och parternas rätt vid försäljning av bolaget. Ytterligare tar delägaravtalet fasta vid överlåtelsebegränsning och inlösenklausuler, som även gäller medarbetare som lämnar bolaget. Inkomstfinansiering kan vid ett tidigt skede hjälpa bolaget och kassaflödet och det bundna kapitalets andel kan optimeras genom utnyttjande av factoring och leasing arrangemang. Då verksamheten växer förutsätts ytterligare instrument. Då placeraren eftersträvar maximering av aktiens värde framom utdelning av startup-bolagets medel och bolagets kassaflöde i sin helhet används som till bolagets verksamhet, är skuldinstrument - till skillnad från skuldfinansierade företagsköp - inte placerarens första val per se. Bolagets grundare besitter bolagets stamaktier, och placeraren intar villkor som medför en mera fördelaktig avkastningsprofil, antingen i form av preferensaktier som kan vara konvertibla men också diverse mezzanininstrument, såsom kapital- och optionslån. Slutligen kan bolagets finansieras genom lån med kovenanter, men denna typ av finansiering torde vara mindre förekommande för startup-bolag.

I och med att affärsmarknaden ständigt ändras och oförutsedda händelser i samhället såsom den rådande koronapandemin uppkommer har det medfört en avsevärd inverkan på såväl uppkomsten som hanteringen av kommersiella tvister. Det finns en klar efterfrågan på kostnadseffektiva lösningar – olika slags alternativa tvistlösningsmetoder såsom medling. Till följd av detta har användningen av olika slags processuella avtal såsom medlingsklausuler i kommersiella avtal blivit allt vanligare. I och med att processuella avtalen är ett nytt fenomen kvarstår frågan ifall sådana avtal överhuvudtaget är bindande. Att processuella avtal kan vara civilrättsligt bindande bidrar inte till att sådana överenskommelser är processrättsligt bindande och vice versa. Det finns ingen reglering avseende medlingsklausulers processuella rättsverkan i finsk lagstiftning. Syftet med avhandlingen är att utreda medlingsklausulers processuella rättsverkan – kan de överhuvudtaget anses bindande i förhållande till rättsskyddprincipen, rätten till domstolsprövning enligt EKMR artikel 6 (1) och statens rättsskipningsuppgift. Vidare behandlas kriterier som kan rättfärdiga medlingsklausulers bindande verkan. I stora drag kan det konstateras att förhållningssättet till processuella avtal såsom medlingsklausulers bindande verkan är varierande men om något mera restriktiv. Argumenten mot medlingsklausulers processuella verkan hänför sig främst till att rätten till domstolsprövning utgör en grundläggande rättighet från vilken avvikelser ska vara uttryckligen föreskrivna i lag. Argument som å andra sidan talar för processuella avtals bindande verkan framhäver antagandet av olika slags förutsättningar som att avtalsformuleringen ska vara tillräckligt preciserad och möjligheten att sådana överenskommelser kan utgöra ett tillfälligt processhinder som enbart har en suspensiv inverkan på rätten till domstolsprövning