Browsing by Author "Uusikylä, Sara"

Denna pro gradu -avhandling granskar hur det straffrättsliga ansvaret fördelar sig då ett konkursbo gör sig skyldig till ett miljöbrott i samband med fortsättandet av konkursgäldenärens affärsverksamhet. I scenariot som jag undersöker har konkursförvaltningen som en följd av ett beslut eller en underlåtelse att handla gjort sig skyldiga till ett miljöbrott enligt strafflagen 48:1. Förutsättningen är att handlingen skett genom uppsåt eller grov oaktsamhet. Denna fråga är relevant i och med den totala avsaknaden av rättspraxis inom området samt den pågående diskussionen inom konkursrättens område om konkursbon och deras relation till miljöansvar. Jag begränsar min forskning till enbart det straffrättliga ansvaret och behandlar därför inte offentligrättsligt ansvar eller skadeståndsrättsligt ansvar. Konkurs som fenomen och dess syfte klargörs för att kunna närma mig frågan huruvida konkursboet kan göra sig skyldiga till brott. Det framkommer att miljöbrott i samband med fortsättande av konkursgäldenärens verksamhet i likvidationssyfte är möjligt. Diskussionen om huruvida ett konkursbo skall anses vara en juridisk person lyfts fram och trots att svaret av majoriteten anses vara nekande så bär konkursboet många egenskaper av en juridisk person. I avhandlingen framkommer hur vissa drag i ett konkursbos beslutsfattandeorganisation kan jämföras vid ett aktiebolags organi-sation. På grund av dessa likheter analyseras om rättspraxis kring ett aktiebolags miljöbrott kunde appliceras på ett konkursbo om det gjort sig skyldiga till samma brott. Det framkommer att ett konkursbo precis som ett aktiebolag kunde dömas till samfundsböter vid miljöbrott om det inte tydligt går att definiera vem i organisationen som kan hållas straffrättsligt ansvarig. Boförvaltarens roll och det straffrättsliga ansvaret som är sammankopplat med denna position granskas. Jag kommer fram till att en boförvaltare i ett konkursbo kan hållas straffrättsligt ansvarig för ett miljöbrott som orsakats av konkursboet vid fortsättande av konkursgäldenärens affärsverksamhet. Frågan som främst blir relevant är hur omfattande boförvaltarens plikt att utreda eventuella miljörisker och när boförvaltarens agerande kan anses vara grovt oaktsamt. Sammanfattningsvis kommer jag fram till i min pro gradu -avhandling att det straffrättsliga ansvaret för ett konkursbos miljöbrott kan åläggas själva konkursboet i och med utdömandet av samfundsböter som sanktion för brottet. I slutändan är det borgenärerna som varit delaktiga i beslutsfattandeprocessen som påverkas av denna sanktion. I andra hand kan även boförvaltaren hållas straffrättsligt ansvarig om han eller hon agerat genom uppsåt eller grov oaktsamhet. Det framkommer att det är en rad faktorer som beaktas då man bedömer om oaktsamhet skall anses vara grov. En av dessa faktorer är det skyddade intressenas värde. I rättspraxis har miljö och natur och dess beskyddande ansetts vara ett viktigt intresse och plikten att skydda den från förstörelse är omfattande. Ur detta kan även härledas att boförvaltaren plikt att förhindra miljöskada är omfattande och därför bör han eller hon åta sig omfattande åtgärder för att utreda om risker för miljöskada finns i samband med konkursgäldenärens verksamhet. Omfattande åtgärder kunde till exempel inkludera att anlita utomstående experter för att analysera vilka åtgärder som är nödvändiga för att förhindra miljöskada.