Browsing by Author "Lagus, Adine"

Det förekommer att länder tillämpar ett system för ingripande i barns kriminalitet där ett barn som inte uppnått åldern för straffrättsligt ansvar blir föremål för skyddsåtgärder när barnet begått brottsliga gärningar. En sådan skyddsåtgärd kan vara att barnet omhändertas och placeras utom hemmet. I t.ex. Finland är åldern för straffrättsligt ansvar 15 år och ett barn som inte vid gärningstidpunkten uppnått denna ålder kan med stöd av barnskyddslagen (417/2007, BSL) 40 § omhändertas, vilket är en förvaltningsrättslig åtgärd. När barnet blir föremål för skyddsåtgärder där åtgärderna anses ske i barnets intresse anses barnet inte vara i behov av samma processuella rättigheter som en person som blir föremål för påföljder i syfte att bestraffa. I en diskussion om rättigheter är den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (människorättskonventionen) av stor betydelse eftersom konventionsstaterna ska garantera alla inom deras jurisdiktion de fri- och rättigheter som följer av konventionen och efterlevnaden av detta övervakas även av den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (människorättsdomstolen). Vid prövningen av fall kan människorättsdomstolen autonomt tolka vad som ska anses utgöra ett förfarande av straffrättslig natur vid tillämpningen av konventionen och ge upphov till att de processuella rättigheter konventionen föreskriver i anknytning till en straffprocess ska vara tillämpliga i fallet. År 2016 tog människorättsdomstolen i avgörandet Blokhin v. Ryssland ställning till detta i förhållande till en skyddsåtgärd där ett barn placerats utom hemmet med anledning av barnets brottsliga gärningar och ansåg att detta förfarande vid tillämpningen av konventionen skulle vara av straffrättslig natur och att barnet därför borde ha tillgodosetts processuella rättigheter i anknytning till en straffprocess. I denna avhandling undersöks hur människorättskonventionen och den praxis människorättsdomstolen utvecklat i anknytning till konventionen förhåller sig till skyddsåtgärder där barn omhändertas och placeras utom hemmet med anledning av barnets brottsliga gärningar samt till barnets processuella rättigheter vid vidtagandet av dylika åtgärder. Därtill undersöks hur detta förhåller sig till det finländska förfarandet enligt vilket barn med stöd av BSL 40 § kan omhändertas med anledning av barnets brottsliga gärningar. De frågor avhandlingen syftar till att ge svar på är i första hand om och när dylika omhändertaganden enligt människorättsdomstolens praxis kan utgöra förfaranden av straffrättslig natur och i andra hand hur detta förhåller sig till det finländska förfarandet. Därefter syftar avhandlingen till att ge svar på vilken betydelse människorättskonventionen och människorättsdomstolens praxis kan ha för barnets rätt till ett biträde i finländska förfaranden i anknytning till ett omhändertagande med anledning av barnets brottsliga gärningar. För att ge svar på ovanstående forskningsfrågor tillämpas främst en rättsdogmatisk metod. Källmaterialet är främst människorättskonventionen, människorättsdomstolens praxis och såväl nationell som internationell rättslitteratur i anknytning till ämnet. Slutsatsen i denna avhandling är att människorättsdomstolen ska anses ha öppnat upp för att förfaranden där barn omhändertas med anledning av deras brottsliga gärningar, under särskilda omständigheter, kan utgöra förfaranden av straffrättslig natur vid tillämpningen av konventionen men att det är svårt att anse att ett dylikt omhändertagande av ett barn med stöd av BSL 40 § kunde utgöra det. I analysen av omhändertagandens straffrättsliga natur framförs dock att det är av betydelse för denna bedömning huruvida omhändertagandet utgör en frihetsberövning samt att man i ljuset av människorättsdomstolens praxis kan ifrågasätta om inte ett omhändertagande i Finland, till skillnad från den rådande uppfattningen i frågan, under vissa omständigheter utgör en frihetsberövning. Detta har betydelse för barnets processuella rättigheter enligt människorättskonventionen. Avhandlingens slutsats är även att huruvida barnet haft tillgång till ett biträde kan vara av betydelse för att ett förfarande i anknytning till ett omhändertagande med anledning av barnets brottsliga gärningar ska kunna anses vara förenligt med människorättskonventionen.