Browsing by Subject "Handelsrätt"

I Europa uppkom den immaterialrättsliga konsumtionsprincipen under tidigt 1900-tal. Den varumärkesrättsliga konsumtionsprincipen å sin sida erkändes genom EU-domstolens rättspraxis på 1970-talet, då genom rättsfallet Centrafarm mot Winthrop. Den varumärkesrättsliga konsumtionen har sedermera föreskrivits i såväl det första varumärkesdirektivet som den första EU-varumärkesförordningen. Även om den varumärkesrättsliga konsumtionen har en lång historia har dess tillämpning inte varit lika entydig. Det faktum att konsumtionsprincipens tillämpning inte varit entydig beror på en rad olika faktorer. Den främsta faktorn är dock att den varumärkesrättsliga konsumtionsprincipen påverkar samtliga parters – varumärkesinnehavarens, konsumentens och den inremarknadens – intressen, vilket gör att tillämpningens balansgång är svår. För att möjliggöra den inre marknaden inom EU och uppfylla dess strävan efter fri rörlighet kom den varumärkesrättsliga konsumtionsprincipen till. Konsumtionsprincipen innebär således en begränsning av varumärkesinnehavarens intressen, med andra ord dess ensamrätt, till fördel för den inre marknaden. Den inre marknadens grundläggande princip om fri rörlighet för varor kunde inte uppfyllas utan föreskrivelser om konsumtion som begränsade den monopol som bildas av varumärkesrättslig ensamrätt. Den varumärkesrättsliga konsumtionsprincip som vi i dagsläget känner till bygger på en huvudregel och ett undantag. Enligt huvudregeln har en varumärkesinnehavare inte rätt att förbjuda tredje parts användning av varumärket för varor som av varumärkesinnehavaren eller någon annan med dennes samtycke har släppt ut på marknaden under varumärket inom EU. Konsumtionsprincipens huvudregel är den regel som möjliggör att till exempel en bil fritt kan säljas vidare under sitt ursprungliga varumärke, även om den tredje part som återförsäljer bilen inte är innehavare av varumärket. Huvudregeln består är två centrala rekvisit som bör uppfyllas för att konsumtion ska vara för handen. Dels krävs varumärkesinnehavarens samtycke till att den varumärkesbelagda varan släpps ut på marknaden om någon än varumärkesinnehavaren släpper ut varan, dels krävs att den varumärksbelagda varan har släppts ut på marknaden inom EES-området. Den varumärkesrättsliga konsumtionsprincipens undantag innebär däremot att en varumärkesinnehavare under vissa omständigheter har rätt att förbjuda tredje parts användning, trots att den varumärkesbelagda varan varit föremål för konsumtion. I praktiken innebär konsumtionsprincipen således att en tredje part har rätt att använda den varumärkesbelagda varan eftersom varumärkesinnehavarens ensamrätt till varumärket, enligt huvudregeln, är konsumerad. Däremot innebär konsumtionsprincipens undantag att en varumärkesinnehavare har rätt att förbjuda tredje parts användning, trots konsumtion, om denne har en skälig grund för sitt förbud. Undantaget bygger således på ett rekvisit som kräver att en skälig grund ska vara för handen. Syftet med denna avhandling är att reda ut den varumärkesrättsliga konsumtionsprincipens undantag. För att reda ut undantagets innebörd kommer särskilt rekvisitet ”skälig grund” att analyseras i ljuset av rättspraxis. Eftersom konsumtionsprincipens undantag blir tillämpligt i fall där den varumärkesbelagda varan varit föremål för konsumtion är det viktigt att även redogöra för konsumtionsprincipens huvudregel. Därmed behandlar avhandlingen även en så kallad preliminär forskningsfråga som gäller just konsumtionsprincipens huvudregel. Den preliminära forskningsfrågans syfte är att reda ut när en varumärkesinnehavares ensamrätt till ett varumärke anses ha konsumerats. Avhandlingen undersöker även en huvudsaklig forskningsfråga som strävar efter att reda ut i vilka scenarion som konsumtionsprincipens undantag kan bli tillämplig. Den huvudsakliga forskningsfrågan strävar särskilt efter att specificera vilka grunder som, utifrån rättslitteratur och rättspraxis, har ansetts utgöra en i lagens mening skälig grund och således befoga varumärkesinnehavarens förbud, trots att varumärket varit föremål för konsumtion.

I juni år 2016 trädde Europaparlamentets och rådets direktiv (2016/943) om skydd mot att icke röjd know-how och företagsinformation (företagshemligheter) olagligen anskaffas och utnyttjas och röjs i kraft. I och med direktivet fick termen företagshemlighet för första gången en juridiskt enhetlig definition i EU. Till följd av direktivet stiftade man en ny finsk lag om företagshemligheter (595/2018). Enligt den nya företagshemlighetslagstiftningen kan informationen klassas som en företagshemlighet om 1. informationen är hemlig, 2. informationen har ekonomiskt värde och 3. innehavaren har vidtagit rimliga åtgärder för att skydda informationen. I denna avhandling granskas vad som avses med det tredje rekvisitet, dvs. rekvisitet om att vidta rimliga åtgärder för att skydda informationen. Rekvisitet ”rimliga åtgärder” medför att åtgärderna bör vara proportionerliga i förhållande till hur känd informationen är och vad innehavarens ekonomiska intresse är att skydda informationen. Rättsordningen förespråkar en tolkning enligt vilken rekvisitet också förutsätter innehavarens aktiva åtgärder. Aktivitetsgraden kan bedömas från fall till fall. Rättspraxis har dock angett att innehavaren åtminstone borde kunna visa att innehavaren har försökt eller på något sätt ansträngt sig för att skydda informationen. Att innehavaren förhåller sig fullständigt passiv föranleder högst antagligen till att rekvisitet inte kan uppnås. Denna avhandling undersöker också företagens skyldighet att vidta rimliga skyddsåtgärder i affärsförhållanden som inte omfattas av sekretessavtal. Sekretessavtal är en mycket använd skyddsmetod i både företagens interna och externa förhållanden. Enligt vad som framgår av rättsdoktrin och rättspraxis är det dock inte en absolut förutsättning att ingå sekretessavtal, utan rekvisitet ”rimliga åtgärder” kan också uppnås på andra sätt. Det centrala är att företag lyckas visa att företagen har varit aktiva i förhållande till sina affärspartners och att åtgärderna är proportionerliga till bland annat affärssamarbetets syfte och informationens natur. I bedömningen av rimliga åtgärder verkar domstolar ytterligare ha granskat på vilket sätt företaget har meddelat om informationens sekretess till sina arbetstagare och affärspartners, samt att företag har kontroll över hur företagshemligheterna används. Trots att arbetstagare åtminstone till en viss gräns kan antas ha ett ansvar att känna igen när information kan klassas som en företagshemlighet ligger det på arbetsgivarens definitiva ansvar att klargöra sekretessen och orsaken till sekretessen till sina arbetstagare. Denna avhandling undersöker också hur rekvisitet om rimliga åtgärder förhåller sig till teknologisk omgivning, särskilt när det gäller att skydda sekretessbelagda handlingar. Enligt rådande rättspraxis kan det förväntas att företag lyckas kontrollera hur sekretessbelagda handlingar används internt och externt. Det innebär bland annat att företag på något sätt bör begränsa personkretsen som har tillgång till informationen. Det är inte möjligt att ge ett entydigt svar på vilka exakta åtgärder som företag måste vidta för att uppnå rekvisitet ”rimliga åtgärder”. Detta beror på att bedömningen bör göras i det enskilda fallet. För att underlätta tolkningen och trygga rättsprincipen om bland annat förutsebarhet vore det viktigt att man antingen på nationell domstolsnivå eller EU-nivå anger tydligare riktlinjer om vad som ska anses vara tillräckliga åtgärder.