Browsing by study line "Statskunskap med förvaltning"

Syftet med denna pro gradu -avhandling är att undersöka om graden av ansvarstydlighet i politiken spelar en roll i hur nöjda medborgarna är med det demokratiska systemet i Finland. I allmänhet är de medborgare som i riksdagsval röstat på ett regeringsparti mer nöjda med demokratin än de som inte gjort det. Orsaken bakom detta antas vara att då medborgarna representeras av ett regeringsparti i politiken, får de med större sannolikhet sina politiska preferenser tillfredsställda genom den förda politiken, vilket i sin tur leder till att de är mer nöjda med det demokratiska systemet i det hela. I Finland består regeringar i regel av olika koalitioner, både breda och snäva samt till den ideologiska uppsättningen varierande. Detta leder till att regeringarna uppvisar också varierande grad av tydlighet i de politiska ansvarsförhållandena. Ansvarstydlighet är bland de viktigaste faktorerna som påverkar hurdana möjligheter medborgarna har för att utkräva ansvar av de politiska partierna vid val. I denna avhandling undersöks om otydliga eller alternativt tydliga politiska ansvarsförhållanden påverkar hur medborgarna utvärderar demokratin. Är otydliga politiska ansvarsförhållanden en fallgrop ur perspektivet av medborgarnas nöjdhet med det demokratiska systemet? Vidare undersöks effekten av en intressant faktor på individnivå, politisk medvetenhet, som visat sig vara en inflytelserik faktor som påverkar hur medborgarna utvärderar frågor i politiken. Undersökningen görs med statistiska metoder och inkluderar enkel deskriptiv statistik samt regressionsanalyser på datamaterial från European Social Survey (år 2012 & 2016), där regering Katainen (otydliga ansvarsförhållanden) jämförs med regering Sipilä (tydliga ansvarsförhållanden). Resultaten visar i linje med tidigare forskning att de medborgare som röstat på ett regeringsparti och anses därmed vara representerade i politiken, är betydligt mer nöjda med demokratin än de som inte är representerade. Analysen bekräftade inte att ansvarstydlighet skulle ha en avgörande roll i hur nöjda med demokratin de medborgare är som är representerade av ett regeringsparti jämfört med de som inte är. Också mycket breda koalitioner med otydliga ansvarsförhållanden kan tillfredsställa väljarna. Politisk medvetenhet som en intressant faktor bekräftades och det visade sig att då de politiska ansvarsförhållandena är tydliga, förstärks den positiva effekten av att vara representerad av ett regeringsparti hos de med hög politisk medvetenhet jämfört de med låg medvetenhet.

Syftet med avhandlingen är att kartlägga demokratiska preferenser bland finska medborgare för att undersöka vilken demokratisk modell de föredrar, genom att se om flera påverkanorsaker kan möjligen påverka deras åsikter och inställning. De demokratiska modeller som undersökt är representativ demokrati, deltagardemokrati, direktdemokrati och expertdemokrati. Strukturella och materiella faktorer i samhället ha gett medborgaren flera möjligheter att förstå och engagera sig i politiska processer som har lett till nya politiska värderingar. Det politiska deltagandet har blivit mer individualiserat där utbildning, ålder, politisk kunskap och politiskt intresse påverkar medborgarnas åsikter. Teoretiskt bygger avhandlingen delvis på tidigare forskning av Bengtsson och Christensen (2014) som visar att det finns ett samband mellan medborgarnas åsikter och deras politiskt deltagande. Avhandlingens grundläggande antagande bygger främst på att bättre individuella förutsättningar leder till självständiga politiska värderingar där medborgare föredrar deltagardemokrati eller direktdemokrati än representativ demokrati eller expertdemokrati. Resultatet visade att finländare har olika demokratiska preferenser där stöd för modellerna påverkas av påverkanorsakerna. Däremot så visar resultatet att medborgarnas åsikter påverkan är varierande och efterliknar resultat från tidigare kartläggningar av demokratiska preferenser.

Europeiska Unionens finanspolitik har undergått reform efter finanskrisen och den europeiska planeringsterminen infördes år 2011. Målet var att öka koordination mellan medlemsstaternas budgetprocesser och att den Europeiska Unionens institutioner skulle ha mer möjligheter att granska och kontrollera medlemsstaternas budgeter. Det antas att nationella parlaments deltagande är viktigt för att försäkra demokratisk legitimitet. Tidigare forskning har identifierat problem med nationella parlaments deltagande och skillnader mellan nationella parlament. Denna avhandling bidrar till diskussionen om nationella parlamentens roll i den europeiska planeringsterminen. Avhandlingens syfte är att identifiera hur den årliga budgetcykeln i den europeiska planeringsterminen påverkar nationella parlament och vilka skillnader det finns mellan länderna. För att få en djupare förståelse för hur institutionell design och ländernas ekonomiska situation är kopplat till parlamentens kapacitet genomförs en jämförande analys på Finland, Tyskland och Irland. Tidsramen för analysen är den senaste fleråriga budgetramperioden från 2014-2020. Analysen fokuserar på hur nationella parlamenten deltar i specifika etapper i den årliga budgetcykeln, där det anses att parlamentens deltagande har betydelse. I de centrala forskningsresultaten identifieras nationella parlamentens roll i den europeiska planeringsterminen och hur den kan begränsa nationella parlaments kapaciteter. Problem med bland annat tidsbrist och processens komplexitet lyfts fram i analysen. Resultaten visar att det finns skillnader mellan länderna. Det konstateras att varken Finland, Tyskland eller Irland har infört nya mekanismer för att granska planeringsterminen. Finland har traditionellt ett starkt parlament i både budget- och EU-ärenden och har inkluderat granskning av dokument relaterade till planeringsterminen i nationella budgetcyklar. Finland har haft en stor grad av deltagande jämfört med andra parlament. Tysklands parlament har även en stark roll i EU-ärenden vilket gör att de har möjligheter för deltagande i planeringsterminen, men analysen visar att nationella intressen kan leda till ovillighet att följa vägledning av den Europeiska Unionen. Irland har ett parlament med svag makt i nationell budgetering vilket begränsar deras möjligheter för deltagande i den europeiska planeringsterminen.

Ekonomins påverkan på valdeltagandet är en klassisk fråga inom samhällsvetenskaplig forskning. Existerande teori och empiri ger olika svar på hur ekonomin påverkar valdeltagandet som beror på såväl tidpunkt som kontext. De vanligaste teorierna inom dylik forskning har handlat om rationella val och mobilisering samt tillbakadragning vad kommer till valdeltagandet. Den globala finanskrisen år 2008 och eurokrisen kort därefter innebar en långvarig nedgång för Finland och det skulle dröja till år 2017 innan Finland sakta började återhämta sig från den ekonomiska kräftgången. Denna avhandling är en makroanalys av ekonomins påverkan på valdeltagandet i kommunalvalet 2017 och riksdagsvalet 2019 där alla finländska kommuner utgör populationen. Variabler som används är skattesats (endast 2017), andelen hyreshushåll, sysselsättningsgrad, betalda transfereringar (i praktiken hur mycket skatt det genomsnitt betalas per kommuninvånare) och transfereringarnas utjämnande verkan på inkomstskillnader (endast 2019). Som kontrollvariabler används andelen av befolkningen som är 64 år och över, andelen kvinnor och statistisk kommungruppering. Datan kommer från finska statistikcentralens pxWeb databaser och skatteverket. Eftersom datan innehåller vissa brytningar mot de villkor som en linjär regression förutsätter, närmare bestämt extrema värden (outliers) och heteroskedasticitet, används en så kallad robust regression för att åtgärda dessa problem samt för att öka studiens validitet och reliabilitet. Resultaten visade att ekonomins påverkan på valdeltagandet främst kan observeras i riksdagsvalet 2019. Sysselsättningsgraden var den enda variabel som var signifikant i båda valen, vilket innebär att ju högre sysselsättningsgrad, desto högre är valdeltagandet. I riksdagsvalet 2019 var andelen betalda transfereringar signifikant men inte i kommunalvalet, vilket kunde ur ett rationellt synsätt tolkas som att utiliteten (nyttan) av att rösta är högre i riksdagsvalen är i kommunalvalet när det gäller ekonomiska motiv, vilket i sin tur kan förklara det låga valdeltagandet i kommunalvalet. Övriga variabler visade inga signifikanta effekter. Slutsatsen är att det finns vissa belägg för ekonomins påverkan på valdeltagandet så att det kan observeras på en makronivå, men andra faktorer av icke-ekonomisk karaktär har troligen en minst lika stor påverkan. Annars verkar teorierna om tillbakadragning och mobilisering hålla måttet i den finländska kontexten då det visade sig att sysselsättningsgraden och betalda transfereringar i kommunerna korrelerar med valdeltagandet i allmänhet. Ju högre sysselsättningsgrad, desto högre valdeltagande och ju högre andel betalda transfereringar, desto högre valdeltagande.

Maisterintutkielman tarkoituksena on selvittää, noudattavatko Euroopan neuvoston jäsenvaltiot Euroopan rasismin ja syrjinnän vastaisen komission (ECRI) niille antamia suosituksia. ECRI on Euroopan neuvoston alainen toimikunta, jonka päätavoitteena on valvoa, seuraavatko jäsenvaltiot Euroopan ihmisoikeussopimuksen sekä muiden valtioita sitovien ihmisoikeussopimusten rasismiin ja syrjintään liittyviä kohtia. Mikäli tarkasteltavien valtioiden toiminnassa havaitaan puutteita, antaa ECRI suosituksia ongelmien ratkaisemiseksi. Maisterintutkielman teoreettinen lähtökohta on noudattamisen teoriassa (compliance theory), joka voidaan jakaa valtioiden haluun ja kykyyn noudattaa ihmisoikeuksia. Haluun vaikuttavia tekijöitä ovat esimerkiksi noudattamisen helppous sekä valtion yleinen ilmapiiri ihmisoikeuksien saralla. Valtioiden kykyyn vaikuttavia tekijöitä ovat puolestaan rakenteelliset seikat, kuten hallinnon tehokkuus, demokratian taso sekä valtion taloudellinen tilanne. Tutkielmassa eritellään ECRI:n valtiokohtaisista valvontaraporteista 1889 suositusta, jotka kategorisoidaan ECRI:n seuraavan valvontakierroksen raporttien perusteella noudatetuiksi, osittain noudatetuiksi tai ei lainkaan noudatetuiksi sisällönanalyysissa käytetyin menetelmin. Tämän jälkeen suositusten noudattamista ja siihen vaikuttavia tekijöitä analysoidaan tilastollisesti. Tuloksista selviää, että ECRI:n antamista suosituksista on noudatettu kokonaan 15,7 %, osittain 41,7 % ja ei lainkaan 42,7 %. Kokonaan ja osittain noudatettujen suositusten osuus on siis yhteensä 57,4 %. Suosituksen tasolla on merkitystä siihen, noudatetaanko sitä vai ei. Sellaiset suositukset, joissa neuvotaan yleisiin toimenpiteisiin, tulevat varmemmin noudatetuiksi kuin spesifit toimintakehotukset. Muutoin teoreettisesta viitekehyksestä ammennetut tekijät, demokratian ja ihmisoikeuksien taso, hallinnon tehokkuus sekä valtion taloudellinen tilanne, eivät ole tilastollisesti merkittäviä tässä tutkielmassa. Kontrolloivista muuttujista aika on tilastollisesti merkittävä, mikä tarkoittaa sitä, että mitä pidempi aika valtioilla on suositusten noudattamiseen, sitä varmemmin ne niitä noudattavat.

Klubblagstävlingarna inom europeisk fotboll har sedan 2000-talesskiftet gått i en riktning där lag från främst de största länderna spelar på den högsta kontinentala nivån och lag från de ´övriga länderna på lägre nivåer. Utvecklingen är en följd av en maktkamp mellan ett drygt dussin storklubbar och det europeiska fotbollsförbundet UEFA. Storklubbarna har återkommande ambitioner om att inleda en egen tävling utanför UEFA:s regi, främst i och med att tävlingsverksamheten är ekonomiskt profitabel. Tvisten angår främst mästarligan, som är den högsta kontinentala tävlingen, men även lägre nivåers tävlingar har påverkats i stor grad. Ursprunget för utvecklingen var på 1990-talet, då de främsta länderna, det vill säga storklubbarnas hemvister, för första gången fick ytterligare mandat i mästarligan till skillnad från tidigare årtionden då varje land hade ett mandat. Mest konkret har förändringen blivit vid tre på varandra följande brytningar: Brytning 1 år 1999: Mästarligans gruppspel växer till 32 lag. Cupvinnarcupen läggs ned och dess lag kommer att delta i UEFA-cupen. Intertotocupen är en ytterligare rutt till att nå UEFA-cupen. Brytning 2 år 2009: Mästarligans kval delas upp i skilda grupper för mindre länders mästare och större länders icke-mästare. UEFA-cupen och Intertotocupen sammanslås i Europaligan. Brytning 3 år 2021: Lag från de 15 främsta länderna spelar i mästar- och Europaligorna och lag från övriga länder i den nya konferensligan. Dock får alla länders mästare delta i mästarligakvalet. Såväl politiska, juridiska som ekonomiska faktorer har bidragit till utvecklingen. Det tvistas om spelupplägg och inträde, konkurreras om rättigheten att arrangera tävlingar och det finns olika åsikter om hur tävlingarnas intäkter ska fördelas. UEFA har behållit arrangörskapet medan storklubbarna indirekt prioriterats i pengautdelningen.

”Hyvät ystävät, tuli iso jytky!” ropade Sannfinländarnas dåvarande partiledare Timo Soini på våren 2011 framför partimedlemmarna, när partiet lyckades med en historisk valframgång i riksdagsvalet 2011. ’’Jytky-året’’ som riksdagsvalet ofta kallas för, betydde att vi här i Finland fick se hur effektivt populism kan fungera som politisk retorik. Forskningen om populismen i Finland har länge kretsat endast kring Sannfinländarna, partiets partiledare Timo Soini och året 2011. Jag anser att forskningen om populism inte kan kretsa kring endast ett parti och en partiledare, utan populism bör undersökas i en bredare bemärkelse. I den här avhandlingen undersöker jag finländska partiledares användning av populism som en retorikstil i Yles partiledarintervjuer från år 2007 och 2015 inför respektive riksdagsval. Jag använder mig av Jagers och Walgraves definition om populism som en retorikstil och gör en kvantitativ innehållsanalys av intervjuerna. Avhandlingens syfte är att a) se vilka partiledare använde sig av populism i intervjuerna från år 2007 och 2015, samt vilken typ av populism det går att finnas och b) se ifall någon förändring har skett i populistisk retorikstil mellan riksdagsvalen 2007 och 2015 i Finland. Min hypotes är att populistisk retorik har spridits från Sannfinländarna till andra partier och blivit allt vanligare efter riksdagsvalet 2011. Hypotesen baserar sig på Cas Muddes hypotes om populistisk zeitgeist. Jag kom fram till att antielitisk populism användes av Sannfinländarnas partiledare i intervjun från år 2007. Deras antielitiska populism var en blandning av anti-politik, anti-stat och anti-media. Sannfinländarna var även den enda partiledare som kritiserade Europeiska unionen. I intervjuerna från år 2015 förekom det däremot tre partiledare som använde sig av antielitisk populism. Partiledarna var Sannfinländarnas Timo Soini, Gröna förbundets Ville Niinistö och Vänsterförbundets Paavo Arhinmäki. Dessa tre partiledares användning av antielitisk populism skilde sig markant från de övriga partiledarna och därmed kan de anses ha varit antielitiska populister i finländsk kontext. Även om dessa tre partiledare använde antielitisk populism i hög grad, så fanns det skillnader mellan deras antielitiska retoriker. De alla hänvisade ofta till folket, men Niinistö och Arhinmäki kritiserade klart oftare andra politiker och partier, än vad Soini gjorde. Däremot kritiserade Arhinmäki inte lika mycket statens offentliga institutioner och tjänster, som till exempel Soini gjorde. Soini skilde sig från de två andra politikerna genom att vara den enda som kritiserade Europeiska unionen och media. Uteslutande populism förekom väldigt sällan i de intervjuerna som jag analyserade. Ganska sällan talades politikerna överlag om specifika befolkningsgrupper och när de gjorde det så var det i en neutral eller positiv bemärkelse. Ur min analys är det klart att en ökning i användningen av populistisk retorik har skett och att det inte längre var endast Sannfinländarnas partiledare Timo Soini som använde sig av antielitisk populism. Men att tala om att Muddes hypotes om populistisk zeitgeist är rådande i Finland vore vara en vågsam generalisering utifrån mitt begränsade material. För att förstärka mina resultat vore det nödvändigt att fortsätta analysen och inkludera till exempel mera intervjuer, valprogram, inlägg på sociala media och så vidare. Men utifrån mina resultat går det att märka att något har skett i Finland och att populistisk retorik kan de facto ha blivit vanligare. Ifall vi är trogna till Muddes hypotes, så kan Sannfinländarnas valframgång i riksdagsvalet 2011 vara åtminstone en av bakomliggande katalysatorer för att populistisk retorik har blivit vanligare i Finland och därmed spridits från ett parti till övriga.

Ideologins påverkan på politikens resultat i västerländska demokratiska system har på senare tid kommit att ifrågasättas allt mer och mer inom statsvetenskapen. Det råder en tanke om att politiken i dagens läge styrs av ekonomisk utveckling och internationella traditioner och inte av ideologi. Denna tanke har kommit att betecknas som endera ideologiernas död eller avideologisering av politiken. Det motstridande tänkesättet kallas däremot för Politics Matter och tar avstamp i den s.k. partisanteorin. Enligt detta synsätt har de regerande partierna ett starkt inflytande på politiken och därmed är de ideologiska skillnader som förekommer mellan olika partier inte alls totalt ovidkommande. Med utgångspunkt i dessa två motstridande tänkesätt gällande ideologiernas påverkan på modern politik har de ideologiska skillnadernas betydelse för abortfrågan i Finland i denna avhandling undersökts. Abortfrågan är en fråga som faller inom kategorin för moralpolitik. Moralpolitik anses vara ett sådant område av politiken där partiernas inflytande och därmed olika ideologiska skillnaders betydelse är mer begränsad i jämförelse med andra politikområden. Abortfrågan har på senare tid blivit mer och mer aktuell på olika håll i världen, särskilt i USA, men även på europeiskt håll. I Finland har det traditionellt inte förekommit någon stark samhällsdebatt kring rätten till abort och man har utgått från att det råder en bred konsensus vad gäller rätten till abort. Abortfrågan ägnades dock uppmärksamhet även i Finland i och med medborgarinitiativet EgenVilja2020 som samlade ihop tillräckligt stödförklaringar för att överlämnas till riksdagen och som i längden kom att leda till en omröstning om en ny abortlag i Finland som godkändes med rösterna 125–41. För att undersöka ideologins påverkan på attityder till abort i Finland utfördes två ordinala logistiska regressioner. Data kommer från riksdagskandidatsundersökningen 2019 som var en undersökning som skickades till alla personer som kandiderade i det finska riksdagsvalet år 2019. I den första analysen ingick enbart ideologi som oberoende variabel och i den andra analysen ingick förutom ideologi även kontrollvariablerna ålder, kön, utbildning och religiositet. Resultaten i studien tyder på att det inte råder en så bred konsensus som tidigare uppfattat i Finland gällande abortfrågan då ideologin visade sig ha en signifikant effekt på attityden till abort i båda analyserna.

I denna avhandling undersöks betydelsen av offentliga institutioner för innovation i Europa. Innovation ses i dag som en viktig drivare av tillväxt samt som lösningen till en mängd lömska problem, såsom klimatförändring och pandemier. Syftet i denna studie är att utreda om offentlig sektor spelar en större roll för innovation än vad den samhälleliga diskursen i allmänhet förutsätter. Att känna till hurdan effekt offentliga institutioner har på innovation är av stor betydelse då offentlig sektor ställs inför reformer och krav på förändring. Offentliga institutioner innefattar i denna studie framför allt värderingar som tillsammans bildar en god och fungerande förvaltning. Sambandet mellan offentliga institutioner och innovation undersöks med variabler ur Global Innovation Index 2019. Som analysenheter fungerar 38 europeiska länder. Indexet valdes som material framför allt på grund av dess lämpliga, transparenta och tidsenliga indikatorer. Först används korrelationsanalys för att kartlägga sambanden mellan offentliga institutioner och uppkomst respektive spridning av innovation. Sedan undersöks effekten av institutioner på innovation vidare med hjälp av regressionsanalys. Den statistiska analysen visar att effekten av offentliga institutioner är mycket stark både för uppkomst och för spridning av innovation. Regressionsmodellen kan ge signifikanta förutsägelser, då institutioner förklarar kring hälften av variansen i innovation hos Europas länder. En offentlig sektor präglad av god och fungerande förvaltning visar sig storligen gynna innovativiteten i samhället överlag. Dessutom kan en sådan offentlig sektor vara en legitim ledare för innovation genom nätverk till privat och tredje sektor. Empiriskt stöd finns för att samtliga offentliga värderingar spelar en stor roll, men det är möjligt att värderingarna deltagande och transparens är särskilt betydelsefulla för fungerande innovationsnätverk. Implikationerna av resultaten är omfattande för Europas offentliga sektorer. En omställning i det offentligas roll för innovation är nödvändig, samtidigt som centrala värderingar som transparens och ansvarsutkrävande måste värnas om i kommande offentliga reformer. Förändring behövs för att bemöta framtidens utmaningar, men för att möjliggöra hög innovativitet bör offentliga institutioner snarare förstärkas än nedmonteras. Resultaten av denna studie ger grund för en offentlig sektor med starka offentliga institutioner och ett större fokus på innovation. Det är troligt att innovation sker bäst inom ett innovationssystem där offentlig, privat och tredje sektor samarbetar, under offentlig ledning.

Syftet med denna pro gradu – avhandling är att undersöka jämlikheten i politiken genom kandidatnomineringen till val. En stor del av händelserna innan valet sker utanför offentligheten, inom de politiska partierna. Partierna fungerar som portvakter till kandidatlistan och till politiska mandat. Motivationerna i magisteravhandlingen är att få en insikt i den informella delen av kandidatnomineringen med fokus på riksdagsvalet i Finland våren 2019. Avhandlingens teoretiska utgångspunkter tar avstamp i antagandet om att partierna strävar efter deskriptiva, balanserade kandidatlistor i enlighet med teorin om rationellt handlande. Upplevelserna av särbehandling förväntas variera då kandidaternas egen bakgrund beaktas. I avhandlingen analyseras surveydata från Riksdagskandidatundersökningen 2019 med kvantitativ, statistisk metod. Avhandlingen undersöker kandidaternas upplevelser av en jämlik kandidatnomineringsprocess till riksdagsval på basis av tre sociodemografiska bakgrundsegenskaper: kön, ålder och etnisk bakgrund. Ur resultaten framkommer att majoriteten av kandidaterna upplever positiv särbehandling i allmänhet inom partierna. Däremot upplever majoriteten av kandidaterna inte personligen särbehandling i negativ bemärkelse. I synnerhet kvinnligt kön och ung ålder upplevs vara fördelaktiga egenskaper för en framtida riksdagsvalskandidat. Kvinnor upplever i större utsträckning de studerade sociodemografiska egenskaperna som fördelaktiga i kandidatnomineringen. Det förekommer skillnader i upplevelserna mellan partierna, men de största skillnaderna finns mellan sittande riksdagspartier och de övriga partierna. Variationen i upplevelserna mellan riksdagspartierna förklaras med ideologiska skillnader samt variationen i utbud och efterfrågan av kandidater. Upplevelserna bland kandidater med tidigare politisk erfarenhet skiljer sig betydligt från kandidater utan tidigare erfarenhet. Ju mer kandidaten har tidigare politisk erfarenhet, desto mer upplever kandidaten positiv särbehandling inom partierna. Resultaten visar tecken på att partierna fortfarande behöver anstränga sig för att bilda representativa kandidatlistor. Köns- och åldersrepresentativiteten visar sig vara högsta prioriteter för partierna, den etniska bakgrunden är inte en lika viktig egenskap.