Browsing by Author "Fagerlund, Maria"

Lagen (967/1992) om skiljeförfarande utgör stommen i regleringen av skiljeförfaranden i Finland. Skiljeförfarandelagen är innehållsmässigt i oförändrad form sedan lagen trädde i kraft 1.12.1992, dvs. för över 25 år sedan. Den allmänna uppfattningen i Finland är att skiljeförfarandelagen har fungerat väl men att skiljeförfarandelagen, med beaktande av den utveckling som har skett i samhället, är i behov av uppdatering. Justitieministeriet har i början av året konstaterat behovet av att uppdatera skiljeförfarandelagen och reformarbetet av skiljeförfarandelagen i Finland kan därmed anses vara inlett. Den stora frågan vid genomförandet av reformarbetet av skiljeförfarandelagen är i vilken utsträckning UNCITRAL:s modellags bestämmelser bör läggas som grund för den finska skiljeförfarandelagen. Den finska skiljeförfarandelagen är unik i det avseendet att lagen särskiljer mellan självverkande ogiltighet och ogiltighet beroende av klander. Distinktionen är främmande internationellt och finner endast stöd i den svenska lagen om skiljeförfarande, vars reformarbete precis har avslutats. Avhandlingen är begränsad till skiljeförfarandelagens bestämmelser om ogiltigförklarande och talan om upphävande av skiljedom. Syftet med avhandlingen har varit att kritiskt granska skiljeförfarandelagens distinktion mellan ogiltighet och klander samt att se på alternativa lösningar vid reformarbetet av den nya finska skiljeförfarandelagen. Målsättningen har varit att finna grunder för hur skiljeförfarandelagens bestämmelser om angripande av en skiljedom bör utformas i framtiden. Avhandlingen är uppbyggd genom användningen av traditionell rättsdogmatisk forskningsmetod men med vissa komparativa drag, vilka tar sig uttryck vid jämförelsen med den svenska skiljeförfarandelagen och modellagen. Parternas avtalsfrihet och möjligheten till ett snabbt slutligt avgörande är grundläggande principer för skiljeförfaranden och oftast även orsakerna till varför parter väljer att lösa tvister genom skiljeförfarande. I det fallet att en skiljedom belastas av allvarliga brister kan den upphävas i enlighet med skiljeförfarandelagens bestämmelse om ogiltighet. En skiljedom kan även upphävas på talan av part i enlighet med skiljeförfarandelagens bestämmelser om klander. Både skiljeförfarandelagens ogiltighets- och klandergrunder är uttömmande uppräknade i skiljeförfarandelagen. Klandertalan är underkastad en tidsfrist om tre månader medan ogiltighetsbestämmelsen saknar tidsfrist. I samband med reformarbetet har det uttryckts att en av de viktigaste huvudpunkterna vid genomförandet av reformen är att möjligheten förklara en skiljedom ogiltig under obestämd tid bör utmönstras ur skiljeförfarandelagen. Från nationellt men även internationellt håll har det bl.a. uttryckts att den finska skiljeförfarandelagens ogiltighetsbestämmelser äventyrar skiljedomens slutgiltighet samt att processen vid väckande av talan är för kostsam och utdragen. Det vanligaste lösningsförslaget på problematiken har varit att Finland bör implementera modellagens bestämmelser och därmed inte endast uppnå harmonisering utan även erhålla status som modellagsland. Förslaget har erhållit mycket medhåll inte minst från internationellt håll men även kritik har framförts. Implementeringen skulle medföra att distinktionen mellan ogiltighet och klander upphör. Med beaktande av likheterna mellan den svenska och finska skiljeförfarandelagen kan Finland även finna ledning av det redan genomförda reformarbetet i Sverige. Det svenska reformarbetet resulterade däremot i att distinktionen mellan ogiltighet och klander inte upphävdes, med hänvisning till det allmännas rättsskydd. Viktigt är även att komma ihåg att Sverige, till skillnad från Finland, är ett väl ansett land vid internationella skiljeförfaranden, försiktighet bör därmed vidtas vid jämförelsen. I det avslutande kapitlet argumenteras för hur den finska skiljeförfarandelagens bestämmelser om ogiltigförklarande och talan om upphävande av en skiljedom bör utformas i samband med reformen. Lösningsförslag presenteras för att den nuvarande problematiken i anslutning till ogiltighets- och klandergrunderna ska upphöra. I kapitlet beaktas även effektivitetsproblematiken som har framförts och lösningsförslag läggs fram. Till slut presenteras framtidsutsikter för skiljeförfaranden i Finland.