Browsing by Author "Mäkinen, Ida-Maria"

Principen om skydd mot självinkriminering innebär att ingen är skyldig att medverka vid utredningen av sin egen skuld. Principen är en central rättsprincip i Finland och har sin moderna grund i bl.a. den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. På en nationell nivå har principen kategoriserats som en del av det rättsskydd som garanteras av Finlands grundlag (11.6.1999/731) 21 §. Principen om skydd mot självinkriminering har traditionellt sett enbart kunnat åberopas av personer som är föremål för den egentliga straffprocessen, men i och med rättspraxis från europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och högsta domstolen har skyddet utvidgats till att även gälla i förfaranden utanför straffprocessen, såsom i konkursförfarandet, när vissa förutsättningar är uppfyllda. Konkurslagen (120/2004, KonkL) 4 kap. 5 § föreskriver om en omfattande skyldighet för gäldenären att medverka och lämna uppgifter vid utredningen av konkursboet. I enlighet med KonkL 4 kap. 5 a§, som föreskriver om gäldenärens rätt till skydd mot självinkriminering, är gäldenären likväl inte skyldig att lämna boförvaltaren uppgifter enligt KonkL 4 kap. 5 § om denne är misstänkt vid en förundersökning eller står åtalad för ett brott, om uppgifterna har ett samband med misstanken eller åtalet. Denna bestämmelse ger uttryck för det s.k. kravet på samtidighet – skydd mot självinkriminering får enbart åberopas om gäldenären samtidigt är misstänkt eller åtalad för brott. Den tidsmässiga omfattningen av skyddet mot självinkriminering har således begränsats. Syftet med avhandlingen är att undersöka huruvida det krav på samtidighet som framgår av KonkL:s 4 kap. 5 a§ gällande gäldenärens rätt till skydd mot självinkriminering är ändamålsenligt med beaktande av skyddet mot självinkriminering och dess syften. Frågeställningen ger upphov till en rad anknutna frågor som först bör analyseras, för att därefter kunna ta ställning till huruvida kravet på samtidighet kan anses vara förenligt med skyddet mot självinkriminering. Dessa frågor gäller bl.a. boförvaltarens skyldighet att göra anmälan vid misstanke om brott och huruvida detta kan anses ha en koppling till förverkligandet av straffansvar, samt huruvida de uppgifter som gäldenären har lämnat under konkursförfarandet kan användas som bevisning i en påföljande rättegång. Gällande frågan om utnyttjande av uppgifter kommer rättegångsbalkens (1.1.1734/4, RB) 17 kap. 25 § 2 mom. (12.6.2015/732) att redogöras för, eftersom detta moment föreskriver om ett förbud mot utnyttjande av vissa uppgifter som har fåtts i förfaranden utanför den egentliga straffprocessen. Slutsatsen är att KonkL:s bestämmelse om skydd mot självinkriminering är bristfällig. Det har i avhandlingen argumenterats för att skydd mot självinkriminering kan åberopas även före gäldenären har ställning som misstänkt eller åtalad, under förutsättningen att det finns ett samband med en eventuell straffprocess. Avhandlingen har även påvisat att konkursinstitutet, vid sidan av förverkligandet av borgenärernas intressen, även syftar till att förverkliga straffansvar, vilket bl.a. har påvisats genom en analys av KonkL:s bestämmelse i 14 kap. 5 § 4 mom. gällande boförvaltarens skyldighet att göra en anmälan vid misstanke om brott och konkursens syften. Detta leder till att gäldenären, då denne inte har rätt att åberopa skydd mot självinkriminering, är tvungen att medverka och lämna uppgifter i enlighet med KonkL 4 kap. 5 §, vilket i sista hand kan leda till att straffansvar förverkligas, eftersom RB 17 kap. 25 § 2 mom., enligt vad som har påvisats, inte skyddar mot ett utnyttjande av ifrågavarande uppgifter i en kommande rättegång. Det sagda leder till att det bör anses finnas ett samband med en eventuell straffprocess, varvid skydd mot självinkriminering bör kunna åberopas. KonkL:s bestämmelse gällande gäldenärens rätt till skydd mot självinkriminering lyckas således inte skydda gäldenären tillräckligt, eftersom gäldenären kan vara tvungen att medverka vid utredningen av sin egen skuld, samtidigt som konkursen huvudsakliga syfte att förverkliga borgenärernas verkställighetsintresse inte heller förverkligas till fullo, eftersom gäldenären på grundval av bestämmelsen on skydd mot självinkriminering har rätt att vara passiv i förhållande till dess skyldighet att medverka vid utredningen av konkursboet.