Browsing by master's degree program "Yhteiskuntatieteiden maisteriohjelma"

I denna magisteravhandling granskas adoptivföräldrars upplevelser och erfarenheter av väntetiden under adoptionsprocessen. Syftet med avhandlingen är att ta fasta på adoptivföräldrars upplevelser och erfarenheter av, den i regel långa, väntetiden under adoptionsprocessen samt granska hur man som adoptionsförälder kan försöka hantera denna väntan. I avhandlingen ligger fokus vid den emotionella aspekten kring väntetiden och vilka känslor som varit framträdande. Även mer konkreta aspekter gällande väntan, som hur väntetiden påverkat adoptivföräldrarnas vardagsliv, granskas. Materialet består av sju semistrukturerade intervjuer med adoptivföräldrar som adopterat barn antingen nationellt eller internationellt. Intervjuerna har transkriberats och analyserats med hjälp av materialbaserad innehållsanalys. Den teoretiska referensramen består av Aaron Antonovskys teorier om salutogenes och känsla av sammanhang. Resultaten läggs fram enligt fyra huvudkategorier; adoptivföräldrarnas känslor under väntetiden, väntetidens inverkan på vardagslivet, hur omgivningen förhållit sig till väntetiden samt adoptivföräldrarnas strategier för att bemästra väntetiden. Avhandlingens resultat tyder på att väntetiden för med sig både positiva och negativa upplevelser bland adoptivföräldrarna. Utmaningarna under väntetiden har bland annat att göra med känslor av osäkerhet och avsaknad av kontroll. För en del adoptivföräldrar har själva väntan på barnet varit den största utmaningen medan andra adoptivföräldrar varit med om särskilda negativa händelser under väntetiden som upplevts som utmanande. Väntetiden påverkar adoptionssökandenas vardag på olika sätt. Att exempelvis ta sig an nya projekt på jobbet eller att flytta till en ny bostad är inte självklart under väntetiden. En avgörande resurs under väntetiden är det stöd som adoptivföräldrarna fått av närstående. Referensgruppsverksamhet och kontakten med andra blivande adoptivföräldrar är också av stor betydelse under väntetiden. De adoptivföräldrar som deltagit i studien har använt sig av olika strategier för att bemästra väntan. En del har aktivt försökt bemästra väntetiden genom att förhålla sig positivt och optimistiskt till väntan och framtiden med ett barn. Andra adoptivföräldrar har däremot anammat ett mer pessimistiskt tankesätt där de fokuserat på att inte ta något för givet och vara förberedda på att allt inte går som planerat. Detta har skyddat adoptivföräldrarna från att bli besvikna i slutändan ifall allt inte går som planerat. Andra strategier för att bemästra väntetiden är att försöka rationalisera, den vanligtvis långa, väntan och att byta tankar och funderingar med andra adoptionssökanden som befinner sig i samma situation.

Pro gradu -tutkielmassa analysoidaan rikollisuutteen liittyvien yhteiskunnallisten ongelmien määrittelyä Suomessa toisen maailmasodan jälkeisinä vuosina 1944-1955. Tarkastelun kohteena on ensinnäkin sodasta rauhaan palaaminen, sen mukanaan tuoma rikollisuuden kasvu ja keinot rikollisuuden torjuntaan. Toiseksi, tutkimus käsittelee niitä ajattelutapojen muutoksia, joita 1940- ja 1950-luvuilla tutkijoiden ja kriminaalipoliittiseen keskusteluun osallistuvien henkilöiden kirjoituksista on havaittavissa. Tutkimuksen kattavalla ajanjaksolla keskustelu liittyi omaisuus- ja väkivaltarikosten rangaistuksiin, vankeusrangaistuksiin ja vankiloiden sisäiseen järjestykseen, nuorisorikollisuuteen sekä alkoholiin. Tutkielman lähdeaineisto koostuu lainvalmistelukomiteoiden mietinnöistä, Suomen kriminalistiyhdistyksen vuosikirjoista sekä aikalaistutkijoiden julkaisemista kirjoista. Lisäksi tutkimuksessa hyödynnetään aikakausi- ja sanomalehtiä, joista tärkeimpinä ovat Helsingin Sanomat, Suomen Kuvalehti ja Huoltaja. Tutkimuksen teoreettismetodologisena lähestymistapana käytetään sosiaalisten ongelmien konstruktionismia. Sosiaalisen konstruktionismin mukaan asiantilat tai ilmiöt muodostuvat ongelmiksi vasta, kun ne on määritelty ongelmiksi sosiaalisissa vuorovaikutus tilanteissa. Sosiaalisten ongelmien uudelleen määrittely on myös jatkuvasti käynnissä oleva prosessi. Toisen maailmansodan jälkeen rikollisuus nousi Suomessa voimakkaasti. Suurin nousu nähtiin omaisuus- ja väkivaltarikoksissa, ja levottomin aika koettiin vuosien 1945-1948 välillä. Rikollisuuden tuomaan haasteeseen vastattiin vahvistamalla poliisin voimavaroja sekä korottamalla omaisuus- ja väkivaltarikoksista määrättäviä rangaistuksia. Nämä toimet eivät herättäneet vastalauseita. Rikollisuuteen ja vankeusrangaistuksiin liittyvän problematiikan uudelleen määrittely alkoi vankeinhoidon uudistuskomitean 1946 ja nuorisorikollisuutta pohtineen komitean 1950 julkaistua mietintönsä. Vankeinhoidon uudistuskomitean ehdotukset merkitsivät vankeinhoidossa askelta kohti pohjoismaista linjaa. Nuorisorikollisuutta käsitelleen komitean ehdotukset eivät sellaisenaan johtaneet lainmuutoksiin, mutta komiteanmietintö käynnisti julkisen keskustelun aiheesta. Komitean ehdotukset edustivat selvästi hoitoideologiaa, ja täten poikkesivat selvästi ajan suomalaisesta kriminaalipolitiikasta. Komitean ehdotukset saivat osakseen ankaran kriminaalipolitiikan kannattajien kritiikkiä. Kritiikkiä esittivät arvovaltaiset rikosoikeuden professorit Brynolf Honkasalo ja Bruno A. Salmiala, joihin henkilöityi ankaran kriminaalipolitiikan kannatus. Rangaistusten lieventämiseen tähdännyt uusi kriminaalipolitiikan linja puolestaan henkilöityi vankeinhoidon ylijohtaja Valentin Soineen sekä lakitieteen tohtori Inkeri Anttilaan. Nuorisorikollisuus oli sotien jälkeen paljon keskustelua herättänyt aihe. Nuorisorikollisuuskomitean lisäksi nuorten ongelmia määriteltiin kasvatus- ja työlaitoskomitean mietinnössä. Alkoholin käytön ja rikollisuuden kasvun välinen yhteys oli kaikille ajan tutkijoille selvä. Sotien jälkeen alkoholin käyttöön liittyvien ongelmien määrittely jatkui Suomen historiasta tutulla linjalla. Näkemyserot alkoholikysymyksessä henkilöityivät professori Veli Verkkoon ja maisteri Pekka Kuuseen. Verkon mukaan suomalaisilla oli biologinen taipumus väkivaltaiseen humalakäytökseen, joten alkoholin nauttimista tuli rajoittaa mahdollisimman paljon. Kuusi puolestaan puhui alkoholikulttuurin muutoksen puolesta ja toimi aktiivisesti juomatapojen sivistämistä ajavassa liikkeessä. Alkoholikysymyksen näkemyserot kuvastavat erinomaisesti sotien jälkeen tapahtunutta ajattelutapojen ja tutkimussuuntausten muutosta. Ihmisten käyttäytymisen selittäminen biologisilla tekijöillä sai väistyä uusien sosiaalisten selitysmallien tieltä. 1940- ja 1950-lukujen tutkijoiden ja kriminaalipolitiikan vaikuttajien näkemyserojen jakolinja kulki ankaran ja lievemmän rangaistuspolitiikan välillä. Ankaria rangaistuksia kannattavat asiantuntijat käyttivät Ruotsia varoittavana esimerkkinä, kun taas vastapuoli haki Ruotsista lainsäädännön esimerkkejä. Poliittisen oikeiston ja vasemmiston välillä oli selvä ero. Oikeiston ollessa valta-asemassa kriminaalipolitiikka ankaroitui, kun vasemmisto puolestaan halusi lieventää rangaistusjärjestelmää.

Tämä maisterintutkielma on laadullinen tutkimus sosiaalityön asiakirjojen sisällöstä ja miten asiakirjoissa on huomioitu asiakasnäkökulma. Tutkimus on tehty Espoon pakolais- ja maahanmuuttajapalvelulle asiakirjojen sisällön selvittämiseksi ja dokumentoinnin kehittämistarpeiden arvioimiseksi. Tutkimustyön tavoitteena on ollut teoretisoida asiakaslähtöisyyttä sekä tuoda esiin asiakkaiden tarpeet ja oikeudet dokumentaatiossa, etenkin kun sosiaalityön dokumentaatio on ison murroksen keskellä, ja siihen käytetyt tavat ja ohjeet vaikuttavat paljon asiakkaiden oikeusturvan toteutumiseen. Asiakirjojen sisältö tallentuu jatkossa sähköisiin järjestelmiin ja kulkee asiakkaiden mukana palvelusta toiseen, jolloin niiden sisällöllä on entistä isompi vaikutusvalta ja merkitys. Tutkimusaineisto koostuu 49:stä sähköisestä asiakirjasta, jotka on kerätty Espoon pakolais- ja maahanmuuttajapalvelun asiakastietojärjestelmästä. Asiakirjat ovat kirjattuja sosiaalityöntekijöiden tai sosiaaliohjaajien toimesta. Asiakirjat on kerätty kymmeneltä eri asiakasperheeltä. Aineiston asiakirjoiksi on valikoitunut perheille tehdyt palvelutarpeen arviot sekä asiakaskertomukset. Aineisto on analysoitu teoriasidonnaisella sisällönanalyysilla. Tutkimuksen tulokset esitteellään keskeisten käsitteiden ja aiemman tutkimuksen kautta sekä niihin verraten. Asiakirjojen asiakaslähtöisyys ja asiakkaalle ymmärrettävästi kirjoittaminen ovat lainsäädännön ja sosiaalityön dokumentaatioon luotujen ohjeiden keskiössä. Aiempien tutkimustulosten perusteella nämä arvot eivät käy ilmi sosiaalityön dokumenteista tai asiakirjoista. Myös tämän tutkimuksen tulokset viittaavat samaan suuntaan. Tutkitut asiakirjat ovat hyvin työntekijävetoisia ja -lähtöisiä sekä sisällöltään puutteellisia. Asiakirjoista puuttuu monelta osin asiakaslähtöisyys. Asiakaslähtöisyyden puutteet liittyvät esimerkiksi asiakirjojen kieleen ja asiakirjojen asiakaskuvauksiin. Asiakirjoissa ei myöskään ole kirjattu millä tavalla asiakkaalle on kerrottu asiakirjojen olemassaolosta tai onko asiakirjoja käännätetty asiakkaan äidinkielelle. Tutkituissa asiakirjoissa on moniäänisyyttä, mutta moniäänisyys on epätasaista ja joidenkin asiakkaiden ääntä ei ole lainkaan kirjattu tai heitä ei ole kuultu suoraan. Asiakirjojen asiakaslähtöisyyden puutteet ja moniäänisyyden epätasainen jakautuminen vaarantavat asiakkaiden sosiaalihuollon laadun ja rikkovat asiakirjoille ja dokumentoinnille laadittuja ehtoja. Puutteellisesti tehdyt asiakirjat, kuten palvelutarpeen arviot, eivät tue sosiaalityön tavoitteellista ja suunnitelmallista työskentelyä. Asiakaslähtöisyyden vähäinen huomioiminen on ongelmallista työn osallistavuuden näkökulmasta, joka myös on sosiaalihuoltolakiin kirjattu työn tavoite. Institutionaalisista lähtökohdista kirjoitetut työntekijävetoiset asiakirjat eivät toteuta dokumentaation kaikkia tarkoituksia. Jotta asiakirjojen asiakaslähtöisyys huomioidaan jatkossa paremmin, tulisi työyhteisön työstää yhdessä, miten dokumentaatiota tehdään.

Syftet med magisteravhandlingen är att lyfta fram föräldrars upplevelser av omhändertaganden som skett med föräldrarnas godkännande och diskutera begreppet “frivillighet” i relation till att godkänna omhändertagandet. Syftet är att förstå hur föräldrarna retrospektivt skapat sig en uppfattning om omhändertagandet. Avhandlingen ger svar på följande forskningsfrågor 1) Hur tänker föräldrarna kring “frivilligheten” i ett omhändertagande som genomförts med föräldrarnas godkännande och 2) Hur resonerar föräldrarna kring beslutet att godkänna omhändertagandet och vilka faktorer låg bakom godkännandet? Materialet består av 8 intervjuer med föräldrar som har ett omhändertaget barn. 5 mammor och 3 pappor deltog i intervjuerna. Informanterna uppfyllde följande kriterier: 1) de är föräldrar till ett omhändertaget barn, 2) de har inte officiellt motsatt sig omhändertagandet i hörandetillfället och 3) det har gått minst ett år sedan beslutet gjordes. Samtliga barn omhändertogs i tonårsåldern och det var barnens egna gränslösa beteende eller skadliga levnadsvanor som låg som grund till omhändertagandena. Det hade gått 1-3 år sedan beslutet gjordes. I föräldrarnas berättelser om deras upplevelse av att godkänna omhändertagandet och vilka faktorer som påverkat ens uppfattning om beslutet framkom följande centrala teman: tillit till myndigheter, barnets bästa, att vara involverad, bristen på andra alternativ och positiv förändring. Föräldrarna kunde logiskt berätta om sina upplevelser, vilket tyder på att de haft tid att bearbeta händelsen och skapat sig en uppfattning av det som skett som är rimlig för dem. Majoriteten av föräldrarna har positiva upplevelser av omhändertagandet och har en positiv inställning till frivilligheten i att godkänna beslutet, vilket kan ha påverkat deras uppfattning av interventionen. Endast en av informanterna hade en mer kritisk inställning. Enligt föräldrarna kan man i deras fall tala om att beslutet att godkänna omhändertagandet grundade sig på frivillighet.. Föräldrarna kunde även se det problematiska i att tala om frivilliga omhändertaganden, trots att de själva ansåg att deras beslut var frivilligt. Endast en av informanterna ansåg att det inte finns något frivilligt i ett beslut om omhändertagande

Syftet med den här avhandlingen är att studera hur kvinnor genom narrativ ger sin klädkonsumtion mening. Forskning om kvinnor och kläder görs i flera discipliner och från olika metodologiska angreppsvinklar. Denna avhandling närmar sig ämnet genom en kombination av narrativ metod och garderobsstudie i en finländsk kontext. Fyra interjuver av kvinnor i åldern 25–30 bosatta i Helsingfors analyseras i en modesociologisk referensram. Narrativ metod är en kvalitativ metod som accentuerar individens berättelser. Genom berättelser strukturerar och ger vi mening åt våra erfarenheter. Berättelser både skapar och är vår verklighet. Garderobstudier handlar om individens förhållande till hennes garderob och dess innehåll, både kläder som används och sådana som inte används. Dessa två metodologiska tillvägagångssätt kompletterar varandra och belyser ämnen som kläder, stil, smak, kropp och identitet. Många av de teoretiska perspektiven på kläder och mode tar fasta på kläder som ett verktyg för identitetskonstruktion. Kläder är inte endast något vi klär oss i dagligen – de representerar och speglar vår identitet: vem vi är och vem vi vill vara. Vår klädsmak och våra stilistiska val är ett sätt att kommunicera vem vi är, som medlemmar av sociala grupper eller som unika individer. Genom vår klädkonsumtion kan vi också uttrycka politiska och sociala värderingar, som också de bidrar till vår identitetskonstruktion. En narrativ garderobstudie, i kombination med den modesociologiska referensramen, möjliggör en holistisk syn på kvinnor och kläder. Avhandlingen är indelad i en teoretisk del som redogör för den centrala tidigare forskning gjord på detta sociologiska område, ett avsnitt som redogör för metod och empiri, samt en analys av kvinnornas narrativ. Jag introducerar analysen med en genomgång av samtliga intervjuade kvinnors narrativ, varefter jag presenterar tre centrala teman som alla kvinnorna berörde i sina narrativ: identitet, sensoriska upplevelser och etik. Kvinnornas narrativ om deras garderober visar att de konstruerar sin identitet både genom garderobens aktivt och inaktivt använda kläder. Förutom att kläder har praktiska och sensoriska funktioner, är de för kvinnor även ett sätt att utöva intrycksstryrning: att kommunicera vem de är, vem de vill vara och vem de inte vill vara. Trots att den postmoderna kvinnan är mycket medveten om sin klädkonsumtions etiska och sociala effekter, så använder hon ändå kläder aktivt som ett sätt att konstruera identitet.

Syskon till personer med alkohol- och drogmissbruksproblematik har ofta blivit förbisedda i forskningen. Trots att det är viktigt att uppmärksamma syskon till personer med missbruk, finns det få studier om detta. Enligt en undersökning av Institutet för hälsa och välfärd från år 2012 fanns det uppskattningsvis mellan 18 000 och 30 000 missbrukare av amfetaminer och opioider i Finland. Ett antagande är att det finns minst lika många syskon till missbrukare som det finns missbrukare, eller till och med ännu flera. Syftet med min avhandling är att undersöka det som utmärker de erfarenheter, som personer, vars syskon har missbrukat eller fortfarande missbrukar har. Dessutom är syftet att bidra till att få en ökad förståelse för kunskapen som syskonen besitter och om de verkar att ha fått ett sådant stöd som de upplever sig ha behövt eller önskat. Mina forskningsfrågor är följande: hur berättar syskon till personer med missbruksproblematik att missbruket har påverkat dem själva och familjen? Vilka copingstrategier berättar syskonen till personer med missbruksproblematik att de har använt sig av för att försöka bemästra situationen? Hurdana faktorer inom och utanför familjen berättar syskonen till personer med missbruksproblematik att har varit till hjälp och stöd för dem? Jag har gjort en kvalitativ intervjustudie och avhandlingen består av fem intervjuer med syskon till personer med missbruksproblematik. Det insamlade materialet har analyserats utgående från kvalitativ innehållsanalys. Jag har valt att använda mig av systemteori och copingstrategi som teoretisk referensram. Sammanfattningsvis, utgående från analysen, går det att dra slutsatsen att mina informanter och deras familjer påverkats på flera sätt av att ha en familjemedlem med missbruk. För det första har syskonens missbruk lett till en försämrad hälsa hos mina informanter, både fysiskt, psykiskt och emotionellt. Dels lyfter mina informanter fram att deras syskons missbruk påverkat uppbyggnaden av identiteten. Dessutom har mina informanter behövt hantera omgivningens reaktioner. Mina informanter lyfter också fram att funktionerna inom familjen påverkats samt relationerna. Jag har kunnat urskilja två strategier i materialet, som mina informanter använt sig av för att bemästra situationen. Den ena strategin har varit att prioritera sitt eget mående och det andra att hjälpa sitt syskon. Informanterna har använt sig av både adaptiva och maladaptiva copingstrategier. Det främsta stödet för mina informanter har varit stödet av familjemedlemmar och vänner. Mina informanter har blivit erbjudna hjälp, främst från hälsovården, men mina informanter medger att det har varit svårt att hitta rätt instans som kan erbjuda hjälp och att hjälpen inte alltid har varit ändamålsenlig. Mina informanter gav förslag på hur man kunde utveckla stödtjänster för syskon till personer med missbruk. Bland annat önskar mina informanter professionell hjälp och att professionella samarbetar med varandra. Det är av stor vikt att de professionella har verklig kunskap om hur de ska hjälpa. Det är också viktigt att olika former av stödtjänster skulle marknadsföras bättre eftersom det kan vara svårt att veta vilka stödtjänster man är berättigad till. Det viktigaste av allt är att det skulle behöva finnas mera resurser och att man skulle satsa mera på förebyggande åtgärder, så att rusmedelsanvändande inte hinner få fotfäste.

Det övergripande syftet med denna magisteravhandling är att få en helhetsförståelse för samhällets satsning på stöd och hjälp till barn och unga som växer upp i en familj där en förälder har ett missbruk. Avsikten är att lyfta fram social- och hälsovårds experters uppfattningar om hur barn och ungas behov av stöd skall beaktas inom social- och hälsovården då en eller båda föräldrarna har ett missbruk. Barnperspektivet och i vilken utsträckning det tillämpas inom social- och hälsovårdens stödtjänster, är ett genomgående tema i denna studie. Denna studie tillämpar Delfimetoden för att studera hur experter bedömer samhällets satsning på stödtjänster till barn i dagsläget samt hur de bedömer läget om tio år. Särskilt intresserar jag mig för hur de kopplar ihop barnperspektivet med sitt resonemang och sin vision. Som datainsamlingsmetod har jag använt semistrukturerade intervjuer och intervjuat sju experter inom social- och hälsovården. Resultatet har analyserats med tematisk innehållsanalys. Resultatet av denna studie visar att experterna bedömer att nuvarande stödtjänster till barn som har en förälder som missbrukar är otillräckliga, fragmenterade och barnperspektivet är inte etablerat. Experterna bedömer att professionella inom social- och hälsovården har bristande kunskap om tillämpning av barnperspektiv i arbetet och om vilka konsekvenser ett missbruk kan ha för barnet samt hur man upptäcker och bemöter barn som anhöriga. Om tio år anser experterna att vi har utvecklat social- och hälsovårdstjänsterna i vårt samhälle så att barn får rätt form av stöd i tillräckligt god tid. Servicen är då samordnad och strukturerad och därigenom jämlik i hela landet. Professionella besitter kunskap i hur missbruk i familjen påverkar barn och arbetet utgår från ett barnperspektiv, även i de fall då tjänsterna är riktade till den vuxna. Det systemiska tänkandet är etablerat på alla nivåer och sektoröverskridande samarbete bland professionella är en naturlig del av arbetsbilden. För att uppnå denna framtidsvision betonar experterna betydelsen av att den aktuella utvecklingsprocessen som redan pågår i vårt samhälle fortsätter. En förändring kommer även att kräva engagemang och attitydförändring bland professionella i olika branscher och på olika nivåer. Kunskapsluckan gällande konsekvenserna av en förälders missbruk för barnet och innebörden av att jobba med ett barnperspektiv bör fyllas genom fortbildning. Därtill behöver en kulturförändring ske för att avstigmatisera missbruk. I framtiden kommer barnet att ses som subjekt och aktör i sitt eget liv och principen om barnets bästa och övriga rättigheter enligt Barnkonventionen kommer att implementeras allt tydligare inom social- och hälsovården.

Tiivistelmä/Referat – Abstract Magisteravhandlingen undersöker hur socialarbetare reflekterar över betydelsen av normer och normalitet i barnskyddsarbetet samt ifall kritisk reflektion förekommer i socialarbetares sätt att resonera kring normer och normalitet. Avhandlingen utgår ifrån ett intersektionellt perspektiv och riktar fokus även mot vilken inverkan olika tillhörighetskategorier, så som kön och etnicitet, har. Avhandlingen närmar sig tematiken genom kvalitativa intervjuer med 8 socialarbetare inom barnskyddet. Med hjälp av två vinjetter undersöks inledningsvis vilken betydelse tillhörighetskategorier har i socialarbetares bedömningar av fiktiva barnskyddsfall. Samtidigt som socialarbetarna ger uttryck för uppfattningen att tillhörighetskategorier inte bör inverka på arbetet, pekar avhandlingen ändå på en inverkan av kön och etnicitet på socialarbetarnas bedömningar. Även mera allmänt anser deltagarna i studien att egna uppfattningar om det normala, inte bör påverka det praktiska arbetet. Normer på meso- och makronivå, så som praxis inom arbetsgemenskapen och lagstiftningar samt allmänna uppfattningar i samhället om barn och barns bästa, är dock enligt socialarbetarna av stor betydelse i arbetet. Reflektion i barnskyddsarbetet beskrivs av socialarbetarna främst handla om att fundera kring olika tillvägagångssätt eller handlingsalternativ i specifika klientfall. Reflektionen beskrivs av socialarbetarna dessutom främst ske tillsammans med andra inom arbetsgemenskapen. Kritisk reflektion i den bemärkelse som litteraturen på området beskriver den, förekommer i ganska liten utsträckning under intervjuerna. Samtliga socialarbetare beskriver objektivitet i arbetet som något eftersträvansvärt, vilket delvis verkar försvåra en kritisk reflektion. Det förekommer ändå enskilda fragment av kritisk reflektion, främst en reflektion kring hur egna uppfattningar, känslor och värderingar riskerar påverka arbetet. Det verkar dock finnas en vilja hos socialarbetarna att reflektera kritiskt i högre utsträckning. På grund av hög arbetsbelastning och bristande arbetshälsa, beskriver dock socialarbetarna hur de inte i deras nuvarande situation upplever det vara möjligt. Avhandlingen visar att socialarbetarna har en vilja och ett intresse att utveckla sin reflektiva förmåga, samt att reflektion anses utgöra en viktig del av barnskyddsarbetet.

This study examined the relationship between maternal resources and child well-being in an attempt to outline which maternal resources, potentially could serve appropriate for facilitation of children’s developmental processes. Data from a Finnish sample of 52 mother-child dyads with children aged between 6–16 (29 boys), were analyzed. The children’s well-being was assessed via measures of life satisfaction and 5 positive psychological characteristics (engagement, perseverance, optimism, connectedness and happiness). The resources of the participating mothers were assessed via measures of; awareness of strengths, mindfulness, Mindful parenting (listening with full attention, emotional awareness of self and child, self-regulation in the parenting relationship, non-judgmental acceptance of self and child and compassion for self and child) and positive emotions. An Experience sampling method (ESM) and a web-based questionnaire were used to collect data from the participating mothers, and the children self-reported on their own well-being via a questionnaire, aided by their parents when/if necessary. Results showed that the mothers’ interpersonal Mindful parenting more specifically; emotional awareness of self and child, self-regulation in the parenting relationship and non-judgmental acceptance of self and child, were positively related to their children’s life satisfaction experienced within their family. The mothers’ mean Mindful parenting and Mindful parenting subscales non-judgmental acceptance of self and child and compassion for self and child, where negatively related with their children’s ability to engage in activity. In conclusion, the mothers’ Mindful parenting resources, shown to be significantly positively related to their children’s well-being could potentially be more efficient in supporting their children’s development, in contrast to the significantly negatively related resources which may even serve as counterproductive.

Syftet med avhandlingen är att undersöka hur rederierna Viking Line och Tallink Siljas reaktioner på coronaviruspandemin tog sig i uttryck på Facebook på våren 2020. Forskningen tar både fasta på hur kommunikationen på Facebook har sett ut samt hur rederierna säger sig ha upplevt krisen. Avhandlingen svarar på frågan hur kommunikationen har sett ut och på vilket sätt den skiljer sig från tiden före pandemin. Dessutom ger analyserna svar på hur rederiernas kommunikation skiljer sig från varandra. Avhandlingen strävar efter att belysa de teman som rederierna har kommunicerat på Facebook under coronaviruspandemins första fas i Finland, samt vilka metoder som använts för att förstärka budskapen i inläggen. Detta analyseras ur mottagarens synvinkel, alltså på vilket sätt Facebookinläggen kan tolkas och vilka upplevelser de väcker. Studien grundar sig i teori om kriskommunikation och intryckshantering. Metoderna som används är kvalitativ forskningsintervju, tematisering och kvalitativ semiotisk innehållsanalys. Den sistnämnda är av störst relevans eftersom den möjliggör breda insikter i hur kommunikationen på Facebook har sett ut. Analyserna av inläggen fokuserar på inläggens bilder och texter, medan exempelvis kommentarer och reaktioner utesluts. Eftersom det inte är ändamålsenligt att analysera varje inlägg som publicerats, görs en innehållstematisering av inläggen. Tematiseringen bidrar med ett målstyrt urval bestående av totalt tio inlägg som analyseras noggrannare med hjälp av den semiotiska analysen. Forskningens resultat tyder på liknande upplevelser av pandemin hos både Tallink Silja och Viking Line. De teman som lyftes fram i kommunikationen var också i stort sett samma, men skillnader i kommunikationen noteras också. En signifikant skillnad är rederiernas förhållningssätt till social media som kriskommunikationskanal. Viking Line använder sig på ett bredare plan av social media i kriskommunikationen, medan Tallink Silja främst utnyttjar andra kanaler. Avhandlingen kan fungera som grund för vidare forskning i kriskommunikation på social media. Det som exempelvis inte tas upp i denna forskning är vilka reaktioner kommunikationen har väckt hos mottagarna. Avhandlingen riktar sig till kommunikatörer som med hjälp av social media vill utveckla sin kommunikation eller kriskommunikation, särskilt när krisen slår till mot organisationen utifrån.