Browsing by Author "Jessi, Hutukka"

Undersökningen granskar hur pedagoger kunde få syn på elever med dyslexi, samt hurdana stödmetoder elever med dyslexi kunde dra nytta av. Tidigare forskning har visat att barn med dyslexi är predisporedade för utmattning samt andra problem. Det här kan delvis bero på att läsning i de flesta fall inte blir lika automatiserat hos personer med dyslexi. För att förebygga utmattning och andra problem hos barn med dyslexi, krävs det tidiga och framförallt fungerande stödåtgärder. Det som ändå gör igenkänningen av dyslexi lite krånglig är att läs- och skrivutvecklingen är mycket individuell. Alla barn utvecklas individuellt och även svårigheter inom läsning och skrivning kan framträda på väldigt olika sätt. Ändå finns det ett antal tecken och riskfaktorer som delvis kan förutspå om ett barn får dyslexi senare i livet. Undersökningen analyserar riskfaktorer för dyslexi med tanke på att få syn på dessa elever. Undersökningen utfördes som en systematisk litteraturanalys. Materialinsamlingen skedde genom sökning i databaserna Helka, Google scholar och Wiley Online Library. För den slutliga analysen valdes åtta litterära källor. Sju av de analyserade källorna var forskningsartiklar och en magistersavhandling. Litteraturen analyserades genom att söka gemensamma teman som skulle svara på forskningsfrågorna. 1. Hurdana tecken och riskfaktorer kan hjälpa pedagoger att upptäcka dyslexi hos barn i grundskolan? 2. Hurdana lösningar finns att tillgå som lärare då det gäller att stöda elever med dyslexi? Resultaten av undersökningen stämmer överens med tidigare forskning inom ämnet. I analysen framkom det att arvsanlag var en av de största riskfaktorerna för dyslexi. Även talfördröjning lyftes fram som en förutsägande riskfaktor. Dock är dessa endast predisponerande faktorer och betyder alltså inte att barnet automatiskt får dyslexi om hen har ett antal riskfaktorer. I analysen uppkom även att barn som får mycket språklig stimulans utanför skolan, har bättre färdigheter inom läsning och skrivning än barn som får en mindre mängd stimulans. Man kan konstatera att stor mängd språklig stimulans är en skyddande faktor mot dyslexi. I litteraturen som analyserades framträdde en stor mängd olika metoder för att stöda elever med dyslexi. De som ändå var mest förekommande var olika datorbaserade hjälpmedel. Exempelvis använde sig speciallärare av diktering, stavningskontroll och program som läser upp en text samtidigt som eleven läser den. Sammanfattningsvis finns det en stor mängd hjälpmedel att tillgå i undervisningen av barn med dyslexi. Pedagoger bör vara medvetna om olika hjälpmedel och stödmetoder för att kunna pröva sig fram vad som fungerar för varje enskild elev.