Browsing by Subject "Jämlikhet och likabehandling"

Alla elever är inte stöpta i samma form och den ena eleven är sällan den andra lik. Genom differentiering kan lärare beakta alla elever, men differentiering bör ske både nedåt och uppåt. Med särbegåvning avses kort en begåvning utöver normal begåvning och kännetecken på särbegåvning är bl.a. en stor nyfikenhet och en törst att lära sig mera. Tidigare studier visar att särbegåvade elever felaktigt kan avfärdas som stökiga, trots att de egentligen är uttråkade. Ytterligare påvisar forskning att lärare kan ha en felaktig uppfattning om vad särbegåvning egentligen är. Det är högpresterande elever som kan alla svar och lär sig snabbt, medan särbegåvade elever däremot t.ex. ställer krävande frågor och tänker abstrakt. Forskning visar även att svaga elever ofta åtnjuter merparten av det stöd som ges i skolan och att särbegåvade elever behöver kunniga lärare, motiveras, utmanas och få differentiering på rätt nivå för att utvecklas. Särbegåvade elever gynnas inte av att enbart arbeta med extra uppgifter och att de här eleverna tas i beaktande är av stor vikt i och med att särbegåvade elever löper en risk för att bli skoltrötta om de inte får adekvat undervisning. Att identifiera särbegåvade elever är emellertid ett problem i och med att en enhetlig definition för särbegåvning saknas. Syftet med kartläggningen var att undersöka hur och huruvida lärarna i huvudstadsregionen differentierar uppåt och det här gjordes via att kartlägga lärarnas attityder gentemot särbegåvade elever och arbete med differentiering uppåt, att kartlägga hur lärarna differentierar uppåt samt att sålla fram utmaningar och möjligheter som lärarna ser i arbetet med att differentiera uppåt. Kartläggningen är motiverad i och med att alla elever har rätt till en lika god utbildning och styrdokumenten för skolans verksamhet betonar även starkt jämlikhet mellan elever. Kartläggningen utfördes i form av en enkätundersökning som analyserades kvantitativt (ANOVA) med hjälp av statistikprogrammet R. Själva enkäten bestod av sammanlagt 22 frågor och den riktade sig till alla svenskspråkiga lågstadielärare i huvudstadsregionen. Enkäten skickades ut till totalt 18 svenskspråkiga skolor och besvarades av sammanlagt 55 lärare. Resultaten visade att de svenskspråkiga lärarna i huvudstadsregionen ansåg att det är viktigt att differentiera uppåt och att hur de definierar särbegåvade elever stämmer överens med hur forskare definierar särbegåvning. Huruvida lärarna hade negativa åsikter gentemot särbegåvade elever gick dock inte att särställa på basen av enkäten. Enligt resultaten differentierade lärarna uppåt främst i samband med enskilt arbete och olika uppgifter och de differentierade oftast uppåt gällande omfattningen och nivån på olika aktiviteter. Metoder lärarna mest använde sig av för att differentiera uppåt var ankaraktiviteter och differentiering av undervisningen. De största utmaningarna lärarna upplevde i arbetet med att differentiera uppåt var nivåskillnader mellan eleverna, personalbrist, svårt att beakta hela gruppen och tidsbrist. Lärarna ansåg att de främsta möjligheterna i arbetet med att differentiera uppåt var att de får lära sig nytt, tänka till och utmana sig själv samt att de får arbeta mångsidigt med gruppen. På basen av kartläggningen kan slutsatsen dras att lärarna i huvudstadsregionen är medvetna om att differentiering uppåt behövs och att lärarna även arbetar med att differentiera uppåt, men att arbetet är uppgiftsbetonat. I resultaten framkom likväl att lärarna upplevde att de inte har tillräckligt med erfarenheter, svårt att hitta uppgifter och svårt att hinna stöda alla elever. En möjlighet att tillämpa resultaten uppenbarar sig därmed i att föra fram kraven på mera resurser för differentiering uppåt till beslutsfattarna.