Browsing by Subject "kriminalisering"

Ur internationella människorättskonventioner kan utläsas positiva människorättsförpliktelser som ställer krav på lagstiftning och förfarande i konventionsstaterna. De positiva människorättsförpliktelserna uttrycker statens aktiva roll som upprätthållare av mänskliga rättigheter och med begreppet avses situationer där en konventionsenlig rättighet inte kan förverkligas utan statligt ingripande. I straffrättsligt hänseende omfattar förpliktelserna skyldighet att införa nödvändiga kriminaliseringar och sörja för att det straffrättsliga systemet som helhet kan tillgodose brottsoffrets behov av skydd. I avhandlingen granskas på vilket sätt den finska lagstiftningen på straffrättens område, både ifråga om materiell och processuell lagstiftning, kan utvecklas för att bättre svara mot de positiva människorättsförpliktelser som är förenade med barn som upplever våld i familjen. I avhandlingen systematiseras begreppet positiva människorättsförpliktelser, sammanfattas vilka de relevanta positiva människorättsförpliktelserna är och vad de ger uttryck för, analyseras hur det förpliktelserna ger uttryck för framträder på nationell nivå och synliggörs varför det förpliktelserna ger uttryck för framträder eller inte framträder samt föreslås hur det förpliktelserna ger uttryck för bättre kunde framträda. Granskningen görs med utgångspunkt i ett barnperspektiv där syftet är att utmana den gällande straffrättsliga regleringens gränser och föra ett resonemang de lege ferenda kring hur straffrätten kunde förändras för att omfatta barnperspektivet. Granskningen visar på förpliktelser att genom straffrättsliga åtgärder skydda barnet från alla former av våld medan det är i sina föräldrars eller någon annan vårdnadshavares vård och förpliktelser att anpassa straffrättsliga förfaranden så att de är tillgängliga för barnet och respekterar barnets särskilda utgångsläge. Ytterst är förpliktelserna i anslutning till barn och familjevåld ett uttryck för barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling. Den gällande lagstiftningen konstateras motsvara de positiva människorättsförpliktelsernas krav såtillvida att våld som riktas mot barn i uppfostringssyfte uttryckligen är förbjudet. Rekvisiten för misshandel förmår däremot inte fånga upp den kontext inom vilken familjevåld sker och är inte heller utformade för att täcka det våld barn upplever som betraktare. De bestämmelser som reglerar straffprocessen är väl utformade för att skydda barnet, men åtgärder krävs för att främja barnets rätt att ta del i processen som en aktiv aktör. I avhandlingen relateras straffrättens tillkortakommanden till rättens framväxt i en verklighet som genom skeva neutrala perspektiv har fokuserat mera på förövare än på offer och till det faktum att barnet traditionellt har betraktats uteslutande ur ett skyddsperspektiv. Det föreslås att strafflagen kunde utvecklas genom särskilda brottsrekvisit som fångar kontexten kring familjevåld och att det särskilt klandervärda i den här typen av våld kunde framhävas genom särskilda straffskärpningsgrunder och kvalifikationsgrunder. I anslutning till processen föreslås en konfliktbearbetande funktion och ett förfaringssätt som beaktar både ett objektivt och ett subjektivt förhållningssätt till barnet som processaktör samt konstateras att vissa straffprocessuella förfaranden antar särdrag i relation till barnet.

Våld i nära relationer är ett betydligt folkhälsoproblem. Den vanligaste formen av våld i nära relationer är psykiskt våld. Psykiskt våld är ett komplicerat fenomen, särskilt eftersom det kan ta sig uttryck på många olika sätt. Avhandlingen utforskar grundligt vad psykiskt våld innebär och hur det kan definieras i ett straffrättsligt sammanhang med särskild betoning på psykiskt våld i nära relationer. En samhällsdebatt pågår huruvida psykiskt våld, särskilt sådant som förekommer i nära relationer, borde kriminaliseras i en mera omfattande utsträckning. I avhandlingen utreds i vilken mån psykiskt våld är straffbart enligt den befintliga strafflagstiftningen. Särskilt granskas hur den nuvarande lagstiftningen förhåller sig till kriminaliseringsförpliktelsen om psykiskt våld i Istanbulkonventionens 33 artikel. Strafflagstiftningen omfattar inte en uttrycklig straffbestämmelse om psykiskt våld, men psykiskt våld kan bli straffbart genom vissa andra bestämmelser såsom misshandel och olaga förföljelse. Det har dock ansetts att den nuvarande strafflagstiftningen inte tar fasta på det psykiska våldets processuella karaktär, som vanligtvis består av upprepade enstaka incidenter som avskilt betraktat eventuellt inte är klandervärda, men som helhet betraktat kan vara synnerligen allvarliga. I avhandlingen granskas även vissa andra länders kriminaliseringar av psykiskt våld med en komparativ analys av hur kriminaliseringsförpliktelsen förverkligats i dessa länder. Som konklusion konstateras att det finns behov för en mera omfattande kriminalisering av psykiskt våld i Finland. Som följd av detta granskas också huruvida kriminaliseringsprinciperna kan anses bli uppfyllda med avseende på en ny kriminalisering. Särskilt problematiskt med beaktande av de ikraftvarande straffbestämmelserna är att de inte gäller för tvingande kontroll som är särskilt förekommande i nära relationer. I justitieministeriets utredning om det psykiska våldets straffbarhet ingår en åtgärdsrekommendation enligt vilken det vore motiverat att införa tvingande kontroll i strafflagen. Rekommendationen innehåller också ett preliminärt förslag till brottsbeskrivning som analyseras ingående i denna avhandling. Analysen innehåller också en granskning av hur brottsbeskrivningen skulle kunna tolkas samt vilka eventuella framtida tolkningsproblem som kan uppstå till följd av den.