Browsing by Author "Suksi, Anna Linnéa"

Vetenskapens utveckling och specialisering för med sig ökad kunskap om verklighetens beskaffenhet. Också rättssystemet påverkas av denna trend. Mängden specialiserad kunskap som kan komma till användning inom en rättsprocess blir allt större, vilket gör det angeläget att försäkra sig om att rättsväsendet har de förutsättningar som krävs för att kunna handskas med detta fenomen. För tillfället ger rättegångsbalkens bestämmelser inte särskilt mycket vägledning gällande hur rätten ska förhålla sig till framförd sakkunnigbevisning. Exempelvis frågorna om de sakkunnigas kompetens och den framförda sakkunskapens kvalitet har lämnats näst intill obeaktade. Istället är utgångspunkten den att rätten genom att iaktta den fria bevisningens princip självständigt ska kunna företa en bedömning av dessa aspekter. Detta är lättare sagt än gjort. Då rättens medlemmar inte kan förväntas ha kunskap om innehållet av särskilda erfarenhetssatser finns det en risk för att en sakkunnigåsikt godtas på för snäva grunder. Då två sinsemellan motstridiga sakkunnigutlåtanden presenteras måste rätten aktivt ta ställning till varför en sakkunnigåsikt är att föredra framom en annan. Temat för denna uppsats är hur och på vilka grunder detta val bör ske. Frågeställningen besvaras med utgångspunkt i en problembaserad rättsdogmatisk metod. Härutöver innehåller undersökningen en del där metoden är något otypisk och snarast kan karaktäriseras som deskriptivt bevisteoretisk. I denna del, där fyra rättsfall i vilka sakkunnigåsikterna har gått starkt isär analyseras, beskrivs den argumentation som parterna har lagt fram antingen i syfte att berömma sina egna sakkunniga eller för att ifrågasätta motpartens, varefter denna speglas mot rättens utslag i saken. I avhandlingens tre inledande kapitel anges de teoretiska ramarna som omgärdar sakkunnigbeviset. Bland annat sakkunnigbevisningens funktion, tillgången till motexpertis som en rättssäkerhetsfrämjande åtgärd som kunde omfattas av rätten till en rättvis rättegång, den rättsliga regleringen av sakkunnigbeviset samt vissa bevisbördeteoretiska resonemang som typiskt sett kan komma till användning i lägen där motstridig sakkunnigbevisning presenteras skildras. I följande kapitel analyseras frågan om sakkunskapens kvalitet i detalj. Härnäst följer ovan nämnda rättsfallsanalys som slutligen utmynnar i en summering av argument pro et contra som parterna har använt sig av då de har tagit ställning till den sakkunnigbevisning som presenterats under processens gång. I ljuset av den företagna undersökningen verkar det som om bedömningen av ett sakkunnigutlåtandes kvalitet kan förmodas bestå av tre huvudkomponenter: kompetensen hos den person som avgivit utlåtandet, den partiskhet som denne eventuellt uppvisar samt kvaliteten av själva sakkunskapen. Av dessa är den sistnämnda komponenten allra viktigast. Ifall vetenskapligt och praktiskt inhämtad sakkunskap står mot varandra är utgångspunkten den att den vetenskapliga kunskapen, dock efter kritisk granskning, bör ges företräde. I civilmål kan rätten i vissa lägen ta hjälp av ett sänkt beviskrav då valet mellan olika sakkunnigåsikter görs. I brottmål bör rätten i ännu högre grad än i civilmål försöka förvissa sig om att den presenterade sakkunnigbevisningen är tillförlitlig, vilket bland annat kan ske genom att försvarets tillgång till motexpertis säkras, och om tvivel kvarstår i detta hänseende och övrig starkt inkriminerande bevisning saknas bör den åtalade friges.