Browsing by Subject "e-bevisförordning"

Pro gradu-avhandlingen behandlar EU:s föreslagna nya lagstiftningspaket om överföring av elektroniska bevis i gränsöverskridande situationer, som består av ett förordningsförslag och ett direktivförslag. Lagstiftningen rör straffprocessrättsliga förfaranden, och skulle om de antas i den form kommissionens förslag är innebära att den traditionella mekanismen för ömsesidig rättslig hjälp på området ersätts med ett förfarande där en medlemsstats behöriga myndighet kan ålägga en tjänsteleverantör i en annan medlemsstat eller ett tredje land att direkt utlämna elektroniska bevis till myndigheten. Myndigheten skulle även ha möjlighet att beordra tjänsteleverantören att bevara den begärda informationen tills att en utlämnandeorder färdigställts. Under direktivet skulle tjänsteleverantörer, även de som inte är etablerade inom unionen men erbjuder sina tjänster inom unionen, bli skyldiga att utse en rättslig företrädare till vilken myndigheterna kan rikta sina order. Avhandlingen granskar lagförslagens konsekvenser ur tre olika synvinklar, i förhållande till berörda individer, berörda tjänsteleverantörer och tredje länder. I avhandlingen presenteras kort gällande rätt på området, och analyseras sedan förordnings- och direktivförslaget artikel för artikel i varsitt kapitel. I samband med att lagförslagen redogörs för lyfts problematiska aspekter i förhållande till de ovan nämnda grupperna fram. Därefter undersöks vilka konsekvenser lagförslagen skulle ha för de tre respektive kategorierna, berörda individer, berörda tjänsteleverantörer och tredje länder. Slutligen presenteras förordningsförslag som kan bidra till ett instrument som är såväl effektivt som respekterar grundläggande och mänskliga rättigheter samt viktiga straffprocessrättsliga principer. Avhandlingen bygger på rättsdogmatisk metod, där lagförslagen behandlas såsom att de vore gällande rätt, särskilt i förhållande till tredje länders lagstiftning och EUD:s praxis. Avhandlingen syfte är att redogöra för lagförslagens innehåll, lyfta fram de konsekvenser de kan ha samt bidra med konkreta förslag på hur de kunde förbättras. Särskilt förordningsförslaget har väckt stor uppmärksamhet, då det på många sätt är okonventionellt. Traditionellt sett har en myndighet i ett annat land alltid varit tvungen att vända sig till den behöriga myndigheten i det landet var beviset finns för att få assistans vid bevisöverföring, men under detta förslag skulle detta mellansteg slopas. Kommissionen har framhållit att man på basis av principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende kan rättfärdiga en sådan modell, men kritiker har ansett att den typ av rättsligt samarbete som förordningen bygger på endast rör samarbete myndigheter emellan, inte mellan myndighet och en tjänsteleverantör i ett annat land. Lagförslagen är inte minst i förhållande till grundläggande och mänskliga rättigheter och EUD:s praxis på området problematiska, dessutom riskerar de att innebära oskäliga bördor för tjänsteleverantörer och leda till att tredje länder antar liknande lagstiftning som tvingar tjänsteleverantörer inom unionen att på mer eller mindre rättfärdigade grunder lämna ut information om unionsmedborgare.