Browsing by Subject "NFRD"

Det sätt människan lever på idag präglas av en ökad konsumtion och tryck på jordens naturresurser. Globalt lever och konsumerar människan som om vi hade 1,7 jordklot, istället för det enda vi har. För att en hållbar utveckling ska vara möjlig måste dagens beteenden förändras, både på individ- och företagsnivå. I och med att konsekvenserna av klimatförändringarna blivit alltmer oförutsägbara krävs brådskande åtgärder för att anpassa politiken till den nya verkligheten. För att EU senast år 2030 ska uppnå de mål som man enats om i Parisavtalet, inklusive en minskning av växthusgasutsläppen med 40 %, måste ett årligt investeringsgap på närmare 180 miljarder euro fyllas enbart för att uppnå EU:s mål på klimat- och energiområdet. För att uppnå EU:s klimatmål krävs således åtaganden från alla delar av samhället. Idag förväntar vi oss att företag till en allt större utsträckning ska ta ett ansvar när det handlar om ekonomiska, miljömässiga och sociala frågor. Som ett sätt för investerare att påverka företags ansvar gentemot samhälle och miljö, har även efterfrågan ökat på investeringsprodukter med en hållbar inriktning. Det ökade intresset för hållbarhet reflekteras även på regleringsnivå med bland annat EU:s aktiva arbete med att bygga upp ett finansiellt system som stöder hållbar tillväxt. Den finansiella sektorn har en avgörande roll i detta sammanhang eftersom finansieringsbehovet inte enbart kan täckas med offentliga medel, utan det behövs privat kapital för att nå de gemensamma klimatmålen. Hur privata investeringar riktas kan således ha en avgörande betydelse för en hållbar utveckling. För att möjliggöra en hållbar utveckling bör investeringar således riktas till sådana områden som gynnar hållbarhet och styras bort från aktiviteter som undergräver det. Idag finns det dock ett informationsgap mellan slutkunder och finansiella marknadsaktörer. För att underlätta och förbättra kundens förmåga att utvärdera finansiella produkters hållbarhetskriterier, krävs ett harmoniserat och standardiserat ramverk för hållbara investeringar. Avsaknaden av en entydig definition ligger som grund till den problematik som föreligger gällande slutkunders förmåga att utvärdera en investerings hållbarhet. Utan standardiserade rapporteringsmetoder, redovisar finansiella aktörer för ESG-faktorer på olika sätt och försvårar således möjligheten till att jämföra hållbara investeringar sinsemellan. Trots viss självregleringen på området, skapar regleringens frivilliga natur utmaningar för slutkunder ifråga om produkters jämförbarhet och detta skapar även utrymme för grönmålning på marknaden. I slutet av 2016 tillsatte EU-kommissionen en högnivågrupp för hållbara finanser och gruppen lade fram sin slutrapport i januari 2018. Denna slutrapport innehåller en övergripande vision om hur man bygger upp en hållbar finansieringsstrategi för EU. I rapporten ingår tio åtgärdsförslag som ska leda till bättre transparens i fråga om hållbarhet så att investerare kan fatta mer välinformerade beslut. Avhandling granskar de rättsliga styrmedel som idag reglerar informationsskyldigheten för aktörer på den finansiella marknaden samt den inverkan EU-kommissionens slutrapport kan komma att ha på slutkunden. Beaktat de mål som länder enats om i Parisavtalet och den finansiella sektorns avgörande roll i detta arbete samt även investerares ökade intresse och medvetenhet för ansvarsfulla investeringar, ger frågeställningarna i avhandlingen således en insikt om/hur de rättsliga styrmedlen kan anses främja hållbar utveckling. Syftet med avhandlingen är således att utgående från det rådande rättsläget skapa en förståelse över vad de enhetliga unionsreglerna kommer att innebära för slutkund. Avhandlingen har kommit till den slutsatsen att EU:s åtgärdsförslag förbättrar tillgänglig information för slutkund genom harmoniserade och standardiserade upplysningskrav. Information kommer att vara mera jämförbar och tillförlitlig, vilket kommer att minska informationsasymmetrin mellan slutkund och marknadsaktör. Genom att etablera en gemensam taxonomi och spelregler på den europeiska marknaden, kommer slutkunder att få mer relevant information för att utvärdera en investerings hållbarhet och därmed minimeras risken för grönmålning. Fastän åtagandena sannolikt kommer att förbättra slutkundens förmåga att fatta ett välgrundat investeringsbeslut finns dock en risk att en för stor mängd information, som kunden ska ta till sig, inte minskar informationsbördan. Således kan det argumenteras att det troligtvis ändå kommer att existera ett informationsgap på marknaden som kan behöva andra lösningar i framtiden