Skip to main content
Login | Suomeksi | På svenska | In English

Browsing by Title

Sort by: Order: Results:

  • Kosola, Salla V. (2019)
    Background: Delirium is a common, under-diagnosed and serious problem among critically ill patients. Episodes of delirium are associated with a number of adverse outcomes; it seems to carry a considerable risk for future complications, increased future morbidity, long-term impairments in cognitive abilities, and even death. Approximately 80% of patients in intensive care unit (ICU) will develop delirium during their stay in hospital, making it to be a rather common condition – especially among elderly patients. With aging of the patient population in ICU incidence of delirium is likely to increase in future. Early recognition, prevention and treatment for delirium in and after ICU is extremely important for future recovery. There is promising evidence suggesting that delirium could be used as an effective tool for predicting future recovery and health complications after release from ICU. Aim of the study: To identify adverse consequences of post-operative delirium (POD) in ICU (with main focus on future cognitive decline), recognize possible risk groups and current screening and treatment procedures. Methods: A systematic review was conducted, following the Cochrane and Preferred Reporting Items for Systematic Reviews and Meta-Analyses (PRISMA) guidelines. Literature was collected between September and October 2019 from PubMed ja Ovid Medline data bases using keywords ’delirium’, ’critical illness’, ’consequences’, ’effects’,’cognitive decline’, and ’cognitive impairments’. The search yielded 23 peer reviewed articles which are included in this revies. Results: Episodes of non-dementia delirium in ICU were associated with a number of health complications, prolonged hospital stay and higher risk for readmissions, higher morbidity and mortality, increased risk of falls, accident and injuries, social problems, increased stress and distress, cognitive impairments and increased risk for developing dementia. Different subtypes of delirium (hypoactive vs. hyperactive) seemed to lead to somewhat different adverse consequences; however, all recognized subtypes were hazardous. Conclusions: Delirium is a common, severe and under-diagnosed health problem among ICU patients. It has shown to be associated with various adverse outcomes that create serious economical costs for both individuals and societies, as well as significantly impair patients’ health and later quality of life. Episodes of ICU delirium can cause cognitive impairments and accelerate cognitive decline associated with neuropsychiatric disorders (such as dementia). Although the majority of healthcare professionals acknowledge the severity of problem, the current procedures for prevention, treatment, screening and monitoring are severely lacking. Both current screening tools and training of medical staff are in dire need for improvements.
  • Firon, Csilla (2018)
    Syfte. Studier har indikerat att en stor andel av den åldrade befolkningen har hörselnedsättning och att dessa personer behöver stöd i vardagliga kommunikationssituationer. Personer med nedsatt hörsel har visat sig varsebli tal bättre i diskussionssituationer där den visuella läppbilden är närvarande tillsammans med det auditiva talljudet. Samma fenomen har också noterats bland normalt hörande personer i bullrig ljudmiljö. För att få reda på vilken nytta rehabiliteringen av visuell talperceptionsförmåga (läppavläsningsförmåga) har för vuxna personer med hörselnedsättning, behövs grundläggande statistisk information om hurudan den auditiva, den visuella och den audiovisuella talperceptionsförmågan hos vuxna personer är. Syftet med denna kandidatavhandling är att granska hur den visuella talperceptionsförmågan förändras i vuxen ålder. Avhandlingen jämför unga vuxnas visuella talperceptionskunskaper med äldre vuxnas visuella talperceptionskunskaper. Arbetshypotesen är att den visuella talperceptionsförmågan försämras med åldern, på grund av försämrade kognitiva funktioner. Metoder. Det valda ämnet granskades genom en integrerad litteraturöversikt. Forskningsfrågan omvandlades till en engelskspråkig sökfras enligt Booles logik och sökfrasen genomfördes i databaserna Ovid Medline, PubMed och Scopus. Använda termer vid litteratursökningen var age, aging, speechread, lipread, skill, aptitude, ability och adult. Litteratursökningen resulterade i 2372 artikelträffar som utgående från rubrik, abstrakt och genom ytterliga exklusions- och inklusionskriterier slutligen avgränsades till fyra artiklar. Utöver dessa handplockades ytterligare två artiklar. De valda sex artiklarna var fall-referentstudier som behandlade visuell talperceptionskunskap hos unga och hos äldre vuxna. Artiklarna granskades kritiskt och deras resultat jämfördes sinsemellan. Resultat och slutsatser. Studierna visade enhetligt att unga vuxna har bättre visuell talperceptionsförmåga än äldre vuxna, vilket även har konstaterats i tidigare forskning. Arbetshypotesen fick stöd i och med att artiklarna uppskattade att den försämrade förmågan i visuell talperception hos äldre vuxna har en koppling till försämrade kognitiva förmågor och till försämrade integrationskunskaper.
  • Firon, Csilla (2018)
    Syfte. Studier har indikerat att en stor andel av den åldrade befolkningen har hörselnedsättning och att dessa personer behöver stöd i vardagliga kommunikationssituationer. Personer med nedsatt hörsel har visat sig varsebli tal bättre i diskussionssituationer där den visuella läppbilden är närvarande tillsammans med det auditiva talljudet. Samma fenomen har också noterats bland normalt hörande personer i bullrig ljudmiljö. För att få reda på vilken nytta rehabiliteringen av visuell talperceptionsförmåga (läppläsningsförmåga) har för vuxna personer med hörselnedsättning, behövs grundläggande statistisk information om hurudan den auditiva, den visuella och den audiovisuella talperceptionsförmågan hos vuxna personer är. Syftet med denna kandidatavhandling är att granska hur den visuella talperceptionsförmågan förändras i vuxen ålder. Avhandlingen jämför unga vuxnas visuella talperceptionskunskaper med äldre vuxnas visuella talperceptionskunskaper. Arbetshypotesen är att den visuella talperceptionsförmågan försämras med åldern på grund av försvagade kognitiva förmågor. Metoder. Det valda ämnet granskades genom en integrerad litteraturöversikt. Forskningsfrågan omvandlades till en engelskspråkig sökfras enligt Booles logik och sökfrasen genomfördes i databaserna Ovid Medline, PubMed och Scopus. Använda termer vid litteratursökningen var speechreading, lipreading, audiovisual speech perception, audiovisual speech recognition, audiovisual integration, aptitude, skill och ability. Litteratursökningen resulterade i 506 artikelträffar som utgående från rubrik, abstrakt och tillgänglighet slutligen avgränsades till fyra artiklar. Utöver dessa handplockades ytterligare två artiklar. De valda sex artiklarna var fall-referentstudier som behandlade visuell talperceptionskunskap hos unga och hos äldre vuxna. Artiklarna granskades kritiskt och deras resultat jämfördes sinsemellan. Resultat och slutsatser. Studierna visade enhetligt att unga vuxna har bättre visuell talperceptionsförmåga än äldre vuxna, vilket även har konstaterats i tidigare forskning. Arbetshypotesen fick stöd i och med att artiklarna uppskattade att den försämrade förmågan i visuell talperception hos äldre vuxna beror på försämrade kognitiva förmågor och på grund av försämrade integrationskunskaper.
  • Kurko, Julia (2018)
    Depersonalization/derealization-symptoms are a subclass of dissociation symptoms. These symptoms are characterized by numbness of emotions, a feeling of being separated from one’s body, and a feeling of unreality of the outside world. The source of these symptoms is unclear at the moment. However, studies have shown that depersonalization/derealization symptoms can be caused by traumatic stress experiences. This raises the question of how depersonalization/derealization symptoms could be connected to daily, minor stress. Could daily stress also be an influencing factor on depersonalization/derealization symptoms? On the other hand, it could be that depersonalization/depersonalization experiences would cause a person to be more vulnerable to experiencing stress. In this review I take a closer look at the relationship between daily stress and depersonalization/derealization symptoms. It seems that a positive connection exists between depersonalization/derealization symptoms and daily stress. However, the direction of the connection remains unclear. There is some evidence depersonalization/derealization symptoms and daily stress often appear simultaneously. In addition, it seems that people who experience high amounts of depersonalization/derealization symptoms experience stress more intensely than the average person. Daily stress has also been shown to be a predictor of depersonalization/derealization symptoms when the effect of other psychopathology symptoms has been taken into account. The amount of other psychopathology seems to be an important moderator of the connection. All in all, the relationship between daily stress and depersonalization/derealization symptoms seems to be very complicated and more research is needed on this area.
  • Tarhonen, Rilla (2017)
    Depression is one of the most common psychological symptoms that often occurs with dementia. It can be a risk factor for dementia to develop, or it can also appear after dementia causes losses to a patient’s abilities. Depression has been shown to hinder the functional status of a patient with dementia even further. Using medication to treat depression in patients with dementia holds the risk of side effects. Instead, psychosocial treatments should be considered essential in the treatment of depression in dementia patients. The purpose of this review is to examine psychosocial treatments used for treating depression in patients with dementia. Of these treatments, psychotherapy, music therapy and reminiscence therapy are considered further. The evidence for psychotherapy, music therapy and reminiscence therapy is partly conflicting, but overall quite promising. In the future, more randomized controlled trials should be carried out, but there is also a need for qualitative studies to clarify which mechanisms enable treatments to affect depression in dementia patients.
  • Skön, Salla (2022)
    Tavoitteet. Tutkimuksen tavoitteena oli kerätä yhteen uutta tutkimustietoa digiteknologian ja lasten tarkkaavaisuuden yhteyksistä. Näkökulmana oli erityisesti pyrkiä löytämään tietoa digiteknologian pitkäaikaisvaikutuksista lasten tarkkaavaisuusmekanismien kehittymiseen. Tutkimuksessa vertaillaan digiteknologian eri osa-alueista (ruutuaika, televisio, videopelit ja multitasking) saatuja tuloksia toisiinsa ja tuodaan esille uusia hyödyllisiä tutkimussuuntauksia. Tutkimuksessa käsitellään myös digiteknologian hyödyntämistä kouluympäristössä tarkkaavaisuuden näkökulmasta. Menetelmät. Katsaukseen valittiin lähteitä kymmeneltä viime vuodelta. Tiedonhaku toteutettiin PubMed-, PsycINFO- ja Scopus-tietokannoista erilaisilla yhdistelmillä hakusanoja ”screen time”, ” digital multitasking”, ”video games”, ”attention”, ”children” ja ”classroom”. Kyseessä ei ole systemaattinen katsaus, vaan hakutuloksista valittiin suoraan vain aiheeseen sopivat julkaisut. Tulokset ja johtopäätökset. Teknologian osa-alueiden vaikutukset tarkkaavaisuuteen riippuvat todennäköisesti mediasisällöstä sekä siitä, milloin ja missä kontekstissa teknologiaa käytetään. Ruutuaika, television katselu ja digitaalinen multitasking ovat yhteydessä heikompaan tarkkaavaisuuteen. Videopeleihin liittyvä tutkimustieto on vielä ristiriitaista, sillä osa tuloksista tukee videopelien positiivista vaikutusta tarkkaavaisuudelle, kun taas osassa on saatu negatiivisia tuloksia. Digiteknologian pitkäaikaisista vaikutuksista tarkkaavaisuuden kehittymiselle ei löytynyt tarpeeksi tutkimuksista saatuja tuloksia, joten sitä on tärkeä tutkia tulevaisuudessa. Muita kiinnostavia näkökulmia tulevalle tutkimukselle ovat muiden muassa teknologian ja tarkkaavaisuuden väliseen yhteyteen vaikuttavat moderaattorit, digiteknologiset apuvälineet koulunkäynnissä sekä mobiilipelit.
  • Perälampi, Heidi (2018)
    Dissociation is defined as disruption in the normal integration of consciousness, memory, identity, emotion, perception, body representation, motor control, and behavior. The definition has some similarities with five symptom domains of schizophrenia; hallucinations, delusions, disorganized thinking, disorganized motor behavior, and negative symptoms. This review aims to clarify the relationship between dissociation and schizophrenia from three perspectives. These are; dissociative symptoms in schizophrenia patients; schizophrenia related symptoms in dissociative patients; and the correlation between schizophrenia related symptoms and dissociative symptoms. The most systematically studied area was dissociative symptoms in schizophrenia patients, and the results showed that schizophrenia patients do not have particularly high dissociative symptoms compared to other mental health disorders. In contrast schizophrenia related symptoms in patients with dissociative disorder diagnosis is somewhat understudied area; yet a very few studies have found connections particularly between dissociative disorders and auditory hallucinations. There seems to be relatively high correlation between schizophrenia related symptoms and DES-scores. Research evidence was compared to three theories that have tried to explain the relationship between dissociation and schizophrenia. The theory by Moskowiz, Read, Farrelly, Rudgeair and Williams, according to which all symptoms of schizophrenia, (possibly excluding negative symptoms) would be caused by dissociation, found no support. The duality model by Şar and Öztürk, and Ross’ and Keyes’ model of dissociative subgroup within schizophrenia, were not in conflict with research evidence. However, more research is needed for reliable evaluation of these models.
  • Vaarala, Ninja (2022)
    Tavoitteet. Metodinäyttely on erityisesti Yhdysvalloissa keskeinen näyttelysuuntaus, jossa pyritään luomaan roolihahmoon vahva emotionaalinen side. Sen harjoittelumenetelmät voivat olla psyykkisesti hyvin kuormittavia. Näyttelijöiden työ voi olla myös taloudellisesti kuormittavaa, kun tulojen epävarmuus aiheuttaa stressiä. Tämän vuoksi he voivat olla riskiryhmässä dissosiaatiolle, erityisesti depersonalisaatio/derealisaatio -tyyppiselle oirehdinnalle. Tutkimuskirjallisuudesta löytyy anekdootteja näyttelijöistä, jotka ovat niin ikään menettäneet hallinnan omaksumansa roolihahmon persoonallisuudesta, eli kokeneet jonkin tasoista dissosiaatiota. Tässä kandidaatintutkielmassa pyritään selvittämään, onko näyttelijöillä enemmän dissosiaatio-oirehdintaa normaalipopulaatioon verrattuna sekä mahdollisen yhteyden kausaliteetin suuntaa. Lisäksi perehdytään kysymykseen, voiko persoonallisuus selittää tätä näyttelijäntyön ja dissosiaatio-oireiden yhteyttä. Menetelmät. Tutkimuskirjallisuus keskittyy lähes yksinomaan metodinäyttelijöihin, eikä kirjallisuutta ylipäänsä ole paljoa. Siksi kirjallisuuskatsauksen artikkelit olivat hyvin hajanainen joukko tutkimuksia. Aineisto etsittiin Google Scholar –tietokannan avulla, sekä artikkelien lähdeluetteloiden avulla syksyllä 2022. Hakusanoina käytettiin “acting”, “actor”, “theatre”, “theater”, “dissociation”, “method acting”, “immersion”, “personality”. Tulokset ja johtopäätökset. Näyttelijöiden dissosiaatio-oireet ovat ei-näyttelijäpopulaatiota korkeammalla tasolla, mutta eivät kuitenkaan ylitä patologista rajaa. Kirjallisuuskatsauksen perusteella voidaan alustavasti sanoa, että näyttelijöillä dissosiaatio-oireet voimistuvat ainakin hetkellisesti roolisuoritusten jälkeen, mutta pidemmän aikavälin muutoksista ei vielä tiedetä. Monissa tutkimuksissa kyseenalaistettiin normaalipopulaatioonkin käytettävän dissosiaatiomittarin DES:n käyttökelpoisuutta näyttelijäpopulaatiossa, sillä se sisältää paljon näyttelijäntyöhön olennaisesti liittyviä väittämiä. Dissosiaation mittausmenetelmiä tulisikin tulevaisuudessa kehittää havaitsemaan patologisempaa dissosiaatiota näyttelijöillä erityisryhmänä. Kvalitatiivisten tutkimusten perusteella metodinäyttelyn emotionaalisesti kuormittavat harjoittelumenetelmät voivat altistaa niin sanotulle persoonallisuuden rajojen hämärtymiselle (eng. boundary blurring). Näyttelijäntyön koulutusta ja ohjaajien metodiikkaa tulisi kehittää niin, että näyttelijöillä olisi mahdollisuus opetella ylläpitämään omaa persoonallisuuttansa vaihtuvien roolihahmojen läsnäollessa. Tulevaisuussa näyttelijöiden tutkimuksella olisi syytä löytää näyttöön perustuvia menetelmiä hallita omia rajojaan (eng. Boundary management).
  • Leskinen, Jenni (2017)
    Kielellinen erityisvaikeus on merkittävä riskitekijä lukivaikeuksille. Jopa 50 %:lla kielihäiriöisistä lapsista todetaankin dysleksia ja vielä suuremmalla määrällä on lievempiä kirjoitetun kielen prosessoinnin ongelmia. Dysleksia on pohjimmiltaan fonologisen prosessoinnin häiriö ja myös kielihäiriöön liittyy usein samankaltaisia fonologisia ongelmia, mikä tekee häiriöiden toisistaan erottamisesta usein vaikeaa. Aiemmat tutkimukset ovat kuitenkin osoittaneet sen olevan mahdollista fonologista prosessointia tarkemmin analysoimalla. Sekä SLI että dysleksia heikentävät usein merkittävästi koulumenestystä ja häiriöiden esiintyessä yhdessä on negatiivinen vaikutus koulumenestykseen vielä suurempi. Olisikin tärkeää pystyä mahdollisimman varhaisessa vaiheessa erottamaan kielihäiriöisistä lapsista ne, jotka ovat dysleksiariskissä, jotta heidän lukivalmiuksiensa kuntoutus päästäisiin aloittamaan jo ennen koulun alkamista. Tämän tutkielman tarkoituksena on koota tutkimustietoa kielihäiriöisten lasten dysleksiariskistä ja erityisesti siitä, mitkä piirteet alle kouluikäisten kielihäiriöisten lasten fonologisessa prosessoinnissa ennakoivat dysleksiaa. Tämä kuvailevan kirjallisuuskatsauksen muodossa toteutettu tutkielma pohjautuu neljään tutkimusartikkeliin, jossa yhteensä 133:n kielihäiriöisen lapsen fonologista prosessointia arvioitiin 4-6-vuotiaana ja tuloksia verrattiin heidän teknisen lukemisensa sekä lukemisen sujuvuuden taitoihin ensimmäisinä kouluvuosina. Tutkimusten tuloksista kävi ilmi, että lyhytkestoisella kielellisellä muistilla ei ollut yhteyttä SLI-lasten dysleksiariskiin. Merkittäväksi dysleksiaa ennustavaksi tekijäksi osoittautui sen sijaan pulmat nopeassa sarjallisessa nimeämisessä, varsinkin mikäli lapsella oli ongelmia myös fonologisessa tietoisuudessa. Aiempaa tutkimusta aiheesta on tehty vasta vähän, mutta nyt saatujen tulosten perusteella näyttää kuitenkin siltä, että kielihäiriöisten lasten dysleksiariskiä ei voida ennustaa samoin kuin tyypillisesti kehittyneiden lasten dysleksiariskiä.
  • Jansson, Linda (2017)
    Dyslexia is a specific learning disability with a neurobiological origin. Structural and functional abnormalities have been identified in the brains of people with dyslexia. These abnormalities, which are believed to arise early during fetal development, are thought to underlie the deficits in phonological skills primarily associated with dyslexia. Therefore, early identification of children at risk and detailed insight into the linguistic processes affected are important to offer personalized support measures. The aim of this thesis was to study current structural and functional findings associated with the neurobiology of dyslexia. Specifically, the study focused on how brain areas and neurobiological processes involved in reading are different in people with dyslexia compared to normal readers, and whether the same structural and functional differences can be identified in all persons with dyslexia. This work was performed as a descriptive review article, where relevant scientific original articles were screened for using search databases and a defined search phrase. The material was restricted to include articles from the last five years. The material included research on developmental dyslexia where the results had been obtained using MRI, fMRI, or MRI-based methods to obtain results with good spatial resolution. The results demonstrated structural anomalies in gray and white matter in people with dyslexia. In addition, locally abnormal brain activation patterns as well as local and global abnormalities in functional connections within and between brain areas associated with various linguistic components were demonstrated in people with dyslexia. Different subtypes of dyslexia could be differentiated based on differences in brain activity. Taken together, the results presented in this thesis show that atypical local and global patterns of gray matter and local differences in white matter characterize dyslexia. Furthermore, it is shown, that several different linguistic components are affected by dyslexia. Whether different subtypes of dyslexia can be distinguished based on structural differences remains unclear, but differentiation between subtypes of dyslexia based on differences in brain activity is possible.
  • Pöllä, Satu (2017)
    Body dysmorphic disorder (BDD) is a disorder that consists of a distressing and impairing preoccupation with a nonexistent or slight defect in appearance. Patients often seek surgical, dermatologic and other nonpsychiatric medical treatment for their perceived appearance flaws. Psychological and pharmacological interventions are suggested format for the treatment. The aim of this study is to determine the effectiveness of the treatments of body dysmorphic disorder. The main interest is in the effectiveness of psychotherapy and which therapeutic techniques or strategies are effective in the treatment of body dysmorphic disorder. Although research on treatment is still limited, findings support the effectiveness of psychotherapy suggesting that cognitive-behavioral therapy is effective in treating patients with body dysmorphic disorder. Effective therapy may consist of both cognitive and/or behavioral elements, but use of exposure and response prevention is reported in many studies. Findings also suggest that serotonin reuptake inhibitors may be useful in treating patients with body dysmorphic disorder but nonpsychiatric medical treatment usually does not improve BDD symptoms. Although treatments improved the appearance of the treated body part, it led not to improvement in BDD symptoms.
  • O'Shea, Mia (2019)
    Depression is the most prevalent psychiatric disorder amongst seniors in Finland, with about 5% experiencing major depression at any one time. As the population of Finland is slowly growing older, a large proportion of the nation are in late adulthood or retirement and more effort should be put towards the widespread issues which come with old age. Most cases of geriatric depression are treated with either psychosocial interventions or antidepressant treatments, neither of which guarantee definitive success in eliminating symptoms altogether. Antidepressants especially often come with unwanted side-effects, conflict with other medications and are expensive in long-term treatment. Listening to music could be administered as a standalone treatment or within music therapy as a cost-effective, non-invasive and non-pharmacological treatment for elderly depression. Music acts as a powerful stimulant by altering neural activation in many functional brain areas associated with audition, emotions, memory, and movement. Listening to music has been found to alleviate symptoms of depression by encouraging emotional expression, processing of feelings and by altering negative mental states. The purpose of this review was to explore previous research in order to conclusively draw together findings in the effects of music listening on late-life depression. Google Scholar and PubMed -databases were thoroughly enquired to find the latest meta-analyses, systematic reviews, randomized controlled trials and other information relevant to the subject. Altogether three of the most recent meta-analyses were included, as well as an additional three systematic reviews and three RCTs published outside of these. Drawing together findings from various sources, it is evident that music listening has complex beneficial effects and is an effective method in reducing depressive symptoms in older adults. Music listening can be implemented as a therapeutic tool in stand-alone treatment, as part of an intervention or within a music therapy framework.
  • Närvänen, Eija (2019)
    Objective. Transdiagnostic models of psychopathology assume that the commonalities across disorders may outweigh their differences. While these models acknowledge that disorder-specific symptoms and features undoubtedly exist, the same underlying factors are perceived to cause and maintain various disorders. In recent years, this approach has received growing attention and several new forms of therapy have been developed based on it. These may be well-suited for the treatment of mixed-diagnosis groups or individuals with comorbid disorders, and as such, they hold the promise of being very cost-effective. One of the most established transdiagnostic treatments is the Unified Protocol (UP), designed to help patients suffering from depression and the full range of anxiety disorders. The purpose of the present study is to review the evidence regarding the efficacy and effectiveness of the UP for the transdiagnostic treatment of adult anxiety and depression. Methods. For this review, systematic literature searches were performed using the PsychInfo and PubMed online databases in October 2018. The search term used was “Unified Protocol”. The search yielded 114 results in PsychInfo and 138 in PubMed. Ten of these matched the following study selection criteria and were included in the current review: a) the study measured either the efficacy or effectiveness of the cognitive-behavioral UP therapy developed by Barlow (2011), b) treatment was delivered face-to-face in either individual or group setting, c) treatment followed the UP therapist guide without major modifications, d) participants suffered from an anxiety disorder or depression, e) participants were over 18 years of age, d) the study was published in 2015 or later, and f) the study was published in English in a peer-reviewed journal. Results and conclusions. The UP appeared both efficacious and efficient in reducing the severity of adult anxiety and depression as well as the number of comorbid diagnoses; however, there were some conflicting findings regarding recovery rates and effect sizes. The results achieved were comparable to those achieved using diagnosis-specific cognitive-behavioral therapy. The UP treatment had a positive impact on the patients’ functioning and quality of life and the amount of positive and negative affect they experienced. Treatment retention was generally high, particularly when treatment was delivered individually, and the UP received high ratings from those who participated in the studies. All in all, the current empiric evidence regarding the UP appears fairly promising. However, these results must be interpreted with caution, as the research concerning the UP is still in its infancy and a large part of it has been conducted by researchers affiliated with the treatment.
  • Hoikkala, Veera-Emilia (2023)
    Tavoitteet. Ehlers-Danlos oireyhtymät (EDS:t), ovat joukko monimuotoisia ja harvinaisia sidekudossairauksia, joissa kollageenin tuotanto on häiriintynyt. Sairauden ydinoireita ovat nivelten epävakaus ja sijoiltaanmeno, ihon elastisuus sekä kudoshauraus. Aiemmissa tutkimuksissa EDS-potilailla on raportoitu olevan normaaliväestöön verrattuna enemmän äänihäiriöitä ja hengitykseen liittyviä ongelmia, mutta niiden taustasyitä on kuvattu niukasti. Tämän tutkimuksen tavoitteena on tarkastella, millaisia rakenteellisia ja toiminnallisia poikkeavuuksia EDS-potilailla esiintyy ja millaisia vaikutuksia niillä on äänentuottoon ja hengitykseen. Työssä halutaan myös selvittää vaikuttaako puheterapeuttinen kuntoutus oireisiin. Menetelmät. Kandidaatintutkielman menetelmänä käytettiin integroivaa kirjallisuuskatsausta. Hakulausekkeena oli ((Ehlers-danlos syndrome*) AND (larynx OR laryng*)). Tiedonhaku tehtiin Scopus ja Ovid Medline -tietokannoissa tammikuussa 2023. Tutkimukseen valikoitui tar-kastelun jälkeen seitsemän artikkelia ja lisäksi yksi artikkeli otettiin mukaan käsinpoimintana. Artikkelit oli julkaistu vuosina 2008–2022. Tulokset ja johtopäätökset. Ehlers-Danlos oireyhtymässä esiintyi moninaisia ja yksilöllisiä kurkunpään rakenteellisia ja toiminnallisia poikkeavuuksia. Poikkeavuuksia esiintyi eniten äänihuulitasolla esimerkiksi arpien ja kyhmyjen muodostumisena sekä rustotasolla. Osalla kurkun-pään alueen rustojen yliliikkuvuus johti niiden sijoiltaanmenoon. Suurimmalla osalla poikkeavuudet olivat aiheuttaneet äänihäiriön. Äänihäiriön vakavuus vaihteli vakavista äänikadoista lievempiin oireisiin, kuten lievään äänen käheyteen. Myös hengitysvaikeudet olivat yleisiä ja ne vaihtelivat vakavuusasteeltaan lievistä ongelmista jopa henkeä uhkaaviin hengityskatkoksiin. Puheterapia oli yleisin kuntoutusmuoto oireiden hoitoon, ja sen vaikutukset vaihtelivat vähäisestä oireiden lievittymisestä merkittävään apuun. Tulosten perusteella Ehlers-Danlos oireyhtymä voi altistaa kudosherkkyyden sekä nivelten epävakauden ja yliliikkuvuuden vuoksi potilaat äänihäiriöille sekä hengitysvaikeuksille. Tulokset puoltavat puheterapeuttisen kuntoutuksen olevan tärkeässä ja hyödyllisessä asemassa niiden hoidossa. Näyttöä aiheesta on kuitenkin vielä vähän, minkä vuoksi tuloksia voidaan pitää vain suuntaa antavina. Aiheesta tarvitaan lisää tutkimusta empiirisen tiedon laajentamiseksi, kuntoutusmenetelmien kehittämiseksi ja kliinisten sovellusten luomiseksi.
  • Laine, Reeta (2022)
    Tavoitteet. Monia ei-avusteisia ja avusteisia viestintäkeinoja on kehitetty mahdollistamaan niitä tarvitsevien viestinnällisten tarpeiden täyttyminen. Yhteistä linjaa sille, mikä näistä puhetta tukevista, täydentävistä tai korvaavista viestintäkeinoista tukee kuntoutujaa parhaiten, ei koeta olevan. Tämän tutkielman tavoitteena oli aiemman tutkimustiedon kautta selvittää millaista vertailevaa tutkimusta ei-avusteisten ja avusteisten viestintäkeinojen välillä on tehty ja miten nämä viestintäkeinot eroavat tutkituilla osa-alueilla. Tutkielman tuloksia voidaan soveltaa tukemaan ammattilaisia ei-avusteisten ja avusteisten keinojen valinnassa kuntoutujalle. Menetelmät. Tämän kandidaatintutkielman tutkimusmenetelmänä käytettiin integroivaa kirjallisuuskatsausta. Tutkimusartikkelit valikoitiin Scopus-, MedLine- ja PsycINFO-tietokannoista huhtikuussa 2022. Hakulausekkeen termit liittyivät puhetta tukevaan ja korvaavan viestintään, ei-avusteiseen viestintään ja vertailevaan näkökulmaan. Lopulliseen aineistoon valikoitui yhdeksän vuosina 2012-2021 julkaistua alkuperäistutkimusta. Aineisto valikoitiin mukaanotto- ja poissulkukriteerejä noudattaen Tulokset ja johtopäätökset. Tutkittavia oli yhteensä 369, joista 32 oli ei-avusteisia ja avusteisia keinoja käyttäviä ja 337 eri sidosryhmiin kuuluvia aikuisia. Avusteiset keinot, erityisesti puhelaiteen käyttö osoittautui lapsille mieluisimmaksi tavaksi viestiä ja mahdollisesti tätä kautta myös nopeimmaksi oppia ja kuvanvaihdon rinnalla varmimmaksi ylläpitää. Samoin puhelaitteella kysytyt kysymykset saivat aiheeseen perehtymättömiltä sidosryhmään kuuluvilta vuorovaikutuskumppaneilta halutun vahvistuksen, viittoen kysyttyjen kysymysten jäädessä kokonaan ymmärtämättä. Sen sijaan kouluympäristössä toimivat puheterapeutit kokivat olevansa itsevarmempia arvioidessaan ja ohjatessaan ei-avusteisia keinoja, kun avusteisia keinoja. Tämän tutkielman tulokset kertovat laajempien näkökulmien tarpeesta tutkimuksessa sekä tarpeesta kiinnittää huomiota ammattilaisten itsevarmuuden tukemiseen ohjaamisessa. Tämän lisäksi tuloksia voidaan hyödyntää kliinisessä työssä huomioimalla mieltymyksen vaikutus viestintäkeinon valinnassa ja käyttöönotossa kannattavana tekijänä.
  • Hurskainen, Wilma (2019)
    Tavoitteet. Tiettyihin neurologisiin sairauksiin liittyy kohonnut dysfagian eli nielemisvaikeuden riski. Nielemisen kuntoutuksen tavoitteet ja menetelmät riippuvat siitä, mihin motorisiin tai sensorisiin häiriöihin nielemisongelmat perustuvat. Aiemmat tutkimukset ovat osoittaneet, että hengityslihasten voiman harjoittaminen auttaa lisäämään maksimaalista uloshengitysvoimaa, mikä taas voi auttaa yskimällä poistamaan henkitorveen päätynyttä vierasta ainetta. Tämän tutkimuksen tarkoitus on arvioida uloshengityslihasten voiman lisäämiseen tähtäävän EMST-menetelmän vaikuttavuutta dysfagian kuntoutuksessa potilailla, joilla on jokin neurologinen sairaus. Lisäksi tutkimuksessa pyritään selvittämään, onko vaikuttavuus yhteydessä potilaan diagnoosiin tai dysfagian vaikeusasteeseen. EMST-menetelmän oletetaan lisäävän paitsi maksimaalista uloshengitysvoimaa, myös parantavan nielemiseen osallistuvien suun, nielun ja kurkunpään lihasten toimintaa ja auttavan näin kieliluun ja kurkunpään nousemista nielemisen aikana. Menetelmät. Tutkimuksen menetelmä oli integroiva kirjallisuuskatsaus. Hakulausekkeeseen sisältyi EMST-menetelmään (expiratory muscle strength training) ja dysfagiaan liittyviä haku-sanoja. Aineisto haettiin PubMed-, Scopus- ja Cinahl -tietokannoista ja se käsitti yhteensä 10 tutkimusta, joista 7 oli satunnaistettuja kontrolloituja kokeita ja 3 prospektiivisia kliinisiä kokeita. Tulokset ja johtopäätökset. Maksimaalinen uloshengitysvoima lisääntyi koeryhmässä merkitsevästi kaikissa tutkimuksissa, joissa se oli muuttujana. Nielemisen turvallisuutta mittaavat P/A-pisteet paranivat koeryhmällä viidessä yhdeksästä tutkimuksesta, joissa pisteet olivat mitattavana muuttujana. Subjektiivisessa nielemiseen liittyvässä elämänlaadussa ei nähty muutosta yhdessäkään tutkimuksessa, jossa se oli muuttujana. Siihen, oliko menetelmän vaikuttavuus yhteydessä sairausdiagnoosiin tai dysfagian vaikeusasteeseen, ei saatu katsauksen aineiston perusteella selvää vastausta. Tutkimuksen perusteella EMST-menetelmä on helppokäyttöinen ja hyvin siedetty, ja se sopii hyvin neurologisten potilaiden lieväasteisen dysfagian kuntoutukseen. Menetelmä voi soveltua myös ennakoivaan kuntoutukseen etenevissä neurologisissa sairauksissa.
  • Viljakainen, Pia (2018)
    First impressions are quickly formed observations of a new acquaintance. The basis of these observations is to find out what are the intentions of the other person. Therefore, the question behind is to find out whether they are a friend or an enemy. This happens automatically and as studies have found within mere fraction of seconds. It has been found that longer observations of others lead to more precise conclusions and after five seconds people are able to judge each other’s extroversion above chance level. Furthermore, studies point out that first impressions are vulnerable to error as for example positive features like physical attractiveness and success are linked together. In addition, studies show that features signaling threat are seen faster than positive features. According to evolutionary psychology this behavior is valuable for staying alive. Studies also show that to some extent people can impact on their first impression and in photographs people have been successfully able to act extraversion and openness. The purpose of this overview is to consider first impressions and the questions of how they are formed and if they are truthful. In addition, this overview analyzes whether people are aware of the first impressions made of them and whether they can have an impact on them.
  • Kanerva, Viivi (2019)
    Tavoitteet. Aiemmat tutkimukset ovat osoittaneet, että kuulovammaisten lasten kielelliset taidot ovat usein ikäodotuksista jäljessä ja kuulovammaisten lasten välillä esiintyy huomattavaa vaihtelua näissä taidoissa. Tämän tutkielman tavoitteena oli tarkastella kuulovammaisten lasten epäsanatoiston ja heidän kielellisten taitojensa välisiä yhteyksiä. Tutkimuksessa otettiin lisäksi huomioon se, ovatko erilaiset demografiset ja audiologiset tekijät yhteydessä kuulovammaisten lasten epäsanatoistoon sekä se, miten kuulovammaisten ja normaalikuuloisten lasten epäsanatoistotaidot eroavat toisistaan. Näitä asioita tarkastelemalla tutkittiin, voisiko epäsanatoistoa hyödyntää kuulovammaisten lasten kielellisten taitojen arvioinnissa ja erityisen kielellisen kuntoutuksen tarpeessa olevien kuulovammaisten lasten tunnistuksessa. Menetelmät. Tutkielman tutkimusmenetelmä oli integroiva kirjallisuuskatsaus. Aineistohaku suoritettiin tieteellisiä julkaisuja sisältävissä tietokannoissa seuraavilla hakusanoilla: nonword repetition/imitation, hearing loss, hearing impairment, hearing impaired, hearing aid, cochlear implant, deaf, deafness, language skills ja language acquisition. Hakusanoista muodostui seuraava hakulauseke: (nonword AND (repetition OR imitation)) AND ((hearing AND (loss OR impair* OR aid)) OR "cochlear implant" OR deaf*) AND (language AND (skills OR acquisition)). Lopulliseen aineistoon valikoitui seitsemän tieteellistä tutkimusartikkelia, joissa tutkittiin epäsanatoiston ja erilaisten kielellisten taitojen ja muiden tekijöiden välisiä yhteyksiä sekä vertailtiin kuulovammaisten ja normaalikuuloisten lasten epäsanatoistoa. Tulokset ja johtopäätökset. Tutkielman päätulokset olivat seuraavat: kuulovammaisten lasten epäsanatoisto oli positiivisesti yhteydessä heidän kielellisiin taitoihinsa, demografiset ja audiologiset tekijät eivät olleet voimakkaasti yhteydessä epäsanatoistoon, kuulovammaiset lapset suoriutuivat merkitsevästi normaalikuuloisia lapsia huonommin epäsanatoistossa ja kuulovammaisten lasten ryhmän sisäinen vaihtelu epäsanatoistossa oli suurempaa kuin normaalikuuloisilla lapsilla. Tulokset viittaavat siihen, että epäsanatoistosta voi olla kliinistä hyötyä erityisen kielellisen kuntoutuksen tarpeessa olevien kuulovammaisten lasten tunnistuksessa.
  • Naskali, Anni (2017)
    Studies have shown that childhood physical abuse is associated with later adverse psychological development and mental health. Additionally, people who have experienced physical abuse have a higher risk for later violence. However, most people who have experienced childhood abuse do not become violent offenders which implies that the two factors are not directly linked. Mediating factors might account for the relationship. Alcohol related problems and antisocial personality disorder are psychiatric disorders which have been associated with childhood physical abuse and intimate partner violence. These disorders are examined here as possible mediators in the relationship between childhood physical abuse and later intimate partner violence. There are mixed results concerning the mediating role of alcohol related problems. These results indicate that alcohol related problems do not mediate the relationship between childhood abuse and violence. Alcohol related problems might work as a mediator for individuals with other risk factors. Studies have found that antisocial personality disorder has a mediating role in the relationship between childhood physical abuse and intimate partner violence. Abuse in childhood combined with a genetic risk for antisocial personality may lead to the development of the disorder which increases the risk for violence. In order to develop effective interventions, it is important to understand the adverse effects of childhood abuse. Moreover, mediating factors should be considered when designing interventions targeting intimate partner violence.
  • Lahtinen, Johanna (2017)
    Tavoitteet. Alle kouluikäisten lasten änkytysterapiassa on jo pitkään käytetty hyväksi epäsuoria kuntoutusmenetelmiä puheen sujuvuuden tukemisessa. Parent-Child Interaction Therapy (PCIT) ja Demands and Capacities Model (DCM) ovat laajasti lapsen kehityksen huomioivia lähestymistapoja. Näiden tarkoituksena on lisätä lähiympäristön tietoisuutta puheen sujuvuuteen vaikuttavista tekijöistä ja saada heidät hyödyntämään niitä arjen vuorovaikutustilanteissa. Käytännön työssä menetelmien on todettu edistävän puheen sujuvuutta itsessään ja vaikuttavan myönteisesti sekä vuorovaikutusilmapiirin, että änkytykseen liitettyjen asenteiden kehittymiseen. Varsinaisia tutkimuksia aiheesta on kuitenkin vain vähän saatavilla. Tämän tutkielman tarkoituksena on selvittää ja koota yhteen PCIT:n ja DCM:n vaikuttavuutta alle kouluikäisten lasten änkytysterapiassa. Menetelmä. Kirjallisuuskatsauksen aineisto kerättiin yliopiston kirjaston tietokantoja ERIC (Proquest), Academic Search Complete (EBSCO), MEDLINE (Proquest) ja SCOPUS (Elsevier) käyttäen. Hakulausekkeella TI (stutter* or stammer* or (speech and rate)) AND TI (treatment or therapy or intervention or influence or effect or outcome or impact) AND TI (child* or early or preschool) AND AB (DCM or (demands and capacities model) or PCIT or (parent-child interaction therapy) or fluency) aineistoksi valikoitui neljä tutkimusta, joiden avulla kartoitettiin pienten lasten änkytysterapiassa käytettävien menetelmien (PCIT ja DCM) vaikuttavuutta. Tulokset ja johtopäätökset. PCIT ja DCM olivat tehokkaita kuntoutusmenetelmiä alle kou-luikäisten lasten änkytysterapissa. Ympäristöllä on erittäin suuri rooli lapsen puheen sujuvuu-den ylläpitämisessä ja lisäämisessä. Nämä vuorovaikutuksen merkitystä sekä lapsen yksilöllis-ten kykyjen ja piirteiden huomioimista korostavat interventiomenetelmät auttavat löytämään lapsen kehitystä ja kommunikaatiota parhaiten tukevat keinot. Jatkossa tarvitaan kuitenkin lisää luotettavaa tutkimusta näiden tulosten tueksi. Kuntoutustarpeen arvion ja oikean interventiomenetelmän valintaan tulee kehittää tutkittuun tietoon perustuvia lähestymistapoja.