Browsing by study line "Statskunskap med förvaltning"

This master’s thesis focuses on the coping behavior of the officials in employment offices during the implementation of activation model. Based on the theory of street-level bureaucrats by Michael Lipsky and a synthesis from a categorization of coping mechanisms by Lars Tummers and his colleagues and Evert Vedung, aims the thesis att identifying the coping behavior of the officials in the job centers. A complementary explanatory analysis of the effect of contextual factors on coping is carried out based on previous research. Due to the fact that Lipsky has identified a discrepancy between official policy and executed policy, it is of importance to focus on coping behavior of officials in employment offices in order to understand the underlying causes. A qualitative content analysis was carried out in order to analyze the survey of the experiences of the officials in job centers. Material for analysis consisted of three open questions directed to the job center officials. Questions focused on the effects of activation model on the activities of employment offices and on the personnel’s opinions about the model. Questions were divided in coding units where every distinct response equalled a unit. The coding scheme was created based on the categorizations of Tummers et al. and Vedung. As a result of the analysis four coping mechanisms were identified: prioritizing among clients, routinizing, rationing and rigid rule following. The prevalence of routinizing was remarkably greatest in the material, and the tree other mechanism were clearly more rare. The complementary explanatory analysis of the effect of contextual factors’ effect on coping demonstrated that prioritizing was caused by an external performance regime and a high working pressure. The prevalence of rationing could be explained by an external performance regime, even though former research had indicated that rationing is a product of an interplay between high autonomy and external performance regime. There was found signs that routinizing could have been a cause of steering which diminishes the discretion of officials by standardizing the modes of operation on job centers. Rigid rule following could be explained in terms of an increased working pressure and an emphasis on effectivity. This behavior showed to go against the mode of operation which the officials considered to be desirable. The examination proves that the officials used coping mechanisms in order to cope with the stressful circumstances that the activation model had created. However, the analysis of the effect of contextual factors on coping behavior should be complemented by statistical analyses with which the causalities between variables can be proven more unequivocally. Furthermore, a future research could focus on explaining the effect of contextual factors on a kind of coping behavior which prevalence have not yet been studied in the light of the context.

Den demokratiska legitimiteten i EU är ämne för ständig debatt. Hur man gör flernivåsystem legitima och ansvarsfulla är en av de centrala frågorna inom statskunskap idag (Black 2008). Flernivåsystem karaktäriseras av att staten inte är den enda aktören som erhåller auktoritet, och statens roll är förminskad. Sådana system präglas av fragmentering, komplexitet och ömsesidigt beroende mellan aktörer, där statliga och icke-statliga aktörer är samtidigt både tillsynsmyndigheter och reglerade av andra aktörer. En allmän EU-kritiskhet har vuxit fram bland folket i flera länder, och tilliten till unionens beslutsfattandeprocesser är fallande. Flera av de beslut som berör nationalstaterna och dess invånare fattas på EU-nivå, och därför är det viktigt att de processer som styr beslutsfattarna erhåller en stark legitimitet. Syftet med denna avhandling är att undersöka vilka mekanismer EU använder sig av för att legitimera dess beslutsfattandeprocesser. Det teoretiska ramverket består av en beskrivning av policyprocessen i EU samt teorier om flernivåstyrning och legitimitet. Legitimiteten i politiska system har många definitioner, och i denna avhandling är syftet att fokusera på institutionella aspekter av legitimitet, inte på den folkliga upplevelsen av beslutsfattarnas makt som legitim. Därmed bygger det teoretiska ramverket på litteratur som handlar om vilka mekanismer EU använder sig av för att legitimera själva processerna (throughput) och effektiviteten (output) av dess beslut. EU:s grundläggande “problem” är en svag input legitimitet, alltså måste en stor del av politiken legitimeras på output sidan. På basis av den existerande litteraturen kan man identifiera fyra legitimitetsmekanismer som EU använder sig av för att legitimera sin politik som förknippas med output legitimitet: ansvarighet, transparens, inkludering och öppenhet, samt effektivitet. Med de fyra mekanismerna från teoriavsnittet som utgångspunkt, har jag utfört en fallstudie med kvalitativ innehållsanalys av EU:s direktiv 2009/28/EG om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor. Jag har även studerat implementeringen av direktivet i Finland, för att få en bild av hur mekanismerna tar sig i uttryck på nationalstatlig nivå jämfört med EU. Metoden är passande för en sådan här undersökning, då syftet är att söka efter meningsbärande enheter i ett dokument för att testa ifall innehållet överensstämmer med det som teorin förespråkar. Resultaten antyder att alla fyra mekanismer finns i någon form i det valda direktivet. Såsom förväntat har vissa mekanismer en starkare närvaro än andra, men i sin helhet finns alla representerade. Effektiviteten syntes mest i förhållande till implementeringen på den nationella nivån. I utformandet av direktivet har man använt sig av många olika legitimeringsmekanismer, som ger direktivet demokratisk legitimitet och trovärdighet. Man kunde även särskilja mellan mjuka och hårda styrmekanismer i direktivet. Undersökningen kan anses vara något bristfällig i och med att jag endast haft möjlighet att undersöka vad som sägs i själva direktivet, inte det som skett medan direktivet har utformats, vem som varit delaktig o.s.v. Vidare kunde analysen ha blivit bättre ifall jag hade intervjuat någon som arbetat med EU:s processer. Vad gäller generaliserbarheten och validiteten av resultaten vågar jag dock påstå att man kan härleda vissa saker om legitimiteten i EU direktiv på basis av denna undersökning. I och med att de fyra legitimitetsmekanismerna har en stark teoretisk förankring finns det en stor sannolikhet att man skulle hitta samma eller liknande mekanismer i något annat EU direktiv eller en annan process. Slutligen kan konstateras att det finns utrymme för fortsatt forskning inom ämnet.

Tidigare forskning har tytt på att den korporativa traditionen är starkare i Finland än i andra nordiska länder. Detta tar sig uttryck i att ekonomiska intressegrupper (t.ex. fackföreningar och yrkessammanslutningar) har en särskilt privilegierad position i Finland, vilket kan förklaras med att de har bra resurser. Just dessa forskningsresultat har lagt grunden till denna avhandling och väckt ambitionen att utreda ifall liknande tradition kan påvisas på EU-nivån. Meningen är att undersöka vilka drivkrafter som ligger till grund för den finländska lobbningsprofilen. Syftet är alltså att kartlägga det finländska lobbningsfältet inom EU, det vill säga att helt konkret få reda på hurudana intressegrupper som är representerade i lobbningsverksamheten. Ytterligare är avsikten att analysera vad som främst karaktäriserar den finländska lobbningsprofilen. Med andra ord är meningen att belysa ifall vi kan se en betoning av den korporativ traditionen för det finländska intressegruppernas del också på EU-nivån. Studiens fokus ligger i att få djupare insikt om just Finland. Studien är inte systematiskt komparativt, men syftet är att granska hur Finland förhåller sig till Sverige och Norge beträffande sin lobbningsprofil. Dessutom är ambitionen att se ifall den i tidigare forskningar uppkomna betoningen på korporatism kan även åskådas då man jämför Finland till det övriga intressegruppsfältet inom EU och specifikt Sverige och Norge. Tanken är således att undersöka ifall det finländska intressegruppsfältet är påfallande korporativ och ifall variationen i den beroende variabeln, ländernas lobbningsprofiler, förklaras av skillnaderna i ländernas korporativa traditioner. Materialet i denna studie utgörs av EU:s öppenhetsregister. Den kvantitativa analysen utfördes på SPSS. Resultaten visar att en klar majoritet av det finländska intressegrupperna är ekonomiska även på EU-nivån. Ytterligare är andelen ekonomiska intressegrupper större för Finlands del än för jämförelseobjekten Sverige och Norge. Resultaten tyder även på att andelen arbetsmarknadsorganisationer är större för Finland än för Sverige och Norge. Studiens resultat stöder således den i tidigare forskning uppkomna tanken om att den korporativa traditionen har ett starkt fotfäste inom de finländska lobbningsverksamheten och att denna tradition avspeglas även på EU-nivån.

I denna magisteravhandling studeras finländarnas attityder till klimatförändringen. Klimatförändringen är ett allvarligt och komplext globalt problem. Medborgarnas attityder spelar en viktig roll i införandet, samt i genomförandet av policyhandlingar för att hantera problemet. Studien fokuserar på individuella karaktärsdrag hos finländare, med syfte att kartlägga hurdana typer av människor som har de mest negativa attityderna till klimatförändringen, det vill säga vem som är mest oroliga över klimatförändringen, anser att den kan medföra allvarliga konsekvenser i framtiden, samt anser att begränsningen av klimatförändringen är brådskande. Fokus läggs på de socio-demografiska faktorerna kön, ålder och hushållets ekonomiska ställning och den politiska faktorn partisympati. Dessa faktorer har visat sig vara betydelsefulla i tidigare studier då det har forskats i människornas attityder till miljöproblem, såsom klimatförändringen. På basen av teorin och tidigare studier föreslår hypoteserna i denna studie att personer som är unga, är kvinnor, har en bra ekonomisk ställning och sympatiserar med partiet De Gröna, har de mest negativa attityderna till klimatförändringen och känner mest oro över fenomenet. Det empiriska materialet i studien består av Klimatbarometern 2019. Barometern är en surveyundersökning och utfördes av Kantar TNS på begäran av styrgruppen för statsförvaltningens klimatkommunikation med ambitionen att utreda finländarnas åsikter om klimatförändringen och klimatpolitiken inför riksdagsvalet. I denna studie användes kvantitativa metoder, såsom beskrivande statistik och regressionsanalys, för att på bästa möjliga sätt kunna bearbeta ett stort data. Resultaten i studien visar att kön har en signifikant effekt på finländarnas attityder och att kvinnor är mer oroliga över klimatförändringen än män. Ålder hade inte en signifikant effekt på attityder, men det hade hushållets ekonomiska ställning. Hushåll som har en bättre ekonomisk ställning har negativare attityder och känner större oro över klimatförändringen. Även partisympati hade en signifikant effekt och resultaten visade att människor som sympatiserar med De Gröna och Vänsterförbundet har dom mest negativa attityderna. Till motsatsen har människor som sympatiserar med Sannfinländarna och Centern positivare attityder och känner inte lika stor oro över klimatförändringen. Resultaten visar dock att finländarna i helhet har relativt gröna attityder – finländarna har negativa attityder till klimatförändringen och känner stor oro över fenomenet, fastän det förekommer skillnader beroende på sociodemografiska faktorer och partisympati.

Europa har sett en ökning i euroskeptiska attityder under de senaste tjugo åren och euroskepticism har gått från att vara ett marginellt politiskt projekt till en position som hålls av politiska partier i regeringen och mainstream politiken. Euroskepticism har omfattande konsekvenser för utvecklingen av europeisk integration och för nationell europeisk politik. Trots en ökad euroskepticism i Europa och det ökade intresset för forskning inom euroskepticism, finns det relativt lite forskning om euroskepticism i en finsk kontext. Denna avhandling fokuserar på euroskepticism i en finsk kontext, genom att undersöka finländska riksdagspartiers opinioner om EU och europeisk integration. Syftet med avhandlingen är forska ifall de fyra diskurserna identifierade av Van den Hoogen, de Koster & van der Waal (Pragmatisk, federalistisk, anti-etablissemang och oengagerad) uppkommer i en finsk kontext, och ifall den underliggande diskursspecifika kritiken som Van den Hoogen, de Koster & van der Waal identifierade kan identifieras i Finland. Analysen utfördes genom en kvalitativ innehållsanalys av partiernas valprogram inför Europaparlamentsvalen 2019. Analysens resultat visar att man kunde kategorisera största delen av de finländska partierna in i en av de fyra diskurserna, och att man delvis kan identifiera den diskursspecifika underliggande kritiken gentemot EU i en finsk kontext, men att den underliggande kritiken också varierar mycket mellan partierna. Avhandlingen bidrar till diskussionen om euroskepticism, och visar att trots att ett parti är positivt inställt till EU och europeisk integration, betyder det inte att de inte framförde kritik om EU och EU:s verksamhet. Analysen visade att partierna delvis hade samma kritik om specifika aspekter av EU (slöseri av pengar, brist på transparens och demokrati) men de skilde sig åt i de underliggande orsakerna till kritiken. Detta bidrar till diskussionen om hur euroskepticism är ett mångfacetterat koncept, och ofta går utöver den traditionella eurofili-euroskepticism dimensionen.

Klubblagstävlingarna inom europeisk fotboll har sedan 2000-talesskiftet gått i en riktning där lag från främst de största länderna spelar på den högsta kontinentala nivån och lag från de ´övriga länderna på lägre nivåer. Utvecklingen är en följd av en maktkamp mellan ett drygt dussin storklubbar och det europeiska fotbollsförbundet UEFA. Storklubbarna har återkommande ambitioner om att inleda en egen tävling utanför UEFA:s regi, främst i och med att tävlingsverksamheten är ekonomiskt profitabel. Tvisten angår främst mästarligan, som är den högsta kontinentala tävlingen, men även lägre nivåers tävlingar har påverkats i stor grad. Ursprunget för utvecklingen var på 1990-talet, då de främsta länderna, det vill säga storklubbarnas hemvister, för första gången fick ytterligare mandat i mästarligan till skillnad från tidigare årtionden då varje land hade ett mandat. Mest konkret har förändringen blivit vid tre på varandra följande brytningar: Brytning 1 år 1999: Mästarligans gruppspel växer till 32 lag. Cupvinnarcupen läggs ned och dess lag kommer att delta i UEFA-cupen. Intertotocupen är en ytterligare rutt till att nå UEFA-cupen. Brytning 2 år 2009: Mästarligans kval delas upp i skilda grupper för mindre länders mästare och större länders icke-mästare. UEFA-cupen och Intertotocupen sammanslås i Europaligan. Brytning 3 år 2021: Lag från de 15 främsta länderna spelar i mästar- och Europaligorna och lag från övriga länder i den nya konferensligan. Dock får alla länders mästare delta i mästarligakvalet. Såväl politiska, juridiska som ekonomiska faktorer har bidragit till utvecklingen. Det tvistas om spelupplägg och inträde, konkurreras om rättigheten att arrangera tävlingar och det finns olika åsikter om hur tävlingarnas intäkter ska fördelas. UEFA har behållit arrangörskapet medan storklubbarna indirekt prioriterats i pengautdelningen.

”Hyvät ystävät, tuli iso jytky!” ropade Sannfinländarnas dåvarande partiledare Timo Soini på våren 2011 framför partimedlemmarna, när partiet lyckades med en historisk valframgång i riksdagsvalet 2011. ’’Jytky-året’’ som riksdagsvalet ofta kallas för, betydde att vi här i Finland fick se hur effektivt populism kan fungera som politisk retorik. Forskningen om populismen i Finland har länge kretsat endast kring Sannfinländarna, partiets partiledare Timo Soini och året 2011. Jag anser att forskningen om populism inte kan kretsa kring endast ett parti och en partiledare, utan populism bör undersökas i en bredare bemärkelse. I den här avhandlingen undersöker jag finländska partiledares användning av populism som en retorikstil i Yles partiledarintervjuer från år 2007 och 2015 inför respektive riksdagsval. Jag använder mig av Jagers och Walgraves definition om populism som en retorikstil och gör en kvantitativ innehållsanalys av intervjuerna. Avhandlingens syfte är att a) se vilka partiledare använde sig av populism i intervjuerna från år 2007 och 2015, samt vilken typ av populism det går att finnas och b) se ifall någon förändring har skett i populistisk retorikstil mellan riksdagsvalen 2007 och 2015 i Finland. Min hypotes är att populistisk retorik har spridits från Sannfinländarna till andra partier och blivit allt vanligare efter riksdagsvalet 2011. Hypotesen baserar sig på Cas Muddes hypotes om populistisk zeitgeist. Jag kom fram till att antielitisk populism användes av Sannfinländarnas partiledare i intervjun från år 2007. Deras antielitiska populism var en blandning av anti-politik, anti-stat och anti-media. Sannfinländarna var även den enda partiledare som kritiserade Europeiska unionen. I intervjuerna från år 2015 förekom det däremot tre partiledare som använde sig av antielitisk populism. Partiledarna var Sannfinländarnas Timo Soini, Gröna förbundets Ville Niinistö och Vänsterförbundets Paavo Arhinmäki. Dessa tre partiledares användning av antielitisk populism skilde sig markant från de övriga partiledarna och därmed kan de anses ha varit antielitiska populister i finländsk kontext. Även om dessa tre partiledare använde antielitisk populism i hög grad, så fanns det skillnader mellan deras antielitiska retoriker. De alla hänvisade ofta till folket, men Niinistö och Arhinmäki kritiserade klart oftare andra politiker och partier, än vad Soini gjorde. Däremot kritiserade Arhinmäki inte lika mycket statens offentliga institutioner och tjänster, som till exempel Soini gjorde. Soini skilde sig från de två andra politikerna genom att vara den enda som kritiserade Europeiska unionen och media. Uteslutande populism förekom väldigt sällan i de intervjuerna som jag analyserade. Ganska sällan talades politikerna överlag om specifika befolkningsgrupper och när de gjorde det så var det i en neutral eller positiv bemärkelse. Ur min analys är det klart att en ökning i användningen av populistisk retorik har skett och att det inte längre var endast Sannfinländarnas partiledare Timo Soini som använde sig av antielitisk populism. Men att tala om att Muddes hypotes om populistisk zeitgeist är rådande i Finland vore vara en vågsam generalisering utifrån mitt begränsade material. För att förstärka mina resultat vore det nödvändigt att fortsätta analysen och inkludera till exempel mera intervjuer, valprogram, inlägg på sociala media och så vidare. Men utifrån mina resultat går det att märka att något har skett i Finland och att populistisk retorik kan de facto ha blivit vanligare. Ifall vi är trogna till Muddes hypotes, så kan Sannfinländarnas valframgång i riksdagsvalet 2011 vara åtminstone en av bakomliggande katalysatorer för att populistisk retorik har blivit vanligare i Finland och därmed spridits från ett parti till övriga.

Syftet med avhandlingen är att studera hur den lokala autonomin påverkar graden av utveckling i territoriella autonomier. Vilket leder till avhandlingens forskningsfråga: hur påverkar graden av lokal autonomi territoriella autonomiers utveckling? Avhandlingen är unik på grund av att tidigare forskning har haft snävare tolkningar av lokal autonomi och utveckling när de forskat deras potentiella koppling, utöver detta har analysenheterna inte varit territoriella autonomier. Det teoretiska utgångsläget grundar sig på en utvidgad tolkning av Oates (1972) fiskal federalism teori. Denna tolkning leder till det teoretiska antagandet att graden av lokal autonomi har ett positivt samband med den regionala utvecklingsgraden i de territoriella autonomierna. Det teoretiska antagandet leder till hypoteserna: (1) graden av regional autonomi i den territoriella autonomin har ett positivt samband med territoriets regionala utvecklingsgrad och (2) graden av kommunal autonomi i den territoriella autonomin har ett positivt samband med territoriets regionala utvecklingsgrad. Studien utförs som en blandad metodstudie, där den första analysen består av korrelationsanalyser och medelvärdesjämförelser och den andra analysen sker genom en kvalitativ komparativ analys. I den första analysen jämförs 18 europeiska territoriella autonomier. I den kvalitativa komparativa analysen jämförs fyra territoriella autonomier med en högre grad av utveckling än staten inom samtliga utvecklingsområden. De oberoende variablerna är kommunal-, och regional autonomi, vars värden bestäms med två decentraliserings index. De beroende variablerna, det vill säga utvecklingsområdena i studien är: ’ekonomi’, ’hälsa’ och ’utbildning’ baserade på HDI (UNDP, 1990). Data för de beroende variablerna är samlade från tre databaser. Studiens korrelationsanalyser visar att det inte finns ett statistiskt samband mellan graden av lokal autonomi och graden av regionala utvecklingsgraden i de analyserade territoriella autonomierna. Medelvärdesjämförelserna visade olika trender på de tre utvecklingsområdena, men ingen enhetlig bild kunde skapas. I den kvalitativa komparativa analysen ingick Baskien, Katalonien, Trentino-Sydtyrolen och Friuli-Venezia Giulia. Resultatet visar att i de tre förstnämnda territoriella autonomierna finns strukturer vilka ökar den regionala autonomin som inte togs i beaktande i den första analysen. Dessa tre territoriella autonomier skulle med andra ord gå i riktning med de hypotes 1, medan hypotes 2 skulle förkastas. Den kommunala autonomin har inte en effekt på territoriella autonomins regionala utvecklingsgrad, utgående studiens båda analyser. Avhandlingens resultat ger en unik inblick i variation i lokal autonomi bland territoriella autonomier, deras utveckling från ett bredare perspektiv och sambandet mellan den lokala autonomin och utveckling. Det statistiska sambandet förblev oklart, men det finns strukturer av ökad lokal autonomi i tre av fyra fall av de territoriella autonomierna med en högre grad av regional utveckling inom samtliga utvecklingsområden. Detta potentiella samband bör studeras närmare i senare forskning.

Ideologins påverkan på politikens resultat i västerländska demokratiska system har på senare tid kommit att ifrågasättas allt mer och mer inom statsvetenskapen. Det råder en tanke om att politiken i dagens läge styrs av ekonomisk utveckling och internationella traditioner och inte av ideologi. Denna tanke har kommit att betecknas som endera ideologiernas död eller avideologisering av politiken. Det motstridande tänkesättet kallas däremot för Politics Matter och tar avstamp i den s.k. partisanteorin. Enligt detta synsätt har de regerande partierna ett starkt inflytande på politiken och därmed är de ideologiska skillnader som förekommer mellan olika partier inte alls totalt ovidkommande. Med utgångspunkt i dessa två motstridande tänkesätt gällande ideologiernas påverkan på modern politik har de ideologiska skillnadernas betydelse för abortfrågan i Finland i denna avhandling undersökts. Abortfrågan är en fråga som faller inom kategorin för moralpolitik. Moralpolitik anses vara ett sådant område av politiken där partiernas inflytande och därmed olika ideologiska skillnaders betydelse är mer begränsad i jämförelse med andra politikområden. Abortfrågan har på senare tid blivit mer och mer aktuell på olika håll i världen, särskilt i USA, men även på europeiskt håll. I Finland har det traditionellt inte förekommit någon stark samhällsdebatt kring rätten till abort och man har utgått från att det råder en bred konsensus vad gäller rätten till abort. Abortfrågan ägnades dock uppmärksamhet även i Finland i och med medborgarinitiativet EgenVilja2020 som samlade ihop tillräckligt stödförklaringar för att överlämnas till riksdagen och som i längden kom att leda till en omröstning om en ny abortlag i Finland som godkändes med rösterna 125–41. För att undersöka ideologins påverkan på attityder till abort i Finland utfördes två ordinala logistiska regressioner. Data kommer från riksdagskandidatsundersökningen 2019 som var en undersökning som skickades till alla personer som kandiderade i det finska riksdagsvalet år 2019. I den första analysen ingick enbart ideologi som oberoende variabel och i den andra analysen ingick förutom ideologi även kontrollvariablerna ålder, kön, utbildning och religiositet. Resultaten i studien tyder på att det inte råder en så bred konsensus som tidigare uppfattat i Finland gällande abortfrågan då ideologin visade sig ha en signifikant effekt på attityden till abort i båda analyserna.

I denna avhandling undersöks betydelsen av offentliga institutioner för innovation i Europa. Innovation ses i dag som en viktig drivare av tillväxt samt som lösningen till en mängd lömska problem, såsom klimatförändring och pandemier. Syftet i denna studie är att utreda om offentlig sektor spelar en större roll för innovation än vad den samhälleliga diskursen i allmänhet förutsätter. Att känna till hurdan effekt offentliga institutioner har på innovation är av stor betydelse då offentlig sektor ställs inför reformer och krav på förändring. Offentliga institutioner innefattar i denna studie framför allt värderingar som tillsammans bildar en god och fungerande förvaltning. Sambandet mellan offentliga institutioner och innovation undersöks med variabler ur Global Innovation Index 2019. Som analysenheter fungerar 38 europeiska länder. Indexet valdes som material framför allt på grund av dess lämpliga, transparenta och tidsenliga indikatorer. Först används korrelationsanalys för att kartlägga sambanden mellan offentliga institutioner och uppkomst respektive spridning av innovation. Sedan undersöks effekten av institutioner på innovation vidare med hjälp av regressionsanalys. Den statistiska analysen visar att effekten av offentliga institutioner är mycket stark både för uppkomst och för spridning av innovation. Regressionsmodellen kan ge signifikanta förutsägelser, då institutioner förklarar kring hälften av variansen i innovation hos Europas länder. En offentlig sektor präglad av god och fungerande förvaltning visar sig storligen gynna innovativiteten i samhället överlag. Dessutom kan en sådan offentlig sektor vara en legitim ledare för innovation genom nätverk till privat och tredje sektor. Empiriskt stöd finns för att samtliga offentliga värderingar spelar en stor roll, men det är möjligt att värderingarna deltagande och transparens är särskilt betydelsefulla för fungerande innovationsnätverk. Implikationerna av resultaten är omfattande för Europas offentliga sektorer. En omställning i det offentligas roll för innovation är nödvändig, samtidigt som centrala värderingar som transparens och ansvarsutkrävande måste värnas om i kommande offentliga reformer. Förändring behövs för att bemöta framtidens utmaningar, men för att möjliggöra hög innovativitet bör offentliga institutioner snarare förstärkas än nedmonteras. Resultaten av denna studie ger grund för en offentlig sektor med starka offentliga institutioner och ett större fokus på innovation. Det är troligt att innovation sker bäst inom ett innovationssystem där offentlig, privat och tredje sektor samarbetar, under offentlig ledning.