Browsing by Author "Livman, Alexander"

I samband med en börsintroduktion kan emissionsinstitutet utföra stabiliseringsåtgärderna. Stabilisering, för det mesta sker i samband med en övertilldelningsoption, innebär köpande av aktier på eftermarknaden. Prisstabilisering är i princip marknadsmanipulation, men lagstiftaren tillåter verksamheten under vissa begränsningar. Detta har lagstiftningsmässigt skett genom en safe harbour regel i värdepapperslagstiftningen, närmare bestämt på ett undantag i reglerna om marknadsmanipulation. Emissionsinstitutet gör ofta stora vinster på arrangemanget, vilket bemötts med kritik från marknaden. Det övergripande syftet med denna framställning att kartlägga safe harbour-regeln i kommissionens återköpsförordning samt dess ratio legis i en ekonomisk kontext. För att kunna svara på denna fråga undersöker avhandlingen vem som i slutändan drar nytta av arrangemanget och om det faktiskt skyddar svagare parter på marknaden. Först utreds den gällande lagstiftningen på området, motiv för att reglera marknadsmissbruk samt slutligen lagstiftarnas syfte att tillåta marknadsmanipulation vid börsintroduktioner, det vill säga stabiliseringsåtgärder och övertilldelningsoptioner. Sedan granskas den finansiella litteraturen och forskningen på området och sedan utförs egna liknande statistisk-empiriska rättsvetenskapliga undersökningar på den finska marknaden. För det första dras slutsatsen att stabilisering på eftermarknaden sannolikt troligtvis faller under den senare formen av manipulation. Som jag ovan konstaterar kräver denna form av kursmanipulation otillbörligt utnyttjande av kurskontroll genom att låsa fast aktiepriset på en onormal nivå. Eftersom stabiliseringsaktioner, genom att köpa aktier på eftermarknaden, intervenerar i de fria prissättningsmekanismerna på marknaden och på det sättet håller aktiepriset på en okonstlad nivå, bör tolkningen vara att det i princip är marknadskraftsbaserad kursmanipulation. För det andra kan konkluderas att motiven och syftena bakom safe harbour-regeln inte är helt klara. I värdepapperslagstiftningen anges lakoniskt att undantaget stiftats av ekonomiska skäl. Vad dessa ekonomiska skäl är att upprätthålla en ordnad marknad för värdepappren som listas på börsen. En ordnad marknad bidrar till ökat förtroende för marknadsparterna, av vilka lagstiftarna speciellt nämner emittenten och investerarna. Ett ökat förtroende kommer enligt regleraran att underlätta företag att lista sig på börsen. Investerare kommer också att känna sig mer säkra och trygga, eftersom de kan försäkra sig om att, åtminstone under en begränsad tid, en ordnad marknad kommer att bibehållas. Den empiriska delen av avhandlingen gör slutsatsen att stabilisering utförts i FInland på ett förväntat sätt, det vill säga enligt teorin. Vidare visar den empiriska undersökningen att stabiliseringseffekten endast verkar vara temporär, och avtar med tiden. Den är alltså inte effektiv. Det sista empiriska testet visar att övertilldelningsoptioner inte medfört att emissionsinstitutet skulle underprissätta aktien i mindre grad, det vill säga att aktens volatilitet skulle miska på eftermarnaden. Att således stabiliseringsundantaget i marknadsmanipulationslagstiftningen skulle ha den av lagstiftarna önskade effekt på marknaden är i högsta grad oklart. Att övertilldelningsoptioner medför en stor fördel för emissionsinstitutet är relativt klart, vilket sker delvis genom möjlighet till högre vinster och skyddat rykte. Emittenten drar också troligtvis nytta av arrangemanget genom mindre gross spreads. Lagstiftningens syfte är dock att skydda svagare parter på värdepappermarknaden, vilket även utryckts som syfte i kommissionens återköpsförordning. Dessa svagare parter är icke-professionella investerare. Av denna avhandling kan man inte rakt dra slutsatsen att lagstiftarna lyckats eller misslyckats med att uppnå syftet med safe harbour-regeln.