Browsing by Subject "nya partier"

Inför riksdagsvalet 2015 fattade Svenska folkpartiet beslut om att gå till val med fler kandidater än någonsin tidigare i partiets icke-traditionella valkretsar, det som inom partiet kallas Övriga Finland. Det var även första gången partiet hade kandidater uppställda i riksdagsval i både Satakunta valkrets och i Sydöstra Finlands valkrets (i valkretsarnas nuvarande form). Avhandlingens fokus ligger på de nödvändiga villkor som ett parti bör uppfylla och vilka trösklar ett parti måste komma över för att nå riksdagen, och hur dessa uppfylldes för Sfp i Övriga Finland. Forskningsfrågorna för denna pro gradu-avhandling är: 1) Vilka nödvändiga villkor för parlamentariskt inträde uppfyllde Sfp i det s.k. Övriga Finland i riksdagsvalet 2015?, 2) Vilka strategier måste ett parti ha för att få framgång? och 3) I vilken mån har Svenska folkpartiet lyckats attrahera finska röster i Övriga Finland? Pro gradu-avhandlingen är en teorikonsumerande empirisk fallstudie med inslag av både kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys. Avhandlingen tar teoretiskt avstamp i Niklas Bolins teori om nödvändiga villkor för att ett parti skall få representation i riksdagen. Enligt Bolin finns ett flertal nödvändiga villkor som måste uppfyllas, av vilka en av det mest betydelsefulla är att ett parti har ägarskap av en sakpolitisk fråga. Den politiska frågan måste vara både aktuell och av betydelse för väljarna. För väljarna är de enskilda frågorna som partierna lyfter fram viktiga, och av denna anledning är det för partierna avgörande att framstå som det mest trovärdiga alternativet i dessa frågor i väljarnas ögon. Därför tenderar ägarskapet över enskilda sakfrågor att bli av stor betydelse. För Svenska folkpartiet ligger ägarskapet på den svenska frågan. Den andra teorin, som kompletterar Bolins teori är Mogens N. Pedersens teori om trösklar för parlamentariskt inträde. Pedersen menar att för att ett parti skall kunna nå och hållas i riksdagen måste ett parti måste komma över fyra olika trösklar: deklarationströskeln, befogenhetströskeln, representationströskeln och relevanströskeln. Det som Bolin och Pedersen har gemensamt är att båda understryker vikten av partiets relevans för väljarna. Utgående ifrån materialet och Bolins och Pedersens teorier kommer man till slutsatsen att orsaken till att Svenska folkpartiet inte fick parlamentariskt inträde berodde på att ägarskapet av den sakpolitiska frågan varken var aktuell eller relevant för majoriteten av väljarna i Övriga Finland. Man kom heller inte över fler än två av de fyra pedersenska trösklarna för parlamentariskt inträde. Dessutom var man inom organisationen dåligt förberedd på det stora och utspridda antalet kandidater. Orsakerna var bland annat kom kandidatnomineringen väldigt sent i gång, man ingick inte i valförbund med något annat parti, kampanjen var underbemannad och kandidaterna hade inte ordentliga stödgrupper, vilka anses vara en förutsättning för framgångsrika kandidater. Endast i Uleåborgs valkrets och i Lapplands valkrets lyckades man med att få majoriteten av rösterna från finskspråkiga väljare.