Skip to main content
Login | Suomeksi | På svenska | In English

Browsing by study line "Sosiaalityö"

Sort by: Order: Results:

  • Karjalainen, Rosita (2021)
    I denna magisteravhandling granskas adoptivföräldrars upplevelser och erfarenheter av väntetiden under adoptionsprocessen. Syftet med avhandlingen är att ta fasta på adoptivföräldrars upplevelser och erfarenheter av, den i regel långa, väntetiden under adoptionsprocessen samt granska hur man som adoptionsförälder kan försöka hantera denna väntan. I avhandlingen ligger fokus vid den emotionella aspekten kring väntetiden och vilka känslor som varit framträdande. Även mer konkreta aspekter gällande väntan, som hur väntetiden påverkat adoptivföräldrarnas vardagsliv, granskas. Materialet består av sju semistrukturerade intervjuer med adoptivföräldrar som adopterat barn antingen nationellt eller internationellt. Intervjuerna har transkriberats och analyserats med hjälp av materialbaserad innehållsanalys. Den teoretiska referensramen består av Aaron Antonovskys teorier om salutogenes och känsla av sammanhang. Resultaten läggs fram enligt fyra huvudkategorier; adoptivföräldrarnas känslor under väntetiden, väntetidens inverkan på vardagslivet, hur omgivningen förhållit sig till väntetiden samt adoptivföräldrarnas strategier för att bemästra väntetiden. Avhandlingens resultat tyder på att väntetiden för med sig både positiva och negativa upplevelser bland adoptivföräldrarna. Utmaningarna under väntetiden har bland annat att göra med känslor av osäkerhet och avsaknad av kontroll. För en del adoptivföräldrar har själva väntan på barnet varit den största utmaningen medan andra adoptivföräldrar varit med om särskilda negativa händelser under väntetiden som upplevts som utmanande. Väntetiden påverkar adoptionssökandenas vardag på olika sätt. Att exempelvis ta sig an nya projekt på jobbet eller att flytta till en ny bostad är inte självklart under väntetiden. En avgörande resurs under väntetiden är det stöd som adoptivföräldrarna fått av närstående. Referensgruppsverksamhet och kontakten med andra blivande adoptivföräldrar är också av stor betydelse under väntetiden. De adoptivföräldrar som deltagit i studien har använt sig av olika strategier för att bemästra väntan. En del har aktivt försökt bemästra väntetiden genom att förhålla sig positivt och optimistiskt till väntan och framtiden med ett barn. Andra adoptivföräldrar har däremot anammat ett mer pessimistiskt tankesätt där de fokuserat på att inte ta något för givet och vara förberedda på att allt inte går som planerat. Detta har skyddat adoptivföräldrarna från att bli besvikna i slutändan ifall allt inte går som planerat. Andra strategier för att bemästra väntetiden är att försöka rationalisera, den vanligtvis långa, väntan och att byta tankar och funderingar med andra adoptionssökanden som befinner sig i samma situation.
  • Kaukonen, Jenna (2020)
    Maisterintutkielma on laadullinen tutkimus nuorten kokemuksista rikosprosessiin liittyen. Suomessa ei ole tehty aikaisempaa tutkimusta nuorten kokemuksista rikosprosessista ja sosiaalityön tutkimus aiheeseen liittyen on muutoinkin suhteellisen vähäistä. Myös kansanvälistä tutkimusta on nuorten kokemuksien näkökulmasta verrattain vähän. Tutkielman aineisto on kerätty keväällä 2020. Aineisto on kerätty haastattelemalla viittä nuorta, jotka ovat tehneet rikoksen alaikäisenä. Sekä aineiston keruu että analyysi on toteutettu fenomenologisen tutkimusperinteen mukaisesti. Fenomenologiassa olen lähtenyt liikkeelle Husserlin fenomenologiasta ja aineiston olen analysoinut Juha Perttulan analyysimenetelmän mukaisesti. Tutkielman teoreettisena kehyksenä olen hyödyntänyt kriminologian alan tutkimusta nuorisorikollisuuteen liittyen sekä tutkimusta sosiaalityöstä rikoksentekijöiden parissa. Keskeisinä käsitteinä tutkielmassa ovat institutionaalisuus ja nuoruus institutionaalisessa ympäristössä sekä moraalijärjestys. Rikosprosessina tässä tutkielmassa käsitän ajanjakson rikoksen tekohetkestä asian käsittelyyn tuomioistuimessa. Tutkielman yleiset merkitysverkostot muodostuivat rikosprosessin aiheiden ympärille. Tutkielma on fenomenologisen tutkimusperinteen mukaisesti aineistolähtöinen. Saamiani tuloksia vertasin aikaisempaan tutkimukseen rikosprosessista. Tutkielman kannalta keskeisiksi teemoiksi nousivat tasa-arvoinen kohtelu viranomaisessa, nuoren osallisuus ja nuori institutionaalisessa ympäristössä. Nuoret kokivat rikosprosessin kokonaisuudessaan negatiiviseksi. Korostuneesti rikosprosessin ikävin vaihe oli poliisivankilassa kiinniotettuna oleminen. Lastensuojelun sosiaalityö koettiin myös joko hyödyttömäksi tai kokemukset siitä huonoiksi. Nuorten positiiviset kokemukset rikosprosessista liittyivät muun muassa asianajajien ammattitaitoon. Alaikäisenä rikoksen tehneiden nuorten rikosprosessia olisi mahdollista kehittää asiakasystävällisemmäksi esimerkiksi kehittämällä nuorten systemaattista kuulemista ja kiinnittämällä huomiota tasa-arvoiseen kohteluun. Nuorille tulisi myös informoida prosessin kulusta huolellisesti.
  • Lagus, Laura (2020)
    Tämä maisterintutkielma tarkastelee al-Holin suomalaislapsista käytyä julkista keskustelua. Al-Hol on Itä-Syyriassa sijaitseva leiri, jossa on yli 70 000 Isisin ”kalifaatista” paennutta ihmistä. Leirillä on myös noin 30 suomalaista lasta ja 11 suomalaista naista. Vuoden 2019 aikana keskusteltiin runsaasti siitä, miten heitä tulisi auttaa. Tutkimuksen aineistona toimii vuonna 2019 Helsingin Sanomissa julkaistut al-Holia käsittelevät tekstit. Tutkielman viitekehyksenä on sosiaalinen konstruktionismi eli näkemys todellisuuden sosiaalisesti ja vuorovaikutuksellisesti rakentuneesta luonteesta. Analyysimetodina on käytetty diskurssianalyysia. Diskurssianalyysin keinoin on tarkasteltu kielenkäytön mekanismeja ja seurauksia sekä niiden tuottamaa valtaa. Peruslähtökohtana on ajatus, että kielellä ei vain kuvata jotain, vaan myös tehdään jotain, ja tällä tekemisellä on seurauksia. Aineistosta paikantui neljä pääasiallista diskurssia: oikeutta korostavat ja lainsäädäntöön vetoavat puhetavat, lasten asemaa uhreina korostavat ja myötätuntoa herättävät puhetavat, uhkia ja turvallisuutta korostavat puhetavat sekä ongelmapuhe eli vaikeutta ja ristiriitaisuutta painottavat puhetavat. Diskurssien tuotoksena al-Holin suomalaislapsille syntyi kategoria epätoivottuina. Tätä vahvisti myös lasten kehystäminen heidän äitiensä kautta, avustamisen perustelu erilaisten pakkojen ja velvollisuuksien kautta sekä erilaiset negatiiviset representaatiot, kuten lasten kuvaaminen Isis-lapsina. Tämä monin tavoin rakennettu haluttomuus auttaa lapsia oli tutkielman yksi keskeisimmistä havainnoista. Lisäksi al-Holin kysymyksen tarkasteleminen hyvin moninäkökulmaisesti loi mielikuvaa asiasta, jossa voi esittää samanveroisia argumentteja (esim. turvallisuus vs. lasten oikeudet), ja näin kysymys avustamisesta tuli kehystetyksi mielipidekysymyksenä. Aineiston diskurssianalyyttinen tarkastelu vahvisti käsitystä, jossa diskursseilla voi olla tahattomiakin seurauksia ja diskurssien avulla voidaan muokata ihmisten käsityksiä eri asioista. Diskurssien seurauksellisuus onkin yksi tärkeimmistä diskurssien valtaa luovista ja ylläpitävistä tekijöistä.
  • Vironen, Sami (2020)
    Tutkimuksessa tarkastellaan lapsiperheiden palvelutarpeen arviointien argumentaatioita Stephen Toulminin argumentaatiomallin avulla. Toiseksi tutkimuksessa tarkastellaan, millaiseen tietoon argumentaatio perustuu ja kuinka laajasti sitä kerätty argumentaation taustalle. Tutkimuksen tuloksia arvioidaan lapseen kohdistuvan riskin arviointiin liittyvän tutkimuksen valossa. Tutkimuksen aineistona on 28 palvelutarpeen arvioinnin kirjallista yhteenvetoa ja mahdolliset aiemmat lasta koskevat lastensuojeluilmoitukset ja palvelutarpeen arvioinnit. Aineisto on kerätty erään pääkaupunkiseudun suuren kaupungin lastensuojelun tietojärjestelmästä. Tutkimuksen tulosten mukaan argumentaation taustalle kerätyn tiedon laajuus vaihteli huomattavasti. Lapsen tilannetta koskeva tieto saatiin enimmäkseen vanhempien haastattelusta, ja lapsen omia tapaamisia oli järjestetty vain noin puolessa arvioinneista. Aiemmat lasta koskevat lastensuojeluilmoitukset ja palvelutarpeen arvioinnit eivät vaikuttaneet siihen, kuinka laajasti argumentaation taustalle kerättiin tietoa, eikä niitä hyödynnetty argumentaatiossa. Näin ollen argumentaatio ja sen taustatieto painottuivat lapsen nykytilanteeseen. Argumentaation johtopäätöksen perustelu oli monissa arvioinneissa kuvattu epäselvästi. Argumentaatiossa esiintyi paljon tiedon epävarmuuteen liittyvää pohdintaa, jotka on tulkittu Toulminin mallin mukaisiksi argumentaation johtopäätöksen varauksiksi ja tarkennuksiksi. Näiden esiintymisen ajatellaan liittyvän siihen, että sosiaalityöntekijät näkevät lapseen kohdistuvan riskin arvioinnin osana palvelutarpeen arviointia ja mieltävät sen liittyvän sosiaalityön virkavastuuseen. Toulminin mallin näkökulmasta argumentaatiossa oli havaittavissa mielenkiintoinen ero angloamerikkalaisen ja suomalaisen lastensuojelun välillä. Angloamerikkalaisissa maissa lastensuojelun argumentaatio painottuu perustelun selkeyteen ja argumentaation taustalla olevan tiedon epävarmuuteen liittyvät varaukset ja tarkennukset puuttuvat lähes kokonaan. Tämän aineiston valossa tilanne oli juuri päinvastainen, ja aineiston argumentaation suurin ongelma liittyi perustelun selkeyteen varausten ja tarkennusten ollessa hyvin edustettuna. Tämän ajatellaan liittyvän lastensuojelun institutionaalisiin eroihin pohjoismaisen palveluorientaation ja angloamerikkalaisen kontrolliorientaation välillä. Tutkimuksen perusteella lapseen kohdistuvan riskin arviointiin keskittyvää angloamerikkalaista tutkimusta on mahdollista hyödyntää suomalaista lastensuojelua koskevan tutkimuksen tulosten tulkinnassa. Lapseen kohdistuvan riskin arvioinnin näkökulmasta voisi olla tarpeen pohtia tarkemmin, mikä merkitys on aiemmalla lasta koskevalla asiakirjatiedolla ja hyödyntää sitä enemmän argumentaatiossa. Argumentaation taustatiedon laajuuden vaihtelu oli suurta ja siksi voisi olla tarpeen systematisoida lasta koskevan tiedon keräämistä niin, ettei taustatieto nojaisi vain vanhemmilta saatuun tietoon, joka voidaan nähdä lastensuojelun tiedonmuodostuksen pitkäaikaisena ongelmana. Argumentaatiota ja lapseen kohdistuvan riskin arviointia olisi kiinnostavaa tarkastella myös lastensuojelun avohuollon asiakirjojen näkökulmasta.
  • Hietikko, Rosa (2021)
    Tämä maisterintutkielma on laadullinen tutkimus sosiaalityön asiakirjojen sisällöstä ja miten asiakirjoissa on huomioitu asiakasnäkökulma. Tutkimus on tehty Espoon pakolais- ja maahanmuuttajapalvelulle asiakirjojen sisällön selvittämiseksi ja dokumentoinnin kehittämistarpeiden arvioimiseksi. Tutkimustyön tavoitteena on ollut teoretisoida asiakaslähtöisyyttä sekä tuoda esiin asiakkaiden tarpeet ja oikeudet dokumentaatiossa, etenkin kun sosiaalityön dokumentaatio on ison murroksen keskellä, ja siihen käytetyt tavat ja ohjeet vaikuttavat paljon asiakkaiden oikeusturvan toteutumiseen. Asiakirjojen sisältö tallentuu jatkossa sähköisiin järjestelmiin ja kulkee asiakkaiden mukana palvelusta toiseen, jolloin niiden sisällöllä on entistä isompi vaikutusvalta ja merkitys. Tutkimusaineisto koostuu 49:stä sähköisestä asiakirjasta, jotka on kerätty Espoon pakolais- ja maahanmuuttajapalvelun asiakastietojärjestelmästä. Asiakirjat ovat kirjattuja sosiaalityöntekijöiden tai sosiaaliohjaajien toimesta. Asiakirjat on kerätty kymmeneltä eri asiakasperheeltä. Aineiston asiakirjoiksi on valikoitunut perheille tehdyt palvelutarpeen arviot sekä asiakaskertomukset. Aineisto on analysoitu teoriasidonnaisella sisällönanalyysilla. Tutkimuksen tulokset esitteellään keskeisten käsitteiden ja aiemman tutkimuksen kautta sekä niihin verraten. Asiakirjojen asiakaslähtöisyys ja asiakkaalle ymmärrettävästi kirjoittaminen ovat lainsäädännön ja sosiaalityön dokumentaatioon luotujen ohjeiden keskiössä. Aiempien tutkimustulosten perusteella nämä arvot eivät käy ilmi sosiaalityön dokumenteista tai asiakirjoista. Myös tämän tutkimuksen tulokset viittaavat samaan suuntaan. Tutkitut asiakirjat ovat hyvin työntekijävetoisia ja -lähtöisiä sekä sisällöltään puutteellisia. Asiakirjoista puuttuu monelta osin asiakaslähtöisyys. Asiakaslähtöisyyden puutteet liittyvät esimerkiksi asiakirjojen kieleen ja asiakirjojen asiakaskuvauksiin. Asiakirjoissa ei myöskään ole kirjattu millä tavalla asiakkaalle on kerrottu asiakirjojen olemassaolosta tai onko asiakirjoja käännätetty asiakkaan äidinkielelle. Tutkituissa asiakirjoissa on moniäänisyyttä, mutta moniäänisyys on epätasaista ja joidenkin asiakkaiden ääntä ei ole lainkaan kirjattu tai heitä ei ole kuultu suoraan. Asiakirjojen asiakaslähtöisyyden puutteet ja moniäänisyyden epätasainen jakautuminen vaarantavat asiakkaiden sosiaalihuollon laadun ja rikkovat asiakirjoille ja dokumentoinnille laadittuja ehtoja. Puutteellisesti tehdyt asiakirjat, kuten palvelutarpeen arviot, eivät tue sosiaalityön tavoitteellista ja suunnitelmallista työskentelyä. Asiakaslähtöisyyden vähäinen huomioiminen on ongelmallista työn osallistavuuden näkökulmasta, joka myös on sosiaalihuoltolakiin kirjattu työn tavoite. Institutionaalisista lähtökohdista kirjoitetut työntekijävetoiset asiakirjat eivät toteuta dokumentaation kaikkia tarkoituksia. Jotta asiakirjojen asiakaslähtöisyys huomioidaan jatkossa paremmin, tulisi työyhteisön työstää yhdessä, miten dokumentaatiota tehdään.
  • Kontro, Miia (2022)
    Maisterintutkielman tehtävä on tarkastella gerontologisen sosiaalityön asiakaskirjoja sosiaalityöntekijän tulkintojen näkökulmasta. Tutkimuskysymyksenä on: Millaisia asiakkaan subjektipositioita gerontologisen sosiaalityöntekijän ja asiakkaan välisistä kohtaamisista tehdyissä asiakirjoissa rakentuu? Tutkimusaineisto muodostuu gerontologisten sosiaalityöntekijöiden laatimista asiakastietojärjestelmään tallennetuista muistiinpanoista. Tutkielman aineistoksi on valittu satunnaisotannalla yhdeksän asiakkaan asiakirjat, joita on yhteensä 383 sivua. Tekstit ajoittuvat vuodesta 1991 vuoteen 2021. Tutkimusmenetelmä on kriittinen diskurssianalyysi, jossa tarkastelu kohdistuu sosiaalityöntekijän tulkintoihin asiakkaan tilanteesta, kuvaukseen vuorovaikutuksesta sekä valtasuhteisiin sosiaalityöntekijän ja asiakkaan välillä. Asiakkaiden subjektipositioiden määrittely osoittaa kolme erilaista positiota, joihin sosiaalityöntekijä asiakkaan asemoi. Asiakas sosiaalihuollon toimien kohteena kuvaa asiakasta passiivisessa asemassa, johon asiakas sopeutuu joko vastentahtoisesti tai myötämielisesti. Vuorovaikutusta asiakkaan kanssa kuvataan erilaisten tukien ja palveluiden kohdistamisena asiakkaaseen, jolloin asiakkaan oma ääni jää näkymättömäksi. Yhteys sosiaalihuoltoon on usein lähtöisin ulkopuolisen ihmisen huoli-ilmoituksesta. Asiakas aktiivisena sosiaalihuollon toimijana kuvaa asiakasta aktiivisena tuen ja palveluiden hakijana. Asiakkaan toimijuus näkyy tietona ja resursseina, jotka auttavat asiakasta saamaan tarvitsemaansa tukea hyvinvoinnin ja arjen tueksi. Toisinaan aktiivisuus tuodaan ilmi vaatimuksina, jotka näkyvät äärimmäisissä tapauksissa aggressiivisuutena ja jopa uhkaavana käytöksenä. Tässä positiossa asiakkaan ensimmäinen kontakti on tapahtunut asiakkaan omasta yhteydenotosta. Kolmannessa subjektipositiossa asiakas kuvataan sosiaalityöntekijän ja asiakkaan yhteisen dialogin osapuolena, jossa asiakkaan ääni kuuluu vuorovaikutuksessa sosiaalityöntekijän kanssa. Dokumenteissa tulevat esille asiakkaan toiveet, halut ja suostumus erilaisiin palveluihin. Asiakkaasta muodostuu tällöin oman tilanteensa ja avuntarpeensa asiantuntija. Dokumenteissa tämä subjektipositio korostaa asiakkaan myönteistä suhtautumista ja sujuvaa vuorovaikutusta sosiaalityöntekijän kanssa. Tutkielma osoittaa, että vuorovaikutussuhde asiakkaan kanssa on jatkuvassa muutoksessa subjektipositiosta toiseen asiakkaan toimintakyvyn ja tilanteen muuttuessa. Vuorovaikutukseen panostaminen ja erityisesti asiakkaan äänen vahvistaminen dialogin toiseksi osapuoleksi kuvastaa myös sosiaalityön ihannetta asiakkaan osallistamisesta ja voimaannuttamisesta.
  • Laisi, Salla (2021)
    Asunnottomuus ja mielenterveysongelmat näkyvät arjessa ja vaikuttavat toimimiseen. Asunnottomuus ja mielenterveysongelmat kietoutuvat myös monin tavoin yhteen. Asumispalveluiden ja psykiatrian sosiaalityön toimintaympäristö on moniammatillinen ja monitoimijainen. Asumisen turvaaminen, mielenterveyden tukeminen ja asiakkaan tilanteen tarkasteleminen kokonaisvaltaisesti ovat sosiaalityön lakisääteisiä ja ammattieettisten ohjeiden velvoittamia tehtäviä. Asiakkaan tuen tarpeita ei silti pirstaleisessa järjestelmässä aina tunnisteta, jos tuen tarpeita on monia yhtä aikaa. Tässä tutkielmassa tarkastellaan psykiatrian ja asumispalveluiden sosiaalityöntekijöiden puheessa muovaamia asunnottoman ja mielenterveyskuntoutujan institutionaalisia kategorioita, jotka toimivat asiakkuuden ehtojen määrittäjinä. Lisäksi tarkastellaan asumispalveluiden ja psykiatrian sosiaalityötä asiantuntija-ammattina. Tutkielmassa on kriittisen sosiaalityön näkökulma. Tutkielman aineisto koostuu yhteensä seitsemästä asumispalveluiden ja psykiatrian sosiaalityöntekijän teemahaastattelusta. Aineiston analyysimenetelmänä on teoriaohjaava sisällönanalyysi, jota ohjaavat institutionaalisen kategorian ja poiskäännytyksen käsitteet ja ammattien järjestelmän teoria. Institutionaaliset kategoriat asettavat asunnottomalle ja mielenterveyskuntoutujalle asiakkuuden ehdot, jolloin kategorisoinnit mahdollistavat poiskäännytyksen. Ammattien järjestelmä on institutionaalisten kategorioiden muovaamisen toimintaympäristö asumispalveluiden ja psykiatrian sosiaalityössä. Ammattien järjestelmässä ammatit kiistelevät toimialasta ja sosiaalityö psykiatriassa ja asumispalveluissa osana järjestelmää osallistuu toimialakiistoihin. Analyysin tuloksena aineistosta hahmottuu vaihteleva asumispalveluiden ja psykiatrian sosiaalityön kategorisoinnin käytäntö. Asunnottomalle ja mielenterveyskuntoutujalle on molemmille havaittavissa kaksi samankaltaista institutionaalisen kategorisoinnin tapaa: holistinen kategorisointi ja neoliberaali kategorisointi. Holistinen kategorisointi perustuu sosiaalityön kokonaisvaltaiseen tarkastelutapaan. Holistisiin kategorioihin liittyy laajan moniammatillisen yhteistyön tekeminen ja palveluiden räätälöinti asiakkaalle sopivaksi. Neoliberaaleihin kategorioihin liittyy resurssien puutteeseen keskittyvä argumentointi ja yksilön vastuun korostaminen. Yhteistyön tekeminen muiden tahojen kanssa ei näyttäydy neoliberaaleissa kategorioissa yhtä merkityksellisenä kuin holistisissa kategorioissa. Mielenterveyskuntoutujan neoliberaali kategoria nojaa lääketieteelliseen mielenterveyden tarkastelutapaan, jolloin sosiaalityön näkökulma mielenterveyteen jää pienempään rooliin. Asunnottoman neoliberaalissa kategoriassa asiakkaan tilannetta tarkastellaan palvelulähtöisesti. Neoliberaalit kategoriat määrittävät asunnottomalle ja mielenterveyskuntoutujalle asiakkuuteen ottamisen ja poiskäännyttämisen perusteet. Holistiset kategoriat voivat toimia täydentävinä kategorioina ensisijaisen neoliberaalin kategorisoinnin jälkeen. Holistisissa kategorioissa on mahdollista huomioida yhtäaikaisia palvelutarpeita; neoliberaaleissa kategorioissa yhtäaikaisia palvelutarpeita huomioidaan satunnaisesti. Eri kategorisointien perusteella asiakkaan toimijuuden mahdollisuudet muotoutuvat eri tavoin: holistiset kategorisoinnit antavat enemmän tilaa toimijuudelle kuin neoliberaalit kategorisoinnit. Asumispalveluiden ja psykiatrian sosiaalityö näyttäytyy aineistossa osittain lääketieteelle ja neoliberaalille agendalle alisteisena asiantuntija-ammattina. Sosiaalityön toimialakiista lääketieteen ja neoliberaalin agendan kanssa osoittaa, että sosiaalityöllä ei ole täyttä määrittelyvaltaa toimialaansa. Nykyisessä kroonisessa resurssipulassa sosiaalityö ei voi toimia täysin periaatteidensa mukaisesti niin kauan kuin sosiaalityö ei voi täysin määrittää asiakkuuden ehtoja ja resurssien jakoa.
  • Mikkola, Marika (2021)
    Tutkielmassa tarkastellaan Helsingin kaupungin aikuissosiaalityön päihdepalveluihin integroidun työmuodon kehittämistä asunnottomien ja asunnottomuuden uhanalaisten asiakkaiden tarpeiden huomioimisen näkökulmasta. Tavoitteena on, että päihdepoliklinikan sosiaalityössä osattaisiin kohdentaa työn resursseja ja kehittää työn menetelmiä entistä paremmin ja tarkoituksenmukaisesti tuen tarpeessa olevien asiakkaiden auttamiseksi mahdollisimman varhaisessa vaiheessa. Suomessa asunnottomien ja sosiaalityön asiakkaiden palveluiden toteuttamisella on laaja lainsäädännöllinen ja poliittinen ohjaus, ja työntekijän kautta heijastuukin koko yhteiskunnan kyky vastata vaikeissa elämäntilanteissa olevien tarpeisiin. Viime kädessä työn arvo mitataan jaetun ihmisyyden kunnioittamisen, ihmisten elämänlaadun parantamisen ja siten yhteiskunnan potentiaalin kunniallisen käytön kautta. Sosiaalityöntekijöiden palveluntarpeen arvioiden tekeminen on sosiaalihuoltolaissa (SHL 36-38 §) tarkkaan määriteltyä, ja palveluntarpeen arviot toimivat portinvartijana monille asiakkaan saamille yhteiskunnallisille palveluille. Sosiaalityön palveluntarpeen arviointi on aina julkisvallan käyttöä, joka koskettaa ihmisen yksityisyyttä perustavanlaatuisella tavalla, ja vaikuttaa voimakkaasti myös asunnottomien saamiin palveluihin. Osallistavassa käytäntötutkimuksessa tutkimusaineistona käytetään päihdepoliklinikan sosiaalityön asunnottomien ja asunnottomuusuhanalaisten asiakkaiden anonymisoituja palveluntarpeen arvioita ja palvelusuunnitelmia, sekä päihdepoliklinikoiden sosiaalityöntekijöiden fokusryhmähaastattelua. Laadullisen tutkimuksen tuloksissa tarkastellaan temaattisella soveltavalla analyysilla palveluntarpeen arvioiden tekemisen haasteita sosiaalityöntekijöiden kokemana, sosiaalipalveluiden poissulkevia käytäntöjä, rakenteellisia esteitä asunnon saamisessa, sosiaalityöntekijöiden riittämättömyyden kokemuksia vaikuttamismahdollisuuksissa sekä hyvien käytäntöjen ja tulevaisuuden vaikuttamiskeinojen vahvistamista. Palveluntarpeen arvioita tarkastellaan malliohjaavalla sisällönanalyysilla kategorioissa asumisen turvaaminen ja asunnottomaksi ajautumisen estäminen, asunnottoman tilanteen pahenemisen ehkäiseminen sekä asunnottomuuden uusiutumisen ehkäiseminen.
  • Holmström, Emma (2021)
    Erfarenhetsbaserad kunskap uppstår då individen bearbetar sina erfarenheter och indentifierar den som värdefull. Erfarenhetsbaserad kunskap beaktas dock inte i alla sammanhang som riktig kunskap. I denna magisteravhandling behandlas utbildade erfarenhetsexperter som gått en utbildning för att bli erfarenhetsexperter. Under utbildningen bearbetas erfarenheterna så att de omvandlas till erfarenhetsexpertis. Studiens forskningsfrågor är: Hur har erfarenhetsexperterna utvecklats genom sin utbildning samt Hur har utbildningen gett redskap till att arbeta som erfarenhetsexpert. Den teoretiska referensramen är sekundär socialisation, som belyser hur erfarenhetsexperterna socialiseras in i rollen som erfarenhetsexpert under utbildningens gång. Studiens material består av sex kvalitativa semistrukturerade intervjuer med utbildade erfarenhetsexperter. Erfarenhetsexperterna har en bakgrund i psykisk ohälsa och missbruk. Materialet har analyserats med hjälp av induktiv kvalitativ innehållsanalys. Genom analysen uppkom tre centrala teman som resultaten presenteras i. Resultaten visar att utvecklingen för att bli erfarenhetsexpert är en process som börjar med en insikt om att vilja rehabiliteras och att hjälpa andra. Under utbildningens gång fördjupas socialiseringen in i referensgruppen erfarenhetsexperter. Erfarenhetsexperterna blir en del av ett kollektivt och tar del av ett sätt att agera och uttrycka sig som är kännetecknande för erfarenhetsexperter. Utformningen av den egna berättelsen är en stor del av utbildningen och kan identifieras som det arbetsredskap som erfarenhetsexperterna använder sig mest av. Utvecklingen till erfarenhetsexpert har medfört många positiva förändringar för de intervjuade. Erfarenhetsexperterna upplever ändå en sorts uppgivenhet med att inte kunna utföra så sådant arbete som känns meningsfullt. Erfarenhetsexperterna har det svårt att påverka sina arbetsmöjligheter då det oftast är professionella eller organisationer som har makten att bestämma hurdana arbetsuppgifter samt i vilken utsträckning de erbjuds.
  • Strömbäck, Emma (2020)
    Syftet med magisteravhandlingen är att lyfta fram föräldrars upplevelser av omhändertaganden som skett med föräldrarnas godkännande och diskutera begreppet “frivillighet” i relation till att godkänna omhändertagandet. Syftet är att förstå hur föräldrarna retrospektivt skapat sig en uppfattning om omhändertagandet. Avhandlingen ger svar på följande forskningsfrågor 1) Hur tänker föräldrarna kring “frivilligheten” i ett omhändertagande som genomförts med föräldrarnas godkännande och 2) Hur resonerar föräldrarna kring beslutet att godkänna omhändertagandet och vilka faktorer låg bakom godkännandet? Materialet består av 8 intervjuer med föräldrar som har ett omhändertaget barn. 5 mammor och 3 pappor deltog i intervjuerna. Informanterna uppfyllde följande kriterier: 1) de är föräldrar till ett omhändertaget barn, 2) de har inte officiellt motsatt sig omhändertagandet i hörandetillfället och 3) det har gått minst ett år sedan beslutet gjordes. Samtliga barn omhändertogs i tonårsåldern och det var barnens egna gränslösa beteende eller skadliga levnadsvanor som låg som grund till omhändertagandena. Det hade gått 1-3 år sedan beslutet gjordes. I föräldrarnas berättelser om deras upplevelse av att godkänna omhändertagandet och vilka faktorer som påverkat ens uppfattning om beslutet framkom följande centrala teman: tillit till myndigheter, barnets bästa, att vara involverad, bristen på andra alternativ och positiv förändring. Föräldrarna kunde logiskt berätta om sina upplevelser, vilket tyder på att de haft tid att bearbeta händelsen och skapat sig en uppfattning av det som skett som är rimlig för dem. Majoriteten av föräldrarna har positiva upplevelser av omhändertagandet och har en positiv inställning till frivilligheten i att godkänna beslutet, vilket kan ha påverkat deras uppfattning av interventionen. Endast en av informanterna hade en mer kritisk inställning. Enligt föräldrarna kan man i deras fall tala om att beslutet att godkänna omhändertagandet grundade sig på frivillighet.. Föräldrarna kunde även se det problematiska i att tala om frivilliga omhändertaganden, trots att de själva ansåg att deras beslut var frivilligt. Endast en av informanterna ansåg att det inte finns något frivilligt i ett beslut om omhändertagande
  • Hyytiäinen, Madeleine (2021)
    Syftet med denna avhandling har varit att undersöka vilka erfarenheter skolkuratorer som arbetar inom elevvården har av att bemöta HBTIQ-ungdomar. samt deras syn på vilket stöd de upplever att de behöver för ökad kunskap. Forskningsfrågorna är följande: Hur beskriver skolkuratorer sina erfarenheter och kunskaper när det kommer till att arbeta med HBTIQ-ungdomar inom elevvården? Vilket stöd upplever skolkuratorerna att de skulle behöva för att arbeta med HBTIQ-ungdomar på bästa sätt? Hur tar sig den heteronormativt dominerande diskursen sig uttryck i skolvärlden, och vilken betydelse får den när det kommer till skolkuratorers arbete med HBTIQ-ungdomar? Studien har en kvalitativ ansats. Datainsamlingen har bestått av semistrukturerade intervjuer, som sedan har analyserats med hjälp av innehållsanalys. Urvalet har bestått av sju skolkuratorer verksamma runtom i Finland, och intervjuernas längd sträckte sig från 18–32 minuter. Som teoretisk referensram har använts socialkonstruktionism (Burr, 2015) samt teori med fokus på sexualitet och heteronormativitet. (Mattson, 2021, Lykke, 2003, Rich, 1980). Resultaten visar att alla skolkuratorer hade erfarenheter av att arbeta med ungdomar som identifierade sig som HBTIQ, och att deras erfarenheter alla var varierande; vissa hade mer negativa erfarenheter, medan andras erfarenheter var mer positiva. Det fanns svårigheter att stödja ungdomen i att våga vara sig själva och vara öppna med sin sexuella läggning, när föräldrar, släktingar, eller andra auktoriteter uppvisade klart negativa attityder mot andra sexuella läggningar utöver heterosexualitet. Andra utmanande faktorer som skolkuratorerna lyfte upp när det kom till att arbeta med HBTIQ-unga var okunskap, fördomar och negativitet som kunde florera inom lärarkåren, samt elevers ofta nedsättande språkbruk och kränkningar om HBTIQ-personer, vilket kunde ses som ett hinder för vissa ungdomar att våga vara öppna med vem de är. I skolan ansågs elever och lärare hos vissa skolkuratorer som en av de största utmaningarna att jobba med; kuratorerna upplevde sig ofta ha tillräcklig kompetens för att arbeta med HBTIQ-unga, men fördomar och negativa attityder bland både lärare och elever försvårade arbetet. Alla kuratorer var nöjda med sin nuvarande förmåga att bemöta och arbeta med HBTIQ-ungdomar, men uttryckte ändå att de önskade sig mera kunskap i form av olika kurser och fortbildningar, för att stärka självkänslan och öka kunskapsnivån.
  • Sundell, Filippa (2020)
    Syskon till personer med alkohol- och drogmissbruksproblematik har ofta blivit förbisedda i forskningen. Trots att det är viktigt att uppmärksamma syskon till personer med missbruk, finns det få studier om detta. Enligt en undersökning av Institutet för hälsa och välfärd från år 2012 fanns det uppskattningsvis mellan 18 000 och 30 000 missbrukare av amfetaminer och opioider i Finland. Ett antagande är att det finns minst lika många syskon till missbrukare som det finns missbrukare, eller till och med ännu flera. Syftet med min avhandling är att undersöka det som utmärker de erfarenheter, som personer, vars syskon har missbrukat eller fortfarande missbrukar har. Dessutom är syftet att bidra till att få en ökad förståelse för kunskapen som syskonen besitter och om de verkar att ha fått ett sådant stöd som de upplever sig ha behövt eller önskat. Mina forskningsfrågor är följande: hur berättar syskon till personer med missbruksproblematik att missbruket har påverkat dem själva och familjen? Vilka copingstrategier berättar syskonen till personer med missbruksproblematik att de har använt sig av för att försöka bemästra situationen? Hurdana faktorer inom och utanför familjen berättar syskonen till personer med missbruksproblematik att har varit till hjälp och stöd för dem? Jag har gjort en kvalitativ intervjustudie och avhandlingen består av fem intervjuer med syskon till personer med missbruksproblematik. Det insamlade materialet har analyserats utgående från kvalitativ innehållsanalys. Jag har valt att använda mig av systemteori och copingstrategi som teoretisk referensram. Sammanfattningsvis, utgående från analysen, går det att dra slutsatsen att mina informanter och deras familjer påverkats på flera sätt av att ha en familjemedlem med missbruk. För det första har syskonens missbruk lett till en försämrad hälsa hos mina informanter, både fysiskt, psykiskt och emotionellt. Dels lyfter mina informanter fram att deras syskons missbruk påverkat uppbyggnaden av identiteten. Dessutom har mina informanter behövt hantera omgivningens reaktioner. Mina informanter lyfter också fram att funktionerna inom familjen påverkats samt relationerna. Jag har kunnat urskilja två strategier i materialet, som mina informanter använt sig av för att bemästra situationen. Den ena strategin har varit att prioritera sitt eget mående och det andra att hjälpa sitt syskon. Informanterna har använt sig av både adaptiva och maladaptiva copingstrategier. Det främsta stödet för mina informanter har varit stödet av familjemedlemmar och vänner. Mina informanter har blivit erbjudna hjälp, främst från hälsovården, men mina informanter medger att det har varit svårt att hitta rätt instans som kan erbjuda hjälp och att hjälpen inte alltid har varit ändamålsenlig. Mina informanter gav förslag på hur man kunde utveckla stödtjänster för syskon till personer med missbruk. Bland annat önskar mina informanter professionell hjälp och att professionella samarbetar med varandra. Det är av stor vikt att de professionella har verklig kunskap om hur de ska hjälpa. Det är också viktigt att olika former av stödtjänster skulle marknadsföras bättre eftersom det kan vara svårt att veta vilka stödtjänster man är berättigad till. Det viktigaste av allt är att det skulle behöva finnas mera resurser och att man skulle satsa mera på förebyggande åtgärder, så att rusmedelsanvändande inte hinner få fotfäste.
  • Kankare, Aija (2021)
    Tiedekunta/Osasto – Fakultet/Sektion – Faculty Valtiotieteellinen tiedekunta/sosiaalitieteet Laitos – Institution – Department Sosiaalityö Tekijä – Författare – Author Aija Kankare Työn nimi – Arbetets titel – Title Avunsaannin kokemuksia lastensuojelun avohuollossa Oppiaine – Läroämne – Subject Sosiaalityö Työn laji – Arbetets art – Level Maisterintutkielma Aika – Datum – Month and year Kesäkuu 2021 Sivumäärä – Sidoantal – Number of pages 71 + liitteet Tiivistelmä – Referat – Abstract Tutkimus käsittelee lastensuojelun avohuollon asiakkaina olevien nuorten sekä heidän vanhempiensa kokemuksia lastensuojelusta. Aineisto on kerätty puolistukturoiduin teemahaastatteluin. Haastateltavina oli kaksi nuorta ja viisi vanhempaa. Heidät on rekrytoitu kahdesta lastensuojelun avohuollon yksiköstä pääkaupunkiseudulta. Tutkimuskysymyksenä oli selvittää, millaisia kokemuksia lastensuojelun avohuollosta asiakkailla on ja miten ne merkityksellistyvät. Teoreettisena viitekehyksenä oli kriittinen realismi ja sosiaalinen konstruktionismi. Kriittistä realismia hyödynnän käytäntötutkimuksen suuntauksen mukaisesti. Sosiaalisessa konstruktionismissa haastattelujen ymmärretään rakentuvan tilanteisesti, ajallisesti ja paikallisesti. Tämä kielellisvälitteisesti syntyvä tieto muodostuu yhteisesti haastattelijan ja haastateltavan merkityksenantoprosessissa. Haastattelut on analysoitu diskursiivisesti virittäytyen luokittelun avulla. Haastatteluaineistossa korostuivat asiakkaiden negatiiviset kokemukset vuorovaikutuksessa sosiaalityöntekijän kanssa. Jokaisella haastateltavalla oli myös hyviä kokemuksia lastensuojelun avohuollosta. Tulokset jaoteltiin kahteen pääluokkaan myönteisten ja kielteisten kokemusten mukaisesti. Positiiviset kokemukset kertoivat autetuksi tulemisesta. Tämä tuli esiin toimivana yhteistyönä, jolloin asiakkaan ja sosiaalityöntekijän suhteelle oli tyypillistä dialogisuus ja palvelunomaisuus. Autetuksi tulemisen kokemuksissa tunnustettiin viranomaisen valta-asema, mutta valtaa käytettiin asiakkaan hyväksi. Tämä ilmeni sosiaalityöntekijän tukena kasvatuksen haasteissa sekä nopeampana pääsynä muihin palveluihin. Autetuksi tulemisen kokemuksissa korostui myös se, että asiakas ja sosiaalityöntekijä jakoivat työskentelyssä yhteiset päämäärät. Negatiivisista kokemuksista muodostui avutta jäämisen pääluokka. Näissä kokemuksissa korostuivat sosiaalityöntekijöiden kiireisyys, vaihtuvuus ja vaikea tavoitettavuus. Asiakkaat suhtautuivat ymmärtäväisesti työntekijöiden kuormittuneisuuteen ja kiireeseen, mikä saattoi johtaa siihen, että heillä oli korkeampi kynnys ottaa työntekijään yhteyttä kriisitilanteissa. Asiakkaat tuottivat puhetta vuorovaikutusongelmista suhteessa sosiaalityöntekijään. Aineistosta nousi esiin kokemuksia, jossa sosiaalityöntekijä oli liittoutunut asiakkaan sijasta edustamansa instituution kanssa ja käytti viranomaisvaltaansa väärin. Haastatteluissa rakentui tarinoita, jotka kuvasivat liiallista byrokratiaa ja vastaanottokeskeisyyttä. Asiakkaille saattoi jäädä moniammatillisista kokouksista tulkinta siitä, ettei heidän läsnäolollaan ollut tilanteessa mitään merkitystä. Osallisuus ei tällaisessa työskentelyssä toteutunut. Merkittävä havainto oli se, etteivät sosiaalityöntekijät kyenneet pääsemään käsiksi asiakkaan elämismaailmaan. Tämä tulisi huomioida sosiaalityöntekijöiden koulutuksessa, ja tarkastella taidelähtöisten menetelmien mahdollisuuksia opetuksessa. Myös yksinäisyys oli keskeinen aineistossa esiin tullut teema, johon sosiaalityöntekijät eivät asiakkaiden kokemuksen mukaan kyenneet samaistumaan. Asiakkaan ja sosiaalityöntekijän välinen vallan epäsymmetria koettiin ongelmalliseksi. Moni avutta jäämisen kokemus selittyy sosiaalityötä vaivaavalla resurssipulalla. Keskeisimmiksi parannusehdotuksiksi nousi resurssien lisääminen, kokemusasiantuntijoiden laajempi hyödyntäminen, lastensuojeluasiakkaiden vertaistukiryhmät sekä jalkautuva sosiaalityö. Lastensuojelun asiakkaille tulisi tarjota nykyistä enemmän mahdollisuuksia keskinäiseen, vapaaseen vuorovaikutukseen. Avainsanat – Nyckelord – Keywords Lastensuojelun avohuolto, asiakaskokemukset, sosiaalinen konstruktionismi, kriittinen realismi
  • Wiksten, Henrica (2019)
    Syftet med föreliggande magisteravhandling har varit att utreda vad som gör att ett barnskyddsärende blir föremål för omedelbart ingripande av socialjouren. Detta har undersökts genom att studera socialjourens socialarbetares syn på tematiken utifrån deras egna yrkeserfarenheter. Studien genomfördes med avstamp i den kvalitativa forskningstraditionen och det empiriska materialet har samlats in genom kvalitativa forskningsintervjuer med sex behöriga socialarbetare verksamma på en socialjour i Finland. Det empiriska materialet analyserades med hjälp av teoristyrd innehållsanalys. Följande tre forskningsfrågor har besvarats: 1) vilka faktorer anser socialarbetarna vara avgörande för att ett barnskyddärende blir föremål för omedelbart ingripande? 2) hur motiverar socialarbetarna sina beslut i bedömningsförfarandet? 3) vilka utmaningar möter socialarbetarna i sitt arbete? Av studiens resultat går det inte att påvisa någon enskild specifik faktor som gör att barnskyddsärende uppfattas vara akut. Studiens resultat visar att kontexten är avgörande i alla socialarbetares beskrivningar. Barnets ålder, bakgrundsinformationens betydelse, vem som gör anmälan samt tidpunkten på dygnet visar sig vara de mest avgörande faktorerna som inverkar på ingripandet enligt socialarbetarna. Framförallt barnskyddsituationer som berör små barn med drog- eller alkoholpåverkade föräldrar, var situationer som ansågs av socialarbetarna alltid kräva ett akut ingripande av socialjouren. Beslutsfattandet i brådskande barnskyddsärenden framstår som en komplex helhet där multipla faktorer samtidigt inverkar på beslutets utfall. Studiens resultat visar att socialarbetarens handlingsutrymme i beslutsfattandet ter sig vara relativt brett. Socialarbetarnas yrkesmässiga bedömning, arbetserfarenhet och vissa fall även värderingar visar sig spela en nyckelroll i beslutsprocessen, och socialarbetarna egna bedömning visar sig vara i centrum då beslut fattas. Barnskyddslagen finns alltid i grund för beslutet och ger mandat samt plikt att agera, men socialarbetarna gör självständigt beslutet av vilka handlingsalternativ som är rimliga i de akuta barnskyddssituationerna. Studiens resultat visar även att barnskyddsarbetet som sker utanför tjänstetid i socialjourer är ett utmanande arbete. Av socialarbetarna krävs det en förmåga att klara av att hantera det osäkra som ständigt finns närvarande i bedömningsarbetet av barnskyddsärenden samtidigt som socialarbetarna har ett stort ansvar att axla. Även om socialarbetarna för det mesta anser att stödet i arbetet är tillräckligt, framgår det trots allt att socialarbetarna tidvis känner sig ensamma i arbetet. Studiens resultat synliggör den komplexitet som brådskande barnskyddsarbetet de facto präglas av, och att detta arbete kräver en hög yrkesexpertis av socialarbetarna, där arbetserfarenheten verkar spela en betydande roll för hur socialarbetarna klarar av att handskas i de mångfacetterade barnskyddsituationerna. Även om socialarbete som profession bygger på lagar, teorier och regelverk, visar studiens resultat att socialarbetarnas beslut också till en stor grad påverkas av dennes egna värderingar, livserfarenhet och arbetserfarenhet.
  • Hindsberg-Lipponen, Emelie (2021)
    Det övergripande syftet med denna magisteravhandling är att få en helhetsförståelse för samhällets satsning på stöd och hjälp till barn och unga som växer upp i en familj där en förälder har ett missbruk. Avsikten är att lyfta fram social- och hälsovårds experters uppfattningar om hur barn och ungas behov av stöd skall beaktas inom social- och hälsovården då en eller båda föräldrarna har ett missbruk. Barnperspektivet och i vilken utsträckning det tillämpas inom social- och hälsovårdens stödtjänster, är ett genomgående tema i denna studie. Denna studie tillämpar Delfimetoden för att studera hur experter bedömer samhällets satsning på stödtjänster till barn i dagsläget samt hur de bedömer läget om tio år. Särskilt intresserar jag mig för hur de kopplar ihop barnperspektivet med sitt resonemang och sin vision. Som datainsamlingsmetod har jag använt semistrukturerade intervjuer och intervjuat sju experter inom social- och hälsovården. Resultatet har analyserats med tematisk innehållsanalys. Resultatet av denna studie visar att experterna bedömer att nuvarande stödtjänster till barn som har en förälder som missbrukar är otillräckliga, fragmenterade och barnperspektivet är inte etablerat. Experterna bedömer att professionella inom social- och hälsovården har bristande kunskap om tillämpning av barnperspektiv i arbetet och om vilka konsekvenser ett missbruk kan ha för barnet samt hur man upptäcker och bemöter barn som anhöriga. Om tio år anser experterna att vi har utvecklat social- och hälsovårdstjänsterna i vårt samhälle så att barn får rätt form av stöd i tillräckligt god tid. Servicen är då samordnad och strukturerad och därigenom jämlik i hela landet. Professionella besitter kunskap i hur missbruk i familjen påverkar barn och arbetet utgår från ett barnperspektiv, även i de fall då tjänsterna är riktade till den vuxna. Det systemiska tänkandet är etablerat på alla nivåer och sektoröverskridande samarbete bland professionella är en naturlig del av arbetsbilden. För att uppnå denna framtidsvision betonar experterna betydelsen av att den aktuella utvecklingsprocessen som redan pågår i vårt samhälle fortsätter. En förändring kommer även att kräva engagemang och attitydförändring bland professionella i olika branscher och på olika nivåer. Kunskapsluckan gällande konsekvenserna av en förälders missbruk för barnet och innebörden av att jobba med ett barnperspektiv bör fyllas genom fortbildning. Därtill behöver en kulturförändring ske för att avstigmatisera missbruk. I framtiden kommer barnet att ses som subjekt och aktör i sitt eget liv och principen om barnets bästa och övriga rättigheter enligt Barnkonventionen kommer att implementeras allt tydligare inom social- och hälsovården.
  • Niskanen, Emilia (2021)
    Barnperspektivet och barns delaktighet blev aktuellt i Finland i början av 1990-talet då FN:s konvention om barnets rättigheter trädde i kraft. Vid samma tid riktades det i Sverige kritik mot handläggningen och dokumentationen av barnavårdsutredningar samt mot att slutförandet av bedömningarna tog en alltför lång tid och att varken barn eller föräldrar givits möjligheten till tillräckligt deltagande. Detta resulterade i en modell som kallas för BBIC (Barns Behov i Centrum) som används som ett redskap för att kartlägga, planera och följa upp barns behov samt att stärka barns delaktighet och inflytande. Finland har tagit BBIC-modellen i bruk i bl.a. barnskyddet och i tjänster enligt socialvårdslagen. Syftet med denna avhandling är att studera hur användningen av BBIC-modellen inverkar på barns delaktighet vid bedömningen av servicebehov hos barnfamiljer. Avhandlingen utgår ifrån en teoretisk synvinkel där de professionella reflekterar kring och bidrar till att konstruera delaktighetens olika dimensioner och från en praktikbaserad synvinkel, det vill säga hur de professionella använder sig av modellen. Forskningsfrågorna är följande; 1) Hur konstrueras barns delaktighet av socialarbetare och socialhandledare utifrån relationen barn-vuxen-socialarbetare? 2) Hur beskriver socialarbetarna och socialhandledarna användningen av modellen som ett verktyg vid bedömningen av servicebehov? 3) Hur upplever socialarbetarna och socialhandledarna att BBIC-modellen inverkar på barns delaktighet? Studien är kvalitativ och materialinsamlingsmetoden är forskningsintervjuer. Sex anställda socialarbetare och socialhandledare som i sitt arbete använt sig av BBIC-modellen inom bedömningen av servicebehov har intervjuats. Analysen utgår från teoristyrd innehållsanalys. De teoretiska utgångspunkterna i studien är socialkonstruktionism och Harry Shiers teori för barns delaktighet. Teorierna används för att definiera nivån av barns delaktighet i socialarbetarnas och socialhandledarnas konstruktioner av delaktighet och erfarenheter av att använda BBIC. Studien visar att socialarbetarna och socialhandledarna konstruerar barns delaktighet i termer av att barnets röst blir hörd, att barnet informeras och bemöts och att barnets ålder och utvecklingsnivå beaktas. Resultaten tyder på att BBIC anses fungera bra som en referensram i arbetet och som stöd för dokumentering. Studien visar att användningen av modellen har en inverkan på barns delaktighet i den mån att den framhäver barnets centrala roll i utredningen och påminner den professionella om att fråga barnet mångsidigt om hens liv. Ur resultaten framgick att det finns efterfrågan på en barnversion av BBIC som kunde användas i direkt växelverkan med barnet. Avhandlingen visar att barn konstrueras som personer med individuella egenskaper och behov samt som kompetenta att uttrycka sig om sitt eget liv. Tidsbrist och Covid-19 upplevs som utmaningar i uppfyllandet av barns delaktighet. Det finns ett behov av fortsatt framtida forskning gällande barns egna erfarenheter av delaktighet och BBIC-modellen. Professionellas uppfattningar om delaktighet och BBIC kunde med fördel studeras med hjälp av fokusgrupper för att skapa ny kunskap genom kollegial reflektion.
  • Lindgren, Sofia (2021)
    Tiivistelmä/Referat – Abstract Magisteravhandlingen undersöker hur socialarbetare reflekterar över betydelsen av normer och normalitet i barnskyddsarbetet samt ifall kritisk reflektion förekommer i socialarbetares sätt att resonera kring normer och normalitet. Avhandlingen utgår ifrån ett intersektionellt perspektiv och riktar fokus även mot vilken inverkan olika tillhörighetskategorier, så som kön och etnicitet, har. Avhandlingen närmar sig tematiken genom kvalitativa intervjuer med 8 socialarbetare inom barnskyddet. Med hjälp av två vinjetter undersöks inledningsvis vilken betydelse tillhörighetskategorier har i socialarbetares bedömningar av fiktiva barnskyddsfall. Samtidigt som socialarbetarna ger uttryck för uppfattningen att tillhörighetskategorier inte bör inverka på arbetet, pekar avhandlingen ändå på en inverkan av kön och etnicitet på socialarbetarnas bedömningar. Även mera allmänt anser deltagarna i studien att egna uppfattningar om det normala, inte bör påverka det praktiska arbetet. Normer på meso- och makronivå, så som praxis inom arbetsgemenskapen och lagstiftningar samt allmänna uppfattningar i samhället om barn och barns bästa, är dock enligt socialarbetarna av stor betydelse i arbetet. Reflektion i barnskyddsarbetet beskrivs av socialarbetarna främst handla om att fundera kring olika tillvägagångssätt eller handlingsalternativ i specifika klientfall. Reflektionen beskrivs av socialarbetarna dessutom främst ske tillsammans med andra inom arbetsgemenskapen. Kritisk reflektion i den bemärkelse som litteraturen på området beskriver den, förekommer i ganska liten utsträckning under intervjuerna. Samtliga socialarbetare beskriver objektivitet i arbetet som något eftersträvansvärt, vilket delvis verkar försvåra en kritisk reflektion. Det förekommer ändå enskilda fragment av kritisk reflektion, främst en reflektion kring hur egna uppfattningar, känslor och värderingar riskerar påverka arbetet. Det verkar dock finnas en vilja hos socialarbetarna att reflektera kritiskt i högre utsträckning. På grund av hög arbetsbelastning och bristande arbetshälsa, beskriver dock socialarbetarna hur de inte i deras nuvarande situation upplever det vara möjligt. Avhandlingen visar att socialarbetarna har en vilja och ett intresse att utveckla sin reflektiva förmåga, samt att reflektion anses utgöra en viktig del av barnskyddsarbetet.
  • Riska, Marietta (2022)
    Tiivistelmä – Referat– Abstract Boendeservice regleras i socialvårdslagen (1301/2014) och baserar sig på en servicebehovsbedömning för klienter. Tjänsten är frivillig och kräver i praktiken en psykiatrisk diagnos samt en begränsad funktionsförmåga hos klienten, som föranleder boende med stöd. Med boendeservicen strävar kommunerna till att minska avdelningsvården inom psykiatrin och samtidigt ge klienterna en vardag som medför delaktighet i samhället. Avhandlingens syfte är att problematisera och förklara boendeservicen under socialvårdslagen genom en narrativ litteraturanalys av servicen i Finland och internationellt. Målsättningen är att genom en narrativ litteraturanalys av tidigare forskning och rapporter identifiera och belysa vissa problemområden med boendeservice som b.la. kortsiktigheten i kontrakten, behovet av en diagnos samt fragmenteringen av servicen bland serviceproducenterna. Dessa bildar sedan tematiska helheter inom analysen. Boendeservicen analyseras även utifrån en strukturell hållbarhetsram. Frågorna gäller boende som en bastrygghet, en problematisering av diagnosen som grund för servicebehovet och boendeservicen som en större tematisk helhet under hållbarheten. Ansatsen är holistisk, baserad på teorier av Lauri Rauhala och Erik Allardt för att se klienten inom boendeservicen som en hel och komplex människa. En holistisk ansats innebär att ord som självbestämmande och återhämning blir extra viktiga. Samtidigt borde avinstitutionaliseringen av psykiatrin främjar en klientbaserad insats med möjligheter till flexibla lösningar. Till det mänskliga varandet och återhämtning från sjukdom hör även materiella saker som en egen bostad eller en inkomst. Dessa behövs för att en individ skall känna sig trygg och klara av att återvända från sjukdom till en så funktionerande vardag som möjligt. Metoden för avhandlingen är narrativ litteraturanalys, en forskning om forskning. Materialet består av främst finländsk forskning men även internationella forskningar är aktuella för att belysa ämnet ytterligare. Den riktade narrativa materialinsamlingen baseras sig på en begränsad tid och ett begränsat urval. Analysen av materialet är tematisk. Sökorden, sökträffar och det funna materialet redovisas i avhandlingen i tabeller. Avhandlingens resultat visar att det uppstår vissa tematiska helheter under forskningsfrågorna. Dessa tematiska helheter återges som underrubriker och problematiseras. Tematiserade helheter är boendeservicen som en service, boendeservicens utgångspunkt i diagnosen och boendeservicen ur ett globalt hållbarhetsperspektiv. Resultaten visar att det uppstår motstridigheter när kommunen både köper och beviljar tjänster samtidigt som kommunerna själv övervakar köptjänsterna. Klienterna inom boendeservicen kan bli stämplade att förbli inom boendeservicen genom att den psykiatriska diagnosen hindrar dem från att erhålla annan service. Det kommer att krävas förändringar inom kommunerna för att boendeservicen skall vara en hållbar lösning på lång sikt. Socialarbetare behöver kunskap om psykisk ohälsa samtidigt som det krävs en förmåga att se en strukturell holistisk helhet i ett fragmenterat system. Flexibla lösningar och förebyggande åtgärder som riktar sig till hjälp i vardagen för klienten är att föredra framom anstaltliknande boenden, visar både nationell som internationell forskning. Anstaltliknande boenden är resultatet till trots den dominerande formen av boendestöd just nu.
  • Björkqvist-Rasmus, Sophia (2021)
    Under de senaste åren har samhällsvetare i Norden visat ett ökat intresse för hur socialt arbete framstår i nyhetsmediers behandling. En förklarande faktor för denna ökning av intresse är mediernas växande betydelse i dagens informationssamhälle och en allt mera betydande maktposition. Nyhetsmedias informationsspridning påverkar både direkt och indirekt läsaren eller tittaren när de formar sina åsikter och sin uppfattning om verkligheten. Centrala teorier inom detta ämne och i denna avhandling är inramningsteorin och agendasättande journalistik. Syftet med studien är att undersöka hur finländsk media framställer bristen på socialarbetare. Ytterligare forskas vilka aktörer som ges utrymme i medias rapportering om socialarbetarbristen. Forskningsmaterialet inför denna avhandling består av nyhetsskrifter producerade av Helsingin Sanomat, Hufvudstadsbladet och YLE under tidsperioden 1 januari 2018 till 17 november 2020, totalt 84 stycken. Denna studie utgår från både en kvalitativ och en kvantitativ analys, med utgångspunkt i den teoretiska referensramen. I sin helhet stämmer studiens resultat överens med tidigare forskning och teori om ämnet. De kvalitativa och kvantitativa resultaten stämmer överens och stöder varandra. Finländsk nyhetsmedia skriver en hel del om bristen på socialarbetare, dock oftast ur en negativ, konstaterande, infallsvinkel, det vill säga ram. Jämfört med de andra medier, var HBL den mest konsensusbaserade. Ett nytt och centralt forskningsresultat som lyfts upp i studien och som svarar på den andra forskningsfrågan är att media inte tillräckligt skiljer mellan första- och andrahandsinformation då man framställer bristen på socialarbetare. Detta är en väsentlig brist i medias rapportering om socialarbetarbristen eftersom det i många fall förblir oklart om aktörer som ges utrymme i artiklar blivit direkt intervjuade eller om journalisten hämtat informationen från andra källor och kontexter. Andra ramar förutom, negativ, positiv och neutral, som åtskiljes var, arbetsförhållanden, strukturell förändring, ekonomi och problemlösningsfokus. Sammanfattningsvis kan man konstatera att detta är ett intressant område som både väcker medias och allmänhetens intresse. I rådande Corona-situationen ökar behovet på välfärdsstatens socialservice ytterligare. Studiens resultat ger både stöd åt tidigare forskning samt kommer med nya forskningsresultat. Intressanta ämnen för fortsatt forskning är att utföra källanalys gällande medias rapportering om socialt arbete, speciellt med tanke på att i denna studie framkom att andra- och förstahandskällor inte åtskiljs tillräckligt då man framställer bristen på socialt arbete.
  • Tuovinen, Hanna (2021)
    Avhandlingens syfte är att erhålla kunskap om erfarenheter av rasism och de rasistiska handlingsmönster som socialarbetare märker i sitt arbete samt på vilket sätt socialarbetare upplever att de kan påverka rasism. Materialet består av två fokusgruppintervjuer, som hölls i mars 2021. Deltagarna bestod av socialarbetare med erfarenhet av klientarbete och som hade intresse att diskutera frågor om rasism i socialt arbete. Efter en genomgång av olika teorier om rasism har jag valt att använda Dominellis (1997) anti-rasistiska teori om undvikande strategier, vars syfte är att utveckla anti-rasistiska strategier för socialt arbete. Enligt Dominelli (1997, 125) upprätthåller alla vita rasism genom samverkan med institutionell och kulturell rasism. Med ”alla vita” hänvisar Dominelli även till socialarbetare som omedvetet kan upprätthålla rasism i sitt vardagliga arbete. Materialet analyserades med hjälp av diskursanalys. Utgående från analysen har jag konstruerat tre diskurser. Den första diskursen, idealet att bekämpa rasism, har jag delat in i socialarbetarens roll och utmaningar till anti-rasistiskt socialt arbete. Diskursen präglas av å ena sidan socialarbetarnas vilja att göra förändring men å andra sidan socialarbetarutbildningens avsaknad av kurser om rasism samt arbetsplatsernas sätt att inte aktivt motarbeta eller diskutera rasism. Den andra diskursen, den gömda strukturella rasismen och den outvecklade rasismdiskussionen, delade jag in i tre underkategorier: synen på rasism, den rådande samtalskulturen och reflektion kring varför det är svårt att tala om rasism. Diskursen präglas av att rasismen i Finland kom att konstrueras som gömd och osynlig, den rådande samtalskulturen sågs som icke-konstruktiv och tung och socialarbetarna berättade att deras resurser inte alltid räcker till att motarbeta rasism. Socialarbetarna speciellt i den första gruppintervjun uttryckte oro över utvecklingen av den allmänna rasismdiskussionen, vilken karaktäriserades som negativ och rå. Varför det är svårt att tala om rasism har inget entydigt svar. Å ena sidan upplevde socialarbetarna att motarbetande av rasism är så pass tungt, att de noga måste överväga de egna resursernas tillräcklighet. Rasism konstruerades som ett känsligt ämne, vilket kräver rätt tid och plats för att diskuteras. Å andra sidan påpekade socialarbetarna att vitas fördelar framom svartas gör ämnet svårt att diskutera. Socialarbetarna berättade att de märkt av ojämlikheten i sina egna nätverk men även på arbetsplatsen, där till exempel en klient blivit nekad boende på grund av rasistiska fördomar. Den tredje diskursen, självgranskning och svårigheter att tackla rasism, delade jag in i rasistiska handlingsmönster som socialarbetarna identifierat och kritisk självreflektion. Socialarbetarna identifierade fyra olika nivåer av rasism under gruppintervjuerna: 1) mellan klient och klient, där klienten, ofta vit och finsk, anser sig ha mer rätt till stöd än en icke-vit klient, 2) mellan professionell och klient, där en professionell beter sig rasistiskt mot en icke-vit klient, 3) bland professionella, där de professionella beter sig rasistiskt mot andra professionella, samt 4) mellan klient och professionell, där en klient beter sig rasistiskt mot en icke-vit professionell. Under gruppintervjuerna beskrev socialarbetarna att de upplevde kritisk självreflektion som viktigt men även svårt, eftersom det kräver mod och vilja att fundera över det egna beteendet. Även stödet som fås av arbetsparet upplevdes betydelsefullt. Rasismen i socialt arbete i Finland kan utgående ifrån analysen tolkas som gömd och osynlig. Utifrån analysresultaten kan det konstateras att en aktivare och mer öppen diskussion om rasism behövs både inom socialt arbete på arbetsplatsen och redan inom socialarbetarutbildningen. Socialarbetarna som deltog i gruppintervjuerna tycker det är viktigt att tala om rasism men saknar kollektiva resurser och redskap för att motarbeta rasism i sitt vardagliga arbete.