Browsing by Author "Mankonen, Hanna"

I arbetet granskas det finska tillräknelighetsinstitutet ur ett de lege ferenda-perspektiv. Avsikten är att lyfta fram det finska tillräknelighetsinstitutets svagheter och skissa upp en ny modell för hur det borde se ut för att dessa svagheter skulle avhjälpas. För att hitta lösningar på det finska tillräknelighetsinstitutets problemområden, har jag gjort en jämförande analys av det norska tillräknelighetsinstitutet och det svenska påföljdssystemet för psykiskt störda lagöverträdare samt de svenska planerna på att återinföra tillräknelighet som en brottsförutsättning. Enligt finsk rätt saknar en otillräknelig gärningsman straffansvar. Om domstolen konstaterar att gärningsmannen var otillräknelig vid gärningstillfället, finns det inga påföljder som kan dömas ut domstolsvägen. Ansvaret övergår istället på psykiatrin som bestämmer huruvida gärningsmannen uppfyller kriterierna för vård oberoende vilja och kan tas in på en psykiatrisk anstalt. Om gärningsmannen har varit otillräknelig vid gärningstidpunkten men senare tillfrisknat från den psykiska störningen och därför inte längre har ett vårdbehov, uppfylls inte kriterierna för tvångsvård. Gärningsmannen går därmed fri. Nedsatt tillräkneliga gärningsmän är straffrättsligt ansvariga. Nedsatt tillräknelighet är en strafflindringsgrund men kan lika väl leda till fullt straff. Påföljderna för otillräkneliga, tillfrisknade otillräkneliga och nedsatt tillräkneliga skiljer sig markant även om gärningen bakom är den samma. Dessutom ligger påföljdsbestämningen i händerna på olika instanser, domstolarna och psykiatrin. I finsk rätt finns det inte heller någon möjlighet att beakta samhällets behov av skydd gentemot återfallsbenägna otillräkneliga gärningsmän. Detta rimmar illa med det allmänna rättsmedvetandet som inte kan acceptera att gärningsmän som begått allvarliga angrepp mot andras liv, hälsa eller frihet kan komma att inte omfattas av någon påföljd alls. Dessa omständigheter utgör svagheterna i det finska tillräknelighetsinstitutet. Genom en rättskomparativ analys till Norge och Sverige har jag granskat vilka lösningar de har kommit till ifråga om psykiskt störda och samtidigt återfallsbenägna gärningsmän. I båda länderna har behovet av samhällsskydd insetts och påföljdsbestämningen sker i domstolarna. I Norge kan allmänfarliga otillräkneliga gärningsmän dömas till en straffrättslig særreaktion medan psykiskt störda lagöverträdare i Sverige är straffrättsligt ansvariga. Sverige har nämligen frångått tillräknelighetsfrågan. I de planerade svenska förnyelserna är samhällsskyddet också ett genomsyrande tema. Ingetdera systemet är tillfredssällande som helheter. Genom att däremot använda mig av de grundläggande lösningarna beträffande samhällsskydd och domstolsprövning och genom att stöda mig på den norska och svenska argumentationen har jag tagit fram en ny straffrättslig påföljd för otillräkneliga, tillfrisknade otillräkneliga och nedsatt tillräkneliga gärningsmän. Den nya påföljden benämns vårdfängelse. Grundelementen i vårdfängelset är samhällsskydd, ändamålsenlig vård, rättsskydd och ett tillfredsställt allmänt rättsmedvetande.