Browsing by Subject "barndomsforskning"

Socialt arbete har som uppgift att motverka diskriminering och marginalisering samt ge individer samma villkor i livet oberoende deras grundförutsättningar. Det finns begränsat med tidigare forskning om barns intersektionella status inom socialt arbete, vilket behövs för att kunna förstå hur olika samhällsstrukturer och maktdimensioner inom dem skapar ojämlika villkor hos barn. Syftet med denna magisteravhandling är att få kunskap om socialarbetares erfarenheter kring strukturellt socialt arbete med barn utifrån en intersektionell ansats. Fokus inriktas mot hur socialarbetare inom den offentliga sektorn delger erfarenheter och reflektioner om hur strukturer i samhället orsakar ojämlikhet hos barn. Forskningsfrågorna är: Vilka uppfattningar och erfarenheter har socialarbetare av olika dimensioner av intersektionell ojämlikhet hos barn? Hur reflekterar socialarbetare kring sin erfarenhet om hur samhällsstrukturer kan orsaka eller motverka ojämlikhet hos barn? Hur ser socialarbetare möjligheter att via strukturellt socialt arbete förbättra de samhällsstrukturer som möjligtvis orsakar ojämlikhet hos barn? I forskningen användes en intersektionalitetsteoretisk utgångspunkt för att få kunskap om barns intersektionella status där dimensionerna var etnicitet och rasifiering, kön och genus, funktionsnedsättning och ålder. Ur datamaterialet framkom även dimensionen om generationsöverskridande problem. Studien hade en kvalitativ forskningsdesign med socialkonstruktionistisk ansats. Empiriskt material insamlades via frågeformulär med öppna obligatoriska frågor och besvarades av 27 socialarbetare. Datamaterialet analyserades med tematisk analys i databehandlingsprogrammet Atlas.ti. Resultaten visar att alla socialarbetarna hade erfarenhet av att bevittna intersektionell särbehandling av barn på basis av etnicitet, genus, sexualitet, ålder, specialbehov och funktionsnedsättningar, samt generationsöverskridande problem, exempelvis svag socioekonomisk ställning och samhällsklass, samt psykiska problem som kan överföras från föräldrar till barn senare i livet. Resultaten visar att det finns marginaliserade barn inom varje intersektionella maktdimension, vilka ofta är sammanvävda med andra dimensioner, och då förstärker barns ojämlikhet. Skola, dagis och hemmet är platser där diskriminering och särbehandling av barn oftast äger rum. Socialarbetarnas erfarenheter visar att barnfamiljer ofta blir utan basservice, vilket kan leda till att mer intensiva stödåtgärder behövs i ett senare skede. Resultaten visar att en svag socioekonomisk ställning ansågs vara en ojämlikhetsfaktor. Socialarbetarna önskade att de kunde bevilja ekonomiskt stöd utan begränsning för barns fritidsaktiviteter samt åt föräldrarna. Samtidigt skulle barns marginalisering kunna förhindras via empowerment arbete med föräldrar. Socialarbetarna ansåg att socialpolitiska åtgärder borde göras för att minska på barns marginalisering och att professionella inom alla områden behöver mera kunskap och attitydförändrande skolning. Avhandlingen bidrar med ny kunskap om barns intersektionella status genom att studera etnicitet, genus, sexualitet, ålder, specialbehov och funktionsnedsättningar samt generationsöverskridande problem. Kunskapsbidraget är relevant för socialt arbete eftersom respondenterna som deltog i studien var socialarbetare som hade arbetserfarenhet från det offentliga fältet. Dessutom behandlades forskningsproblemet utifrån hur strukturellt socialt arbete kan motverka barns ojämlikhet. Fortsatt forskning behövs för att bättre förstå barns egna erfarenheter om diskriminering ur finländsk kontext samt för att kunna förändra på samhällsstrukturer som kan orsaka ojämlikhet hos barn.