Browsing by Author "Wilkman, Jonas"

I avhandlingen undersöks vilka möjligheter skiljemän har att leda processen i ett skiljeförfarande, till vilken grad och på vilka sätt de måste göra det, hur de borde göra det (bl.a. från ett etiskt perspektiv) samt även ur en ren praktisk-strategisk synvinkel hur det lönar sig för dem att göra det. En struktur för termen processledning och dess element söks först ur den allmänna tvistemålsprocessen, varefter det görs en indelning i skiljemännens formella processledning och skiljemännens materiella processledning. Ämnet har stor praktisk relevans eftersom det aktualiseras i mer eller mindre varje skiljeförfarande. I rättslitteraturen har det behandlats endast ytligt och kortfattat, med mycket varierande slutsatser. På grund av att det inte finns klara tolkningsrekommendationer och den minimalistiska finska lagen om skiljeförfarande 967/1992 inte ger några klara riktlinjer i saken blir skiljemännens processledning fast beroende av den enskilda skiljemannens tidigare erfarenheter och uppfattningar. Ur skiljemannasystemets perspektiv är det här dock inte tillfredsställande. Således görs i denna avhandling ett försök att systematisera skiljemännens processledning och skapa klarare tolkningsrekommendationer. Fokus är på finska ad hoc- och institutionella skiljeförfaranden, men det argumenteras även att det hur goda processledare finska skiljemän är direkt inverkar på Finlands profil som konfliktlösningsland på den internationella arenan. De nya skiljedomsreglerna för finska centralhandelskammarens skiljedomsinstitut trädde i kraft 1.6.2013 och innehåller närmare föreskrifter än lagen om skiljeförfarande angående skiljemännens processledning. Ett av motiven för det här var att det skulle underlätta hur enskilda skiljemän uppställer processen då de i och med de nya reglerna fick klara verktyg till sin användning. I avhandlingen granskas skiljenämndens processledning parallellt utgåendes från ett institutionellt skiljeförfarande under dessa regler samt utgåendes från ett ad hoc -skiljeförfarande under lagen om skiljeförfarande. De olika reglerna uppställer dock endast ett ramverk för skiljenämndens processledning, inom vilket skiljemännen har ett mycket stort spelrum för hurdan processledning de utövar. För att skapa närmare tolkningsrekommendationer granskas den skiljemannarättsliga processledningens förhållande till allmänna processuella och skiljemannarättsliga principer. Principen om partsautonomi, kravet på opartiskhet, den processuella rättsskyddsprincipen samt yrkande- och åberopsbördan inverkar alla direkt vid fastställandet av processledningens gränser, men samtidigt ger de en antydan på hur skiljemännen borde leda processen och vad som bör tas i beaktande vid valet av olika processledningsmetoder. Efter att processledningens förhållande till olika principer behandlats görs det en mera ingående analys av olika specifika objekt samt bakomliggande värdesättningar för skiljemännens formella- och materiella processledning. Olika typiska objekt för den formella processledningen framställs, varefter det även redogörs för den s.k. Böckstiegel-metoden som ett effektivt sätt att ordna den muntliga förhandlingen i ett skiljeförfarande. Den materiella processledningens element behandlas först utgåendes från hur den kan eller bör utövas i den allmänna tvistemålsprocessen, varefter dess uttryck i skiljeförfarandet behandlas. Den materiella processledningen har speciell betydelse vad angår bevisning, och således behandlas processledning i samband med bevisning först allmänt och sedan utgåendes från IBA:s regler om upptagande av bevisning 2010. Ytterligare analyseras frågan huruvida det som ett av processledningens element kan uppställas en skyldighet att befrämja förlikning mellan parterna. De tolkningsrekommendationer som framställs i avhandlingen samlas till sist ihop i det som i avhandlingen kallas ”god processledningssed”, vars syfte är att vara en rekommendation på hurdan processledning skiljemän bör anamma för att uppfylla sitt skiljemannauppdrag på bästa sätt. Den goda processledningsseden motiveras bl.a. med etiska och moraliska synpunkter, men även ur skiljemannasystemets legitimitet som självständigt konfliktlösningsinstitut, samt den enskilda skiljemannens rykte och möjligheter att i framtiden anförtros med så väl inhemska som internationella skiljemannauppdrag. Den huvudsakliga komponenten i denna goda processledningssed är att skiljemännen bör gå in för mycket aktivare processledning än de i dagens läge i genomsnitt sägs utöva, men att det samtidigt krävs stor medvetenhet över hur processledningen utövas på rätt sätt, bl.a. med tanke på kravet på opartiskhet samt parternas processuella rättsskydd.