Browsing by Subject "upphovsrätt"

Avhandlingen granskar möjligheten till sampling enligt EU-rätten. Avhandlingen använder sig mer eller mindre uteslutande av en rättsdogmatisk forskningsmetod och tar avstamp i idén att tillämpningen av inskränkningarna av upphovsrättsinnehavarens ensamrätt ska betraktas som en bedömning mellan två i sig likvärdiga rättigheter. Detta innebär att man i en samplingstvist ska väga rättighetsinnehavarens äganderätt mot den yttrandefrihet och frihet för konsten som skaparen av ett härlett verk presumeras använda sig av, i stället för att enbart bedöma huruvida något undantag till den för rättighetsinnehavaren gynnsamma huvudregeln är tillämpligt. Mot en dylik bakgrund är det befogat att betrakta samplingen som en användarrätt, varvid sampling inte gestaltas som ett undantag till en huvudregel, utan snarare en rätt att använda skyddade alster i samband med utövandet av en grundläggande rättighet. Således kan forskningsfrågan formuleras enligt följande: Hur regleras sampling, i vilken omfattning kan den betraktas som en användarrätt, och i vilka situationer kan den anses tillåten? Sampling avser en teknik där man kopierar ett fragment ur ett fonogram och infogar detta i ett nytt verk. Det är viktigt att notera att det inte är fråga om att man kopierar det verk som framförs på källfonogrammet, utan inspelningen i sig. Detta medför att det är den närstående rättigheten till fonogram som är det mest relevanta lagrummet med tanke på samplingen godtagnarhet. Av dessa skäl fokuserar avhandlingen på skyddet av fonogram framom kompositörens upphovsrättsskydd. Avhandlingen ämnar klargöra innehållet i EU-rätten. Innehållet i medlemsstaternas nationella rätt lämnas därmed utanför granskningen, och nationella bestämmelser och rättspraxis behandlas enbart i den utsträckning de har betydelse för en diskussion kring unionsrättens innehåll. Den för samplingen aktuella unionslagstiftningen angående den närstående rätten till fonogram hittas i InfoSoc-direktivet. Det ledande rättsfallet angående sampling enligt unionsrätten är EUD-fallet Pelham C-476/17. I detta fall gick EUD in för en kompromisslösning angående tolkningen av delvis mångfaldigande. Å ena sidan utgick man från att även ett mycket kort avsnitt uppfyller rekvisiten för ett delvis återgivande, men å andra sidan konstaterades att sampling “utgör ett konstnärligt uttryck som omfattas av friheten för konsten”, vilket förutsätter en inskränkning av fonogramproducentens ensamrätt, med följden att klarering inte fordras ifall ett sampel infogas i ett nytt verk “i en form som är ändrad och icke-igenkännbar vid lyssning”. Ifall samplet är igenkännbart, kan samplingen försvaras med hänvisning till undantaget för citat. Detta förutsätter emellertid att alla sedvanliga förutsättningar som förknippas med undantaget för citat ska uppfyllas, vilket resulterar i ett krav på att användaren av ett skyddat verk ska ha som syfte att ingå en dialog med verket. Unionen ansvarar för de bestämmelser som gäller sampling och att de grundläggande rättigheterna ska anses införlivade i InfoSocs bestämmelser. Detta ställningstagande kombineras emellertid med ett viktigt förbehåll; granskningen av samplingens godtagbarhet ska i sista hand avgöras av en balansering mellan “rättigheter och intressen hos de olika kategorierna av rättsinnehavare” som de motstridiga grundläggande rättigheterna nödvändiggör. Denna balansering får en speciellt stor tyngd i ljuset av att EUD starkt gått in för att avskaffa möjligheten att direkt tillämpa de grundläggande rättigheterna. Sampling konstateras kunna betraktas som en användarrätt, men det som är avgörande är vad detta i praktiken innebär. EUD:s praxis ger tydligt vid handen att rätten att sampla kan åsidosätta fonogramproducentens ensamrätt, men avslutningsvis reflekteras över huruvida detta faktiskt har någon praktisk inverkan. Trots att man på principiell nivå har goda möjligheter att idka icke-klarerad sampling med stöd av EUD-praxis, torde underhållningsindustrins inflytande utöva ett tryck på att vara mycket försiktig med att sampla utan licens. Detta föranleder frågan om det till synes mycket gynnsamma utgångsläget i praktiken döljer en verklighet där användare av sampel utövar en typ av självcensur, som bottnar i att man inte under rådande omständigheter vågar åta sig den finansiella risk som förknippas med att låta bli att klarera de källfonogram som används. Detta konstateras vara problematiskt med tanke på det riskerar begränsa grundläggande rättigheternas effektivitet. För att lösa detta problem behövs en mer rigoröst formulerad och uttömmande EUD-linjedragning angående var den yttersta räckvidden för de nationella domstolarnas möjlighet att tolka InfoSoc:s bestämmelser utvidgande upphör