Browsing by Author "Löfstedt, Niclas"

Avhandlingen utgör en rättsutvecklande studie angående integrering av miljörelaterad lagstiftning och därmed sammanknippade tillståndsförfararanden ur vindkraftsbyggnationens perspektiv i Finland. Avhandlingens syfte är att ge svar på hur det aktuella lagstiftningsprojektet för lag för smidigare hantering av miljörelaterade tillståndsärenden inom miljöministeriets ansvarsområde skulle påverka uppförandet av vindkraft, ifall lagberedningen genomförs i enlighet med den modell som föreslås i rapporten ”Genomförande av principen om ett enda serviceställe i miljöfrågor” (PEES-rapporten). PEES-rapporten publicerades i Statsrådets publikationsserie om Statsrådets utrednings- och forskningsprojekt 29/2016. I dagsläget är den finska miljölagstiftningen förhållandevis fragmenterad vilket medfört ineffektivitet, dålig resursanvändning och koordinationssvårigheter i samband med sådana större projekt som omfattas av tillstånds- eller utredningsplikt enligt flera olika lagar och bestämmelser, exempelvis i samband med större vindkraftsprojekt. Miljöministeriet beslöt 14 oktober 2016 att inleda beredningen av en lag vars syfte skall vara att genom samordning och integrering av olika förfaranden möjliggöra att tillståndsärenden kan behandlas möjligast smidigt och enkelt. Lagens syfte är med andra ord att införa ”principen om ett enda serviceställe” (yhden luukun periaate) i den miljörättsliga lagstiftningen. Lagberedningsgruppen skall senast 31 december 2017 tillhandahålla ett förslag om en regeringsproposition för lag för smidigare hantering av miljörelaterade tillståndsärenden och därmed sammanknippade nödvändiga förändringar av övrig lagstiftning. I avhandlingen presenteras och analyseras den modell för integrerade tillståndsförfaranden som föreslås i PEES-rapporten emedan denna utgör utgångspunkten för det aktuella lagstiftningsprojektet. Den historiska utvecklingen mot mera integrerade tillståndsförfaranden inom den finska miljörätten diskuteras och tanken bakom begreppet ”principen om ett enda serviceställe” presenteras. Gällande lagstiftning med relevans för uppförande av vindkraft redogörs för i ändamålsenlig utsträckning för att ge läsaren en bild av det gällande rättsläget. Avhandlingen innefattar också en rättsjämförande del där trender mot integrerad miljölagstiftning i Sverige granskas och analyseras. I avhandlingen konstateras att vindkraftsbyggnationen så gott som fullständigt skulle falla utanför den nya lagens tillämpningsområde, ifall lagberedningen genomförs i enlighet med den modell som föreslås i PEES-rapporten. Enligt den föreslagna modellen skulle lagen tillämpas enbart i sådana fall då ett projekt omfattas av ett förfarande i enlighet med vattenlagen (VL 587/2011), miljöskyddslagen (MSL 1107/2015) eller marktäktslagen (MTL 555/1981). Vindkraftsprojekt som planeras på land (onshore) har i praktiken aldrig någon koppling till VL, MSL eller MTL, förutom i de sällsynta fall då miljötillstånd krävs enligt bestämmelserna i MSL. Detta skulle följaktligen betyda att den nya lagen nästan enbart skulle tillämpas på vindkraftsprojekt på vattenområden (offshore) med koppling till förfarandet enligt VL. Enligt statistik framtagen i juni 2016 utgör andelen vindkraftsprojekt som planeras på vattenområden endast ungefär fem procent av den totala mängden planerade vindkraftsprojekt i Finland. Ur effektivitetssynpunkt kan det således anses oändamålsenligt att merparten av vindkraftsprojekten skulle falla utanför den nya lagens tillämpningsområde. Modellen kan vidare kritiseras ur ett rättvishetsperspektiv. Enligt jämlikhetsprincipen, som kan härledas ur Finlands grundlag 6.1 § (GL 731/1999), skall myndigheter behandla sina kunder på samma villkor i liknande fall. Ifall vindkraftsprojekt på vattenområden framöver behandlas fördelaktigare jämfört med vindkraftsprojekt på land, kan det eventuellt anses strida mot denna allmänna rättsprincip. Vidare kan PEES-rapportens modell anses stå i konflikt med de av regeringen fastslagna nationella målen angående främjandet av förnybar energi enligt vilka användningen av förnybar energi skall utökas så att dess andel överstiger 50 % av den totala energikonsumtionen under 2020-talet. I avhandlingen föreslås således att samtlig byggnation av vindkraft borde inkluderas i den nya lagens tillämpningsområde så att införandet av principen om ett enda serviceställe på miljörättens beaktar och främjar utbyggnaden av vindkraft. Det föreslås vidare att den nya lagen borde omfatta planläggningsförfaranden och bygglov enligt markanvändnings- och bygglagen (132/1999) samt miljökonsekvensbedömningsförfarandet enligt lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (468/1994), emedan dessa ofta utgör centrala och tidskrävande moment i planeringsprocessen i samband med uppförande av vindkraft.