Browsing by Author "Lundström, Maria"

Åtalsuppgörelse utgör ett alternativt straffprocessuellt förfarande, genom vilket den misstänkte kan få ett lindrigare straff, ifall hen erkänner och underlättar utredningen av det brott/de brott som hen misstänks för. Eftersom en fullständig förundersökning, åtalsprövning och domstolshandläggning inte behöver förrättas, sparar förfarandet betydande resurser under straffprocessens alla skeden. Frågor kring processekonomi har blivit allt viktigare i takt med att den finska statens ekonomiska situation har försämrats. Även det stora antalet fällande domar som Finland fått av Europeiska människorättsdomstolen, för att straffprocesserna tar för länge, har ökat pressen att utveckla nya mer processekonomiska förfaranden. Processekonomi utgör den främsta orsaken till att åtalsuppgörelse introducerades i lagstiftningen fr.o.m. 1.1.2015. I takt med att åtalsuppgörelse har börjat användas i Finland har det dock blivit tydligt att lagstiftningen i sin nuvarande form inte främjar en smidig tillämpning. I denna pro gradu-avhandling undersöker jag de praktiska problem som kan uppstå då åtalsuppgörelseförfarandet tillämpas. Syftet med avhandlingen är att lyfta fram de problempunkter som tydligt belastar åtalsuppgörelseförfarandet i dess nuvarande form samt presentera konkreta förbättringsförslag angående hur förfarandet borde utvecklas. Avhandlingen inleds med en rättsdogmatisk undersökning de lege lata, då jag i kapitel två och tre redogör för åtalsuppgörelseförfarandets förenlighet med viktiga principer inom straffprocessrätten samt för förfarandets utformning i lagstiftningen. I kapitel fyra konstruerar jag typfall som illustrerar en del av de problem som kan uppstå när förfarandet tillämpas. I kapitel fem och sex undersöker jag problemen närmare samt presenterar mina förbättringsförslag. Denna del av avhandlingen är en studie de lege ferenda, eftersom jag undersöker hur lagstiftningen kring åtalsuppgörelse borde utvecklas för att göra förfarandet smidigare och lättare att tillämpa. I det sjunde och sista kapitlet sammanfattar jag mina observationer och tankar kring förfarandet och dess plats i det finska rättssystemet. Mina förbättringsförslag till förfarandet kan sammanfattas enligt följande: För det första borde åklagaren ges större befogenheter att förhandla under åtalsuppgörelseförfarandet. Åklagaren borde kunna förhandla om brottets omständigheter samt om övriga yrkanden i anknytning till brottet. För det andra borde målsägandens möjlighet att hindra tillämpningen av åtalsuppgörelseförfarandet begränsas. Målsäganden borde inte kunna förbjuda tillämpningen av förfarandet och därav föreslår jag att målsägandens sekundära åtalsrätt borde begränsas ifall åtalsuppgörelseförfarandet blir tillämpligt. För det tredje borde reglerna kring ändringssökandet ses över. Jag föreslår att man borde begränsa svarandens möjlighet att återta erkännandet efter att domförslaget fastställts samt även begränsa möjligheten att söka ändring i fastställda domförslag. Tillstånd till fortsatt handläggning borde gälla för alla överklaganden av fastställda domförslag. Vidare anser jag att reglerna om överklagan borde utvecklas så att det skulle vara möjligt att söka ändring i avskrivna domförslag. I annat fall skapas ingen rättspraxis kring vilka brott som kan handläggas via åtalsuppgörelse. Som sista förbättringsförslag framför jag att man på sikt borde utvidga förfarandets tillämplighet att gälla fler brottstyper så att bl.a. misshandelsbrott och grova narkotikabrott kunde handläggas via åtalsuppgörelse.