Browsing by Subject "budjettipolitiikka"

William Niskanen framförde år 1971 teorin om den budgetmaximerande byråkraten. I uppsatsen undersöker jag huvuvida vi kan tillämpa Niskanens teori i ett modernt sammanhang. Jag testar systematiskt de påståenden om byråkratiskt beteende inom budgetförhandlingarna som teorin framför. Urvalet utgörs av fem ämbetsverk som jag valt enligt sådana kriterier, att de uppfyller Niskanens definition av en statlig byråkrati. Som metod använder jag såväl intervju av personer med arbetserfarenhet från statsförvaltningen som statistisk analys. I den statistiska undersökningen studerade jag hur ämbetsverkens budgetförslag har förändrat längs med dess handläggning, ända tills en anslagssumma godkänts i statsbudgeten. Det huvudsakliga materialet utgjordes av ämbetsverkens och ministerierna budgetförslag, regeringens budgetproposition samt statsbudgeten. Som resultat av intervju-undersökningen fick jag, att intervjuobjekten i regel inte tyckte att teorin på ett pålitligt sätt beskriver verkligheten idag. Fastän de höll med om flera av de observationer som Niskanen gjort, så anser de att tolkningarna för de bakomliggande orsakerna allmänt taget inte stämmer. Den allmänna åsikten var också, att budgetprocesse idag är till den graden öppen, att den inte tillåter budgetmaximering från ämbetsverkets sida. Också det spridda inflytandet inom processen garanterar, att ingen enskild person kan forma resultat i en betydlig grad. Resultatet är, att summan av de kontrollmekanismer som tillämpas, garanterar objektiviteten inom budgetprocessen. I den statistiska analysen fann jag vissa stöd för Niskanens antaganden, t.ex. det, att storleken för ämbetsverkens budgetförslag tenderar att stiga år för år. Ämbetsverken har också en tendens av föreslå en större budgetsumma än storleken av förra årets anslag. Niskanens antaganden om ministeriets passiviet och riksdagens aktivitet fann jag ändå inga belägg för.