Browsing by Subject "ne bis in idem"

Syftet med avhandlingen är att tydliggöra gränsdragningen mellan administrativ process och straffprocess vid överträdelser av skattelagstiftningen genom att använda rättsdogmatisk metod. En överträdelse av skattelagstiftningen kan sanktioneras antingen i en administrativ process genom att påföra skatteförhöjning, eller i en straffprocess genom att utdöma en straffrättslig sanktion. I finsk rätt har en och samma överträdelse tidigare kunnat sanktioneras både på administrativ och straffprocessuell väg i vårt tvåspåriga sanktionssystem. Den allmänna uppfattningen har nämligen varit att de administrativa och straffprocessuella sanktionssystemen fungerar självständigt från varandra, varför en skattskyldig har både kunnat påföras skatteförhöjning och utdömas en straffrättslig sanktion för en och samma överträdelse av skattelagstiftningen. Detta förfaringssätt ändrades i och med utvecklingen i Europeiska människorättsdomstolens rättspraxis och skatteförhöjningsförfaranden började klassificeras som brottmålsförfaranden i den mening som avses i tilläggsprotokoll 7 artikel 4 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (EMRK). Det är således inte längre möjligt att både påföra skatteförhöjning och väcka åtal för en och samma överträdelse av skattelagstiftningen utan att strida mot ne bis in idem-förbudet i tilläggsprotokoll 7 artikel 4 i EMRK. Genom lagen om skatteförhöjning och tullhöjning som påförs genom ett särskilt beslut (781/2013) strävar man efter att i nationell rätt samordna påförandet av den administrativa påföljdsavgiften skatteförhöjning med straffrättsliga sanktioner, av respekt för ne bis in idem- förbudet. Efter den ovannämnda lagens ikraftträdande år 2013 har den centrala frågeställningen vid överträdelser av skattelagstiftningen varit när en överträdelse ska dirigeras in på linjen för en behandling i administrativ process och när en överträdelse istället ska dirigeras in på linjen för en behandling i straffprocess. Valet av process åläggs i praktiken Skatteförvaltningen och valet grundar sig sist och slutligen på om skatteförhöjning kan anses vara en tillräcklig påföljd. De kriterier som inverkar på bedömningen av skatteförhöjning som tillräcklig påföljd återfinns i SL 29 kap. 11 § 1 mom. Vid bedömningen fäster man speciellt uppmärksamhet vid gärningens klandervärdhet och man måste vara förutseende i bedömningen gällande vilken påföljd som kan förväntas i en straffprocess. Utgångspunkten i bedömningen är nämligen att en överträdelse alltid ska behandlas i en straffprocess i de fall då påföljden väntas vara fängelsestraff. Utifrån en analys av rättspraxis på området för skattebedrägeri kan konstateras att den viktigaste bedömningsgrunden vid valet av process är beloppet av den undvikna skatten som hänför sig till gärningen, men att också andra bedömningsgrunder i större utsträckning bör beaktas vid valet av process. Andra bedömningsgrunder är exempelvis sådana övriga omständigheter som visar på gärningens allvarlighet och klandervärdhet och därmed dess behov av behandling i en straffprocess. Att beakta också andra grunder än beloppet av undviken skatt är speciellt viktigt vid gränsdragningen gentemot skattebedrägeri av normalgraden (SL 29 kap. 1 §). För skattebedrägeri av normalgraden finns inte någon fastställd penningmässig gräns för beloppet av undviken skatt så som det finns för grovt skattebedrägeri (SL 29 kap. 2 §). Övriga faktorer som inverkar på gärningens grad av allvarlighet och klandervärdhet kan exempelvis vara att gärningen är en del av eller förknippad med en mer omfattande helhet av brottslighet, att det i anknytning till överträdelsen hänför sig ett näringsförbud eller att gärningen har upprepats. Bedömningen av tillräcklig påföljd grundar sig på en helhetsbedömning, i vilken fallets alla omständigheter beaktas. Bedömningen av tillräcklig påföljd och valet av process förutsätter ett effektivt myndighetssamarbete mellan de inblandade myndigheterna. Myndighetssamarbetet vid utredningen och sanktioneringen av överträdelser av skattelagstiftningen innebär i praktiken ett effektivt informationsutbyte, genom vilket en myndighet kan utnyttja sådan information som andra myndigheter besitter i myndighetens eget beslutsfattande. För valet av process vid en överträdelse av skattelagstiftningen förutsätts dessutom ett kommunikativt samarbete myndigheter emellan där gärningens grad av klandervärdhet och den förväntade påföljden i en straffprocess diskuteras med t.ex. Åklagarmyndigheten.

Tutkielmassa tarkastellaan ne bis in idem -periaatteen soveltumista yleisen tietosuoja-asetuksen ja kilpailusääntöjen välillä EU:ssa. Tarkoituksena on selvittää, voiko ne bis in idem -periaate konkretisoitua edellä mainittujen säädäntöjen välillä. Erityiseksi mielenkiinnon kohteeksi nousee kilpailuoikeuden kohdalla EUT:n soveltama kapea ne bis in idem -periaatteen tulkinta, joka eroaa sekä EUT:n omasta muusta käytännöstä että EIT:n käytännöstä. Tutkielman perusteella ne bis in idem -periaatetta voi tarkastella useasta eri näkökulmasta. Periaatteen tavoitteet eivät ole aina yhtenäiset, ja on mahdollista, että esimerkiksi tietosuoja-asetuksen ja kilpailuoikeuden kohdalla ne bis in idem -periaatteen tavoitteet saavat erilaisen painotuksen. Ne bis in idem -periaate edellyttää sekä in idem että bis edellytysten täyttymistä. Näistä erityisesti in idem -vaatimus on haastava, sillä kilpailuoikeudessa on edellytetty samuusvaatimuksen osalta myös samaa suojattua oikeudellista intressiä. Ei voida kuitenkaan poissulkea, etteikö yleisellä tietosuoja- asetuksella että kilpailuoikeudella olisi rajatuissa tapauksissa sama oikeudellinen intressi. Tutkielman lopussa pohditaan, mitä haasteita ne bis in idem -periaatteen soveltamiseen tietosuoja- asetuksen ja kilpailusääntöjen välillä voi olla. Arvioon nousee muun muassa se, sovelletaanko TSA:n osalta kapeaa vai normaalia ne bis in idem -tulkintaa, estääkö eurooppalainen perusoikeussuojan taso kapean tulkinnan ylipäätään ja minkälaista ratkaisua voitaisiin soveltaa unionin tehokkuusargumenttien kannalta. Lisäksi arvioidaan esimerkinomaisesti eräitä viranomaisten täytäntöönpanoon liittyviä kysymyksiä