Browsing by Subject "brukardelaktighet"

Den så kallade Mieli-planen fungerade som det ledande policydokumentet för insatserna till personer med psykisk ohälsa och missbruk under tidsperioden 2009-2015. I föreliggande avhandling granskas planen och genom detta den aktuella mentalvårdspolicyn. Utgående från styrningsteorier, så som de diskuteras av Mitchell Dean, Nikolas Rose och Peter Miller, iakttas den styrningsmentalitet som planens utformning och implementering utgått ifrån, och särskilt vilken syn på brukaren som framträder. Materialet utgörs av 8 informantintervjuer med personer som varit med i den arbetsgrupp som formulerade planen respektive i den styrgrupp som översåg implementeringen. Dessutom har den ursprungliga Mieli-planen från år 2009, styrgruppens mellanrapport från år 2012, samt slututvärderingen från år 2016 fungerat som bakgrund för analysen. Analysen har genomförts med hjälp av innehållsanalys som inspirerats av ett diskursanalytiskt angreppssätt. Mieli-planens utformning verkar utgå från en styrningsmentalitet där brukaren placeras i centrum. Den rationalitet mentaliteten utgår ifrån är att organisationsgränser, stela strukturer och en brist på helhetsbild har utgjort ett problem i relation till ställningen för personer med psykisk ohälsa och missbruk, tillsammans med bristande brukarinflytande i serviceutformningen. Utgående från detta argumenterar informanterna för integration av mentalvård och missbrukarvård, socialvård och hälsovård, mer lättillgänglig vård och bättre planerade servicehelheter, samt ökad delaktighet genom brukarexpertis. Följaktligen blir integration och brukarexpertis de teknologier som tillämpas. Olika brukargruppers handlingsutrymme framstår dock utgå från olika principer och implementeras genom olika teknologier. Informanterna betonar generell och integrerad service tillsammans med insatser på primärvårdsnivå, samtidigt som de betonar brukarexpertisen roll i att stärka brukarens ställning. Dessa teknologier framstår dock vara ämnade främst för mindre utsatta grupper med lindrigare problematik. För de mest utsatta grupperna framstår delaktigheten förstärkas genom bättre tillgång till service och smidigare servicehelheter. Som helhet framträder en policy med fokus på brukaren i servicesystemet. Trots att informanterna också erkänner behovet av insatser bortom servicesystemet formuleras gränserna för insatserna med hänsyn till servicesystemet, samtidigt som aspekter gällande samhällelig delaktighet faller i skymundan. Resultaten visar också att trots att Mieli-planen formulerar insatser på en bred front upplever inte informanterna de mjuka styrmedel som funnits att tillgå för implementeringen på kommunal nivå som speciellt framgångsrika.