Browsing by Subject "utsatthet"

Det tog rätt länge innan människohandel fick någon form av politisk uppmärksamhet i Finland. Människohandel igenkändes som ett problem som krävde åtgärder på nationell nivå först i samband med att Palermoprotokollet ratificerades i början av 2000-talet. Människohandel kriminaliserades i Finland som en följd av detta år 2004. I början av 2000-talet förekom i Finland en del omfattande koppleriverksamheter där främst utländska kvinnor utnyttjades. Trots att det handlade om organiserat koppleri utgick såväl politiker som polis, åklagare och domstol från antagandet om att de personer som utnyttjats i prostitution har samtyckt till att utnyttjas sexuellt tills annat bevisats. Detta ledde till att sexuellt utnyttjade personer i praktiken delades upp i två grupper: oskyldiga människohandelsoffer och skyldiga prostituerade. I ljuset av det vi vet idag kan en del av dessa så kallade skyldiga prostituerade mycket väl ha varit offer för människohandel. Den nationella människohandelskriminaliseringen har sedan den infördes ändrats en gång genom den lagändring som trädde i kraft 2015. Lagstiftarens huvudsakliga mål vid ändringarna av brottsbeskrivningarna för koppleri och människohandel var att göra gränsdragningen mellan människohandelsbrott och koppleribrott tydligare samt se till att kriminaliseringen av människohandel bättre motsvarar kriminaliseringsförpliktelserna i de internationella dokument som är bindande för Finland. Avhandlingen granskar huruvida lagstiftarens syften och målsättningar med lagändringen lett till det önskade slutresultatet. För att svara på forskningsfrågan analyseras lagstiftarens tolkningsanvisningar och domstolens tolkning av brottsbeskrivningen för människohandel. I avhandlingen tillämpas den rättsdogmatiska metoden. I och med att avhandlingen granskar tolkningen av brottsbeskrivningen aktualiseras även olika tolkningsmetoder. Tolkningen av brottsbeskrivningen analyseras i ljuset av den teleologiska tolkningsmetoden. Enligt den teleologiska tolkningsmetoden bör lagen tolkas i enlighet med dess syfte. Således kan avhandlingen närmast klassificeras till den inriktning inom rättsdogmatiken som kallas för intresserättsdogmatik. Avhandlingens prognos visade sig stämma i viss utsträckning. Den mest betydande förändringen är att domstolen inte längre ger någon betydelse till offrets eventuella ursprungliga samtycke om gärningsmannen använt minst ett otillbörligt medel för genomförandet av brottet. Tidigare anvisade lagstiftaren en snäv tolkning av människohandelsbestämmelsens öppna begrepp vilket inte längre är fallet. Fysiskt våld och frihetsberövande krävdes innan lagändringen för att fastställa människohandelsbrott, medan de nu gällande tolkningsanvisningarna betonar att brottet lika gärna kan begås genom psykiska medel. Dessa tolkningsanvisningar återspeglas även i domstolens tolkningsverksamhet. Trots att läget förbättrats finns det fortfarande utmaningar. Vilken betydelse som vid fastställandet av brottets medel och gärningssätt bör ges till offrets egen uppfattning över huruvida dennes viljebildning och självbestämmanderätt kränkts eller ej framhålls i avhandlingen som den mest framträdande frågan som bör klargöras. Hur detta bedöms kan ha avgörande betydelse för gränsdragningen mellan koppleri och människohandel vid fall där gärningarna befinner sig inom gråzonen för rekvisitens tillämpningsområde. Avhandlingen argumenterar för att lagstiftarens syften med lagändringen 2015 kunde förverkligas i ännu högre utsträckning genom tillämpandet av en teleologisk tolkningsmetod där människovärdets okränkbarhet tolkningsmässigt skulle förstärka offrets frihet. En sådan tolkning skulle vara förenlig med de internationella förpliktelsernas krav på en strängare bedömning av grundläggande värden och tillhandahålla ett mer effektivt skydd för såväl som faktiska som potentiella offers frihet.