Browsing by Subject "obligationsrätt"

Den obligationsrättsliga utgångspunkten är att avtalets rättsverkningar är begränsade till avtalsparterna emellan. Denna huvudregel kallas principen om avtalets subjektiva begränsningar. Detta tvåpartsförhållande innebär att en utomstående tredje man inte kan åläggas några förpliktelser genom ett avtal denne inte är part i. I praktiken är tillverkning av varor ordnat så att en tillverkare sköter till exempel planering, design och montering, samtidigt som denna förlitar sig på underleverantörer för komponenter och råvaror. Detta kedjemässiga upplägg kan benämnas avtalskedja. Kännetecknande är att fel och försummelser av tidigare led i avtalskedjan (vanligen en underleverantör) kan få betydande förluster för såväl dennes avtalspart (tillverkaren) som för avtalspartens avtalsparter (köpare eller återförsäljare). Ansvarsbegreppet är begränsat till tvåpartsförhållandet, varpå köparen bör kräva ersättning från tillverkaren, som i sin tur har regressrätt att kräva ersättning från underleverantören för den skada denna orsakat. Avhandlingen berör ansvar utöver tvåpartsförhållandet i avtalskedjor, det vill säga situationer där det av orsak eller annan inte är möjligt att kräva ersättning från den direkta avtalsparten. Sådana orsaker kan vara avtalspartens insolvens eller att denna har avslutat sin verksamhet. Problematikens kärna är att det avtalsrättsligt skadeståndsansvaret endast gäller avtalsparterna emellan. Ett senare led i avtalskedjan utgör en utomstående tredje man, vars enda rättsmedel är det skadeståndsrättsliga deliktansvaret. Deliktansvaret omfattar dock inte avtalsbrott, eftersom avtalsbrott inte är en skada i utomobligatorisk mening. Detta innebär alltså att den skadelidande köparen saknar konkreta rättsmedel att få ersättning ifall dennes avtalspart är insolvent, trots att det tidigare ledet i avtalskedjan som orsakat skadan är känt. Ansvar utöver tvåpartsförhållandet föreligger exempelvis i konsumenträtten och transporträtten, men det saknas ett motsvarande lagstöd i avtalskedjesituationer där samtliga parter är näringsidkare. Det oaktat har HD i ett par fall dock medgett ett ansvar utöver tvåpartsförhållandet. Avhandlingens syfte är att undersöka hur ett ansvar utöver tvåpartsförhållandet kan uppstå i avtalskedjor. Särskilt fokus kommer ligga på hur så kallade indemnity-klausuler kan tänkas utgöra skäl för att ett ansvar utöver tvåpartsförhållandet borde uppstå. En indemnity-klausul innebär vanligen att indemnitorn åtar sig att hålla avtalsparten (indemniteen) skadeslös. Klausulen kan omfatta “alla” skador, men även vara begränsad till endast särskilda skador eller upp till ett visst belopp. Metoden som används i denna avhandling är den rättsdogmatiska metoden. Denna är lämplig för den här typen av undersökning, eftersom syftet är att analysera och systematisera gällande rätt utgående från rättskällorna. Knappheten av relevanta inhemska rättskällor föranleder att även utländska rättskällor används såväl som stödjande argument som i komparativt syfte. Den finska lagstiftningen och förarbetena ger väldigt lite vägledning för hur den ifrågavarande obligationsrättsliga problematiken kunde lösas. Således har rättsprinciper och reella argument en betydande ställning, och särskilt fokus kommer i avhandlingen att ligga på de reella argumenten. Undersökningens slutsatser är att ett ansvar utöver tvåpartsförhållandet kan medges på basen av reella argument. De viktigaste argumenten för att ett ansvar ska uppstå är (i) det är av orsak eller annan klart mera ändamålsenligt för borgenärens att kräva ersättning av medkontrahentens medkontrahent, och (ii) borgenären och medkontrahentens medkontrahent har, sett till fallet som helhet och omständigheterna vid avtalets ingående, ett särskilt förhållande som talar för att ett ansvar bör medges. Indemnity-klausulen kan i sig utgöra ett starkt argument för eller ett indicium på att parterna i det enskilda fallet har ett sådant särskilt förhållande som förutsätts för att ett ansvar utöver tvåpartsförhållandet ska uppstå. Likaså kan partsavsikten kan utgöra ett tydligt stöd för närhetsargumentet. Sammanfattningsvis kan det konstateras att det finns goda skäl för att frångå en strikt tillämpning av principen om avtalets subjektiva begränsningar i det enskilda fallet. Det förutsätter dock att omständigheterna, avtalsparternas närhet och avtalens innehåll talar för det, samtidigt som ett hinder för att vända sig till den direkta avtalsparten föreligger.