Browsing by Subject "uppsåt"
Now showing items 1-2 of 2
-
(2021)Våldsutövning är i regel otillåten, men kan under vissa förutsättningar ändå rättfärdigas – bland annat inom idrott såsom t.ex. vid ishockeyspel. I denna pro gradu har jag undersökt ishockeyspelares straffrättsliga ansvar för misshandel. Rättfärdigande av ishockeyvåld kräver en nyanserad diskussion. Idrottsrörelsen legitimerar visst våld med hänvisning till idrottens och utövarnas autonomi, samt med argument som utgår ifrån att idrottens samhällsnytta är större än skadeverkningarna. Ishockeyvåld kan ändå uppfylla brottsrekvisiten för lindrig misshandel, misshandel eller grov misshandel, men det finländska rättssystemet har hittills haft en mycket återhållsam praxis. Detta är till fördel för möjligheten att spela hockey och även till fördel för rättssystemet, som annars riskerar överbelastas. Straffrättsligt har ishockeyvåldet rättfärdigats på tre grunder: genom tillåtet risktagande, spelarnas samtycke till skaderisker och oskrivna regler om social adekvans. Slutligen kan också konstateras att gränsen mellan regelriktigt, regelvidrigt och idrottsfrämmande idrottsvåld är otydlig. Däremot står det enligt min mening klart att rättsväsendet endast bör ingripa i de allvarligaste formerna av ishockeyvåld: det våld som till sin karaktär både är otillåtet enligt spelets regler och främmande för dess idé.
-
(2021)Gränsdragningen mellan uppsåt och oaktsamhet är avgörande för den straffrättsliga bedömningen av gärningar och uppsåtets nedre kan anses vara det viktigaste begreppet inom straffrätten. Trots det råder det en viss oklarhet om hur och var uppsåtets nedre gräns ska dras. I de nordiska länderna har lagstiftaren kommit fram till olika rättsliga lösningar beträffande innehållet av uppsåtets nedre gräns och huruvida det ska definieras i lag eller i rättspraxis och doktrin. I Finland tillämpas ett enkelt sannolikhetuppsåt, i Sverige likgiltighetsuppsåt och i Norge och Danmark en kombination av sannolikhetsuppsåt och ett positivt eventuellt uppsåt. I Finland och Norge definieras uppsåt i lag medan lagstiftaren i Sverige och Danmark har överlåtit uppgiften till rättsvetenskapen och domstolarna. Samtliga gränsdragningsmodeller har utsatts för omfattande kritik. Det har ifrågasatts huruvida en skarp gränsdragningsmodell ens överhuvudtaget är nödvändig. Avhandlingens syfte är att utreda var gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet dras i gällande rätt (de lege lata) samt att besvara frågan hur uppsåtets nedre gräns borde definieras (de lege ferenda). Metoden är en kombination av rättsdogmatik och kriminalpolitisk forskning med utgångspunkt i de nordiska uppsåtslärorna. Sannolikhetsuppsåt har sin utgångspunkt i en ren sannolikhetsbedömning, vilket utesluter beaktandet av övriga omständigheter såsom t.ex. gärningspersonens inställning till gärningen. Därför lämpar det sig dåligt till uppsåtsbedömningen vid vissa svåra gränsdragningsfall såsom rysk roulette. Likgiltighetsuppsåtet som avgör uppsåtets nedre gräns i gällande svensk rätt tillåter däremot i bredare omfattning beaktandet av övriga gärningsomständigheter vid uppsåtsbedömningen och erbjuder en mer flexibel lösning utan att äventyra rättssäkerheten förutsatt att det finns tydliga ramar för dess tolkning och tillämpning. Mot bakgrund av en pro et contra -avvägning av de nordiska gränsdragningsmodellerna anser jag att det finns skäl att revidera strafflagens uppsåtsdefinition med utgångspunkt i likgiltighetsuppsåtet. I avhandlingen presenterar jag mitt motiverade förslag på hur legaldefinitionen kunde lyda.
Now showing items 1-2 of 2